Helt Perfekt Glob

Hellbent av J

Det är Halloween i West Hollywood och en grupp vänner har bestämt sig för att bege sig till ett festivalområde där en maskerad arrangeras. Väl där börjar de bli förföljda av en man i djävulskostym som har satt sitt sikte på deras huvuden.

Jag följer en hel del filmpoddar och flera av dessa är gayorienterade, även om jag själv inte är gay. Anledningen till att jag följer dem är att de objektiva med de filmer de pratar om samtidigt som de som gör poddarna bjuder mycket på sig själva och har grymt rolig humor. Hur som helst så snavade jag över Hellbent från 2004 som är en slasherfilm med gaytema tack vare en av dessa poddar. Jag hade aldrig sett någon slasherfilm med ett gayorienterat tema så jag vart genast nyfiken och skaffade hem filmen.

Filmen i sig är egentligen ingenting speciellt. Det är en slasherfilm, fast istället för att koncentrera sig på kåta ungdomar av bägge könen koncentrerar den sig på en grupp kåta män som är gay. Det är typ det som är skillnaden.

Skådespelet var helt okej och effekterna såg bra ut för att vara en lågbudgetproduktion. Det enda jag tyckte var lite sisådär med filmen var väl mördaren egentligen. Jag fann honom aldrig intressant och det faktum att filmen på sätt och vis är en whodunnit men slutar som att man följt mördaren igenom filmen gjorde att den tappade lite grann.

Överlag är det en okej semi-modern lågbudgetslasher. Kanske den tilltalar de som är gay mer än mig, vad vet jag, men det är inte en dålig film för vad den är i alla fall.

Der Untergang av J

April, 1945. Berlin, Tyskland. Det Tredje Riket står inför sitt fall och Adolf Hitler (Bruno Ganz) och hans närmsta män står inför det faktum att kriget är förlorat.

Der Untergang – eller Undergången som den heter i Sverige och Downfall som den heter i engelsktalande länder – är en filmatisering baserad på de dagboksanteckningar Adolf Hitler’s sista sekreterare, Traudl Junge (här porträtterad av Alexandra Maria Lara), skrev under krigets sista dagar i Führerns skyddsbunker.

Der Untergang kan vara en av de mest ångestladdade filmer jag någonsin har sett. Hela filmen genomsyras av en hopplöshet och en dödsångest som tränger sig på allt mer ju längre in i filmen man kommer och även om det är väldigt, väldigt svårt att ha någon som helst sympati för karaktärerna i filmen – tack vare vad de verkliga människorna gjorde under andra världskriget – så lyckades filmen ändå göra så att det knöt sig i magen på mig några gånger.

Skådespelarensamblén i filmen är fantastisk och Bruno Ganz (som tyvärr gick bort förra året) är helt makalös i sin roll som Adolf Hitler. Han äger varenda scen han är med i och att beskåda denna historiska figur komma till liv på film med en sån övertygande prestation är snudd på magiskt.

Jag kan inte annat än att rekommendera Der Untergang. Varför jag skjutit på att se den här filmen så pass länge som jag gjort har jag ingen som helst förståelse för. Det är två och en halvtimme ren ångest, men det är å andra sidan så jävla värt att ta sig igenom. Se den.

Ocean’s Twelve av J

Tre år har gått sedan Danny Ocean (George Clooney), Rusty Ryan (Brad Pitt) och deras gäng lyckades utföra den perfekta stöten och komma över 150 miljoner dollar från miljardären och casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia). Efter att ha fått tips om vart han kan hitta gänget blir de en efter en kontaktade av Benedict som vill ha tillbaka sina pengar – och det inom två veckor, med ränta.

Då de är alldeles för ”varma” i USA bestämmer sig gänget för att slå till i Europa, närmare bestämt i Amsterdam. Dessvärre för gänget är även Europol agenten Isabel Lahiri (Catherine Zeta-Jones) – som är en av Rusty’s gamla flammor – stationerad där och är dem tätt i hälarna. Men samtidigt som de har Benedict’s ultimatum hängande över sig och Lahiri i hälarna står de även inför en till utmaning i form av en okänd tjuv enbart känd som ”Natträven”.

