Helt Perfekt Glob

Ginger Snaps av J

Ginger (Katharine Isabelle) är sexton år, nervös, tuff och har, tillsammans med sin femton åriga syster Brigette (Emily Perkins), ett intresse för att iscensätta och fotografera dödsfall. En kväll i början på Oktober, samma dag som hon får sin första mens och som råkar vara kvällen för en fullmåne, blir Ginger och Brigette attackerade av en varulv. Ginger blir biten och inom några dagar har både hennes kropp och temperament förändrats drastiskt. Tillsammans med Sam (Kris Lemche), en lokal langare, försöker Brigette att hitta ett botemedel till Ginger. En kamp mot klockan påbörjar och allt eftersom Brigette försöker att finna en lösning på det hela närmar sig Halloween och en ny fullmåne med stormsteg, samtidigt som Ginger förändras mer och mer och snart börjar fler än bara de lokala hundarna att dö…

Ginger Snaps var en dold gem för mig. Jag hade hört talas om filmen och dess uppföljare för flera år sedan men aldrig haft något intresse i att se den, fram tills det att min syster sa att den var bra och att hon tyckte att jag skulle se den. Sagt och gjort, jag såg den och nu i efterhand känner jag mig lite som en idiot som inte har sett den tidigare. Den föll mig alldeles utmärkt i smaken. Filmen har bra skådespelare, ett intressant manus och den var även överraskande blodig. Jag hade verkligen inte förväntat mig flera scener som faktiskt inträffar i filmen.

Jag gillar Ginger Snaps och hade gärna sett Ginger Snaps 2: Unleashed och Ginger Snaps Back: The Beginning (som spelades in back-to-back 2004), men har inte lyckats komma över dem. Jag kanske ser dem i framtiden, vem vet? Jag vet i alla fall att jag rekommenderar Ginger Snaps.

Miss Congeniality av J

Efter att ha knäckt den senaste koden de fått från terroristen The Citizen, som indikerar på att hans nästa mål är Miss United States skönhetstävlingen, bestämmer sig FBI för att de måste få in en agent under täckmantel som en av de tävlande. Den enda agenten som är i närheten av att kunna genomföra uppdraget är Gracie Hart (Sandra Bullock); en sluskig kvinnlig agent som är skönhetstävlingars motpol och som ser skönhetstävlingar som något hjärndöda bimbos medverkar i. Hennes uppdrag blir att försöka ta reda på vem som är The Citizen och gripa honom innan han detonerar en bomb på tävlingen – vilket blir lättare sagt än gjort.

Jag såg Miss Congeniality (eller Miss Secret Agent som den hette i Sverige) för över 10 år sedan på TV1000 och mindes bara enstaka scener ifrån den nu när jag satte mig och tittade på den på nytt. Jag tycker filmen håller sig bra än idag, 15 år efter sitt produktionsår. Jag satt och gapskrattade större delen av filmen och även om filmen har många, många fel (som egentligen inte stör filmen i sig) så är det ändå en förbannat rolig film. Många tycker tydligen att den här filmen är pinsam och usel, jag tycker den är skitrolig och bra. En klar rekommendation ifrån min sida.

Hollow Man av J

Efter år av experimenterande lyckas den briljante men arrogante forskaren Sebastian Caine (Kevin Bacon) slutligen upptäcka ett sätt att göra levande varelser osynliga. Bestämd att uppnå det ultimata genombrottet pressar Caine hans team till att utföra nästa fas; att göra en människa osynlig, närmare bestämt honom själv. Testet visar sig bli en succé, men när processen inte går att vända och Caine verkar vara dömd till en framtid som osynlig börjar han visa oväntade bieffekter av experimentet…

Hollow Man (som är en version av The Invisible Man) är en av de filmerna jag troligtvis har sett mest i mitt liv. När jag såg den för första gången ett par år efter dess release blev jag sjukt imponerad av den. Den hade sjukt coola effekter, en intressant och spännande story och till och med en del gore mot slutet av den (vilket fick mig att jubla så klart). Jag hade inte sett den på några år fram till nu ikväll när jag äntligen såg om den, den här gången i Director’s Cut version (vilket innebär i det här fallet runt 7 minuter extra speltid) tillsammans med en kompis som inte hade sett den överhuvudtaget förut.

Filmen står sig jäkligt bra än idag. Effekterna ser otroligt nog fortfarande bra ut för att vara en 14 år gammal rulle och skådespelarna är suveräna. Kevin Bacon är hur som helst huvudnumret i filmen och snor hela showen mer eller mindre. Karln är som klippt och skuren för rollen som Dr. Caine och gör ett sjukt bra jobb.

