Helt Perfekt Glob

Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon av J

Leslie Vernon (Nathan Baesel) har som enda önskan att bli nästa stora seriemördare – och gå till historien som den allra värsta. Den unga filmstudenten Taylor (Angela Goethals) trillar över ett riktigt scoop, tillsammans med sina två kameramän Doug (Ben Pace) och Todd (Britain Spellings), när hon får chansen att filma den excentriske galningen just när han bestämt sig för att sätta den lilla staden Glen Echo på kartan…

Jag hörde talas om Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon redan år 2006, när den precis släppts. Jag såg fodralet hos den nu mer nedlagda videobutiken men blev aldrig så pass intresserad av den att jag ville hyra och se den. Något år senare blev jag rekommenderad av en polare att se den – vilket så småningom föll i glömska, fram till ganska nyligen…

Jag satte mig i soffan för runt två veckor sen (i skrivande stund) för att se filmen och kom ungefär fyrtio minuter in då filmen plötsligt frös. Jag tog ur skivan ur spelaren och konstaterade att skivan hade några ytliga repor, men som inte borde ha påverkat uppspelningen. Jag rengjorde skivan och provade igen utan någon större framgång. Det slutade med att jag gav upp, slängde mig på Tradera och fann ett nytt exemplar av filmen och köpte hem den. Jag borde här påpeka att detta hade aldrig inträffat om jag inte fann de första fyrtio minuterna av filmen intressanta och underhållande, vilket leder oss till nästa stycke av recensionen…

Nu när jag äntligen har fått beskåda hela filmen så kan jag inte göra annat än att säga att jag gillade den här filmen och att jag har varit en total idiot som väntat tolv jävla år med att se den. Filmen är välspelad, har en intressant premiss och idéen att göra filmen till en mockumentär den första timmen för att sedan gå över till en renodlad slasherfilm under de sista trettio är genialt. Filmen skojar även med slashergenrens alla konventioner och framställer slasherikoner som Jason Voorhees, Freddy Krueger, Michael Myers och Chucky som verkliga individer.

Robert Englund (Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street filmerna), Scott Wilson (Hershel i The Walking Dead TV-serien) och Zelda Rubinstein (som alla känner igen ifrån Poltergeist trilogin) har alla tre varsina mindre roller här och vi skymtar även till Kane Hodder i en väldigt liten cameo i början av filmen. Men den som snor hela showen rakt av är Nathan Baesel i rollen som Leslie och varför han inte medverkat i fler slasherfilmer sedan den här förstår jag inte då hans prestation här, som en komplett galning, är riktigt bra.

Som sagt; jag har varit en total idiot som inte har sett den här filmen förrän nu, tolv år efter att den kom. Gillar man slasherfilmer och inte har något emot när de experimenterar och tar lite olika friheter är Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon en guldklimp. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation. Se den.

Driftwood av J

Nedtyngd av skuld efter sin rockstjärnebroders bortgång blir sextonåringen David Forrester (Raviv Ullman) besatt av döden, vilket leder till att hans vilseleda föräldrar skickar iväg honom till Driftwood – ett läger drivet av den sadistiske Captain Doug Kennedy (Dallas Page) där plågade och misskötsamma ungdomar placeras för attitydanpassning. Väl där börjar David att bli hemsökt av mystiska syner och hallucinationer kopplade till en tidigare intagen pojke som sägs ha försvunnit under mystiska omständigheter. David inser snart att svaret på gåtan han står inför kanske är den enda utvägen för honom själv…

Driftwood är en film jag troligen inte hade sett om det inte vore för att en nära vän till mig ville se om den tillsammans med mig, vilket hade varit synd då filmen är riktigt bra. Skådespelarna är bra och makeupen som använts är jäkligt snygg, men jag tycker samtidigt att filmens paranormala och övernaturliga delar känns väldigt påklistrade – att de är där bara för att vara där, liksom. Filmen hade klarat sig finfint utan de övernaturliga vinklarna och hade kunnat varit ett gripande thriller-drama om ett ungdomsfängelse där de intagna behandlas som ren skit och att i slutändan gör de intagna revolt mot ledningen. Eller nåt. Personligen hade jag nog faktiskt gett ett ännu högre betyg än vad jag redan ger filmen om de valt att gå den vägen, men det gjorde de inte…

Hur som helst är Driftwood lite av en hidden gem. Det är inget mästerverk, men den fängslar under de nittio minuter den rullar på under och den blir aldrig tråkig. Rekommenderas.

