Helt Perfekt Glob

Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous av J

Tack vare uppmärksamheten hon fick efter uppdraget i Miss United States skönhetstävlingen är Gracie Hart’s (Sandra Bullock) karriär som undercover FBI agent över. Hon får erbjudandet att bli FBI’s nya ansikte utåt och då hon inte har speciellt många andra alternativ tar hon det.

Tio månader senare har Gracie förvandlats till FBI’s nya ansikte utåt med hjälp av en styling assistent och en bok om hennes erfarenheter från Miss United States skönhetstävlingen. Den nya Gracie är den totala motsatsen till agent Sam Fuller (Regina King), en nyligen förflyttad FBI agent som har djupa vredesproblem. Gracie och Sam kommer verkligen inte överens, men det hindrar inte deras chef från att sätta Sam på att vara Gracie’s livvakt. Men när hennes vän, tillika senaste vinnaren i Miss United States skönhetstävlingen, Cheryl Fraiser (Heather Burns) och Miss United States värden Stan Fields (William Shatner) plötsligt blir kidnappade skickas Gracie, tillsammans med Sam, till Las Vegas för att agera som talesperson inför media. Det dröjer dock inte länge förrän Gracie börjar rota i kidnappningsfallet, trots att det inte är hennes uppgift.

Behövde Miss Congeniality en uppföljare? Inte direkt, men Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous är ändå en ganska skojig och underhållande film för det. Den är inte lika rolig eller bra som den första filmen, men den underhåller gott under de nästan två timmarna som den rullar på under även om speltiden kanske är i det längsta laget. De hade kunnat korta ner den med i alla fall en tio, kanske femton minuter utan några större bekymmer. Nåväl…

Miss Congeniality filmerna kanske inte är Oscar filmer, men de är skojiga och underhållande och jag gillar dem. Tvåan kanske är lite för lång för sitt eget bästa, men den underhåller så pass att jag kan rekommendera den.

Transporter 2 av J

Ex-militären Frank Martin (Jason Statham), som nu mer livnär sig på att vara en ”transportör”, har begett sig ifrån Frankrike till Miami, Florida, för att hoppa in för en vän som chaufför till den rika familjen Billings. Frank’s arbetsuppgift är att köra familjens son Jack (Hunter Clary) till och från skolan och de har under den korta tiden de känt varandra fått starka band emellan varandra. Men när Jack blir kidnappad måste Frank använda sig av sina militära erfarenheter för att rädda pojken och stoppa kidnapparnas planer, som sträcker sig betydligt längre än bara lösensumman för Jack.

Jag gillar nog den här filmen mer än den första faktiskt. Transporter 2 skruvar upp tempot rejält ifrån den första filmen och det är betydligt mer orealistisk action och tempot hålls uppe under en stor del av filmen, vilket jag tackar för. Det känns lite som att de har tagit lite större friheter med den här första uppföljaren och det har gjort filmen betydligt mer actionpackad och underhållande än föregångaren.

Bra film, bra uppföljare. Gillar man den första filmen gillar man säkert den här andra också (man kanske till och med föredrar den, likt mig).

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Första filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Nästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Den sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Nästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Härnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

Tamara av J

Tamara (Jenna Dewan Tatum) är en utstött och mobbad gymnasietjej som har en crush på sin lärare, Mr. Bill Natolly (Matthew Marsden), och har ett intresse för häxkonster. När Mr. Natolly publicerar en artikel i skoltidningen som Tamara har skrivit, angående gymnasiets atleters användande av steroider, för att förbättra hennes självkänsla slår det bakut och vänder flera av skolans populära elever mot henne.

För att sätta henne på plats bestämmer sig tre klasskamrater för att spela henne ett spratt och drar in tre andra ovetande elever i det hela. Sprattet går emellertid snett och resulterar i att Tamara dör. Gruppen bestämmer sig för att sopa igen spåren efter olyckan och inte tala om det hela någonsin igen. Dagen därpå kliver emellertid Tamara in i klassrummet, till synes oskadd…

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva om den här filmen. Å ena sidan är hela filmen en stor klyscha och följer många andra filmer i samma kategori, exempelvis Carrie och I Know What You Did Last Summer. Å andra sidan gör den det på ett sånt sätt att det känns som något eget – och det fängslade mig, riktigt ordentligt faktiskt. Om man kan se förbi alla klyschor och några av de halvusla skådisarna i filmen så är Tamara värd en titt. I annat fall kan man leta efter något annat. Jag rekommenderar den i alla fall, även om jag kanske inte borde…

Wild Things: Diamonds In The Rough av J

Den rika och snobbiga Marie (Serah D’Laine) har ett problem, trots hennes flotta liv i lyx; hon får inte lägga sina labbar på diamanterna hennes mor har efterlämnat sig som är värda 4 miljoner dollar. Detta då hennes styvfar, Jay (Brad Johnson), har lagt in en överklagan till domstol att hon ska ha rätten till att ha hand om dem tack vare deras värde.

