Helt Perfekt Glob

Champion av J

Champion är en dokumentär från 2005 om Danny Trejo, där han berättar om sin uppväxt, hans drogmissbruk, hans kriminella bana och hur han tog sig ur allt – och hur han blev skådespelare.

Jag har alltid gillat Danny Trejo som skådespelare och jag gillar honom knappast mindre efter att ha sett Champion. Nu är förvisso dokumentären femton år gammal, men av att döma av intervjuerna som görs med Danny här så verkar han vara en genuin good guy – trots hans hårda förflutna. Hans berättelse är intressant och fängslande, samtidigt som den vid en närmare eftertanke är ganska tragisk även om den i slutändan gjorde honom till (eller åtminstone ledde honom till att bli) en filmstjärna.

Dokumentären i sig är egentligen inget märkvärdigt. Majoriteten av den består av att Danny intervjuas om sitt liv blandat med intervjuer från bland annat Dennis Hopper och Robert Rodriguez samtidigt som allt varvas med gamla fotografier. Redigeringen är hur som helst rätt risig och det hattas mellan tre (eller om det var fyra?) olika intervjuer med Danny samtidigt som det hela tiden skiftar mellan färg och svart/vitt av någon underlig anledning – vilket säkert kan irritera en del tittare.

Hur som så var dokumentären helt okej, även om jag högst troligen inte kommer ha någon större brådska att se om den.

Cry Wolf av J

Efter att ha blivit utsparkad från sin tidigare skola anländer Owen (Julian Morris) till sin nya internatskola och blir snabbt vän med Dodger (Lindy Booth) och hennes grupp med vänner. Gänget roar sig med att smyga ut efter släckning för att leka leken Cry Wolf; en lek där en av deltagarna blir märkt som ”varg” och resten ska klura ut vem det är. I samma veva hittas en ung kvinna brutalt mördad i närheten av skolan, vilket ger gruppen en idé; varför inte utöka leken till hela skolan genom att sprida ett rykte över internet att en seriemördare som går från skola till skola kallad ”The Wolf” går lös på skolområdet och att det är han som har lemlästat den unga kvinnan?

Gänget genomför sin plan och beskriver i detalj hur ”The Wolf” väljer ut sina offer och hur han går tillväga. Plötsligt börjar flera elever att försvinna och gänget inser snart att det är exakt samma personer som de beskrivit på internet – och de hittas alla skoningslöst mördade.

Efter att ha vunnit en miljon dollar vid 2002 års upplaga av Chrysler Million Dollar Film Festival finansierade regissören Jeff Wadlow sin första långfilm; Cry Wolf – eller Cry_Wolf i Sverige – som är en amerikansk slasherfilm från 2005 som jag kände till och vars fodral jag hade sett många, många gånger men som jag aldrig hade brytt mig i att se – förrän nu. Cry Wolf spelades hur som helst in med en R-rating men klipptes ned till en PG-13 åldersgräns (amerikanska motsvarigheten till vår 11 årsgräns). Skillnaderna mellan PG-13 och Unrated utgåvorna av filmen är ganska minimala, med några enstaka sekvenser och frames som är längre eller kortare mellan versionerna. Jag såg filmen på den svenska Sandrew Metronome dvd utgåvan, som jag misstänker är unrated utgåvan.

Jag gillade Cry Wolf. Det är överlag en kul och välspelad slasherfilm som är typ en semi-modern tvist på ”Pojken som ropade varg!” som bjuder på en hel del vändningar och humor på sina ställen (Jared Padalecki’s karaktär fick mig att gapflabba några gånger), lite i stuk med Scream filmerna. Det enda som drog ner betyget lite grann för mig var den extremt långa build-upen som hade behövts trimmas ned med i alla fall femton, kanske tjugo minuter – så mördandet hade börjat tidigare alltså.

Jag brukar vara ganska usel på att fingra mördaren i slasherfilmer (om man inte vet direkt från början vem det är) men lyckades göra det den här gången. Vad dennes motiv var lyckades jag emellertid inte klura ut förrän upplösningen till filmen kom. Något annat jag brukar vara rätt usel på att förutse är stora vändningar i filmer men tack vare att jag lyckades fingra mördaren kunde jag också förutse att det skulle komma någonting i slutet av filmen, men inte vad. När upplösningen till slut kom fick det mig att tänka tillbaka på två slasherfilmer från 80-talet som har, kanske inte samma, men liknande upplösningar…

Cry Wolf är inte en perfekt film och den har sin beskärda del av problem, men den är välspelad och överlag kul vilket gjorde att jag hade en skön och kul stund i soffan. Jag skulle kunna sträcka mig så pass långt att jag skulle kalla den för översedd. Gillar man post-Scream slasherfilmer tycker jag att man ska ge den här filmen en chans. Jag ger den en försiktig rekommendation.

