Helt Perfekt Glob

Critters 3 av J

På vägen hem från en familjesemester stannar änklingen Clifford (John Calvin) och hans två barn Annie (Aimee Brooks) och Johnny (Christian Cousins / Joseph Cousins) till vid en rastplats efter att ha fått punktering. Clifford byter däck och de är snart på väg hemåt igen, ovetandes om att de fått med en handfull oönskade medpassagerare i form av Krites ägg. Kort efter att de anlänt hem till det fallfärdiga hyreshuset de bor i kläcks äggen och släpper lös en ny grupp med Krites som genast börjar tugga i sig hyresgästerna.

Som jag redan har nämnt var Critters 3 den filmen som introducerade mig till franchisén som barn. Att filmen var dubbad till tyska brydde jag mig inte så mycket om egentligen, att det var en skräckfilm med monster var det som fascinerade mig. Att den är betydligt sämre än de två första filmerna visste jag så klart inte om då, men det är å andra sidan någonting jag har lärt mig med åren och ett par, tre omtittar av den.

Critters 3 är inte dålig, men den känns å andra sidan väldigt platt. Karaktärerna är överlag ganska ointressanta och jag hade mer än gärna sett att fler av dem hade dött. De två första filmernas humor har dessutom vridits ned ordentligt och även om den skymtar förbi då och då så är den inte alls lika kul och fyndig som i föregångarna. Det största problemet med Critters 3 är väl egentligen att de vridit ned allting från de två första filmerna – vilket gör att filmen känns betydligt mycket längre än vad den egentligen är.

Jag tror personligen att Critters 3 hade kunnat bli en betydligt bättre film om de dels hade fortsatt på den redan inslagna vägen, men om de också hade gjort mer intressanta karaktärer än vad vi får här. Hooken med att placera de utomjordiska hårbollarna i ett hyreshus var inte en dum idé – problemet låg i utförandet, vilket i sin tur har gjort, som sagt, filmen väldigt platt.

Jag tycker Critters 3 är okej, men den kunde samtidigt ha varit så mycket bättre än vad den är – vilket är väldigt synd med tanke på de två starka första filmerna i franchisén.

The Last Boy Scout av J

Joe Hallenbeck (Bruce Willis) är en utbränd detektiv som får ett nytt jobb på sitt bord; att skydda en strippa vid namn Cory (Halle Berry). När Cory blir mördad av några torpeder blir han tvungen att slå sig ihop med Cory’s pojkvän, ex-footballspelaren Jimmy Dix (Damon Wayans), för att lösa fallet. De inser emellertid snart att fallet går betydligt djupare än vad de till en början trott.

Jag hade inte sett The Last Boy Scout sedan jag var barn så att sätta sig och se filmen på nytt var ungefär samma sak som att se den för första gången då jag inte mindes ett skit av den. En bit in i filmen sa jag till morsan, som tittade på filmen tillsammans med mig; ”Det här är ju Die Hard 2.5”. Efter att ha googlat lite snabbt kom jag fram till att jag hade rätt – på sätt och vis.

Produktionen av The Last Boy Scout var tydligen väldigt svår och en hel del problem och bråk förekom under inspelningen. Manusförfattaren, Shane Black, vart tvungen att göra flera omarbetningar av manuset och pressen på att få med Bruce Willis och göra filmen till en Die Hard uppföljare från studion var tydligen stor. Originalmanuset som The Last Boy Scout var baserat på hade även titeln Die Hard, som Joel Silver (producent av Die Hard) fick ta av Shane Black till filmatiseringen av romanen Nothing Lasts Forever, som Die Hard är baserad på.

Att filmen släpptes ett år efter Die Hard 2 och det faktum att Bruce Willis i stort sett spelar John McClane även i den här filmen – även om karaktären har ett annat namn – gör det ganska svårt att inte göra jämförelserna. Så, på sätt och vis kan man säga att The Last Boy Scout är en inofficiell Die Hard film, typ. Om man känner för det.

Med allt det sagt så kan jag väl säga att jag gillar filmen – mycket. Filmen håller bra och är en skön 90-tals actionrykare och att det varit problem under produktionen märks inte av nämnvärt. Jag hade inte klagat över att ha sett en uppföljare eller två på den här filmen med samma karaktärer men det är ju å andra sidan ganska förståeligt att det aldrig kom någon tyvärr.

