Helt Perfekt Glob

Phone Booth av J

Stu Shepard (Colin Farrell) är en rappkäftad New York publicist som slingrar sig ur problem och lögner med hjälp av hans charm och karisma. När han en dag svarar i telefonen i en telefonkiosk finner han sig i en dödlig lek med en livsfarlig men intelligent psykopat (Kiefer Sutherland) med ett krypskyttsgevär som kräver av honom att han ska berätta sanningen för sin fru Kelly (Radha Mitchell), som han är otrogen mot tillsammans med sin flickvän Pamela (Katie Holmes). Det dröjer inte länge innan situationen eskalerar och New York polisen dyker upp, som begär att Stu ska kliva ut ur telefonkiosken. Men hur han ska kunna göra det, då han kommer att bli ihjälskjuten om han lägger på luren?

Phone Booth är en sån där film jag såg hos den sedan länge nedlagda videobutiken när den kom men var samtidigt inte en film som tände något större intresse hos mig. Jag hade nog aldrig heller sett filmen om det inte vore för det faktum att den slank med i en beställning jag gjorde på nätet för ett par månader sen.

Hur som helst så visade sig Phone Booth vara en film helt i min smak. Dess korta speltid på knappt åttio minuter gör den till en intensiv och tight nagelbitare som susar förbi utan några som helst bekymmer.

Jag har alltid gillat thrillers som utspelar sig under majoriteten på en och samma plats och Phone Booth är inget undantag i den subgenren. Den är välspelad, intensiv och underhållande – om än inte nämnvärt explosiv. Hur som helst så är det en åttio minuter intensiv thriller som gjorde att jag satt som på nålar. Rekommenderas.

American Psycho II: All American Girl av J

Rachael Newman (Mila Kunis) har utvecklat ett stort intresse för seriemördare efter att hon med nöd och näppe lyckades undkomma den ökände Patrick Bateman. Sex år senare har hon kommit in på universitet för att läsa beteende- och samhällsvetenskap med inriktning på kriminologi under professor Robert Starkman (William Shatner), en välkänd före detta FBI agent. Rachael har satt sitt sikte på att börja jobba på FBI och har bestämt sig för att hon ska ha jobbet som lärarassistent under Starkman till vilket pris som helst – även om det skulle betyda att hon behöver mörda sina klasskamrater…

American Psycho II: All American Girl – eller bara American Psycho 2 – är då uppföljaren till Christian Bale filmen från 2000, som från början inte alls var en uppföljare och hade inga som helst kopplingar till föregångaren. Filmens arbetstitel var The Girl Who Wouldn’t Die, men jag antar att Lions Gate ville suga ur American Psycho namnet några extra kronor så filmen blev således slutligen en uppföljare till Bale filmen.

Helt ärligt så tycker jag nog faktiskt att den här filmen är mer underhållande än den första. Visst, den är inte lika välgjord och den är betydligt trashigare än sin föregångare, men den har å andra sidan ett lite högre tempo och det rör på sig betydligt mer – att filmen dessutom är en slasherfilm till skillnad från föregångaren är redan där ett plus i min bok. Filmen är hyfsat välspelad och det märks att det fanns en rätt ordentlig budget bakom den, vilket å andra sidan får mig att fundera över varför i stort sett alla mord inträffar off-screen när jag tänker efter. Nåja..

Jag gillar den här filmen bättre än originalet oavsett hur trashig, dum och generisk den än må vara. Den är inte bättre gjord än originalet, men den är mer underhållande i mina ögon – även om faktumet att filmen är extremt snål med gore sticker mig i ögonen lite grann. Jag är dessutom ganska säker på att filmen hade fått bättre respons när den kom (om än bara marginellt) om den hade varit fristående.

The Greenskeeper av J

Allen Anderson (Allelon Ruggiero) jobbar som assistenten till trädgårdsmästaren för en flott country klubb för snobbigare medlemmar där en fruktansvärd olycka inträffade många år tidigare. Den dåvarande trädgårdsmästaren blev övertänd efter att en gräsklippare exploderade och sägs nu bo ute i ett skjul ute i den intilliggande skogen. Enligt legenden slaktar han alla som beträder skogen och som kommer i närheten av hans skjul.

