Helt Perfekt Glob

American Psycho av J

Året är 1987 och Patrick Bateman (Christian Bale) lever den amerikanska drömmen. Han är rik, han är snygg, han är atletisk och han har många vackra kvinnors uppmärksamhet. Men han bär även på en mörk hemlighet; Patrick är en blodtörstig och manipulativ psykopat.

Missnöjd med sitt glansiga liv spenderar Patrick sina kvällar med att stryka omkring på New York’s gator sökandes efter sitt nästa offer, oavsett om de affärsbekanta eller främlingar som han möter i förbigående – han gör ingen skillnad på folk och folk. Men allt eftersom han göder sitt mörka alter egos blodtörst samtidigt som han lever sitt yuppi liv börjar de bägge sidorna av Patrick’s liv att sammansmälta och han börjar snart att undra var ena sidan av hans liv slutar och vart den andra börjar.

American Psycho från 2000 behöver nog ingen närmare presentation – eller? Filmen är baserad på Bret Easton Ellis’ bok med samma titel från 1991 (som jag inte har läst, men som jag har hört ska vara bättre än den här filmatiseringen). Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen för första gången, men det var åtminstone två, tre år efter att den kom och jag hade inte sett den sedan dess fram till nu. Det enda jag egentligen kom ihåg från filmen var slutet, som jag misstänker att de flesta som har sett filmen inte glömmer i första taget.

Hur som helst så kan jag väl säga att jag förstår nu varför jag inte har sett om filmen tidigare. Helt ärligt tycker jag faktiskt att filmen är sjukt överhypad. Christian Bale är fantastisk i sin rollsättning/huvudrollen, men det känns som att hela filmen står och puttrar på tomgång under stora delar och det verkar ärligt talat som att folk enbart kommer ihåg de våldsamma delarna av filmen; vilka det är få av och långt emellan. Ett plus filmen (och antagligen boken också för den delen) får är dess nattsvarta humor som dyker upp med jämna mellanrum i form av att, bland annat, Christian Bale vräker ur sig något riktigt obscent mitt under en vanlig konversation, men som den han pratar med inte reagerar på…

Nåja. American Psycho är väl en okej thriller, men den är i mitt tycke långt ifrån så pass bra som många verkar tycka.

Charlie’s Angels av J

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

Cruel Intentions 2 av J

När den odygdige Sebastian (Robin Dunne) blir skickad från New York för att bo med hans fader och styvmoder – efter att ha blivit utsparkad från ytterligare en exklusiv privatskola – verkar han slutligen ha hittat sin jämlike i hans lika manipulativa och vackra styvsyster Kathryn (Amy Adams).

Efter att ha träffat den förvånansvärt oskyldiga Danielle (Sarah Thompson) börjar Sebastian att göra upp planer på att lägga hans förflutna bakom sig och slå sig till ro med en kvinna. Kathryn har å andra sidan andra planer; efter att ha korsat väg med Sebastian har hon bestämt sig för att göra saker och ting så svåra som möjligt för paret genom att kasta några kurvor – nämligen hennes – på sin styvbroder.

Cruel Intentions 2 var från början planerad att bli en TV-serie med titeln Manchester Prep, som en prequel-serie till den första filmen. Projektet plockades upp av Fox men lades ned redan innan första sändningen som var planerad att bli i September, 1999. Tack vare nedläggningen av serien klipptes de tre episoderna som var klara ihop samt att nya scener med naket lades till för den slutliga releasen på DVD. Med det sagt…

Cruel Intentions 2 är helt okej, trots att filmen egentligen inte skulle ha existerat. Det är en fullständigt onödig uppföljare – och prequel för den delen – som inte tillför ett dugg till berättelsen om styvsyskonen som vi inte redan vet, men med tanke på hur mycket krångel det verkar ha varit bakom dess produktion så är jag förvånad att den fungerar så pass bra som den gör. Den är inte i närheten av sin föregångare så klart, men den höll mitt intresse uppe under filmens gång och slutklämmen var jag faktiskt inte beredd på. Humorn fungerade helt okej här och Keri Lynn Pratt’s stendumma karaktär Cherie var nog den som fick mig att garva mest.

Cruel Intentions 2 är ingenting jag tänker rekommendera, men gillar man första kanske man kan – som jag – tycka att filmen är okej för åtminstone en titt.

