Helt Perfekt Glob

C’est arrivé près de chez vous (aka Man Bites Dog) av J

C’est arrivé près de chez vous (som betyder Det Hände I Ditt Grannskap) – eller Man Bites Dog som den är mer känd som internationellt – är en svart-vit film som blev producerad med en snålbudget av fyra filmstudenter, ledda av regissören Rémy Belvaux. Idéen bakom filmen tillkom från att spela in en dokumentär utan några pengar – vilket också försvårade inspelningen. Tack vare budgetproblem tog det dem ett år att göra klart filmen. Företaget fick slut på pengar flera gånger och inspelningarna fick lov att skjutas upp tills det att mer pengar hade kommit in. Många vänner och familjemedlemmar till filmmakarna bidrog till filmen, både bakom och framför kameran. Filmen fick slutligen åldersgränsen NC-17 av Motion Picture Association of America (MPAA) för grafiskt våld.

Nåväl. Filmens handling kretsar kring Benoît aka Ben (Benoît Poelvoorde), som tillsammans med ett gäng dokumentärfilmare gör en dokumentär om hans sadistiska och våldsamma vardag som seriemördare. Till en början är de tre dokumentärfilmarna opartiska i Benoît’s handlingar och står bara bredvid. Men allt eftersom inspelningarna fortskrider desto mer finner de sig själva i ett ökande kaotiskt våld som de plötsligt blir delaktiga i.

Jag har rätt lite att säga om den här filmen egentligen. Å ena sidan är det en bra film, å andra sidan är det en axelryckning. Den innehar en del våldsscener, men samtidigt koncentrerar sig filmen inte heller på våldet utan huvudpersonerna i filmen och deras handlingar. Skådespelarna gör enastående insatser och Poelvoorde är sjukt bra i huvudrollen – man får helt enkelt den där känslan av att han är helt sjuk i huvudet på riktigt. Den svart-vita bilden i filmen ökar trovärdigheten lite mer (då effekter så som blodstänk och blodpölar automatiskt blir färglösa så när som på en mörkaktig ton) och ger känslan av att man sitter och glor på en gammal halvsunkig dokumentär.

Nåja. Man Bites Dog är bra för vad den är och man kan egentligen inte klaga allt för mycket på den om man tänker på vad de hade för budget. Det är ingenting jag tänker rekommendera till ”vanliga” filmtittare, men de som är ute efter någonting lite annorlunda och udda, go ahead – kolla upp den. Jag avrundar den här recensionen med den här trivian:

Spoilervarning! Även om det aldrig är visat eller ens antytt i filmen att Benoît dödar en bebis hade originalpostern (som visas längre upp)  en bild där en bebis’ napp, tillsammans med stänkande blod, kommer från ett icke sebart mål i ändan av Benoît’s pistol. På de utländska release postrarna (utom Region 4/Australiensiska releasen) ändrades bebisens napp till en tandprotes (se bilden här brevid).

Byhåla, Byhåla 2: Tillbaka Till Fårrden, Byhåla 3, Pökpåsefabriken av H

Ronny och Ragge. Det känns löjligt att försöka förklara vilka de är, men även om ni kanske vet att Peter Settman numer gör saker som Så Ska Det Låta, så kanske ni inte har koll på att Fredde Granberg precis regisserat Kommissarie Späck som går på bio just nu. Nåja.

Byhåla nummer ett är från 1991, och består av korta sketcher som spelades in till ungdomsprogrammet ”Gerilla-TV Laijv” där Peter och Fredde var programledare ihop med Gila Bergqvist. Byhåla 2 är deras första egna tv-serie, och handlar om hur de köper en Ford för att åka till en raggarträff i Pajala. (c:a 100 minuter) I Byhåla 3 (75 min) så … händer nåt annat. Minns inte så noga. Sen gjordes nån underlig straight-to-video där de båda startar en kondomfabrik. Man gjorde en skiva och åkte på folkparksturné också, men den filmen sket vi i.

Klassisk svensk idiothumor med många klassiska repliker. Skådespeleriet är.. öhm.. ja. Speciellt Peter Settman har ett kroppspråk som en fladdrig marionettdocka, mycket imponerande. Kul att man bytt skådespelare till alla återkommande roller för varje säsong. Vi får också se en relativt ung Annika Lantz knalla runt i baddräkt. Om det nu intresserar.