Det är hur som helst Allen’s 25-årsdag och tillsammans med sin flickvän och hennes vänner beger de sig in på området för att festa. Det de inte vet är att de inte är ensamma…

Jag hyrde The Greenskeeper för runt femton år sedan hos den (nu mer nedlagda) videobutiken där jag bodde och vad jag minns tyckte jag att det var en okej slasher-komedi då. Humorn var hyfsat kul, en del av morden var rätt blodiga och så var det några fagra damer som klädde av sig också. Nu när jag äntligen har sett om den kan jag väl säga att den inte ligger speciellt högt på min lista över slasherfilmer.

Skådespelet är horribelt och humorn faller överlag platt samtidigt som uppbyggnaden fram tills det att morden börjar inträffa är fruktansvärt utdragen och fylld med en massa ”ha-ha”-humor som slår tittaren över huvudet nästan hela tiden (även om ett och annat gag fick mig att garva högt). Morden är dock överlag ganska väl genomförda och effekterna ser ganska hyfsade ut för den här typen av lågbudget-slasher från tidigt 2000-tal, så allting är inte uselt med filmen i alla fall. Sen har vi ju de fagra damerna så klart och en speltid på knappt sjuttiofem minuter, så filmen är ju åtminstone över ganska fort…

The Greenskeeper är inte en bra film och den kämpar hårt med att vara en hyfsad slasherfilm. Hade de skippat (den överlag intvingade) komiken i filmen och gjort den mörkare (även om den kanske hade varit lite cheesig) hade jag nog gillat filmen mer.

Honogurai mizu no soko kara (aka Dark Water) av J

Singelmamman Yoshimi Matsubara (Hitomi Kuroki) är mitt uppe i en vårdnadstvist med sin ex-make om deras gemensamma dotter Ikuko (Rio Kanno). När hon och dottern flyttar in i en lägenhet i ett nedgånget och sedan länge bortglömt hyreshus verkar det vara den perfekta omstarten, men snart börjar underliga saker att inträffa – så som att det bildas stora vattenfläckar i taket som till slut börjar läcka vatten och en mystisk röd axelväska som dyker upp på ställen där den inte borde vara…

Jag tror jag såg den här filmen år 2003 för första gången (det vill säga året den släpptes i Sverige), hemma hos en polare som älskade asiatisk skräck och som hyrde och såg precis allt som var från Asien som han kunde komma över. Antagligen var det även under en av våra ölkvällar vi brukade ha också. Det enda jag kom ihåg av filmen nu när jag skulle se om den var förklaringen till allt som händer i filmen, men inte själva upplösningen i sig. Av någon anledning hade jag inbillat mig att Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – skulle vara lika ruskig som de japanska The Ring filmerna, vilket den verkligen inte är.

Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – är mer ett mörkt och psykologiskt drama med inslag och influenser ifrån rysargenren. Filmen är inte ett dugg läskig och även den största fegisen skulle troligtvis kunna titta på den här filmen utan några större bekymmer. Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig – tvärtom. Jag gillar den, men att kategorisera den som en ren skräckfilm vore att ljuga. Filmen är vackert filmad, skådespelarna är suveräna, effekterna är bra och även om jag tycker att speltiden var i det längsta laget (slutet hade kunnat klippts ned med några minuter) så fängslar berättelsen. Det enda jag önskar att jag inte hade vetat var förklaringen till allt som händer i filmen, vilket hade gjort upplösningen så mycket kraftfullare än vad den blev för mig nu.

Även om inte filmen skrämde mig speciellt mycket (ärligt talat, inte alls) så finns det ett olöst dödsfall som inträffade för några år sedan i USA som ger mig gåshud – mycket tack vare att det påminner extremt mycket om förklaringen i den här filmen. Vilket fall jag menar låter jag vara osagt då det spoilar förklaringen i filmen, men har du sett filmen vet du säkerligen vilket fall jag menar…

Hur som helst gillar jag som sagt filmen. Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig för att se om den snart igen, men det är å andra sidan ett välgjort, välspelat och fängslande mörkt och psykologiskt drama. Rekommenderas.