Hollow Man är emellertid inte felfri och det finns en och annan brist här och där, men.. I don’t give a shit. Jag älskar Hollow Man och rekommenderar den varmt då den är sjukt underhållande.

The Way Of The Gun av J

Två småskurkar tror sig ha hittat sitt livs stöt; de kidnappar en gravid kvinna, som de fått nys om ska vara värdefull för nån storpamp. Det de inte vet är att hon är en surrogatmamma till en gangster och att fler är sugna på lösensumman de kräver av honom.

The Way Of The Gun var något helt annat än vad jag trodde att den skulle vara. Istället för en adrenalinpumpande actionrulle fick jag istället en film där det pratas i tusen år innan något händer. Inget fel med det om dialogen är bra (och att det inte pågår under 95% av filmens speltid) och det var den ju, men samtidigt var jag inställd på en renodlad actionfilm och inte ett drama med influenser av action. Skådisarna är bra och manuset är välskrivet, men samtidigt bitvis jävligt långdraget.

Hade det varit mindre snack och mer verkstad kanske jag hade gillat den bättre (eller om jag sett den vid en annan tidpunkt, kanske?). Filmen i sig är väl okej om man sätter sig för att se en sån här typ av film, men väntar man sig (som jag gjorde) en sjuhelvete till actionfilm så kan man leta vidare.

Big Momma’s House av J

FBI agenten Malcolm (Martin Lawrence) är välkänd på byrån för sina briljanta förklädnader, vilket lett till flera lyckade tillslag. När den brutale bankrånaren Lester Vesco (Terrence Howard) lyckas fly från fängelset skickas Malcolm tillsammans med sin kollega John (Paul Giamatti) iväg till Cartersville, Georgia, då byrån tror att Vesco tänkt bege sig efter sin ex-flickvän Sherry (Nia Long) och hennes son Trent (Jascha Washington), som i sin tur möjligen kan vara på väg till sin mormor – Big Momma (Ella Mitchell). Malcolm och John sätter upp en station i kåken mitt emot Big Momma’s hus för att ha uppsikt utifall att Sherry skulle dyka upp. Men när Big Momma plötsligt sticker iväg för att hjälpa en väninna några dagar ringer Sherry, vilket tvingar Malcolm att hoppa in i Big Momma’s ställe och förklä sig till henne – vilket visar sig vara ett knepigare jobb än vad han någonsin kunnat ana.

Det står i skrivande stund helt jävla stilla i huvudet på mig vad jag ska skriva om Big Momma’s House. Vad finns att skriva om den egentligen som inte redan sagts (även om det sas för typ 13 år sen)? Den är rolig och underhållande och Martin Lawrence levererade i vanlig ordning (även om slutet kanske var lite förutsägbart och följde standardmall A131 för komedier). Så här 13 år efter sin release står sig filmen än idag väldigt bra och framkallar en hel del skrattsalvor. Öh.. ja, det var väl det jag kunde komma på att skriva om filmen.

Chopper av H

Eric Bana porträtterar ”Chopper” i filmen med samma namn. Chopper är en hyfsat sann historia om en australiensk psykopat med enorma svårigheter att uppföra sig som vanligt folk. Han knarkar, spöar upp folk, sitter i finkan och har konstant paranoida vanföreställningar. Han är också en rejäl mytoman, så vem vet hur sanna de här händelserna är? I vilket fall är det mycket intressant och underhållande att se, och Bana är helt perfekt i rollen. En bisarr person i en bra film. Rekommenderas.

Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth av J

Jag har sett en del dokumentärer om independent filmer, som på ett eller annat sätt blev publiksuccéer, och de flesta av dem har en sak gemensamt; de som blir intervjuade sitter och snackar om att de aldrig kunnat drömma om att filmen skulle bli så stor, omtalad och framgångsrik som den faktiskt blev. Ett par andra saker som är vanligt förekommande i sådana här dokumentärer är att personerna som blir intervjuade oftast sitter och dunkar varandra i ryggen och säger saker så som att ”Vi har gjort en av de mest skrämmande filmerna någonsin.” eller att ”Det är förbluffande hur den här lilla independent filmen kunde bli en hel serie filmer!”. Dokumentären Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth skippar faktiskt detta och är väldigt saklig… till större delen iaf.

Igenom den ca 75 minuter långa dokumentären (som fanns med på 2-Disk Ultimate Edition utgåvan av The Texas Chainsaw Massacre, från 2006) får vi bland annat veta lite mer ingående på hur de faktiskt gjorde filmen och om de svårigheter som fanns under inspelningen. Vi får även veta lite om händelserna efter det att filmen släppts, som exempelvis hur teamet bakom filmen blev blåsta på den största delen av pengarna filmen drog in (ungefär som i Night Of The Living Dead fallet) och hur filmen, som har minimalt med blod, fick en R-rating  i USA och blev totalförbjuden i flera andra länder.

