Helt Perfekt Glob

Phantoms av J

Dr. Jennifer ”Jenny” Pailey (Joanna Going) tar med sig sin yngre syster Lisa (Rose McGowan) från Los Angeles till Snowfield, Colorado, för att få bort henne från dåligt umgänge. Väl där finner de att staden är övergiven. Gatorna ligger öde och några av dess invånare ligger oförklarligt döda inne i sina hus medan resten är spårlöst försvunna. Efter en rad märkliga saker inträffat får de sällskap av sheriffen, tillika före detta FBI agenten, Bryce Hammond (Ben Affleck) och hans två biträden Stuart ”Stu” Wargle (Liev Schreiber) och Steve Shanning (Nicky Katt). Gruppen hittar snart fler döda och ett mystiskt meddelande till en Dr. Timothy Flyte (Peter O’Toole).

Efter att de lyckats få iväg ett meddelande till myndigheterna flygs Dr. Flyte in för att hjälpa militär- och forskningspersonal i den karantänsatta staden att undersöka det mystiska fenomenet. Men de inser snart att det inte längre handlar om att stoppa vad som än har utplånat stadens invånare, utan att komma därifrån levande…

Phantoms från 1998 – som är skriven av Dean R. Koontz och baserad på hans bok från 1983 med samma namn – är en film jag har vetat om ända sedan den kom, men som jag aldrig har brytt mig i att se. Största anledningen till att jag aldrig såg den när den kom var antagligen på grund av det extremt generiska svenska omslaget vi fick på filmen. Den tilltalade mig helt enkelt inte. Men efter att jag hörde om den på en podcast för ett par, tre år sedan så införskaffade jag mig den på dvd och nu äntligen var det dags att se den – tjugofem år efter att den släpptes – och herrejävlar…

Det här är exakt den typen av sci-fi skräck nonsens jag gillar. Filmen är lite som en korsning mellan The Thing, The Blob remaken från 1988, Dreamcatcher (även om den kom ett par år senare) och är fullkomligen bonkers. Den börjar lite trevande och sätter en nästan kuslig stämning i den första halvan (typ) för att sedan fullständigt spåra ur under den andra, vilket jag inte riktigt var beredd på men som jag välkomnade varmt.

Phantoms är allt annat än tråkig och helt enkelt God Underhållning från slutet av 90-talet och en klockren sci-fi skräckis som jag definitivt kommer återkomma till. Rekommenderas.

Wrongfully Accused av J

Ryan Harrison (Leslie Nielsen) är en violinist gud, superstjärna och sexsymbol som inte vill vänstra med den sexiga Lauren Goodhue (Kelly LeBrock) bakom hennes mans rygg. Kort efter det hittas dock Mr. Goodhue (Michael York) mördad och Ryan blir den huvudmisstänkte. Efter att ha blivit dömd till döden lyckas han fly under transporten till fängelset och han finner sig nu jagad av polisen Fergus Falls (Richard Crenna), allt medan han snubblar från den ena olycksaliga situationen till den nästa i ett försök att hitta den riktiga mördaren.

Jag upptäckte för inte så länge sen att jag hade helt missat Wrongfully Accused från 1998. Som ett stort fan av Leslie Nielsen har jag ingen aning om hur jag kunnat göra det. Hur som helst så har jag nu alltså sett filmen och den var väl ungefär som jag förväntade mig; flamsig, parodisk idiot-humor alá Leslie Nielsen som fick mig att gapskratta bitvis (i synnerhet gaget med den tjuvkopplade bilen).

Wrongfully Accused levererar knappast några överraskningar om man har koll på Nielsen’s andra komedier och även om den inte riktigt är i samma klass som Naked Gun filmerna så är det ändå en tramsig och rolig idiot-komedi. Rekommenderas.

54 av J

Shane O’Shea (Ryan Phillippe), en ung man från Jersey City, New Jersey drömmer om rikedom och berömmelse i 1970-talets amerika. Han får chansen då Steve Rubell (Mike Myers), hjärnan bakom New York’s ökända och högst populära nattklubb Studio 54, handplockar honom från havet av ansikten som skriker efter att få komma in till hans klubb, vilket inte bara får in Shane’s fot innanför dörren utan ger honom även jobb bakom baren. Medan han arbetar där blir han vän med Anita Randazzo (Salma Hayek), en tjej som försöker lyckas som sångerska, och hennes man Greg (Breckin Meyer). Men allt eftersom Shane dras med i det hårda festandet och spelet kring Studio 54 börjar hans liv att gå utför…