Underworld: Evolution av J

Som jag skrev i min recension av Underworld misstänker jag att gänget bakom den filmen redan visste när de gjorde den att de skulle göra en uppföljare. Tre år efter Underworld släpptes kom således dess uppföljare, Underworld: Evolution, som tar vid precis där den första filmen slutar – vilket medför att vissa spoilers av den första filmen kommer att vara inkluderade i den här recensionen, you have been warned.

Selene (Kate Beckinsale) och Michael (Scott Speedman) är på flykt från vampyrerna. Selene har emellertid avsikt att avslöja sanningen bakom Viktor’s (Bill Nighy) död till den första riktiga vampyren, Marcus (Tony Curran), som hon tror fortfarande hibernerar. Det visar sig dock snart att Marcus redan har vaknat och har för avsikt att befria sin Lycan broder, William, från hans flera hundra år gamla fångenskap. Med kort om tid måste Selene och Michael försöka pussla ihop de sista ledtrådarna för att låsa upp deras blodlinjers hemligheter och sätta stopp för Marcus innan det är för sent…

Så.. Underworld: Evolution. Ska jag vara ärlig tycker jag den här är bättre än den första filmen. Manuset är inte lika välskrivet och det är väldigt många hål i storyn, men det skiter jag i. Filmen är mer actionpackad, mer högljudd, blodigare och har färre dialogscener där twistar ska slängas i ansiktet på tittaren. Med andra ord; God Underhållning. Enda problemet jag har med filmen är att många effekter ser väldigt utdaterade ut tack vare den förlegade CGI-teknologin som används under majoriteten av filmen, vilket bara påvisar att praktiska effekter fungerar så mycket bättre.

Underworld: Evolution är inte en perfekt film och den har en del rätt grova brister på sina ställen, men den underhåller och min åsikt har definitivt förändrats sen jag såg den för första gången; den är bättre än den första, underhållningsmässigt. Jag ger den här filmen en definitiv rekommendation, även om man bör ha sett den första innan.

Läs gärna H’s recension av filmen också.

The Omen (2006) av J

Robert (Liev Schreiber) och Katherine Thorn (Julia Stiles) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat i Italien, men de vill inget hellre än att få barn – vilket de väntar. Men kort efter förlossningen dör deras son. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

När Robert utnämnd till amerikansk ambassadör för Court of St. James i Storbritannien, efter att den förra ambassadören omkom i en bisarr olycka, flyttar familjen Thorn till en stor herrgård strax utanför London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Seamus Davey-Fitzpatrick) oskyldiga ansikte…

Det här är första gången jag har sett The Omen remaken (som hade världspremiär den 6 Juni, 2006) på nära tio år. Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte om den vid min första titt och det spelar väl egentligen ingen roll då jag efter den här titten tycker att det är en helt okej remake. Den gör ungefär samma sak som originalfilmen och många scener är direkt tagna ur den filmen, men vissa ändringar här och där har gjorts och berättelsen är väl på sätt och vis uppdaterad för att filmen ska passa in år 2006. Skådespelarna är bra (även om jag tycker det är lustigt att Liev Schreiber gör en Gregory Peck och har i stort sett samma ansiktsuttryck under majoriteten av filmen) och effektmässigt ser det bra ut för att vara en film som har tio år på nacken. Originalet förlitade sig en hel del på en tät och tryckande atmosfär och stämning. Remaken försöker väl på sig det till en viss del men förlitar sig samtidigt på en handfull jumpscares som fungerar föga; har man sett skräckfilm förr så kan man förutse dem ganska enkelt.

The Omen från 2006 kanske inte var en speciellt nödvändig remake, men den är samtidigt inte speciellt dålig heller. Kort sagt så finns det betydligt mycket sämre remakes där ute.

Drawn Together – Season 1 – 3 av J

Drawn Together är en tecknad spoofserie för vuxna där varianter av välkända tecknade figurer blir parodiserade på ett ofta vulgärt vis. Idéen bakom serien är att dessa tecknade figurer blir placerade i ett Big Brother-liknande hus där de gör ungefär samma saker som i verkliga dokusåpaprogram – fast överdrivet till max så klart.