Unbreakable av J

Säkerhetsvakten David Dunn (Bruce Willis) försöker finna någon form av mening i sitt liv. Han gav upp en lovande karriär inom football under sin collegetid för att gifta sig med Audrey (Robin Wright) efter att de var involverade i en bilolycka. Deras äktenskap är nu emellertid på upphällningen till deras unga son Joseph’s (Spencer Treat Clark) stora förtret.

Men på väg hem till Philadelphia från en arbetsintervju i New York inträffar något; tåget David är med på, Eastrail 177, spårar ur och kraschar, med 131 personers död som resultat. Den enda som överlever kraschen är David, som dessutom inte ådragit sig några skador överhuvudtaget. Han blir snart kontaktad av den minst sagt underlige Elijah Price (Samuel L. Jackson), som driver ett galleri dedikerat till serietidningar och som lider av en sjukdom som gör att alla ben i hans kropp är extremt sköra. Price lägger hur som helst fram en mycket långsökt teori om vad som pågår i David’s liv, vilken det möjligen kan ligga någonting i…

Jag minns att jag såg trailern för Unbreakable när jag var på bio år 2000, men tack vare att jag rätt nyligen hade klivit in i tonåren hade jag inget som helst intresse för den här typen av film, det intresset dök inte upp förrän några år senare. Varför jag inte gick tillbaka och såg Unbreakable i mina senare tonår begriper jag inte riktigt då jag gjorde det med The Sixth Sense – som även den är en M. Night Shyamalan film. Jag hade troligtvis älskat den här filmen redan då, men av någon anledning blev det som sagt aldrig av. Så efter att ha väntat arton år med att se Unbreakable var det väl dags antar jag. Jag ångrar inte en sekund att jag nu har sett Unbreakable. Det är en snuskigt välspelad, gripande och intressant film som, även om den inte är actionpackad, lyckades fängsla mig från början till slut, ett slut jag dessutom inte alls var beredd på.

Har du, likt mig, missat eller bara struntat i Unbreakable tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

Scream 3 av J

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson’s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

Cherry Falls av J

Den sömniga småstaden Cherry Falls är en lugn och tillsynes ganska händelselös plats att bo på – fram tills det att en psykotiska seriemördare plötsligt slår till och börjar söka sina offer bland stadens ungdomar. Först när en tredje tonåring hittats brutalt mördad börjar man skönja sammanhanget; alla offer var oskulder. Ungdomarna i staden räknar snabbt ut att det bara finns en sak att göra om man inte vill hamna på dödslistan och arrangerar således en sexfest. Samtidigt har sheriff Brent Marken’s (Michael Biehn) dotter, Jody (Brittany Murphy), börjat undersöka saken på egen hand och funnit att en mörk hemlighet vilar över staden – som inte bara verkar ha kopplingar till det som inträffar nu, utan även till henne själv personligen…

Jag minns att jag såg Cherry Falls för första gången sent en natt på TV1000 för runt femton år sedan. Vad jag tyckte om den då har jag ingen aning om, men skulle jag lägga en kvalificerad gissning så tyckte jag antagligen att den var bra – åtminstone för vad den var. Cherry Falls är en av de slasherfilmer som släpptes efter Scream som gick ett orättvist öde till mötes, likt Valentine (recenserad här), där majoriteten av allt gore är bortklippt – vilket inte är något jag nämner i min recension av Valentine, men söker man runt lite så finner man ganska snabbt att den filmen – och den här – skulle ha varit betydligt våldsammare och blodigare än vad de nu är…

Som jag har förstått det var Cherry Falls menad att bli släppt till biografer i USA när den kom, men av någon anledning klipptes de våldsamma mordscenerna ned (antagligen för att kunna få en R-rating) så pass att filmen kunde ha premiär på amerikansk TV istället för att släppas på bio. Det har sedan dess aldrig släppts en unrated utgåva med de oklippta scenerna, vilket får mig att undra om de överhuvudtaget spelade in våldsammare dödsscener än de som är med i filmen. Jag menar, det kan ju faktiskt vara så att de fick slut på pengar och fick således klippa ner filmen och släppa den till amerikansk TV istället. En sak är dock säker; jag hade inte tackat nej till en unrated utgåva av Cherry Falls – om nu de oklippta scenerna överhuvudtaget existerar.

Ska man hur som helst se till hur filmen är så är det en okej film, trots dess snabba klipp och extrema editeringar i mordsekvenserna. Michael Biehn är bra som vanligt och Brittany Murphy (som för övrigt gick bort alldeles för tidigt) gör en helt okej prestation i huvudrollen. Det som räddar filmen från att bli en nittio minuter tristess-fest är dess mörka humor och konceptet att oskulder är måltavlorna för filmens mördare istället för det traditionella konceptet att har man sex, dör man – synd bara att Cherry Falls blivit behandlad som den blivit.