Mr. & Mrs. Smith av J

John (Brad Pitt) och Jane Smith (Angelina Jolie) är ett vanligt förortspar som varit gifta i fem (eller sex) år. John jobbar inom byggbranschen och Jane jobbar som datortekniker – eller det är i alla fall vad de tror att den andre jobbar med. I själva verket jobbar bägge som lönnmördare för rivaliserande organisationer. När de får i uppdrag att slå ut samma måltavla, vilket resulterar i ett fiasko för bägge parterna, upptäcker de sanningen om varandra – och de får 48 timmar på sig att döda den andra.

Det var bra länge sedan jag hörde någon prata om Mr. & Mrs. Smith från 2005 och ärligt talat hade jag nog inte sett den sedan den släpptes på dvd i Sverige, vilket måste ha varit för en tolv, tretton år sedan. Jag skulle hur som helst nog säga att den är ganska bortglömd. Det var en sån där film som kom och folk såg den, men ingen kommer ihåg den nästan femton år senare. I alla fall så har jag äntligen fått ur tummen och sett den på nytt nu och jag måste faktiskt säga att jag hade en väldigt kul stund i soffan.

Den har bra action, humorn är väldigt rolig och filmen blir aldrig tråkig. Det må vara en popcornfilm, men det är en väldigt underhållande sådan. Både Pitt och Jolie är suveräna i sina roller och har väldigt bra kemi filmen igenom och att båda deras karaktärer är sarkastiska under majoriteten av speltiden är något jag älskar. Mer sarkasm till folket!

Mr. & Mrs. Smith var knappast nyskapande när den kom och den är inte det nu heller, den återanvänder en hel del gamla klyschor och koncept men den gör det på ett kul och underhållande vis. Speltiden på strax under två timmar flyger förbi och jag kommer antagligen att återbesöka den här filmen fler gånger i framtiden. Rekommenderas.

Hide And Seek av J

Efter att hans fru har begått självmord flyttar psykologen David Callaway (Robert De Niro) och hans dotter Emily (Dakota Fanning) till en villa i en sömnig småstad för att försöka läka såren efter deras tragiska förlust. Det dröjer dock inte länge förrän Emily skapar sig en låtsasvän hon kallar Charlie. Men när underliga saker börjar inträffa runt Emily börjar David sakta att inse att det kanske inte rör sig om ett barns fantasier, utan någonting långt mer skrämmande…

Jag minns hypen kring den amerikansk-tyska filmen Hide And Seek när den kom 2005 och som många andra filmer som fått genomslag i det kommersiella rummet undvek jag den fram till något år efter att den kom. Jag hade inte sett den sedan dess nu när jag satte mig och såg om den och jag tycker ungefär samma sak som jag tyckte då; det är en välgjord och välspelad, om än kanske lite förutsägbar, thriller med en touch av skräckgenren. Filmen står sig väldigt bra trots att den har strax över tio år på nacken och har man inte sett den tidigare bör den vara lite mer effektiv än för mig som redan har sett den en gång. Hur som så är det en bra film som jag ger en tumme upp och en rekommendation.

The Fog (2005) av J

Invånarna på ön Antonio Island, utanför Oregon’s kust, ska till och avtäcka en staty för att hedra de fyra män som grundade deras stad 1871. Nick Castle (Tom Welling) är en ättling till en av männen och äger ett fiskecharter företag, där han använder sig av sin skuta Seagrass för turism. När hans flickvän Elizabeth Williams (Maggie Grace) plötsligt dyker upp efter att ha varit i New York i ett halvår börjar en rad bisarra händelser att inträffa. Samtidigt börjar en mystisk dimma att uppenbara sig strax utanför ön – och den är på väg snabbt in mot land…

The Fog remaken är en av de mest hatade remakes som gjorts – åtminstone om man läser runt på internet om filmen. Att den dessutom vann två priser samma år vid Fangoria Chainsaw Award, för sämsta film, och vid Stinkers Bad Movie Award, för den minst läskiga skräckfilmen det året, säger väl också en del skulle jag vilja påstå. När jag började titta på filmen insåg jag snabbt hur lik den var originalfilmen. Småsaker här och där var förändrade så klart för att det skulle passa in i storyn, men överlag är den första timmen i stort sett samma film. Det är först under de sista fyrtio minuterna av filmen som den börjar stappla iväg på egna ben och det är först här man börjar se de stora skillnaderna mellan de två filmerna. Remaken misslyckas hur som helst nästintill med allt eget den försöker med och även om några av idéerna är ganska bra här så orkar inte filmen ro i land. I flera av de scener där någonting nytt händer skiter de i att förklara vad som egentligen hände (exempelvis inledningsscenen) och lämnar istället en massa lösa trådar som aldrig följs upp.