Det har tagit mig runt två år att orka mig igenom komediserien Drawn Together. Inte för att den är direkt dålig utan mer att jag har tyckt att serien varit lite ojämn. När den är kul är den verkligen gapflabbskul men när den börjar vandra iväg till en mer vulgär variant av Family Guy-humorn tappar jag intresset väldigt, väldigt snabbt. Scener där karaktärer upprepar saker i flera minuter eller där skämt dras ut till det yttersta som i Family Guy är inte kul i mina ögon utan enbart jävligt irriterande att titta på. Hur som helst så är säsong två den starkaste av de tre av Drawn Together. Majoriteten av säsongen fick mig att gapskratta och det är en väldigt underhållande säsong. De andra två säsongerna varierar som sagt och kör in på Family Guy-spåret flera gånger, vilket fick mig att vilja trycka på snabbspolningsknappen.

Överlag tycker jag att Drawn Together är en okej serie i alla fall. Den går lite upp och ner, varierar lite i kvalité och humor men den underhåller åtminstone till större delen. Skulle jag rekommendera den? Mjae, har man inga andra serier att se tycker jag att man kan ge den en chans om man har den här typen av humor, annars inte.

Canes av J

David Goodman (Edward Furlong) hankar sig fram på PR-byrån han jobbar för och är nära en befordran till PR chef, som han dessvärre blir snuvad på av sin rival Tony (Tobias Mehler). Som om inte det räckte blir han samma kväll attackerad på väg från affären och sprayad i ansiktet med kemikalier som gör honom blind. Några dagar senare får han ett mystiskt meddelande på sin telefonsvarare som berättar om en viss Dr. Guillermo List (Michael Madsen), som säger sig kunna hjälpa David att återfå sin syn och sin karriär tillbaka på banan igen – till ett mycket högt pris…

Jag gick in på Amazon en kväll för att se om Laid To Rest och Laid To Rest 2 fanns att köpa där, vilket de gjorde. Jag bestämde mig för att beställa hem de tyska extreme uncut blurayerna av bägge filmerna, då de ska ses i oklippt format. Sagt och gjort, jag beställde och fick hem paketet från den ena säljaren (då jag fick lov att beställa från två olika) och fick mig en liten överraskning när jag sprättade upp paketet; där i låg inte bara Laid To Rest blurayen, utan även en penna med säljarens tryck och en nederländsk utgåva av filmen Canes, under titeln The Covenant.

Canes (som hette Brotherhood Of Evil i Sverige och Norge, The Covenant i Nederländerna och The Covenant: Brotherhood Of Evil i USA och Italien vid dess dvd release) är ett riktigt bottenskrap. Edward Furlong har medverkat i enstaka bra filmer efter Terminator 2, men man skulle väl kunna säga att han karriär har gått ner i rännstenen med tanke på vilken skit han oftast medverkar i. Michael Madsen medverkar ofta i B- och C-filmer och har väl alltid gjort det egentligen, men den här filmen måste vara utan tvekan en av hans sämsta val han gjort i sin karriär som skådespelare. Madsen är dock (till skillnad från Furlong) hyfsad här. Det är knappast en stjärnroll han har lagt labbarna på, men han gör så gott han kan med den skiten han har fått utdelad till sig.

Filmen hade en budget på cirka 2 400 000 dollar. Vad användes de pengarna till egentligen? Var majoriteten av dem arvode till Furlong och Madsen? Anledningen till att jag undrar är för att hela filmen ser ut som en billig TV-produktion med urusla CGI-effekter och typiska fade-övergångar mellan scenerna. Det hela påminner mycket starkt om något man troligen skulle kunna se i en Syfy (tidigare The Sci-Fi Channel) produktion. Manuset är dessutom fullständigt ointressant. Filmen har flera fullständigt onödiga drömsekvenser och smyga-runt-i-hus-montage som inte leder till direkt någonting överhuvudtaget mer än att man ser något springa förbi i tvåhundra knyck, vilket är varken läskigt eller spännande.

Canes är en av de där filmerna jag såg i hyllorna hos den lokala (och nu mer nedlagda) videobutiken under titeln Brotherhood Of Evil. Jag hyrde den aldrig. Och det var lika bra, då jag troligen hade begärt pengarna tillbaka om jag gjort det. Smörja.