När jag satte mig för att se Ocean’s Twelve hade jag väl vissa förhoppningar på att den skulle vara likvärdig med Ocean’s Eleven – eller kanske bättre. Den var varken eller. Den var inte dålig, men upplägget i filmen kändes utsmetat och det kändes mest som att de försökt trycka in så många vändningar de bara kunnat med våld och vaselin för att göra filmen ”smart”. Kuppkonceptet är där någonstans i bakgrunden igenom hela filmen, men bitvis glömde jag ärligt talat av att det faktiskt var en kuppfilm då den började vandra iväg åt alla möjliga håll.

Filmen har sina highlights och den är överlag kul (och så klart extremt välspelad som den första filmen), men den känns ändå som ett steg ner från sin föregångare. Den bästa biten i hela filmen (utan att spoila allt för mycket) är nog faktiskt då Julia Roberts, som karaktären Tess, ska spela… Julia Roberts, för att hjälpa grabbarna att lyckas med en stöt, varpå Bruce Willis (som spelar sig själv här) kommer in och försvårar hela situationen avsevärt. Det är inte gapskrattsmaterial, men det är fyndigt skrivet och en kul gag-del i filmen som fick mig att fnissa gott.

Hur som helst så är Ocean’s Twelve okej. Den är definitivt ett steg ner från Ocean’s Eleven, men det är samtidigt inte en dålig film. Den är välspelad och har som sagt sina stunder, men det känns som att de ville ändra för mycket med konceptet för att det i slutändan skulle fungera lika bra som det gjorde i den första filmen.

Cruel Intentions 3 av J

Cassidy Merteuil (Kristina Anapau), kusin till Kathryn Merteuil, anländer till Santa Barbara, Kalifornien för att gå college. Väl där stöter hon på Jason Argyle (Kerr Smith), en gammal skolkamrat från hennes high school som ska gå på samma college som henne. Jason i sin tur får en rumskamrat, Patrick Bales (Nathan Wetherington). Jason och Patrick formar snabbt ett småaktigt partnerskap som går ut på att förföra och dumpa diverse unga kvinnor på campus. Uttråkade efter deras senaste erövringar och uppmuntrade av Cassidy beslutar sig Jason och Patrick för att ingå i ett vad där de ska förföra två tjejer på campus som borde vara utom räckhåll för dem då bägge har partners. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara och ett triangeldrama uppstår snart där den ena försöker överlista den andra…

Cruel Intentions 3 är den tredje filmen i franchisén men det är samtidigt inte den sista då en TV-film med titeln Cruel Intentions kom ut 2016, där Sarah Michelle Gellar återvänder till sin roll från den första filmen – vilket gör den filmen till den enda direkta uppföljaren till originalet. Jag har inte kunnat hitta filmen i skrivande stund, så jag skippar den för nu. Hur som helst…

Cruel Intentions 3 var likt den andra filmen en fullständigt onödig uppföljare, men var samtidigt ett steg upp från den filmen. Den andra filmen hade förvisso ursäkten att den var från början tre episoder i en TV-serie som aldrig blev av, men hade jag inte vetat om det och ställt bägge filmerna bredvid varandra hade jag ändå valt den här filmen över den. Filmen är i stort sett samma grej för tredje gången fast med skådespelare jag inte kände igen (bortsett från Kerr Smith, som jag kände igen från Final Destination och My Bloody Valentine remaken från 2009) och ett manus som inte riktigt fängslade mig hela vägen igenom. Humorn fungerade sådär här och det kändes lite som att de bakom filmen ville försöka sig på en Wild Things-aktig twist på filmen men att de inte riktigt vågade gå hela vägen ut.

Överlag är det en okej film, men varken den här eller föregångaren når som sagt upp till originalet. Har man inget bättre för sig så funkar den i alla fall som en engångstitt.

Jackhammer av J

Jack Magnus (Aaron Gaffey) var en framgångsrik affärsman som på sidan av knarkade i hemlighet med sin bästa vän Mike (Kyle Yaskin). När så Mike slutligen överdoserar kraftigt flyr Jack i panik och lämnar Mike för döden. Fylld med skuldkänslor över att ha lämnat sin vän djupdyker Jack ner i drogerna och blir slutligen en fullfjädrad narkoman.

Ett år senare står han i skuld till en knarklangare som har fått nog av att vänta på pengarna. Langaren injicerar Jack med en cocktail av diverse olika droger som är menad att döda honom men som istället gör honom starkare och ännu mer paranoid än vad han redan är. I tron om att alla är ute efter honom bestämmer sig Jack således att försvara sig – med en bergborrmaskin.