Mot slutet av dokumentären tar de även upp de tre uppföljarna lite snabbt och går hastigt igenom dem, där vi bland annat får höra om hur del 3 i serien blev slaktad av filmbolaget och fick filmens regissör, Jeff Burr, att se ut som en idiot och varför Gunnar Hansen (Leatherface i första TTCM) aldrig dök upp i uppföljarna.

Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth är hur som haver en intressant och rätt givande dokumentär som inte går ut på att de bakom filmen/filmerna sitter och dunkar rygg och tycker att de gjort någonting mästerligt, utan går ut på att ge en glimt bakom produktionen av den första The Texas Chainsaw Massacre – och en (väldigt) snabb genomgång av de tre uppföljarna. Sevärd om man har något som helst intresse av The Texas Chainsaw Massacre.

Spin City – Season 1 – 6 av J

Jag tror de flesta vet vad Spin City är (och har säkerligen sett en repris eller tre på TV någon gång), men här har ni en recension av hela serien, säsong 1 till 6. Seriens story är lite småknepig att förklara – mycket tack vare att Michael J. Fox hoppade av en bit in i serien och byttes sedan ut av Charlie Sheen.

Storyn i serien cirkulerar iaf kring borgmästare Randall M. Winston Jr. (Barry Bostwick) och hans team – som dessvärre ofta måste rycka in för att rädda borgmästarens häck tack vare att denne hamnat i blåsväder – och deras personliga problem. Allt ur en komisk synvinkel, så klart.

Nåja. Hur är säsongerna då?

Säsong 1 är.. inte speciellt rolig. Några garv här och där förekommer säsongen igenom men jag är verkligen inte nöjd med den. Antingen är jag helt humorbefriad eller så är säsong 1 helt enkelt inte rolig. Jag tror så klart det är det sistnämnda alternativet det handlar om. Skådisarna är dock bra, men de jobbar med ett så pass snarkigt manus att det är svårt att ge dem en rättvis bedömning genom att bara bedömma säsong 1. Nåja. Säsong 1 är inte så värst bra. Moving on to the next.

Säsong 2 börjar inte något vidare. Även om garven är fler än i säsong 1 så är de på tok för få. Men ungefär i mitten av säsong 2 vänder skutan helt och jag sitter och gapskrattar allt oftare och det verkar som att serien faktiskt börjat få lite krut i sig. Säsong 2 är okej, även om den inte riktigt når ända fram till att vara en riktigt bra säsong. Nästa.

Säsong 3 spinner (HA HA HA) vidare och säsongen håller en ganska stadig och jämn kvalité i stort sett rakt igenom. Många riktigt bra skämt och garv uppstår säsongen igenom och det känns äntligen som att serien börjar komma ordentligt på benen – för nu börjar ju faktiskt serien att bli ROLIG. Säsong 3 är en bra säsong och det börjar se lovande ut nu.

Säsong 4 rullar in och håller en bra nivå på humorn och är riktigt kul. Egentligen finns det inte så värst mycket mer att säga om säsong 4, mer än att det här var den första säsongen Heather Locklear (som senare medverkat i mindre roller i Scrubs och Two And A Half Men) medverkade i Spin City och att det här också var den sista säsongen för Michael J. Fox – iaf framför kameran. Nåväl. Säsong 4 är bra och skojig (om än lite lång). Moving on.

Med Michael J. Fox ur bilden (bokstavligt talat) snavade Charlie Sheen in när säsong 5 skulle dra igång och tog över efter Fox. Och ett bättre val kunde de nog inte gjort, tycker iaf jag. Serien fortsätter i samma stuk som säsong 4 och levererar fortfarande många bra garv, även om vissa händelser i säsong 5 återkommer stup i ett – vilket i sin tur blir ganska tjatigt i längden. Säsong 5 är dock i det stora hela en bra säsong och det är ju alltid kul att se Charlie Sheen i komedi-sammanhang.

Säsong 6 satte punkt för Spin City och det känns som att det var lika bra att det blev så. Säsong 6 harvar ungefär samma saker som innan och det känns hela tiden som att jag sitter och tittar på upprepningar om och om igen – till större delen, that is. Säsong 6 har givetvis sina ljusglimtar och ett par avsnitt är helt suveräna, men på det stora hela känns det som att manusförfattarna för serien började få jävligt dåligt med idéer.

Sammanfattningen:
På det stora hela är Spin City en bra komedi-serie som underhåller och förnöjer till större delen, samtidigt som den varierat otroligt mycket från säsong till säsong. Serien är ingenting jag vill rekommendera direkt, men det är en helt okej serie om man inte har någonting annat att titta på.