Mitt i twisten om diamanterna blir Jay utpekad att ha våldtagit en av skolans värstingar, Elena (Sandra McCoy), och hamnar bakom lås och bom. Elena’s övervakare, Kristen (Dina Meyer) fattar emellertid misstankar om att det hela bara är en konspiration för att komma åt diamanterna och börjar tillsammans med kriminalaren Morrison (Linden Ashby) att rota i det hela och finner snart att det hela går betydligt djupare än vad de till en början trodde.

Wild Things: Diamonds In The Rough (eller Wild Things 3 som den säkerligen är mer känd som) är samma film som den första. Det är mer eller mindre samma story, fast med andra karaktärer och andra skådespelare. Till skillnad från den första (och den andra) filmen är den här tredje filmen i serien skit. Twistarna som kommer i filmen går att förutse flera mil i förväg och händelseförloppet är inte ett dugg intressant eller spännande, utan blir bara jävligt tradigt att sitta och titta på.

Wild Things behövde knappast en uppföljare och ännu mindre en andra en uppföljare.. vilket visas ganska tydligt här, då manusförfattarna verkade vara ganska idéfattiga med tanke på att de måste mer eller mindre sno den första filmens story och bara göra några få förändringar i den. Uselt. Se de två första filmerna istället.

Jarhead av J

När jag var på fest för ett par månader sedan såg jag de tio första minutrarna av filmen Jarhead då den gick på TV och tyckte den påminde lite grann om Full Metal Jacket. I tron om att jag skulle få se en film i samma stuk, där drama och krig blandades med en nypa svart komik, fixade jag hem filmen. Filmen är baserad på en självbiografi från 2003 av ex-marinkårssoldaten Anthony ”Swoff” Swofford (som gestaltas av Jake Gyllenhaal i den här filmen) och berättar om hans upplevelser i träningslägret, under hans vistelse i Saudi Arabien under Operation Desert Shield och under Operation Desert Storm i Kuwait. Och herrejävlar vilken långsam och trög film.

Filmen är i runda slängar 2 timmar lång och under dessa timmar händer det inte nämnvärt mycket intressant överhuvudtaget. Det snackas mest en massa och det hela mynnar ut i ett långdraget drama som i slutändan känns ganska ointressant till större delen, även om filmen har sina stunder här och där som håller intresset uppe sådär. Skådespelarna är emellertid förbannat bra, men får lov att arbeta med ett så jävla tråkigt manus att det hela blir nästan olidligt i slutändan.

Sätter man sig för att se ett krigsdrama blir man, likt mig, troligtvis ganska besviken på Jarhead. Se om Full Metal Jacket istället.

SPL av H

Efter att man sett filmen ”SPL” kanske man ställer sig en fråga. Den frågan är ”Vad i helvete betyder SPL?” för det är inget som filmen berättar. Det är en förkortning för ”Saat po long” som betyder ”Döda den brutna vargen”. Nu vet man ju exakt vad det betyder, men det är en ganska långsökt titel om man ser till filmens handling. Den amerikanska titeln ”Kill Zone” är inte mycket bättre den. Lite eftersökningar visar exakt hur det ligger till: Titeln är en kombination av tre stjärnor i den kinesiska astrologin, vilket på ett ungefär kan översättas till det där med vargen däruppe. Jaja.

Storyn är ett mish-mash av saker man sett förut. Sammo Hung är en gangsterboss och Simon Yam är en polis som vill sätta dit honom. Efter att Hung dödat en undercoverpolis börjar Yam och hans män använda oschyssta metoder, något som ogillas av Donnie Yen som just anlänt till polisteamet. Några schyssta actionscener följer (med ganska överdrivna ljudeffekter) och speciellt gillar jag när Donnie fajtas mot knivkillen Kenji Tanigaki. I övrigt är det kanske inte nåt man minns, men det duger att se för dig som gillar asiatisk action. Regisserad av Wilson Yip som senare gjorde ”Ip Man” 1 och 2.

Chaos av J

De två vännerna Emily (Chantal Degroat) och Angelica (Maya Barovich) beger sig iväg för att festa på ett rave ute i skogen. När de anländer till platsen stöter de på den lite underlige Swan (Sage Stallone), som lovar att tjejerna ska få ecstasy bara de följer med honom till stugan där hans polare är – som han lovar ska vara ett gäng ”sköna snubbar”. Gänget de möter är emellertid en grupp sadistiska svin, ledda av den psykotiske Chaos (Kevin Gage), som har planer för tjejerna…

När jag satte mig och glodde på The Last House On The Left från 1972 och remaken från 2009 av samma film för snart 3 år sedan hade jag ingen som helst aning om att det faktiskt fanns ytterligar en remake från 2005 – i form av filmen Chaos. Filmen var från början menad att vara en remake av The Last House On The Left, men ungefär en vecka in i produktionen bestämde sig någon av de korkade producenterna att filmen var ”tillräckligt stark för att stå på egna ben” – vilket är fel, fel, fel. Chaos ÄR en remake av The Last House On The Left, bara det att vissa förändringar finns där och våldet är lite mer påspätt (även om det inte är någonting nämnvärt). Tack vare den här ändringen blev David Hess (som spelade Krug i The Last House On The Left från 72) utbytt mot Kevin Gage och karaktären fick namnet Chaos.