Kan man ta den snabba och hattiga redigeringen som förekommer här så fungerar Cherry Falls som en svart komedi. Filmen är inte dålig, men den har gått ett öde till mötes som varit otroligt orättvist, i alla fall i mina ögon. Jag gillar filmen, men har samtidigt lite svårt att se förbi det faktum att filmen faller ganska platt som en skräckfilm – i synnerhet som en slasherfilm – tack vare dess klippning. Jag ger den en försiktig tumme upp; det finns en hel del bra grejer här, men det hela kunde som sagt varit ännu bättre.

Book Of Shadows: Blair Witch 2 av J

Found footage skräckfilmen The Blair Witch Project har blivit en hit och för att håva in stålar på dess framgång har en man från Burkitsville, Maryland öppnat en ”Blair Witch Hunt” rundtur där de medverkande får besöka olika platser ifrån filmen. En grupp turister följer med på turen och de slår läger i ruinerna av det gamla Rustin Parr huset, där sju barn sägs ha blivit brutalt mördade. Morgonen därpå vaknar gruppen upp och finner att deras läger härjat och att de inte kommer ihåg vad som hände under natten. De beger sig tillbaka till turledarens hus för att undersöka nattens inspelningar de gjort och inser snart att någonting följde med dem från skogen…

Behövde verkligen The Blair Witch Project en uppföljare? Inte direkt, men med tanke på hur mycket pengar den första filmen drog in var det väl oundvikligt att en uppföljare dök upp redan året därpå. Istället för att göra en upprepning i form av ytterligare en found footage film valde de att göra en vanlig spelfilm och resultatet blev.. sådär. Filmen är helvetes mycket mer intressant än sin föregångare men är samtidigt så rörig att det är svårt att hänga med i vad som egentligen pågår fram till de sista minuterna av filmen då förklaringen läggs fram. Filmen kanske står sig bättre under en andra titt då man vet vad som komma skall?

Jag tycker hur som helst att Book Of Shadows: Blair Witch 2 är bättre än den första filmen, även om den kunde ha gjorts mindre rörig för en förstagångstittare. Mitt intresse hölls uppe under större delen av filmen då det till skillnad från den första filmen faktiskt hände saker här. Jag gillar den även om den inte är felfri och ger den en marginell rekommendation.

Christina’s House av J

Tonåringen Christina (Allison Lange), hennes yngre bror Bobby (Lorne Stewart) och deras far James Tarling (John Savage) har nyligen flyttat in i ett hus de ska hyra i en mindre stad i Washington så att de ska vara närmare Christina’s mor Joanne (Chilton Crane), som är inlagd på en mentalinstitution. Men det dröjer inte länge efter att de har flyttat in innan Christina börjar ana att någonting är fel med huset. Hon börjar höra underliga ljud och har en känsla av att någon – eller något – mer än hennes familj bor i huset.

Jag minns att jag såg fodralet till Christina’s House på den lokala (och nu mer nedlagda) videobutiken där jag bor många, många gånger. Jag hyrde den aldrig då fodralet i sig inte tilltalade mig. När jag gjorde en raid mot Ginza nyligen och köpte hem en bunt med filmer för 5, 10 och 20 kronor stycket fann jag Christina’s House bland dem för en guldpeng och bestämde således att köpa hem den.

Christina’s House är en medioker B-skräckis som har en hel del influenser ifrån slasher subgenren, men som inte går riktigt hela vägen dit. Ärligt talat så blir inte filmen nämnvärt spännande eller läskig överhuvudtaget, men den blir samtidigt aldrig direkt tråkig heller. Det händer en del i filmen som håller den i rörelse och det tråkar åtminstone inte ut tittaren. Eller i alla fall mig. Den hade dock kunnat varit tio minuter kortare då slutet känns löjligt utdraget bara för att.

Nåja, filmen är helt okej för vad den är i alla fall. Med tanke på att jag bara betalade tio spänn för den så var det väl ganska värt köpet, eller hur? Har man ingenting annat att titta på duger väl Christina’s House att se i alla fall, har du något annat som är bättre i hyllan där hemma så se det istället.