2005 kom, så klart, en amerikansk remake på filmen under titeln Dark Water med Jennifer Connelly i huvudrollen.

You Stupid Man av J

Flickvännen Chloe (Denise Richards) har gett sig av till Los Angeles för att bli TV-stjärna och när Owen (David Krumholtz) söker upp henne tar han henne på bar gärning tillsammans med en ytterst välutrustad kollega. Owen är förkrossad och alla försök att hitta tröst hos andra kvinnor får ett katastrofalt slut. Men efter ett par pinsamma träffar med Nadine (Milla Jovovich), en vän till hans bästa väns fru, upptäcker de att de i alla fall har en sak gemensamt; olycklig kärlek.

You Stupid Man är en romantisk komedi från 2002 som bjuder på absolut inga som helst överraskningar gällande manus, men bjuder å andra sidan på några ganska sköna gapskratt. Skådespelarna är bra och så, men manuset är så generiskt och förutsägbart att jag kunde förutse filmens slut i samma sekund som jag tröck igång den.

Vad fan mer finns det att säga egentligen? Jag brukar ibland ha svårt att komma på vad jag ska skriva om filmer, men i det här fallet är det rent av löjligt. Nåja. You Stupid Man är harmlös och duger säkert att kika på en date eller så. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid i alla fall. Inte för att den är dålig, utan mer för att jag kände att jag inte fick ut så där supermycket av den. Moving on.

The Mothman Prophecies av J

På väg hem från en husvisning – som de dessutom köpt – är journalisten John Klein (Richard Gere) och hans fru Mary (Debra Messing) med om en bilolycka. På sjukhuset upptäcker läkarna att Mary har en hjärntumör, vilket snart resulterar i hennes död. När John ska hämta hennes tillhörigheter på sjukhuset finner han underliga teckningar föreställande en mörk, bevingad varelse som Mary ritat innan hennes död…

Två år senare och fortfarande plågad av sin frus död sätter sig John i sin bil för att åka till Richmond, Virginia, för en intervju han ska göra med guvernören. Men någonting inträffar på vägen och utan en aning om hur han tog sig dit hamnar han i den lilla staden Point Pleasent, West Virginia – nästan 60 mil åt fel håll. Efter ett minst sagt bryskt första möte med lokalbon Gordon Smallwood (Will Patton) och hans fru Denise (Lucinda Jenney) kommer John i kontakt med stadens sheriff, Connie Mills (Laura Linney) som informerar honom om en rad underliga händelser som nyligen inträffat i den lilla staden. John beslutar sig således för att undersöka saken närmare och finner snart att vad som än händer i Point Pleasent verkar även ha en koppling till hans frus död – och att en annalkande katastrof är på väg…

The Mothman Prophecies är ett thriller-drama från 2002 med vissa drag från skräckgenren och är baserad på boken med samma titel från 1975 av journalisten och Ufologisten John Keel – som i sin tur har baserat boken på hans undersökningar, teorier om UFOn och övernaturliga fenomen som sägs ha inträffat i Point Pleasent, West Virginia, mellan 12 Novemeber, 1966 och 15 December, 1967 då ögonvittnen säger sig ha bevittnat en mansliknande varelse med stora vingar och röda lysande ögon. Varelsen fick så småningom namnet Mothman – Malmannen – och är en välkänd vandringssägen i West Virginia.

Jag har hört vandringssägnen om Mothman förr men jag hade ingen aning om att det fanns varken en bok eller en film baserade på (eller inspirerade av) den. Min vän R tyckte hur som helst att jag borde se den så vi satte oss ner och gjorde just det. Filmen var lite annorlunda mot hur jag trodde att den skulle vara om jag ska vara ärlig. Istället för en skräckfilm fick jag ett lite udda thriller-drama – vilket kanske var lika bra då jag har lite svårt att tänka mig Richard Gere i en skräckfilm, just saying…

Hur som helst är The Mothman Prophecies en bra film. Den är välspelad, spännande och bitvis väldigt oförutsägbar – fan, den lyckades i alla fall lura mig fram till några få minuter innan dess klimax. Det är inte en film jag skulle kunna se på konstant loop, men det är å andra sidan en film jag definitivt kan tänka mig att se om – frågan är bara hur effektiv filmen kommer bli vid en andra eller till och med tredje titt. Den som lever får se. Vad jag däremot vet med säkerhet är att den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig. Se den.