Lat sau san taam (aka Hard Boiled) av J

Undercoversnuten Tony (Tony Leung Chiu Wai) har lyckats infiltrera maffian, men när en uppgörelse på en restaurang går snett skjuts en polis ihjäl. Polisens partner, ”Tequila” (Yun-Fat Chow), ger sig ut på jakt efter de ansvariga, ovetandes att en av bovarna är en infiltratör. Tony i sin tur börjar närma sig sitt mål att avslöja en stor vapengömma.

Action, action och åter action. Våldsam sådan med, dessutom. Övervåldsam, kan man till och med säga. Men fan så underhållande. John Woo’s klassiska actionrulle från 92 är en ca 2 timmar övervåldsam actionrulle som troligtvis förnöjer de flesta actionsugna där ute. Folk blir skjutna till höger och vänster, saker exploderar överallt och det är inte speciellt mycket dötid igenom filmen, utan det händer nästintill hela tiden någonting och resan mellan punkt A och punkt B går undan.

15 år efter filmens release – dvs 2007 – släpptes också ett spin-off-spel till Hard Boiled, under titeln Stranglehold. Spelet är inte en uppföljare till filmen, utan mer ett ”nytt kapitel” i Tequila’s liv. Att vi dessutom får se en filmatisering av spelet 2012 (enligt IMDB) kan bli intressant.

Anyway; se filmen om du vill se vad riktig action är. Läs gärna Helt Perfekt’s recension av filmen också.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0104684/

Police Story 1-4 + New av H

Här kommer en mastodontrecension av Jackie Chan-rullarna om Police Story. Det är relativt enkelt. Relativt mot In The Line Of Duty-serien alltså. Den ska jag berätta allt om senare.

1985 kom Ging Chat Goo Si, mest känd som Police Story. 1988 kom Police Story 2 och här börjar det bli smått virrigt. I Sverige gav man ut filmen som Hatets Eld, Brasilien valde Kodnamn: Radikal, Spanien tog Superpolisen I Trubbel, medan Ungern av alla ställen nöjde sig med Polishistorien Fortsätter.

1992 kom så Police Story 3, med undertiteln Supercop. Värt att notera är att de kinesiska titlarna faktiskt är korrekt översatta till engelska, i det här fallet heter filmen 警察故事III超级警察 så det ser ni ju direkt. I vilket fall så lyckas de flesta med den här titeln, även om de oftast valde att bara kalla filmen Supercop. Portugal lade till ”Blixtens Raseri” men vi förlåter dem.

1993 gjorde man en spinoff från Supercop med Michelle Yeohs karaktär. Dess titel översätts till ”Superplaner” men fick förstås titeln Supercop 2. Och Mega Cop. Och Once A Cop, för att spela på John Woo-rullen Once A Thief.. I England tyckte man det räckte med Supercop. Sen fick den heta Project S, för att spela på Jackie Chan-rullarna Project A. Sen lite olika kombinatiooner: Police Story 3 Part 2, Police Story 3: Supercop 2 och Police Story 4: Project S. Den skippar jag i alla fall den här gången, eftersom Jackie inte är med.

Även 1992 gjorde Jackie den orelaterade filmen Crime Story, som förstås fick heta lite allt möjligt för att folk skulle se den. New Police Story, Police Story 4 och varför inte Police Dragon om något Bruce Lee-fan skulle råka befinna sig i videobutiken?

Den riktiga Police Story 4 blev dock mer känd som First Strike, även om de kinesiska titlarna var Jackie Chan’s First Fist och Police Story 4: Simple Task. Japan körde kombon Final Project, i övrigt verkar det ha funkat bra.

2004 års New Police Story verkar dock inte räknas till serien, men jag räknar med den. Om inte annat för att få berätta att den hette Raseriets Slag i Argentina.

Om du sett någon av filmerna i svensk utgåva så kan jag direkt tala om för dig att du missat en hel del. De fina amerikanska versionerna du då sett har trimmats med allt från 8 till 27 minuter, eftersom vi västerlänningar inte klarar av att se för mycket Hong Kong-film. Mer om detta vid varje film.

I Polishistoria nummer ett möter vi Ka-Koi Chan (Jackie) som vid ett tillslag arresterar storskurken Chu Tao. Denne släpps förstås dock fri, och Jackie sätts att bevaka Taos sekreterare för att försöka komma åt skurken.

Det är massvis med hård action hela tiden, och ett otal stunts av typen ”aj FAN vad han slog sig”. Helt klart en sevärd film. Extramaterialet på Dragon Dynastys utgåva består av c:a 30 minuters intervjuer med medlemmar ur Jackie Chans stuntteam som jobbade på filmen, vilket är mycket intressant. En intervju med Jackie själv är hyfsat intressant, följt av diverse småkrafs såsom bortklippta scener och givetvis ett Bey Logan-kommentarsspår som man inte orkar med.