Jackhammer – alternativt The Jackhammer Massacre – är en lågbudget slasher från 2004 som är föga intressant. Den enda karaktären man som tittare egentligen får veta något om är Jack, vilket hade fungerat om man överhuvudtaget hade kunnat bry sig i honom och hans livsöde. Konceptet är beprövat förr i andra slasherfilmer, så som Maniac och Silent Night, Deadly Night, där man får följa mördaren istället för en grupp med blivande offer – och konceptet fungerade i de filmerna då man brydde sig i karaktären man fick följa.

Skådespelet är inte speciellt bra men fungerar för den här typen av film. Effekterna ser förvånansvärt hyfsade ut för en lågbudget slasherfilm från 2004. Filmens största problem ligger alltså inte i skådespelare eller effekter (även om bäggedera knappast ligger i toppskiktet när det kommer till filmer), utan i manuset. Filmen har ett fungerande koncept men tack vare uselt manusförfattande fallerar hela filmen och efter ungefär halva filmens speltid tappade jag intresset, även om det var då filmen började röra på sig.

Jackhammer är inte en bra film och även om man som jag tycker om slasherfilmer är det här bara bortkastad tid. Skippa.

Club Dread av J

Pleasure Island, Costa Rica. En ö ägd av den före detta världsartisten Coconut Pete (Bill Paxton) som är en hedonists paradis där sprit, knark och sex flödar! Dessvärre har någon bestämt sig för att hacka upp öns totalt odugliga personal och hotar även att ge sig på gästerna om de inte håller tyst om vad som pågår. Stämmer legenden om Phil Coletti – en anställd som blev fullständigt galen och slaktade sina medarbetare efter ett elakt spratt – eller är det någon annan som har bestämt sig för att förverkliga legenden?

Jag såg Club Dread på hyrd VHS kassett när den släpptes 2004. Jag minns det som att jag gillade den och såg om den några år senare på dvd, vilket var så pass länge sen att jag inte mindes någonting ifrån filmen bortsett från någon enstaka scen som i sig inte var speciellt betydlig för storyn. Med andra ord; jag hade ingen aning om vem mördaren var i filmen och det var som att se filmen för första gången, igen. Hur som helst…

Club Dread är en slasherfilm i komedi-kläder och det fungerar ganska bra. Morden är blodiga och är till en stor del over the top samtidigt som humorn är genuint rolig och filmen levererar en handfull stora gapskratt. De framför kameran gör ett bra jobb och även om det här troligtvis är en av hans mindre kända roller så gjorde den relativt nyligen avlidne Bill Paxton givetvis ett mycket bra jobb som vanligt. Må han vila i frid.

För att vara en slasherfilm som inte tar sig själv speciellt seriöst och som är gjord efter 00-talet så tycker jag Club Dread fungerar bra. Det finns betydligt sämre filmer där ute i samma kategori, skulle jag säga. Jag gillar den och ger den en rekommendation.

Ginger Snaps Back: The Beginning av J

I dess påtryckning åt väst satte Northern Legion Trading Company upp en utpost ute i vildmarken – Fort Bailey. Varje vår färdades trettiosex män från fortet till Hudson’s Bay i båtar med djurpälsar för att byta dessa mot proviant som de under hösten skulle återvända med för att manskapet i utposten skulle klara den hårda vintern. År 1815 kom de aldrig tillbaka…

De två systrarna Ginger (Katharine Isabelle) och Brigette (Emily Perkins) är vilse i den kanadensiska vildmarken. Efter att Brigette fastnat i en björnfälla blir hon räddad av en mystisk indian (Nathaniel Arcand) som leder de två systrarna till Fort Bailey – som varit under belägring av varulvar under en längre tid. Männen i fortet hyser misstankar mot de två syskonen men ger dem ändå husrum. Under natten vaknar Ginger av en röst och går för att undersöka, varpå hon finner en deformerad pojke som biter henne för att sedan fly…

Ginger Snaps Back: The Beginning är den tredje och sista filmen i Ginger Snaps trilogin, som spelades in back-to-back med Ginger Snaps 2: Unleashed år 2004 – och det är den svagaste av de tre utan tvekan. Filmen är en prequel till de två första filmerna och utspelar sig alltså under 1800-talet, vilket i sig är en stor klyscha redan där. Jag menar, hur många prequels utspelar sig inte i medeltiden eller under 1800-talet bara för att filmskaparna ska kunna klämma ur en filmserie mer pengar utan att för den sakens skull egentligen anstränga sig speciellt mycket med manuset? Hur som helst…