Jag hade hört talas om Studio 54 i något sammanhang för flera år sen, men har aldrig haft något större intresse att gräva djupare och läsa på mer om den legendariska nattklubben. Med det sagt så skiter jag i om filmen 54 är felaktig på sina ställen, det är överlag en välspelad, bisarr, oavsiktligt rolig och drivande film. Det står nästintill aldrig stilla och det händer i stort sett hela tiden någonting; filmen blir aldrig tråkig. Ryan Phillippe är suverän i huvudrollen och Salma Hayek och Breckin Meyer är bra i de två större sidorollerna. Vi ser även Neve Campbell och Sela Ward i varsina mindre roller. Den som snor hela showen är dock Mike Myers i rollen som Steve Rubell, vars prestation tydligen ska vara likt hur Rubell verkligen var.

54 är inte en film som jag skulle i vanliga fall stoppa i spelaren, men det är å andra sidan inte en film jag ångrar att jag har sett. Jag gillar den överlag, men då är jag som sagt samtidigt rebellisk och skiter i om den är felaktig. Jag ger den en försiktig rekommendation hur som helst.

Postmortem av J

Kriminalaren James MacGregor (Charlie Sheen) är en specialist på seriemördare som blivit berömd för sina okonventionella metoder att spåra dem. Efter att ha skrivit en bestseller om ett av sina fall flyttar han utbränd till Skottland för att komma ifrån allting. Ett halvår senare får han ett fax med en dödsruna över en ung kvinna – som dagen efter hittas död i hans bakgård.

Postmortem är en amerikansk thriller inspelad i Glasgow, Skottland 1997 som inte fick släpp förrän 1998. Den hade troligtvis flugit under min radar helt om det inte vore för att Charlie Sheen hade huvudrollen i den och egentligen hade väl inte det spelat någon större roll. Filmen i sig är inte dålig; den är välspelad och blir stundtals småspännande, men känns samtidigt som ett avsnitt ur den brittiska kriminalserien Midsomer Murders (Morden I Midsomer i Sverige). Flertalet gånger stannar filmen upp och trampar på samma ställe utan att något direkt händer. Tempot är otroligt långsamt och även om de framför kameran gör bra prestationer så känns det aldrig som att filmen kommer någon vart.

Som sagt, hade det inte varit för att Charlie Sheen hade huvudrollen i den här dussinthrillern hade jag troligtvis aldrig ens tänkt tanken på att se den. Gillar man brittiska kriminaldraman i långfilmsvariant med en amerikan i huvudrollen så går säkert det här hem, för min del dög den som en engångstitt.

There’s Something About Mary av J

Ted (Ben Stiller) var en nörd i högstadiet och var kär i en av skolans mest populära tjejer, Mary (Cameron Diaz), som han dessutom skulle gå på studentbalen tillsammans med. Daten på studentbalen blev aldrig av tack vare att Ted var med om en minst sagt ovanlig olycka. Tretton år senare inser han att han fortfarande är förälskad i Mary och bestämmer sig för att leja privatdetektiven Healy (Matt Dillon) för att leta reda på henne. Healy hittar visserligen Mary men faller själv pladask för henne och han beslutar sig för att ljuga för Ted för att hålla honom borta från henne. Det dröjer emellertid inte länge förrän Ted upptäcker sanningen och beger sig efter Healy för att försöka vinna Mary’s hjärta innan det är försent.

Jag minns när There’s Something About Mary (eller Den Där Mary som den hette i Sverige) kom. Flera av ungarna i min klass pratade om den och målade upp den som en hysteriskt rolig komedi som man bara måste se. Alla såg och kommer väl ihåg den här filmen antar jag? Vad bra, för det gjorde inte jag. Jag såg nämligen aldrig There’s Something About Mary/Den Där Mary när den kom och det här var min första titt – vilket också troligtvis blir min sista.

There’s Something About Mary/Den Där Mary kom före den här extremt uttömda vågen av romantiska komedier som dök upp någon gång efter 2000-talets intrång där varenda komedi följer en tillsynes osynlig mall där huvudpersonerna är olyckliga av en eller annan anledning i början av filmen, träffar varandra i mitten, en konflikt av något slag uppstår och i slutet finner de varandra och växer sedan som människor, slut. Ungefär som vilken svensk ”komedi” (som egentligen är regelrätta dramafilmer med komiska inslag inslängda) alltså. Att jag påpekar det här är för att den här filmen kom 1998 och jag undrar om inte det var den här filmen (åtminstone till en viss del) som satte standarden för hur en romantisk komedi ska vara då den trillar ner i varenda klyscha under de nästintill outhärdligt långa två timmarna (som är på tok för långt för den här typen av film) den rullar på under.