Chaos är hur som helst inte en bra film. Även om Gage gör ett rätt bra jobb som karaktären Chaos så räddar det inte filmen. De flesta av karaktärerna är helt jävla dumma i huvudet och jag kan inte förstå hur manusförfattaren (som också är regissör av filmen) kunde tycka att deras handlande var logiskt. Ett väldigt, väldigt bra exempel är slutet, där karaktärerna handlar på ett sånt jävla korkat sätt att det är rent löjligt. Hur fan tänkte han egentligen?! Jag tror jag aldrig sett så många korkade karaktärer göra så många korkade saker under en och samma scen – iaf i en film som ska vara seriös. Jösses!

Skådespelarna är till större delen skräp (bortsett ifrån Gage som faktiskt gjorde ett rätt bra porträtt av karaktären Chaos) och antingen spelar över eller irriterar (speciellt Maya Barovich som skriker och bölar större delen av hennes scener, jeez). Effekterna ser faktiskt ganska bra ut, men de används på tok för lite. För att vara en film som utger sig för att vara den mest brutala filmen som någonsin gjorts (det är taglinen iaf) så är den väldigt tam, även om den hade EN ganska grotesk scen – som jag antar att de flesta damerna skulle rysa av.

Tack och lov är filmen iaf bara runt 67 minuter lång (det var ungefär 7 minuter eftertext av någon anledning) och den är ganska snabbt överstökad – även om det är helt onödigt att slösa 67 minuter på det här skräpet. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av The Last House On The Left från 1972 och remaken från 2009 också.

Flightplan av J

Efter att hennes make har dött bestämmer sig flygplansingenjören Kyle Pratt (Jodie Foster) för att flytta ifrån Berlin och hem till USA. Tillsammans med sin dotter Julia (Marlene Lawston), och kistan med hennes döda make, tar de flyget till New York för att starta på ny kula.

Men efter att ha somnat och vaknat efter tre timmars flygning upptäcker Kyle att Julia är spårlöst försvunnen. Kyle börjar söka igenom den stora dubbeldäckaren, men varken passagerarna eller personalen ombord verkar ha sett henne och enligt incheckningslistorna var Julia aldrig med på planet. Håller Kyle på att tappa förståndet? Eller är det någon som har tagit hennes dotter?

Jag såg faktiskt den här filmen när den gick på bio och tyckte den var ruskigt bra då, runt 2005, och jag har haft planer på att se om den bra länge, men det har inte blivit av, förrän nu. Och min åsikt om filmen har inte förändrats speciellt mycket egentligen, mer än att jag har några frågetecken jag inte riktigt fick svar på under filmens gång. Skådisarna är suveräna och manuset är välskrivet (till större delen) och har en viss Hitchcock-känsla över sig under större delen av filmen, vilket kanske säger en del om hur spänningen i filmen är.

Flightplan är en spännande och nervpirrande thriller som jag rekommenderar helt enkelt. Se den. Nu.

White Noise av J

När hans fru försvinner spårlöst blir arkitekten Jonathan Rivers (Michael Keaton) kontaktad av den paranormala experten Raymond Price (Ian McNeise), som menar på att Jonathan’s fru är död och att han har fått kontakt med henne från ”andra sidan” genom att använda sig av EVP (Electronic Voice Phenomenon). Till en början är han skeptisk till det hela, men när polisen slutligen anländer till hans ytterdörr inser han det faktum att hans fru är död.

Ett halvår senare börjar han få mystiska medelanden som, mot all förmodan, pekar på att Jonathan’s fru faktiskt försöker kommunicera med honom ifrån ”andra sidan”. Jonathan blir besatt av att spela in spöken och att hitta svaret på vad som egentligen hände hans fru. Men i sitt sökande på svar inser han snart att han lyckas spela in personer som inte är döda än – och att någonting ondskefullt lurar på ”andra sidan”…

White Noise är en saktgående rysare som tar tid på sig att bygga upp stämning och utveckla karaktären Jonathan, men allt eftersom filmen rullar på blir det bara dummare och dummare för var minut som går. Läskighetsfaktorn är inte speciellt hög heller, utan mynnar ut i en ganska tam nivå med resultatet att man mest sitter och väntar på att läskigheter ska uppstå, vilket aldrig riktigt uppstår – iaf inte för min del.

White Noise är (till en början) en hyfsad rysare med bra skådisar och snygga effekter, men som dalar allt eftersom den pågår och dess upplösning är ett rent skämt. Förklaringarna är otroligt luddiga och vissa saker verkar manusförfattaren helt ha glömt att trycka in någon förklaring till – eller så sket denne bara i det.

Jag citerar H i hans dubbel-recension av White Noise och White Noise 2: The Light och sätter därmed punkt för den här recensionen: ”Glööööööm den här rullen.”