Skådespelarna i filmen är bra och effekterna ser märkligt nog ännu bättre ut än i de två första filmerna (varulvsdesignen här är troligtvis den snyggaste av de tre), men filmens manus har en del problem. Exempelvis brydde jag mig inte speciellt mycket i någon av karaktärerna, inte ens huvudkaraktärerna. Filmen kändes lite som en billig rehash av den första filmen och att kalla filmen förutsägbar är en underdrift. Manusförfattarna verkade också tycka att det var en bra idé att slänga in flera twister här och där filmen igenom, men aldrig besvara viktiga plot points som finns där redan från start.

Med allt det gnället sagt; filmen är inte dålig även om den har en del problem. Faktiskt så rullade den förbi utan några större bekymmer. Problemet jag har med filmen är att efter att ha sett en mästerlig film och en bra uppföljare till den innan satte ribban så pass högt att den här tredje filmen hade svårigheter att nå upp till den. Filmen har sina stunder och för att vara en klyschig och förutsägbar uppföljare/prequel så är den bra. Jag ger den en rekommendation med vissa reserverationer.

Ginger Snaps 2: Unleashed av J

Infekterad med blod från hennes nu döda syster Ginger (Katharine Isabelle) är Brigette (Emily Perkins) på flykt från sin hemstad Bailey Downs och tvingas injicera giftet från blomman stormhatt för att bromsa upp processen att förvandlas till en varulv, likt sin syster.

Efter att ha överdoserat och kollapsat vaknar hon upp på en rehabiliteringsinstitution där hon möter den minst sagt underliga flickan Ghost (Tatiana Maslany). Utan någon möjlighet till att injicera sig med stormhatt börjar Brigette att sakta men säkert att förvandlas. Med hjälp av Ghost börjar hon planera sin flykt, men samtidigt har det hon flyr ifrån hittat henne och det har inga planer på att låta henne komma undan den här gången…

I början på Mars förra året skrev jag en recension på den första filmen i Ginger Snaps trilogin (som du kan läsa här) och avslutade recensionen med följande text; ”Jag gillar Ginger Snaps och hade gärna sett Ginger Snaps 2: Unleashed och Ginger Snaps Back: The Beginning (som spelades in back-to-back 2004), men har inte lyckats komma över dem. Jag kanske ser dem i framtiden, vem vet?”

Svaret på den frågan är: jag vet, för jag har äntligen sett uppföljarna. Den första uppföljaren, Ginger Snaps 2: Unleashed, är bra. Riktigt bra, faktiskt. Den når inte riktigt upp till den första filmen tack vare en enkel anledning; samspelet mellan Isabelle’s och Perkins’ karaktärer existerar inte i den här filmen. Det var samspelet mellan dessa två (då) unga damer som gjorde den första filmen så fruktansvärt bra. Manuset kändes mer välskrivet och man brydde sig om karaktärerna på ett helt annat sätt än vad man gör i den här filmen.

Med det sagt så har den här första uppföljaren ändå en hel del bra att komma med. Perkins är bra på att spela härjad och Maslany är härligt bisarr och underlig och filmen levererar ett par hyfsat minnesvärda skräckscener. Effektmässigt (speciellt varulvsmakeupen) ser det bättre ut än i föregångaren, men är samtidigt halvsvårt att se tack vare shaky cam och snabb klippning.

Överlag är Ginger Snaps 2: Unleashed en bra uppföljare och även om jag personligen inte tycker att den är lika bra som den första filmen så håller den ändå hög kvalité. Rekommenderas.

Gin gwai 2 (aka The Eye 2) av J

Efter ett misslyckat självmordsförsök får Joey (Qi Shu) reda på att hon är gravid, men hon inser även att hon givits någonting mer; förmågan att se de avlidnas själar. I ett försök att finna ett svar på de eskalerande synerna vänder hon sig till sin ex-älskare Sam (Jesdaporn Pholdee), vars bakgrund kanske kan sprida ljus i den mörka skymningsvärld som sprider sig kring Joey…

Efter succéen som Gin gwai/The Eye verkade ha varit var det väl oundvikligt att en uppföljare (eller flera, som det skulle visa sig bli) skulle dyka upp. Två år efter att Gin gwai/The Eye släpptes kom således den första uppföljaren Gin gwai 2 – eller The Eye 2. Gin gwai 2/The Eye 2 har helt nya karaktärer, en ny story och även om grundidéen bakom konceptet fortfarande är den samma så har anledningen till varför huvudkaraktären förändrats helt – och det fungerar rätt hyfsat.