Hur som helst kommer jag definitivt se om den här – kanske i kombination med Die Hard filmerna. Rekommenderas.

Omen IV: The Awakening av J

Det framgångsrika paret Gene (Michael Woods) och Karen York (Faye Grant) har allt – förutom barn. Efter flertalet misslyckade försök att skaffa barn bestämmer de sig för att adoptera en liten flicka som de döper till Delia. Men det som såg ut att bli en lysande framtid för familjen York tar en obehaglig vändning sju år senare då Delia (Asia Vieira) börjar visa drag och en personlighet av en allt våldsammare och mer manipulativ sociopat, samtidigt som mystiska dödsfall och olyckor börjar inträffa runt om henne. Karen börjar fråga sig om det verkligen bara är sammanträffanden eller om det kan hänga ihop med den bibliska domedagsprofetian…

Omen IV: The Awakening (Omen IV – Ondskans Hämnd i Sverige) är en amerikansk-kanadensisk samproduktion för TV och kom 1991, alltså tio år efter den tredje filmen. En av filmseriens producenter, Harvey Bernhard (som också skrev manuset till tvåan och var en av två författare till manuset i den här filmen), kände att det fanns mer att tillföra till serien och det var tydligen meningen att det här skulle bara bli den första av flera TV-uppföljare. Men så blev det inte.

Nåja. Jag hade aldrig sett den här installationen av Omen förut och efter att ha läst en del hatiska kommentarer om filmen på internet gick jag in med väldigt, väldigt låga förväntningar. Nu när jag har sett den tycker jag att den var okej. Jag kan förstå om folk inte tycker den är bra, men personligen tycker jag att den är ett stort kliv upp från snarkfesten som var den tredje Omen filmen. Manuset hade nog behövt sig ett par utkast till innan de började filma och speltiden hade nog behövt sig en tio, femton minuter extra, men utöver det tycker jag att det var en helt okej film att slänga bort tid på.

Omen IV: The Awakening är inget mästerverk på något som helst sätt men den var bättre än vad jag hade förväntat mig och det känns bra att jag äntligen har sett den.

The Naked Gun 2½: The Smell Of Fear av J

När den välkände forskaren Dr. Meinheimer (Richard Griffiths) ska till och publicera sin rapport om hur energiutbudet kan förändras i framtiden och användas på ett betydligt bättre sätt ser det inte ljust ut för de traditionella leverantörerna; olja, kol och kärnkraft. För att rädda deras företag kidnappar leverantörerna Meinheimer och byter ut honom mot en dubbelgångare med en betydligt mer gynnsam rapport. Det de inte vet är att den klantige kriminalaren Frank Drebin (Leslie Nielsen) är dem på spåren och att fullständigt kaos väntar.

Jag såg The Naked Gun 2½: The Smell Of Fear (återigen lite lång titel eh?) för första gången för över tio år sedan. Varför jag inte tittade på ettan och trean begriper jag inte ens själv då jag älskade den här filmen – och gör det än idag. Det är en jävligt rolig film och Leslie Nielsen är återigen klippt och skuren i rollen som den vandrande Tjernobylkatastrofen Frank Drebin. Bara åsynen av honom får mig att gapskratta.

Det enda problemet jag har med tvåan är att jag har sett den för mycket. Jag minns så väl hur jävla rolig jag tyckte den var första gången jag såg den och nu, efter att ha sett den minst hundra gånger, så skrattar jag visserligen men det är absolut inte på samma villkor eller sätt. Dock, har du inte sett den tycker jag absolut att du ska se den (om du har sett den första givetvis, för du är väl inte lika korkad som mig och ser tvåan före ettan?). Rekommenderas.

976-EVIL II av J

Efter att flera unga kvinnor blivit mördade på det lokala colleget lyckas äntligen polisen finna ett vittne till det senaste mordet. Vittnet pekar ut colleget egna dekan, Mr. Grubeck (René Assa), som gärningsman som snabbt blir gripen av polis och satt i en cell. Grubeck har emellertid använt sig av ”Horrorscope”-linen 976-EVIL och besitter nu ondskefulla krafter som han ämnar att använda sig av för att utrota alla som kan sätta honom bakom lås och bom. Samtidigt slår sig sheriffens dotter, Robin (Debbie James), ihop sig med den nyanlända bikern Spike (Patrick O’Bryan), som har erfarenhet av 976-EVIL, för att stoppa Grubeck’s planer.