Det finns ungefär tre versioner av filmen. Hong Kong-originalet på strax över 100 minuter, den japanska förlängda versionen (varav inget är viktigt) på 106 minuter, och så förstås den dubbade, slaktade amerikanska versionen på 90 minuter. Mig veterligen släpptes denna film aldrig på VHS i Sverige (den fanns ett kort tag utgiven på DVD).

Efter ett montage av actionscenerna i ettan, börjar Polishistoria Nummer Två med att Jackie blir utskälld efter all förstörelse han orsakade. Dock visar han sig oumbärlig för polisstyrkan när de försöker lura ut vem som bombat ett köpcentrum.

Minnesvärd på grund av ett par bra scener, t.ex. den på en lekplats, samt att man är hyfsat icke-PK-elak mot en dövstum kille. Dock är det mestadels inte så spännande under filmens två timmar, ibland blir det faktiskt lite tråkigt. När det väl händer nåt, så är det sevärt i alla fall. När filmen släpptes i Hong Kong var den 101 minuter lång – kanske är det varit bättre. DVD:n bjuder dock på den långa japanska versionen.

Denna kanske du såg på VHS under titeln Hatets Eld på 90-talet – dock orörd av den svenska censuren – dock var det den dubbade versionen som är inte mindre än 29 minuter kortare.

Extramaterialet på Dragon Dynastys utgåva är ganska likt den första filmen: 30 minuter intressant intervju med stuntteamet, och så lite blandat skrufs och ett Bey Logan-kommentarsspår.

I Polishistoria Nummer Tre: Superpolis åker Jackie på hemligt uppdrag till fastlandet (Kina alltså, duh) där han ihop med Michelle Yeoh infiltrerar en liga som håller på med diverse. En hel del action, några hyfsat minnesvärda stunts och mer än ett par garv följer.

Här fick jag själv inte tag i den kinesiska originalversionen, utan fick nöja mig med den amerikanska som är nio minuter kortare. Dock verkar det mest vara några vanliga dialogscener utan konsekvens som saknas. Lyckligtvis har dock Dragon Dynasty-DVD:n originalljudspåret också, så jag slapp höra dubben. Inte bara för själva dubbningens skull, utan också för att slippa höra den amerikanska popmusik man lagt filmen genom.

Här följer en lista på låtar som filmbolaget Dimension tyckte passade in i filmen:

Warren G (minns ni honom?): What’s Love Got To Do With It
2Pac feat Outlawz – Made Niggas
No Doubt – Open The Gate
Tom Jones – Kung Fu Fighting (shit vad originellt, men det är åtminstone en cover)

I vilket fall som helst är Supercop en helt okej film som det går snabbt att se på. God underhållning helt enkelt.

Polishistoria Nummer Fyra: Första Slaget är det lite annorlunda med. Jag har nog aldrig tidigare sett en Jackie Chan-film där det tar hela 20 minuter innan den första actionsekvensen drar igång. Efter den tar det ända till 50-minutersstrecket innan den andra sekvensen kommer. Jag säger inte att det är tråkigt däremellan, bara ovanligt.

Jackie lånas ut till CIA, som drar in honom i ryska FSB (f.d. KGB) för att söka rätt på en stulen kärnvapenladdning. Det hela vecklar ihop sig till en historia med agenter och dubbelagenter i den ryska maffian. Det betyder med andra ord bara en sak: ryssar som talar usel engelska. En av FSB-killarna verkar ha lärt sig engelskan fonetiskt och kämpar hårt med att säga den så snabbt det bara går.

Actionscenerna är helt okej och lagom uppfinningsrika. En ganska lång undervattenssekvens är ganska imponerande, då man faktiskt lyckas få mig att tro att det går att sparka omkull nån under vattnet. På en 90-tals-HongKong-skala ligger filmen nånstans i övre medel kan man väl säga.

För att få se den kompletta 107-minuters versionen av filmen fick jag vända mig till piraterna på Interweb. En flitig kille har nämligen tagit den japanska oklippta DVD:n, och lagt till engelsk text till allas vår glädje. Skulle du se t.ex. den svenska DVD:n, så blir du snabbt förskonad inte mindre än 27 minuter av filmen. Kanske skulle det göra filmen mer tempofylld, men jag tror nog att det blir på bekostnad av handlingen.