Skådespelarna är rätt hyfsade, men deras karaktärer är stundtals totala idioter och man blir bara matt av att titta på dem. Majoriteten av effekterna är givetvis i CGI och ser inte alls lika bra ut som dem i originalet.

Även om jag tycker att originalet hade sina brister så står den sig betydligt mycket bättre än den här remaken. Men är The Fog remaken från 2005 den sämsta remaken som gjorts? Knappast, men det är inte heller en speciellt bra – eller ens nödvändig – film.

Drawn Together – Season 1 – 3 av J

Drawn Together är en tecknad spoofserie för vuxna där varianter av välkända tecknade figurer blir parodiserade på ett ofta vulgärt vis. Idéen bakom serien är att dessa tecknade figurer blir placerade i ett Big Brother-liknande hus där de gör ungefär samma saker som i verkliga dokusåpaprogram – fast överdrivet till max så klart.

Det har tagit mig runt två år att orka mig igenom komediserien Drawn Together. Inte för att den är direkt dålig utan mer att jag har tyckt att serien varit lite ojämn. När den är kul är den verkligen gapflabbskul men när den börjar vandra iväg till en mer vulgär variant av Family Guy-humorn tappar jag intresset väldigt, väldigt snabbt. Scener där karaktärer upprepar saker i flera minuter eller där skämt dras ut till det yttersta som i Family Guy är inte kul i mina ögon utan enbart jävligt irriterande att titta på. Hur som helst så är säsong två den starkaste av de tre av Drawn Together. Majoriteten av säsongen fick mig att gapskratta och det är en väldigt underhållande säsong. De andra två säsongerna varierar som sagt och kör in på Family Guy-spåret flera gånger, vilket fick mig att vilja trycka på snabbspolningsknappen.

Överlag tycker jag att Drawn Together är en okej serie i alla fall. Den går lite upp och ner, varierar lite i kvalité och humor men den underhåller åtminstone till större delen. Skulle jag rekommendera den? Mjae, har man inga andra serier att se tycker jag att man kan ge den en chans om man har den här typen av humor, annars inte.

Sin City (Recut, Extended & Unrated) av J

Basin City. En stad infesterad av kriminella, korrupta poliser och sexiga damer; en del söker hämnd, en del försoning och andra både och. Hartigan (Bruce Willis), en hederlig snut som har problem med hjärtat, har svurit en ed att beskydda strippan Nancy (Jessica Alba) som vid en ung ålder blev bortrövad av pedofilen Roark Jr. (Nick Stahl) – som inte bara har en försmak för unga flickor utan är också son till Senator Roark (Powers Boothe), som styr Basin City med en hjärnhand genom korruption. Den utstötta misantropen Marv (Mickey Rourke) är på ett självutnämnt uppdrag att utkräva hämnd för mordet på hans enda sanna kärlek, Goldie (Jaime King). Dwight (Clive Owen), Shellie’s (Brittany Murphy) hemliga kärlek, finner sig själv i trubbel när han plötsligt får lov att hjälpa Gail (Rosario Dawson) och hennes Old Town tjejer med ett problem i form av den korrupta snuten Jackie Boy (Benicio Del Toro), som har en böjelse för våld. Samtidigt står en torped (Josh Hartnett) på ett hustak och genomför sitt senaste uppdrag för att dra in lite pengar till sitt leverne.

Vad finns det att säga om Sin City som inte har sagt en miljon gånger tidigare? Inte ett skit skulle jag tro. Även om filmen har över tio år på nacken nu så står den sig väldigt bra än idag och de serietidningsinspirerade (och baserade) scenerna i den är fortfarande makalöst snygga. Ensemblén med skådespelare är fantastisk och även om flera av de välkända ansiktena bara dyker upp i mindre roller under ett par minuter här och där så är det ändå en väldigt imponerande samling av stora namn som de lyckats knöka in i en och samma film.

Jag har inga större klagomål på Sin City faktiskt. Det var, är och förblir en milstolpe i thrillergenren och det är fortfarande en suverän film. Rekommenderas.

Om du är intresserad av att få veta vad skillnaden mellan bioversionen och recut, extended & unrated versionen är så kan du titta här för att få en sammanfattning.

Urban Legends: Bloody Mary av J

Medan Samantha (Kate Mara) och två av hennes vänner har ett pyjamasparty berättar de spökhistorier och vandringssägner för varandra. En av dessa vandringssägner är om en lokal händelse som inträffade 1969 då den 18 åriga Mary Banner (Lillith Fields) försvann spårlöst under balkvällen och återfanns aldrig. Samantha skojar med sina vänner och säger ”Bloody Mary” tre gånger efter att ha hört berättelsen om Mary Banner. Dagen därpå är alla tre spårlöst försvunna.