Baise-moi av J

Manu (Raffaëla Anderson) och Nadine (Karen Lancaume) förlorar sina tunna förbindelser med samhället efter att Manu har blivit våldtagen och Nadine ser sin enda vän bli ihjälskjuten. Efter att de möts av en ren slump beger de sig ut på en explosiv resa av sex och mord. Kanske för att utkräva hämnd på män, kanske för att göra en revolt mot medelklass samhället, men utan tvivel i ett förnekande – nästan fröjdefullt i allt sanslöst våld – av alla koder i ett samhälle som har exkluderat, våldtagit och förödmjukat dem.

Baise-moi (vilket betyder ’Knulla mig’) är troligtvis en av de mest kontroversiella filmerna vi har fått under 2000-talet och är baserad på en bok med samma titel, som i sin tur är skriven av en av regissörerna – Virginie Despentes. Jag minns så väl när jag satt och läste om filmen i Aftonbladet och hur min enda tanke var; ”Jag ska se den här filmen”. Jag lyckades få tag på den och ung som jag var då blev jag förvånad över hur grafisk den var, både på ett sexuellt och våldsamt sätt. Jag hade aldrig sett något liknande förr. Filmen stoppades undan och föll in i glömska… fram till för ett par månader sedan då jag äntligen kom ihåg den och bestämde mig för att beställa hem Arrow’s dvd utgåva av den.

Det är en krävande film utan tvekan, med riktiga sexscener och trashigt lågbudgetvåld som många säkerligen kan se som motbjudande och stötande (speciellt våldtäktsscenen som inte lämnar speciellt mycket till fantasin). Personligen tycker jag hela filmen är otroligt trashig och att kalla den för bra vet jag inte riktigt om jag skulle göra, men det är samtidigt en film jag troligen kommer att återkomma till fler gånger nu när jag har Arrow’s dvd i mina ägor. Jag är en av de där knäppskallarna som blir smått fascinerad av den här typen av sunkiga trashfilmer som enbart är gjorda för att vara kontroversiella, skapa rubriker och få moralkärringar att sätta morgonkaffet i halsen.

Jag undrar hur mycket uppståndelse filmen hade fått om den hade blivit släppt någon gång under 70-talet, då många exploitationfilmer producerades. Jag menar, Baise-moi är i grund och botten en regelrätt exploitationfilm fast i en hyfsat modern scensättning med erotiska (pornografiska) inslag. Ska jag vara ärlig har jag svårt att tro att filmen hade blivit speciellt uppmärksammad utan hade troligtvis visats på någon sunkig biograf i utkanten av större städer för att sedan bli en kultklassiker 30 år senare – likt många andra exploitationfilmer.

Hur som helst är Baise-moi en trashig men ändock ganska underhållande exploitationfilm i modern tappning som inte lämnar speciellt mycket åt fantasin för tittaren. Vill man se någonting riktigt barnförbjudet är det här ett säkert kort och även om det är en riktigt trashig film ger jag den en rekommendation.

Urban Legends: Final Cut av J

Amy (Jennifer Morrison) studerar vid filmskolan Alpine University och kämpar med att få färdigt sin examensfilm om vandringssägner för att försöka vinna ett stipendium på 15 000 dollar och Hitchcock-priset, vilket mer eller mindre garanterar vinnaren att regissera en Hollywood-film. Saker och ting blir emellertid inte lättare när de i hennes filmteam börjar att försvinna spårlöst. Hon bestämmer sig för att undersöka saken och inser snart att någon har bestämt sig för att kamma hem stipendiet och Hitchcock-priset, även om det kommer kosta alla konkurrenterna livet…

Medan jag ångrade att jag inte hade sett Urban Legend tidigare så känner jag att jag lika gärna hade kunnat låta Urban Legends: Final Cut ligga ett tag till. Det är inte en dålig slasher, den följer alla klyschor och regler som en regelrätt slasher ska göra men konceptet som fungerade så bra i den första filmen med vandringssägner känns väldigt forcerat här. Vandringssägnerna är förvisso viktiga för händelseförloppet i filmen, men det känns mest som att konceptet är där bara för att kunna knyta ihop den med den första filmen. Kan man se förbi det är filmen hyfsat underhållande. Den är lagomt cheesig, har en och annan bra skådis (Morrison i synnerhet, som vi senare såg i långköraren House M.D.) och levererar ett och annat gapskratt avrundat med några stalk ’n slash scener, varav flera av dem dessvärre känns väldigt oinspirerade.

Hade Urban Legends: Final Cut varit klyftigare, haft fler klyftiga mord och inte känts så forcerad hade jag troligtvis rekommenderat den, men som den är så tycker jag att det är en okej dussinslasher som duger att se om man inte har någonting annat i slasherväg att tillgå för tillfället.