I Ny Polishistoria möter vi en helt annan Jackie Chan. Här spelar han inte längre Ka-Koi, utan Wing som öppnar filmen starkt genom att rumla ut från en bar, spy, ramla omkull i spyorna och somna. Han är svagt deprimerad. Ett år tidigare ledde hans övermod till att hela hans team blivit ihjälmördade av ett gäng tossiga rikemansbarn. Wings förhållande med Ho Yee går inte så värst, och polis har han ju inte varit på bra länge. Dock kommer Nicholas Tse och hjälper honom att shejpa upp sig och nita ungjävlarna.

Jackie Chans insats i New Police Story skiljer sig ganska markant från hans övriga filmer. Han ser uppriktigt förkrossad ut filmen genom, och resten av filmen är riktigt bra den också. Actionscenerna är hårda och filmen är värdig att jämföras med den första Police Story.

Det är också den enda filmen i serien hittlls att ges ut i HD. Eller ja, Police Story 1-3 finns på blu-ray, men kvalitén på dessa skivor är att jämställa med DVD och bör inte under några som helst omständigheter inköpas. NPS ser och låter dock alldeles utmärkt ut på blu-ray, och extramaterialet är trevligt. Bland annat en 15-minuters featurette som visar en hel del bakom kameran, och talar om karaktärerna på ett intressant sätt.

I USA gjorde man bara ett litet klipp i filmen. Dock är det ett helt oförståeligt klipp, eftersom det förklarar motivationen bakom Nicholas Tses karaktär. Nåja.

Sammanfattning då! Pust… Bäst av alla är del 1, 3 och Ny, och du kan även se 2. 4 är ganska försumbar, men är du ett fan av Chan så tar du väl den också.

Hellraiser III: Hell On Earth av J

Efter att ha bevittnat hur en ung man blir dödad av kedjor som sitter fast i hans hud börjar reportern Joanne ’Joey’ Summerskill att rota i det hela. Spåren leder till den populära rockklubben Boiler Room där hon finner den unga kvinnan Terri, som berättar det lilla hon vet.

Samtidigt råkar klubbens ägare – J.P. Monroe – skvätta blod på en staty som han nyligen införskaffat.. som också fängslar Pinhead’s själ (efter den stora konfrontationen i Hellbound: Hellraiser II). Kort därpå visar sig Pinhead för J.P. och ger honom ett förslag han inte kan motstå: i utbyte mot att J.P. förser Pinhead med människooffer ska han skänkas köttslig njutning och enorm makt som inte är av denna värld.

Joey’s verklighet blir till en mardröm allt eftersom hon närmar sig sanningen och Pinhead. Men hjälp från ett högst oväntat håll väntar…

Jag såg den här filmen precis som de två första (och den fjärde för den delen med) filmerna för 10 år sedan och tyckte den var ok, i jämförelse med den första filmen. Nu när jag har sett om den igen tycker jag att den är bra, men den når inte upp till de två första filmerna.

Att de har skrivit storyn så att den utspelar sig på ett lite annorlunda sätt mot de två första filmerna är helt ok, om än storyn är lite grötig att förklara utan att spoila halva filmen. Att de inte upprepat samma sak en gång till känns bra och att vi får se någonting nytt är också ganska nice.

Skådespelarna är helt ok och Doug Bradley gör som vanligt en bra insats som Pinhead. Vi får även se Ashley Laurence som Kirsty (ni vet, tjejen i de två första filmerna) i en snabb sekvens – vilket jag inte hade ett minne av.

Effekt- och makeupmässigt är filmen bra, precis som de tidigare filmerna. Men filmen lider – precis som de tidigare filmerna – av grejer som de antingen inte hade teknologin eller pengarna för att göra, vilket resulterar i att vissa effekter blir halvdassiga. Men i långa mått mätta så är de bra.

Jag märkte en bit in i filmen att det är en hel del repliker som använts i diverse olika hardcorelåtar också, vilket var lite smånice.

Hellraiser III: Hell On Earth är iaf en riktigt bra film i serien, även om den inte når upp till de två första filmerna. Men är man ett Hellraiser-fan har man garanterat den här i samlingen och har redan sett den 369 gånger.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0104409/

Trancers 1-6 av H

I Framtiden är Jack Deth en ”trooper”, dvs en polis som jagar ”trancers”, dvs folk som fjärrstyrs via psykkraft av den elake Whistler. När Whistler reser tillbaka i tiden till 1985 för att ta kål på förfäderna till de tre som leder City Council (tydligen viktigt folk) så sänds Deth tillbaka för att stoppa honom. Väl där tar han hjälp av en 22-åring Helen Hunt (se bild). Medelmåttig nollbudget-action följer.