Slash av J

Det föga framgångsrika rockbandet Slash verkar äntligen stå inför lite framgång då en skivbolagsproducent har bett dem uppträda vid ett evenemang som kan leda till ett skivkontrakt. Det glada beskedet blir dock kortvarigt då bandets sångare, Joseph ”Mac” MacDonald (James O’Shea), får veta att hans faster Edith har dött och att han ombedes av sin far, Jeremiah (Steve Railsback), att medverka vid begravningen. Mac och bandet beger sig således iväg till hans fars gård och tanken är att de ska åka vidare dagen därpå till den kommande spelningen, men på vägen ifrån gården går deras turnébuss sönder och de tvingas återvända – för att sedan försvinna, en efter en…

Slash är en sydafrikansk slasherfilm från 2002 – det vill säga strax efter att den andra slasher-vågen som kom efter Scream hade lagt sig och blivit bortglömd. Det kanske är anledningen till att man aldrig hör någon prata om den, vilket på sätt och vis är synd då det faktiskt är en välgjord film, även om den har några problem.

Skådespelarna är bra och filmen är välspelad, men många karaktärer beter sig som riktiga idioter. Du vet, såna där människor som förtjänar en fet smäll mellan ögonen tack vare hur de beter sig mot folk runt dem. Effekterna i filmen ser bra ut även om de används ganska lite här. Majoriteten av morden utförs off-screen eller på håll så att man inte ser speciellt mycket, medan ett av dem är riktigt blodigt. Jag vet inte om det hade med budgeten att göra eller så, men med tanke på hur låg body count det är i filmen (i jämförelse med hur många karaktärer det finns) utöver det sparsamma effektmakandet så anar jag att det handlade någonting om det. Hur som helst…

Slash är långt ifrån den bästa av filmerna som kom efter Scream, men är samtidigt inte en dålig film. Den har sina problem, ja, men det finns betydligt sämre filmer i slashergenren än det här.

Gin gwai (aka The Eye) av J

Wong Kar Mun (Angelica Lee) blev blind vid två års ålder. Arton år senare genomgår hon en hornhinnetransplantation som ger henne synen tillbaka, men också något mer; hon börjar nämligen se de avlidnas själar som ännu inte gått över till den andra sidan. Allt eftersom hennes syner börjar eskalera beger hon sig ut för att ta reda på vem donatorn av hornhinnorna var och dess bakgrund…

Jag minns när jag såg remaken av Gin gwai – eller The Eye som den heter utanför Hong Kong – för snart nio (!) år sedan. Jag halvlåg i en soffa hemma hos en polare och drack öl och rökte cigaretter medan jag halvslumrande tittade på den filmen. Jag var redan då skeptisk till remakes och blev överraskad över att jag tyckte att den var ganska bra för att vara en amerikansk tappning av en asiatisk skräckfilm. Varför jag tyckte så och hur lik remaken var originalet har jag inget minne av (mer än klimaxet i bägge), så att göra en jämförelse mellan de bägge blir för min del omöjlig just nu – speciellt med tanke på att jag har inga som helst planer på att se om remaken. Hur som helst…

Originalet är en långsamt krypande rysare med några sekvenser som är genuint läbbiga men som samtidigt är väldigt förutsägbar och har man överhuvudtaget sett någon form av asiatisk skräck tidigare har Gin gwai/The Eye ganska lite att överraska med. Filmen är välspelad och karaktärerna utvecklas i det typiskt asiatiska tempot med en lång förklaring under klimaxet i slutet på filmen.

Gin gwai/The Eye har hittills fått tre uppföljare, alla regisserade av bröderna Danny och Oxide Chun Pang, varav jag har sett den första av dem. Jag kommer att återkomma med recensioner på de två sista filmerna (Gin gwai 10 och Tung ngaan) när jag lyckats komma över dem – när nu det blir…

Hur som; Gin gwai/The Eye är en helt okej asiatisk rysare som rullar förbi utan några större bekymmer även om det inte är en film jag troligtvis kommer se om inom de kommande tio åren.