Efter att ha varit försvunna en dag dyker Samantha och hennes vänner upp igen, skitiga men välbehållna. Samantha och hennes bror David (Robert Vito) misstänker att det är några av footballspelarna på skolan som spelat dem ett elakt spratt för att ge igen på Samantha och hennes vänner för en artikel hon skrev om dem i skolans tidning. Kort efter börjar Samantha få underliga hallucinationer och det dröjer inte länge förrän elever i hennes närhet börjar att dö, på samma sätt som i vandringssägner…

Urban Legends: Bloody Mary var den första Urban Legends filmen jag såg, vilket var 2006 eller 2007. Jag minns inte vad jag tyckte om filmen då, men min åsikt nu är i alla fall att det är en ganska bra om än väldigt förutsägbar övernaturlig slasher, som dessvärre har en del (redan då) förlegade CGI-effekter som nästintill sticker mig som tittare i ögonen. Filmen är långt ifrån ett mästerverk men har några intressanta och fyndiga idéer som fungerar fint, även om den tappar lite grann under den sista halvtimmen.

Kort sagt; för att vara en direkt till video uppföljare fungerar Urban Legends: Bloody Mary ganska bra trots att den brister på en och annan punkt.

Snuff-Movie av J

30 år har gått sedan skräckfilmsregissören Boris Arkadin’s (Jeroen Krabbé) fru och deras middagsgäster brutalt mördades av ett gäng satanister på hans herrgård. Sedan dess har han hållit sig gömd från omvärlden.. fram till nu. Arkadin har bestämt sig för att göra den mest chockerande och skräckinjagande film han någonsin har gjort och bjuder således in en grupp skådespelare som ska rekonstruera den där tragiska natten för 30 år sedan – i direktsändning på internet. Det dröjer inte länge förrän gränsen mellan fantasi och verklighet börjar att suddas ut och frågan är om inte morden som utspelar sig framför kamerorna som är uppsatta runt om i huset egentligen händer på riktigt?

Snuff-Movie är ytterligare en film jag såg för närmare tio år sedan och som jag knappt mindes något utav. Det lilla jag mindes var att den var ganska konstig, men samtidigt bra. Nu när jag har sett om den och insett att det var ingen mindre än Bernard Rose (mannen bakom Candyman) som stod för manus och regi tycker jag att den är helt okej, även om den är förbannat bisarr och rent av konstig (åtminstone fram till de sista minuterna). Jag skulle nog vilja påstå att det är också filmens starkaste kort egentligen. Det konstiga och bisarra gör att den förblir hyfsat intressant under större delen av speltiden och även om filmen i sig inte är speciellt märkvärdig (när det kommer till exempelvis våldet i filmen) blev jag ändå (återigen) nyfiken på hur den skulle sluta.

Jag tänker inte ge en rekommendation av Snuff-Movie, men kan samtidigt säga att om man gillar knepiga skräckisar kan den vara något att slänga ett öga på. Om inte kan man lika gärna se någonting annat.

Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous av J

Tack vare uppmärksamheten hon fick efter uppdraget i Miss United States skönhetstävlingen är Gracie Hart’s (Sandra Bullock) karriär som undercover FBI agent över. Hon får erbjudandet att bli FBI’s nya ansikte utåt och då hon inte har speciellt många andra alternativ tar hon det.

Tio månader senare har Gracie förvandlats till FBI’s nya ansikte utåt med hjälp av en styling assistent och en bok om hennes erfarenheter från Miss United States skönhetstävlingen. Den nya Gracie är den totala motsatsen till agent Sam Fuller (Regina King), en nyligen förflyttad FBI agent som har djupa vredesproblem. Gracie och Sam kommer verkligen inte överens, men det hindrar inte deras chef från att sätta Sam på att vara Gracie’s livvakt. Men när hennes vän, tillika senaste vinnaren i Miss United States skönhetstävlingen, Cheryl Fraiser (Heather Burns) och Miss United States värden Stan Fields (William Shatner) plötsligt blir kidnappade skickas Gracie, tillsammans med Sam, till Las Vegas för att agera som talesperson inför media. Det dröjer dock inte länge förrän Gracie börjar rota i kidnappningsfallet, trots att det inte är hennes uppgift.

Behövde Miss Congeniality en uppföljare? Inte direkt, men Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous är ändå en ganska skojig och underhållande film för det. Den är inte lika rolig eller bra som den första filmen, men den underhåller gott under de nästan två timmarna som den rullar på under även om speltiden kanske är i det längsta laget. De hade kunnat korta ner den med i alla fall en tio, kanske femton minuter utan några större bekymmer. Nåväl…

Miss Congeniality filmerna kanske inte är Oscar filmer, men de är skojiga och underhållande och jag gillar dem. Tvåan kanske är lite för lång för sitt eget bästa, men den underhåller så pass att jag kan rekommendera den.