All The Boys Love Mandy Lane av J

Skolans hetaste tjej är utan tvekan Mandy Lane (Amber Heard). Killarna vill vara med henne och tjejerna vill vara henne. När Mandy tackar ja till att följa med skolans coolaste ungdomar till en ranch ute på vischan över en helg av festande hoppas alla på en oförglömlig helg. Vilket den också blir, men inte på det sättet som de hade tänkt sig. Festen hinner nämligen knappt komma igång innan en främling dyker upp på ranchen och börjar avverka ungdomarna, en efter en…

Jag har i nära tio års tid (sedan filmen kom ut på dvd, I guess) haft starka funderingar på att se All The Boys Love Mandy Lane, men har aldrig kommit till skott med det. Förrän nu. Uppenbarligen. Jag är hur som helst inte direkt jätteimponerad av den. Filmen är välspelad och har bra effekter, men manuset känns ganska tafatt och trots att de försöker med en och annan vändning faller filmen ganska platt på ansiktet och blir otroligt förutsägbar. Överanvändandet av slowmotion och snabba klippningar hjälper inte filmen heller direkt och när man dessutom får veta vem som står bakom alltihop ungefär halvvägs igenom blir filmen genast mindre intressant i mina ögon. Hade de kört på det klassiska whodunit konceptet, där mördarens identitet inte avslöjas förrän i slutskedet av filmen, hade jag troligen varit betydligt mer engagerad i filmen än vad jag var (mest tack vare att jag är en sucker för den typen av slashers).

All The Boys Love Mandy Lane är långt ifrån perfekt och har en hel del problem, men den är samtidigt bättre än en hel del annat skit som kommit efter 2000-talets intrång och skuggar även över en del av bottenskrapet från 80-talet som inte ens är värda att nämnas. Jag skulle kalla filmen för okej, men jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid.

(Sökarna) Återkomsten av J

Det har gått tio år sedan den ödesdigra natten då Jocke (Liam Norberg) av misstag sköt sin flickvän och han har sedan dess bestämt sig för att ändra på sig en gång för alla genom att börja studera och gå i gruppterapi innanför fängelsemurarna. Men mitt under en session störtar två maskbeklädda män in och fritar honom mot hans vilja. Det visar sig att hans ”bror”, Matte (Mats Helin), sitter rejält i klistret då han har lånat 250 000 kronor av gangstern Zoran (Thorsten Flinck) och att han behöver Jocke’s hjälp för att råna en bank för att komma över så pass med kontanter att han kan bli kvitt skulden. Saker och ting går emellertid inte riktigt som planerat och Jocke slungas återigen in i en spiral av våld och kriminalitet.

Ingen hade väl kunnat tro att (Sökarna) från 1993 skulle få en uppföljare, eller? 13 år efter dess release fick den slutligen en uppföljare i form av (Sökarna) Återkomsten. Tydligen tyckte Liam Norberg och Mårten Skogman att den var så pass bra att den behövde en uppföljare och skrev således ett manus för en till film. För regin stod Thorsten Flinck (som även medverkade i den första filmen), Lena Koppel och så klart Liam Norberg. Bortsett från de redan nämnda personerna som står framför kameran ser vi även Ray Jones IV (som återvänder från första filmen i samma roll), Johan Wahlström (som jag tror alla känner igen ifrån Parlamentet) och Johanna Sällström (som medverkade i en jävla massa Wallander-filmer och vars sista filmen blev den här innan hennes självmord i Februari 2007).

Med det sagt; (Sökarna) Återkomsten var inte så jävla dålig som jag trodde att den skulle vara. Det är absolut inget mästerverk men jag ville åtminstone inte gröpa ut mina ögon med en sked under tiden jag tittade på den. Filmen är mörkare och känns betydligt mer seriös i tonen än den första filmen, som kändes mest krystad och skitnödig på något sätt. Klippningen och hattandet är inte lika illa som i den första filmen och filmen håller sig på en hyfsat rak linje rakt igenom, vilket också medför att filmen faktiskt fläckvis blir smått spännande. Lite grann i alla fall.

Skådespelarinsatserna varierar från usla till bra. Liam Norberg är nog den som varierar mest av allihop framför kameran då han ena stunden skådespelar jättebra, för att i nästa scen vara urusel. Filmens manus är helt okej, men känns mer som en kritik mot polisväsendet än som kritik mot samhället i sig då många scener där polisiära karaktärer medverkar involverar i att de beter sig som jävla rövhål (vilket jag inte betvivlar en sekund att en del med bricka gör, just för att de har bricka). Men likt första filmen har även den här andra filmens manus också problem och även om det är ganska små sådana till större delen så irriterar de ungefär som hudutslag. Det största felet med manuset är dock dess slut, som gör hela filmen helt onödig egentligen.