Trancers korta speltid på 76 minuter hjälper en hel del, och tempot är bra utan svackor. DVD-utgåvan är däremot rent horribel och ser ut som en VHS som kopierats sjutton gånger och tappats på motorvägen. Den är dessutom tagen från en laserdisc, det finns till och med ett litet avbrott mitt i där skivan vänts.

Helen Hunt.

Trancers 2 är gjord 6 år senare, och utspelar sig inte helt oväntat just 6 år senare. Jack Deth och Helen Hunt (se bild) jagar Whistlers bror E.D. Wardo som håller på att skapa sig en Trancers-armé genom att ta över ett dårhus. En av de inspärrade är Deths ex-fru som sänts tillbaka. Problemet är att Deths fru dött i framtiden, men man har gått tillbaka och sänt tillbaka henne innan hon dör, vilket gör att hon dör när hon sänds tillbaka till framtiden efter uppdraget. Deth är lika förvirrad som du är just nu.

Tvåan är inte alls lika underhållande som ettan, trots en förbluffande usel slutstrid. Vi ser även Jeffrey Combs med schysst getskägg i en liten roll som skurkens hantlangare.

Helen Hunt.

I Trancers 3: Deth Lives åker Deth till år 2005 där Helen Hunt (se bild) har kontakt med en avhoppare från ett nystartat hemligt elitsoldatprogram á la Trancers. Avhopparen Alice (Megan Ward, General Hospital) jagas sålunda av programmets ledare, Överste Daddy Muthuh (Andrew Robinson, mannen utan skinn i Hellraiser).

Eftersom det är en lågbudgetfilm från 1992 lyckas man förstås inte riktigt skapa ett trovärdigt 2005 (lätt att säga såhär med backspegeln i nacken eller vad det heter) och missar förstås totalt saker som internet, och kör på typiskt dystopiska saker som strålningsmätare för havet på badvaktstorn. Dessutom, trots filmens korta speltid på 76 minuter, är actionscenerna få och kassa.

Helen Hunt.

Sedan går vi vidare Trancers 4: Jack Of Swords, som filmades samtidigt som femman. Jack åker till medeltida Kansas (någon sov nog på historielektionerna) för att kolla upp nåt, men i tidsmaskinen har ett monster gömt sig. Handgemäng uppstår, och när de anländer slungas Jack ut och maskinen exploduttar. Fast i medeltiden blir Jack snart varse om nån slags vampyr-trancers som håller på och förtrycker folket. Helen Hunt är inte med. (Se bild.)

Två år efter Trancers 3 tar Full Moon Entertainment fram artilleriet och försöker göra ett par mer tunga Trancers-rullar. Som regissör ser vi David Nutter som senare skulle gå vidare till att regissera avsnitt och piloter av nästan varje tv-serie som finns (Arkiv X, Dark Angel, Smallville, Cityakuten m.fl – nu senast Terminator-serien och The Mentalist) och det märks en viss skillnad i kvalité även om vi fortfarande är på en låg tv-filmsnivå. Jag är lite besviken på avsaknaden av ”roliga” skurknamn, och slutscenen är spännande ungefär i nivå med ett avsnitt av Hercules. Dock är det ju glädjande att man skickar Deth till en ny miljö och inte bara kör samma rulle igen.

Helen Hunt.

Trancers 5: Sudden Deth tar vid precis efter fyran, och börjar med en lång återblick av vad som hänt. Man slösar nästan 10% av filmens totalt 72 minuter till det. Filmens återstående tid går även den ganska förlorad eftersom det egentligen inte händer nåt speciellt. Deth rider till The Castle Of Relentless Terror, och där utsätts han för hånglande brudar (!), ett monster (vars ena arm är allt som syns i någon sekund) och slutligen en elak kopia av sig själv. De två slår varann på truten lite grann, varefter Deth rycker ut kopians hjärta/magiska sten och åker tillbaka till sin hemvärld.

Femman är tveklöst seriens sämsta film. Helen Hunt är inte med, och den heta bruden i dessa två filmer visar inte tuttarna (se bild). Det skulle ta hela åtta år innan del sex dök upp, och då utan Jack Deth. Typ.

Inte Helen Hunt.