Behövde 976-EVIL en uppföljare? Absolut inte. 976-EVIL II är en egentligen helt onödig uppföljare och även om de försöker göra en koppling till den första filmen så känns det mest som vilket skräckfilmsmanus som helst där de forcerat in 976-EVIL konceptet. Även om det finns några fräna idéer inblandade här (däribland en mash-up av julfilmen It’s A Wonderful Life och zombiefilmen Night Of The Living Dead) så räcker det inte på långa vägar för att filmen ska bli bra eller överhuvudtaget intressant. Den trillar helt enkelt ner i facket för onödiga uppföljare av 80-talsskräckisar.

Istället för Robert Englund får vi här Jim Wynorski i registolen och så fort jag hör hans namn får jag gåshud och tänker genast på allt skräp han regisserat genom åren (bortse så klart från kultklassikern Chopping Mall). 976-EVIL II är dock inte en av hans sämsta filmer, men det är inte en bra film heller. Filmen har lite högre tempo än sin föregångare, men konceptet med en gubbe som springer runt i en form av sin själ för att mörda de som vill låsa in honom blir jävligt snabbt gammalt, vilket får mig att hellre vilja se den trögare föregångaren som faktiskt hade ett unikt koncept.

Onödig uppföljare, bortkastad tid – även om man har sett den första filmen.

Xtro II: The Second Encounter av J

I ett topphemligt underjordiskt komplex har forskare lyckats framställa en portal till en annan dimension. Tre stycken testpersoner går igenom portalen, men någonting på den andra sidan attackerar dem strax efter att de gått igenom och tappar kontakten med hembasen.

Ett gäng tungt beväpnade militärer skickas in för att gå igenom portalen och leta reda på testpersonerna. Kort efter deras ankomst lyckas emellertid en av testpersonerna att ta sig igenom portalen – men inte ensam. Någonting kom med denne igenom portalen och är nu lös inne i komplexet, som snabbt blir evakuerat så när som på militärerna och en handfull grupp med forskare som stannat kvar för att bekämpa det här ”någonting” och försäkra sig om att det inte når ytan.

8 år efter att den första, och minst sagt märkliga, filmen kom beslöt sig Harry Bromley Davenport att göra en uppföljare – mest tack vare att han behövde pengarna. Davenport hade på något sätt lyckats få tag i rättigheterna för namnet Xtro, men inte storyrättigheterna vilket gjorde att han fick lov att sätta manusförfattare på att skriva en helt ny story som inte hade ett skit med den första filmen att göra överhuvudtaget. Och personligen tror jag faktiskt att han gjorde helt rätt i det.

Xtro II: The Second Encounter är en B-film rätt och slätt, som kombinerar sci-fi, action och skräck i samma paket och vissa idéer som dyker upp i filmen kan man klart och tydligt se att de snott rakt av ifrån Alien-filmerna (känslan av rip-off av just dessa filmer finns även där). Skådespelarna är till större delen helt okej, så när som på en och annan sågbock som inte har framför en kamera att göra överhuvudtaget, samtidigt som effekterna faktiskt imponerar riktigt mycket. Helt ärligt så blev jag förvånad över hur välgjord monstret och gore-effekterna i den här filmen var. Manuset har lite plothål här och där och det märks rätt väl att man sitter och tittar på en B-film från tidigt 90-tal.

Xtro II: The Second Encounter är verkligen inte den bästa filmen i kategorin, men det är en klart underhållande B-rykare som rullar förbi utan några större problem. Är man dessutom ett fan av B-film så är det här ett klart val för filmkvällen. Helt klart godkänd film, även om man kanske kan föredra något större och bättre.

Ronny & Ragge: Byhåla av H

Ja alltså, jag har ju redan recenserat Byhålorna lite snabbt tidigare här i bloggen, men nu har jag skrivit en fullrecension av deras dubbel-DVD på DVDKritik.se också. Läs den.

McBain av H

Du kan läsa min recension av blurayen för filmen ”McBain”, ”billig B-action att ignorera”, genom att klicka på denna länk till DVDKritik.se.