Nåja. För att vara en uppföljare till en svensk kultfilm och som egentligen är helt onödig är (Sökarna) Återkomsten.. eh, okej. Den lär knappast gå till världshistorien som en bra film, men gillar man cheesiga B-rullar är den klart värd en titt.

Black Christmas (2006) av J

Det är jullov och föreningssystrarna i Delta Alpha Kappa ska fira högtiden tillsammans med deras husmor i deras föreningshus. Julefriden får emellertid ett abrupt slut då de börjar få underliga och hotfulla telefonsamtal från en svamlande man som hotar att döda dem och det dröjer inte länge förrän husets dystra förflutna kommer tillbaka…

Det är väldigt sällan jag håller en remake över ett original men när det gäller den amerikansk-kanadensiska Black Christmas från 2006 så gör jag det. Folk får tycka precis hur fan de vill om den här remaken (som ärligt talat bara är löst baserad på dess original), jag gillar den skarpt. Den har en hel del gore, blod och är en regelrätt slasher i moderna kläder. Tempot är betydligt högre och även om originalet är en klassiker så tycker jag att remaken är mer intressant och underhållande.

Jag drog mig bra länge för att se originalet och den här remaken hade jag inga som helst planer på att se överhuvudtaget egentligen, vilket visade sig ha kunnat bli ett rejält misstag. En klassiker i all ära, men en redigt blodig och slafsig slasherfilm slår (ofta) det mesta på fingrarna i mina ögon. Rekommenderas.

The Hills Have Eyes (2006) av J

Familjen Carter är på väg igenom New Mexicos öken till Kalifornien för att fira föräldrarnas tjugofemårsjubileum och stannar till för att tanka vid en ensligt belagd bensinmack. Ägaren av bensinmacken tipsar dem om en avsides genväg som ska ta betydligt kortare tid än riksvägen, så de bestämmer sig för att ta den. Efter bara några kilometer händer något och de kraschar med bilen, varpå de bestämmer sig för att splittra på sig för att försöka hitta hjälp. Det de inte vet är att området är ett gammalt testområde för den amerikanska militären där de provsköt kärnvapen och hela området ska vara obebott sedan många år tillbaka, men någonting verkar ha överlevt och de har satt siktet på familjen Carter…

Det är inte ofta jag sätter en remake över ett original men när det kommer till The Hills Have Eyes från 2006 så tycker jag faktiskt att den här filmen är snäppet vassare än originalet. Sure, det kommer troligtvis aldrig bli en klassiker som originalet, men den är både trogen källmaterialet (vilket kanske går lite till en överdrift en bit in i filmen) samtidigt som den bjuder på någonting nytt (för att inte tala om blodigt) och underhåller gott de strax över 100 minuterna den rullar på under (vilket också gör filmen ungefär en kvart längre än originalet).

I regissörsstolen fick vi Alexandre Aja, som tidigare gjorde Haute tension (som också är känd som Switchblade Romance eller High Tension, beroende på om man är tysk eller inte) och som senare producerade Maniac remaken från 2012. Han gjorde ett bra jobb tycker jag, även om jag kan tycka att filmen gott hade kunnat stått lite mer på sina egna ben då den faktiskt börjar göra det under de sista fyrtiofem minuterna. I en av producentstolarna satt ingen mindre än originalets och dess uppföljares regissör och manusförfattare, Wes Craven, tillsammans med en av de andra producenterna för originalfilmerna, Peter Locke. Framför kameran är det väl egentligen inga direkt nämnvärda personer bortsett från kanske Greg Nicotero (som också var involverad i makeupen i filmen) och Billy Drago (som vi känner igen ifrån Tremors 4: The Legend Begins och Delta Force 2: The Colombian Connection).

En kul grej som bör nämnas med The Hills Have Eyes remaken och dess uppföljare är att de olika versionerna (R-rated och Unrated) har olika omslag; R-rated versionen har ett mildare omslag, medan Unrated versionen har ett mer våldsamt omslag. Personligen tycker jag att det är en lite lustig detalj som man vid första anblicken kanske inte tänker på.

The Hills Have Eyes från 2006 är hur som helst en bra film i mina ögon. Den tar det som gjorde den första filmen till en klassiker och blandar in lite nytt och eget, vilket fräschar upp konceptet. Jag såg den när den precis hade släppts på dvd back in the day och varför jag inte har sett om den tidigare förstår jag inte riktigt, i alla fall nu när jag äntligen har fått ur tummen och tittat på den igen. Rekommenderas.