Filmen har så klart några roliga stunder och ett par gags fick mig att gapskratta, men det räcker inte på långa vägar. Majoriteten av skämten (som troligtvis inte hade varit mer uppenbart menade att vara roliga såvida de inte hade satt in en stor blinkande neonskylt där det stod ”SKRATTA” på) känns mest långdragna och inte speciellt roliga alls. Faktum är att hade filmen släppts idag istället för 1998 hade den troligtvis gått raka vägen in på en direkt-till-video-release istället för att gå upp på biografer runt om i världen.

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gubbig eller om filmen bara är ganska tråkig egentligen. Hade jag sett filmen för 18 år sedan hade jag kanske gillat den mer (just då i alla fall), men tack vare den överkonsumtion av romantiska komedier som inte är speciellt roliga och som följer samma utmattade koncept och mall som kommit de senaste tio, femton åren har jag svårt att förstå vad folk egentligen såg i There’s Something About Mary/Den Där Mary 1998. Lever du på nostalgi kan det kanske vara värt att återse filmen, om inte kan du lika gärna ta någon annan i samma subkategori då du troligtvis får ut ungefär lika mycket.

Urban Legend av J

På den sista tiden har Pendleton University i New England drabbats av en rad mycket märkliga dödsfall. Studenten Natalie (Alicia Witt) är säker på att en galen mördare går lös, som genomför sina dåd efter vandringssägner. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen om Pendletons egen myt; en 25 år gammal historia om en studentmassaker orsakad av en egensinning psykologiprofessor som efteråt tog sitt eget liv. Samtidigt som studentföreningarna förbereder sig för att fira den makabra årsdagen börjar Natalie inte bara inse att hon själv är en måltavla för den galna mördaren, utan också att denne kan vara närmare än vad hon först trott…

Ska sanningen fram så var det här första gången jag såg den amerikansk-franska samproduktionen Urban Legend. Jag minns att jag aldrig hade något som helst intresse för filmen när den kom till Sverige 1999 (ungefär ett halvår efter dess release i USA) och det skulle dröja ända fram till nu innan jag satte mig och såg den. Varför begriper jag faktiskt inte; det är en film som absolut föll mig i smaken. Det är en regelrätt slasher med en 90-talskänsla likt Scream och I Know What You Did Last Summer filmerna, vilket är ett ganska hyfsat betyg i mina ögon. Jag tycker att den har ett intressant koncept och en ganska klyftig twist mot slutet av filmen, även att jag lyckades klura ut vem som var mördaren.

Jag gillar Urban Legend och kommer absolut att se om den fler gånger. Gillar man slasherfilm överlag tycker jag absolut att man ska se den här filmen om man inte har gjort det. Rekommenderas.

The Faculty av J

Någonting underligt är i görningen på Harrington High, Ohio. Sex elever har börjat misstänka att skolan är under attack av en utomjordisk livsform då både lärare och elever har börjat bete sig mycket underligt och helt bytt personligheter över en natt. De bestämmer sig för att slå tillbaka mot det annalkande hotet men inser samtidigt inte att det kan vara närmare än vad de trott…

Jag hade inte sett The Faculty på en så där femton, sexton år nånting så jag tyckte det var dags att se om den. Filmen håller sig väldigt bra än idag, även om flera av dess CGI-effekter är så förlegade att det nästan sticker i ögonen när man ser dem. Men tack vare en bra skådespelarensemble, ett underhållande och kul manus och regi av Robert Rodriguez går det att ursäkta de utdaterade effekterna. Det här är en film jag borde ha sett om tidigare, men som jag av någon outgrundlig anledning inte gjort. Filmen lär knappast gå till världshistorien, men det är i alla fall en kul 90-tals sci-fi-skräckis med många referenser till andra filmer av samma slag som underhåller hela vägen igenom. Rekommenderas.

Dark City av J

En man vaknar upp i ett badkar på ett hotell utan något som helst minne av vem han är eller hur han kom dit. I rummet intill finner han en död kvinna och en blodindränkt kniv och strax därpå ringer telefonen. Rösten i andra änden säger åt honom att han måste fly då ”de” är på väg för att ta honom. Mannen beger sig iväg och måste nu försöka att ta reda på vem han är och vad som egentligen försiggår, samtidigt som han har både stadens poliskår och en mystisk grupp kallade ”The Strangers” efter sig.

Att förklara vad Dark City handlar om är nästan omöjligt att göra utan att spoila halva filmen. Manuset är ganska invecklat till en början och jag minns att jag under min första titt av filmen för 10+ år sedan inte begrep ett skit vad som hände förrän mot slutet, då man får några svar på vad som egentligen försiggår i filmen. Filmen i sig är ingen direkt nagelbitare, men tack vare det lagom underliga manuset och bra skådespelare fängslar filmen och håller intresset uppe rakt igenom utan några direkta problem.