Demoni 3 av J

Tre amerikanska collegestudenter är på resande fot igenom Brazilien på semester. Under resans gång medverkar en av ungdomarna i en bisarr voodoo cermoni och spelar in ljudet ifrån den med en bandspelare. Senare när deras jeep pajar intill ett litet plantage i djungeln utanför Rio stöter de på ett par som bjuder in dem till deras residens. Residensen råkar dock ha varit platsen för ett slavuppror för 150 år sedan och när snubben som medverkade vid voodoo cermonin spelar upp bandet släpper han lös krafter som väcker sex döda mörkhyade slavar som blev avrättade under upproret på en kyrkogård en bit ifrån residensen. Collegestudenterna och residenserna blir de döda slavarnas mål för att utkräva hämnd för deras död…

Demoni 3 – eller Black Demons som den också är känd som – är en riktigt rutten Umberto Lenzi rulle ifrån 1991. Oftast brukar Lenzi’s namn pryda rätt våldsamma och slaskiga filmer, Demoni 3 är mestadels bara tråkig och långdragen. Visserligen är det någon enstaka gorescen, men Lenzi har gjort betydligt slibbigare filmer än det här skräpet. Effekterna är, så klart, rätt usla och makeupen ser allt annat än övertygande ut. Händelseförloppet är utdraget till det yttersta och det börjar faktiskt inte röra på sig ordentligt förrän mot slutet av filmen, även om även det var tråkigt. Skådisarna håller dock lite högre standard än vad de brukar i Lenzi’s filmer, men samtidigt är deras karaktärer helt blåsta och man skymtar förbi en del klichéer (t ex bilen som vägrar att starta eller tjejen som ramlar och inte tar sig upp även om hon inte gjort illa sig).

Som nog många vet har gamla italienska skräckisar oftast en massa besynnerliga aka-titlar runt om i världen. Dèmoni filmerna är så klart inte ett undantag för det här. Redan 1987 – 1988 var Lamberto Bava involverad i 4 á 90 minuter långa TV-filmer under samlingsnamnet Brivido giallo – som räknas som någon form av miniserie. Filmerna (Una notte al cimitero aka Graveyard Disturbance, Per sempre aka Until Death, La casa dell’orco aka The Ogre och A cena col vampiro aka Dinner With A Vampire) har så klart ingen som helst koppling till Dèmoni filmerna, mer än att den tredje filmen (La casa dell’orco) har aka-titeln Demons 3: The Ogre, i bland annat USA och Sverige (jag har en kopia av filmen så jag vet). 1989 släpptes en film som hette La chiesa aka The Church, och många fans av italiensk skräckfilm påstår att just denna är Demons 3. Enda kopplingarna till Demons filmen den har (vad jag vet iaf) är att Dario Argento var involverad i manusskriptet och Michele Soavi (snubben i metallmasken i första Demons) stod för regin. 1991, samma år som den här filmen släpptes, kom en film som hette La Setta aka The Sect – som har aka-titeln Demons IV: The Sect i Japan. Återigen har filmen inget som helst med Demons filmerna att göra.. mer än att Argento och Soavi är inblandade i manus och regi. La Setta är för övrigt en jävla skitfilm – jag såg den för en massa år sedan och stängde av efter halva filmen. Tvi fan.

Nåja. Demoni 3 av Umberto Lenzi var, är och förblir en jävla skitfilm – även om man faktiskt kan se vissa kopplingar till de riktiga Dèmoni filmerna och att man på sätt och vis faktiskt KAN säga att det här är den riktiga tredje filmen i serien, även om den är helt värdelös. Skippa och se de två första istället.

Den Siste Scouten (The Last Boyscout) (Blu-Ray) av H

All hail Shane Black. Han skrev Dödligt Vapen, väntade fyra år, skrev Den Siste Scouten, väntade två år, skrev Den Siste Actionhjälten, väntade tre år, skrev The Long Kiss Goodnight, väntade nio år, skrev Kiss Kiss Bang Bang. Han är rätt grym.

Den Siste Scouten representerar en film-era som vi tyvärr passerat. Buddy-action-komedins tid är över, men det gjordes så många fina filmer där. Det här är en av dem. Bruce Willis och Damon Wayans knallar runt och är macho, säger krystade oneliners och dunkar folk på käften. Inget fel med det.

Blurayen är sådär. Bilden är okej men inget speciellt, ljudet är hyfsat och det finns inget extramaterial utöver en trailer som är sevärd för att den innehåller repliker som inte kom med i filmen.