Sugen på mer läsning? Läs gärna då min nio år gamla recension av remaken av den här filmen.

My Little Eye av J

Fem unga hoppfulla får chansen att vara med i en reality show på internet med miljoner av tittare och en vinstpott på 1 miljon dollar. Det enda de behöver göra är att spendera sex månader i ett isolerat hus tillsammans och skulle någon av dem lämna huset tidigare än den utsatta tiden förlorar allihop.

När underliga saker börjar inträffa börjar gruppen att misstänka att någon försöker skrämma dem ur huset. De inser dock snart att sanningen är betydligt mer olycksbådande än så…

Den engelsk-amerikansk-fransk-kanadensiska samproduktionen My Little Eye var en av de där filmerna jag såg i hyllan hos den lokala videobutiken när den precis släppts men som jag aldrig hyrde. Fodralet tilltalade mig helt enkelt inte och det var knappast en speciellt omtalad film heller (i alla fall inte i mina dåvarande umgängeskretsar) så intresset var minst sagt ljummet från min sida. När jag för ett tag sedan lyckades komma över filmen för en löjligt liten slant så köpte jag hem den och har nu således sett den.

Filmen är en ganska typisk slow burn. Det tar ganska lång tid innan det börjar röra på sig och det är inte förrän i den tredje akten av filmen som det verkligen börjar röra på sig. Men även om den är långsam och dess upplösning går att förutse några minuter in så lyfter den tredje akten hela filmen i mitt tycke – mest för att jag gillar hela idéen bakom den. Skådespelarinsatserna är helt okej och vi får bland annat se Bradley Cooper i en av hans första roller.

My Little Eye är knappast perfekt, men tack vare den starka tredje akten får den en marginell rekommendation från mig.

Den Osynlige av J

Nicklas (Gustaf Skarsgård) är en intelligent kille med lysande framtidsutsikter. Men hans överbeskyddande mor Kerstin (Li Brådhe) har dock redan planerat hela hans framtid, karriär och liv helt på egen hand vilket i sin tur går stick i stäv med hans egna drömmar. Hans liv tar en abrupt vändning när han en dag hamnar i bråk med Annelie (Tuva Novotny), en av skolans kriminella rötägg, och blir efter att hon blivit gripen för ett inbrott oskyldigt utpekad som tjallare och grovt misshandlad. Dagen därpå verkar allt vara som vanligt igen. Nästan. Han märker snabbt att ingen ser honom, ingen hör honom och det verkar helt enkelt som att Nicklas har blivit osynlig…

Den Osynlige från 2002 är baserad på en bok med samma titel av Mats Wahl som gavs ut år 2000. Fem år senare, 2007, kom det givetvis en remake av filmen ifrån USA under titeln The Invisible. Jag har varken läst boken eller sett remaken och jag har inga som helst planer på att göra det heller. Än i alla fall.

Den Osynlige såg jag för första gången sent en kväll på TV1000 något år efter att den hade släppts och tack vare att jag redan då hade svårt för svensk film hade jag inga större förhoppningar på att den skulle vara något vidare. Jag minns dock hur förvånad jag blev över hur bra jag tyckte att den var när sluttexterna började rulla upp på TVn. Filmen har hängt med mig ända sedan dess och jag har haft i tankarna att se om den här filmen många, många gånger men aldrig kommit till skott med det.

Nu när jag äntligen har fått ut fingrarna ur röven och faktiskt sett om den tycker jag att den ganska välgjord för att vara en svenskproducerad film. Skådespelarna är bra och manuset är välskrivet och fläckvis småspännande (huruvida detta beror på källmaterialet låter jag vara osagt). Enda ”problemet” jag har med filmen är att jag redan visste vad som skulle hända och hur den skulle sluta, vilket drog ner på spänningen under den här titten. Givetvis är inte det filmens fel, men det får mig att undra om inte filmen är en sån där film man egentligen bara behöver se en gång…

Nåja. Den Osynlige är en av de bättre svenska produktionerna som finns att tillgå och den får en tumme upp från mig. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans, även om den kan vara svår att få tag på idag.