Hur som helst är inte Dark City en film man ska sitta och läsa om, utan se med egna ögon. Det är otroligt svårt att skriva en recension på en sån här film, där majoriteten av den är fruktansvärt knepig fram tills det att man börjar få svar på sina frågor. Det är dock en klar rekommendation ifrån mig. Se den.

Batman & Mr. Freeze: SubZero av J

Dr. Victor Fries, aka Mr. Freeze (Michael Ansara’s röst), har hittat ett nytt hem; Polcirkeln, där han kan leva som en normal man kan leva i ett tropiskt land och där hans fru Nora fortfarande ligger nedsövd i väntan på att Victor ska finna ett botemedel mot den sjukdom som kommer att ta hennes liv om hon lämnar behållaren för tidigt.

Men när en ubåt som är ute på en vetenskaplig expedition går upp till ytan igenom isen i Fries’ grotthem förstörs området och krossar Nora’s behållare. I desperation sätter Victor återigen på sig sitt alter ego Mr. Freeze’s stridsdräkt för att leta reda på den enda doktorn som kan rädda Nora’s liv. Problemet är bara att doktorn måste göra en organtransplantation för att kunna göra det. Han hittar en lämplig donator med rätt blodtyp i form av Barbara Gordon (Mary Kay Bergman’s röst), vars förhållande med Dick Grayson (Loren Lester’s röst) har börjat bli mer seriöst. När Barbara blir kidnappad sätter Grayson och Bruce Wayne (Kevin Conroy’s röst) på sig maskerna av deras alter egos Robin och Batman för att ta reda på vart och varför Mr. Freeze har tagit Barbara.

Batman & Mr. Freeze: SubZero (Batman & Mr. Freeze i minusgrader i Sverige) var menad att släppas under sommaren 1997, men tack vare det usla mottagandet av Batman & Robin som släpptes det året (där Mr. Freeze också är en av antagonisterna) höll de tillbaka filmen. De släppte istället filmen året därpå och filmen fick till större delen bra betyg, i jämförelse med Batman & Robin, och likt Batman: Mask Of The Phantasm är även den här filmen en spin-off på Batman: The Animated Series. Detta syns ganska väl om man har sett TV-serien. Animationerna är av samma typ (så när som på några enstaka CGI-skvättar här och där) och jag som är ett fan av TV-serien gottar mig filmen igenom.

Mr. Freeze har aldrig varit någon direkt favoritskurk för mig (jag är mer ett fan av Joker och Clayface), så jag var smått skeptisk när jag satte mig för att se filmen. Det visade sig dock att filmen var riktigt bra. Det är mer action i den än vad det var i Mask Of The Phantasm och den har inte lika många långsamma partier som den filmen (slutet var nästan spännande till och med, för att vara en barnfilm alltså).

Jag tror de gjorde klokt i att låta fiaskot Batman & Robin dö ut i folks minnen innan de släppte den här filmen (även om den säkerligen är ganska översedd av folk som inte är die hard fans av Batman) och jag rekommenderar den, till både stora och små.

Wild Things av J

Skolvägledaren Sam Lombardo (Matt Dillon) är riktigt omtyckt på gymnasiet där han jobbar och han kommer bra överens med eleverna på skolan.. till den dagen då rikemansdottern Kelly Van Ryan (Denise Richards) och trailertrash tjejen Suzie Toller (Neve Campbell) anklagar honom för att ha våldtagit dem. Polisen Ray Duquette (Kevin Bacon) fattar misstankar om att det hela egentligen bara är en konspiration och börjar rota i det hela och finner snart att allting inte är vad det verkar vara.

Jag såg Wild Things på VHS för en herrans massa år sedan och tyckte det var en riktig skitfilm. Jag minns inte vad jag förväntade mig att det skulle vara, men det var verkligen inte en film som föll mig i smaken då. Nu när jag har sett om den kan jag tycka att jag dömde den lite väl hårt. Wild Things är en hygglig thriller som följer mallarna för den här typen av film och har man sett filmer med twistar i så överraskar den knappast, men den är så pass intressant att man åtminstone inte tappar tålamodet.

Wild Things är inget mästerverk direkt, men med en hyfsat fängslande thriller-berättelse och några tunga namn framför kameran så fängslar filmen till större delen (den har sina stunder då den står och trampar utan att komma någon vart, men vad fan). Klart sevärd film – och en lite försiktig rekommendation är väl kanske på sin plats.