Trancers 6: Life After Deth kom alltså så sent som 2002, och vi återser inte Tim Thomerson som Jack Deth utom i ett par snabba klipp ur de gamla filmerna. Jag kan bara gissa att han var upptagen med Days Of Our Lives eller nåt, för rent karriärmässigt kan han inte ha ratat filmen. Istället transporteras Jack Deth till vår nutid och till sin egen dotters kropp. Helen Hunt syns på ett foto på dotterns kylskåp. (Se bild.)

Hon har sett meteoriter slå ner, vilket hon rapporterar till sitt jobb – vad det nu är för jobb hon har. Jobbet mörkar dock dessa rapporter eftersom man använder kraften hos en meteorit för att stråla ungdomar på glid och förvandla dem till trancers.

Helen Hunt.

Denna sista film i serien är lite halvdan, relativt sett alltså. Hela serien ligger förstås på ett ganska halvdant plan till att börja med. Det som slår en mest när man ser sexan är hur otroligt illa alla skjuter. Folk träffar oerhört dåligt, och är i allmänhet extremt långsamma med att lyfta sitt eget vapen mot någon som går runt och skjuter. Med det menar jag att actionscenerna inte är särskilt bra.

Att summera filmserien Trancers då. Om du inte pallar med billig straight-to-video-trash så är detta verkligen inte något för dig. Normalt sett bjuder B-action på bra mycket mer action än såhär, men när varje film inte är längre än 75 minuter så är de vanligtvis inte alltför dryga. Jag kan inte med gott samvete egentligen rekommendera mer än ettan, men är du en härdad B-filmsmasochist så är det här lättsamt söndagstittande.

Hard-Boiled av H

En undercoverpolis (Tony Leung, Infernal Affairs, Hero) har infiltrerat maffian, men när en uppgörelse på en restaurang går snett skjuts en polis ihjäl. Polisens partner, Chow Yun-Fat, ger sig ut på jakt, ovetandes om att det är en infiltratör han jagar. Tony är själv mycket frustrerad över maffians våldsamma spel, då han tvingas mörda för att hålla skenet uppe. Han närmar sig dock sitt mål att avslöja en stor vapengömma.

John Woo, Chow Yun-Fat, 1992: Kultfilmshistoria skrivs. Filmas, menar jag. Totalförbjuds i Sverige, klipps hårt till och med i USA. Det skjuts så blodet skvätter överallt, saker exploderar och folk kastar sig genom fönsterrutor filmen genom. Överdrift är ungefär där actionscenerna börjar, och vrider sen upp allt till elva. Det är våldsamt, brutalt och enormt underhållande. Titeln syftar förstås på hur hårdkokt Chow Yun-Fat är, fast jag tror jag föredrar direktöversättningen av den kantonesiska originaltiteln: Hot-Handed God Of Cops.

Het-handad trailergud.

Rage And Honor av H

TV6 hade den goda smaken att visa en film med CYNTHIA ROTHROCK men tyvärr var det ingen höjdare. Rage And Honor är en vanlig b-action med vanlig handling (outsider-polis blir motvilligt partner med ny polis och jagar skurk som har mördat outsiderns sensei och visar sig vara outsiderns bror) och medioker action. Dock välfilmat av mannen som skrev varulvsklassikern The Howling.

.

Glengarry Glen Ross av H

Nästa veckas film på DVDWeeklyPodcast-forumet valdes till Glengarry Glen Ross. I 100 minuter följer vi fyra marksäljare och deras problem via många och långa konversationer, och det kanske inte låter så upphetsande men dialogen är så välskriven och skådisarna som framför den är inga nybörjare heller. Al Pacino, Jack Lemmon, Alec Baldwin, Kevin Spacey, Ed Harris och Alan Arkin sköter sitt jobb och hela filmen har en bisarr ton över sig, inte minst på grund av det ovanliga temat.

Glengarry Glen Ross är mycket tydligt ursprungligen en teater. Scenerna är få och dialogen ligger i förgrunden. Jag tycker det finns drag av den här filmen i dialogen i The Big Lebowski, långa tankeströmmar där folk ibland pratar om flera saker samtidigt.

Kan jag rekommendera den här filmen? Jag förvånades själv över att jag såg hela filmen i ett streck trots min rastlöshet, det måste bero på att filmen egentligen inte har några döda ögonblick. Den är alltid intressant även om det faktiskt inte händer särskilt mycket. Det är en kombination av bra dialog och ovanlig miljö som gör att det funkar. Kanske något om du känner dig för intellektuell för karatesparkar.