Sex, Lögner & Videovåld av J

En kväll när Micke (Mike Beck) sitter och tittar på actionrullen Die Hard inträffar någonting väldigt märkligt; en av de tyska terroristerna i filmen kommer ut ur hans TV och börjar därefter löpa amok på Stockholms gator! Micke beger sig så klart efter för att ta itu med problemet han själv har orsakat.

Sex, Lögner & Videovåld är en svensk lågbudget produktion av ingen mindre än Richard Holm (och några till), som stod bakom The Resurrection Of Michael Myers filmerna. Filmen spelades in under perioden 90 – 93, men tack vare olika anledningar dröjde det 7 år innan filmen slutligen släpptes år 2000. I rollistan ser vi flera stora svenska namn, så som Magnus Uggla, Christina Lindberg, Micke Dubois och Mike Beck (som verkar ha varit involverad i en stor del av den svenska porrindustrins produktioner genom åren), samt Richard Holm himself i en liten liten roll. Vi ser även Mel Brooks och Brandon Lee i varsin cameo.

Effekterna är av lågbudget varianten och är till större delen skrattretande, men slagsmålskoregrafin är faktiskt imponerande och ser ganska trovärdiga ut. Storyn i filmen är rätt osammanhängande och det känns lite som ett mish mash med ihopkokade roliga scener för att driva med utländska storproduktioner så som RoboCop och Alien, och så vidare.

Nåja. Sex, Lögner & Videovåld är en helt okej lågbudgetproduktion som fungerar att slänga lite mer än en timme av sitt liv på, såvida man inte har någonting bättre för sig.

Batoru rowaiaru (aka Battle Royale) av J

Vid millennieskiftet kollapsade nationen Japan. Med femton procent arbetslöshet var tio miljoner utan arbete. 800 000 studenter bojkottade skolan. De vuxna förlorade förtroende och, av rädsla för de unga, skapade de Millennium Educational Reform Act – också känt som BR Act…

En nionde klass börjar närma sig slutet på sitt sista år av sin obligatoriska skolgång och beger sig ut på en klassresa tillsammans. På bussen blir hela klassen nedsövda med gas, kidnappade och tagna till en isolerad och evakuerad ö. När klassen vaknat upp igen upptäcker de att de befinner sig inne i en övergiven skola och strax därpå stormar militärer in tillsammans med Kitano (Takeshi Kitano) – klassens lärare de hade i sjunde klass – som informerar att de är utvalda att ingå i Battle Royale; ett spel som går ut på att ungdomarna måste döda varandra tills det att det bara är en deltagare kvar. Frågan är; kan ungdomarna döda sin bästa vän för att få leva själv…?

Vad finns det att säga om den här nu mer klassiska actionrullen från 2000 som inte redan har sagts? Om jag ska besvara min egen fråga så blir det ett enkelt svar; inte mycket. Därmed tänker jag försöka hålla mig hyfsat kortfattad. Även om produktionen luktar lågbudget tack vare vissa effekter så har filmen en viss charm, eller.. rättare sagt; den är våldsam som satan och är en ren straight into your face actionrulle som brakar på alldeles utmärkt – bortsett från några enstaka scener som mest känns som fillers för att spä ut speltiden.

Filmen är regisserad av Kinji Fukasaku och skriven av hans egen son, Kenta Fukasaku. Filmen är dessutom baserad på en bok av Koushun Takami och enligt Kinji själv tog han på sig regissörrollen tack vare att storyn påminde om händelser som inträffat när han var ung under Andra Världskriget.

Bioversionen av filmen ligger på 114 minuter, medans den japanska director’s cut versionen ligger på 122 minuter och den amerikanska ligger på 121 minuter – enligt IMDB, även om filmen aldrig fått en amerikansk release enligt källor jag funnit på internet. Vi har dessutom den sydkoreanska versionen som ligger på 120 minuter. Director’s cut versionen innehåller dessutom nyinspelat material som spelats in efter releasen av bioversionen. Det har även varit snack om att släppa filmen på nytt i Japan i slutet av November i år i 3D format och att 3D versionen kommer bli premiär versionen i Amerika, någon gång under 2011. Snack om en amerikansk remake dök upp från New Line Cinema under 2006, men efter Virginia Tech massakern i April, 2007, skakades idéen om en amerikansk remake om och New Line verkade aldrig få rättigheterna till att göra en remake.

Nåväl. Battle Royale står sig finfint än idag även om den har 10 år på nacken nu och den klarar sig nog bra i ett par år till utan att kännas allt för utdaterad. Mycket god underhållning och rekommenderas varmt till actionfantaster – som av någon underlig anledning INTE sett filmen.