Filmen har mer drag av drama genren än vad den första filmen hade och om den första filmen var för långsam för dig som tittare får du nog ursäkta den här uppföljaren och hoppa över den då den i stort sett levererar samma (om inte mer) långsamma tempo och speciellt creepy blir den aldrig heller. Filmen i sig är inte dålig, det är bara det att man borde inte förvänta sig en rysare som kommer ge en kalla kårar utan mer ett halvgripande och välspelat drama med influenser från rysargenren.

Jag skulle kalla Gin gwai 2/The Eye 2 för en okej film, även om jag personligen tycker att den första filmen var mer creepy (även om jag inte direkt behövde vuxenblöjor under min titt) och snäppet bättre.

Kingdom Hospital av J

Välkommen till Kingdom sjukhuset i Lewiston, Maine. Det här är ett högteknologiskt sjukhus med den senaste utrustningen och den mest kompetenta personalen man kan finna inom yrket. Det är bara ett problem; sjukhuset är hemsökt. Kingdom sjukhuset är nämligen byggt på samma plats där en fabrik som framställde militäruniformer under det amerikanska inbördeskriget brann ned och där många av barnarbetarna som jobbade i fabriken omkom.

När konstnären Peter Rickman (Jack Coleman) är ute och morgonjoggar råkar han ut för en smitningsolycka och hamnar i koma. Han blir intagen på Kingdom sjukhuset och får snart kontakt med spöket av den nioåriga flickan Mary (Jodelle Ferland) och den underliga varelsen Antubis (Kett Turton) som vädjar till honom om hjälp. Samtidigt har mediet Mrs. Sally Druse (Diane Ladd) blivit inskriven och kommer snart i kontakt med Mary. Hon inser snart att hon måste finna sanningen bakom Mary’s död och ber den cyniske men medkännande Dr. Hook (Andrew McCarthy) och några andra minst sagt udda figurer på sjukhuset om hjälp för att stoppa en inkommande katastrof för Kingdom sjukhuset…

Kingdom Hospital är en miniserie på tretton delar, skapad, utvecklad för amerikansk TV och producerad av Stephen King. Serien är baserad på Lars von Trier’s Riget som tydligen ska involvera en liknande berättelse. Lars von Trier var för övrigt även med på det här skeppet som manusförfattare och producent. Hur som helst…

Kingdom Hospital är en serie jag har haft liggandes i nära tio års tid. Jag har försökt se serien vid ett par tillfällen men aldrig kommit till skott med att se hela serien förrän nu av någon anledning. Varför begriper jag inte då det faktiskt är en riktigt bra serie. Jag har inte sett Riget och tänker därmed inte göra några jämförelser, men är den serien i samma klass som den här så kan det faktiskt vara något jag kan tänka mig att sätta tänderna i vid ett senare tillfälle.

Skådespelet här är bra, det är en intressant berättelse och en del av den svarta humorn som förekommer fick mig att gapflabba några gånger. Alla knäppa karaktärer som är med (till exempel sjuksköterskan som svimmar vid minsta åsyn av blod) fick mig att tänka på Scrubs och på sätt och vis finns det en del likheter mellan serierna, även om den här serien är riktad mot en mer mogen publik. Det enda jag inte riktigt gillade med serien var dess slut. Jag menar, de bygger upp allting riktigt bra fram till de sista tio minuterna då det känns som att serien halkar och faceplantar ordentligt. Slutet känns bara som ett stort ”meh” och det verkar som att dörren lämnades halvöppen för någon form av fortsättning också, vilket jag har svårt att tro att det kommer bli något av.

Bör man se serien då? Ja, absolut. Är man ett fan av King’s berättelser och har råkat missat den här serien tycker jag absolut att man ska se den. Den är ju inte speciellt lång heller så det finns ju ingen direkt ursäkt till att inte se den, trots det ganska usla slutet. Jag ger den en rekommendation mer reservation för, som sagt, slutet.