Helt Perfekt Glob

The Net 2.0 av J

När datorsystem analytikern Hope Cassidy (Nikki Deloach) får ett erbjudande om ett jobb i Istanbul, Turkiet, tar hon genast chansen och beger sig iväg. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara i Istanbul och det dröjer inte länge förrän Hope både har fått sitt bankkonto tömt och sin identitet stulen, vilket bara är början på problemen…

Så. Elva år efter sin release fick Sandra Bullock filmen The Net sin uppföljare, som blev regisserad av sonen, Charles Winkler, till den första filmens regissör, Irwin Winkler (som även producerade den här filmen). Behövde The Net en uppföljare? Nej. Speciellt inte en uppföljare som varken följer upp på den första filmen eller ens kommer med någonting nytt överhuvudtaget och som dessutom gör precis samma sak en gång till, men tio gånger sämre.

The Net 2.0 är något av det mest onödiga jag har sett på bra länge. Det är i princip samma film som den första fast med inga som helst headlinerskådisar, ett långtråkigt manus som försöker vara finurligt och en massa irriterande pauser som inträffar tretusen miljoner gånger genom filmen. Jag skojar inte. När något ”spännande” inträffar envisas de med att göra snabba pauser där bilden fryser, men ljudet fortsätter. Ni vet sånt där som kan förekomma i överdrivna actionfilmer som t ex Crank. The Net 2.0 är inte Crank. Den är inte ens i närheten, så lägg ägg.

Gillar man The Net ska man hålla sig långt ifrån det här skräpet. Även om skådespelarna var helt okej så räddar det inte filmen från det faktum att det är bara en billigare kopia av den första filmen.. även om det förekom lite mer ”action” i den här, som i sin tur är fullständigt ointressant. Undvik.

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film av J

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film är en dokumentär från 2006 som är baserad på Adam Rockoff’s bok med samma titel. Dokumentären gör en djupdykning i den genre jag troligtvis älskar mest; slashergenren. I dokumentären får vi höra och se många av de gamla slasherfilmsrävarna berätta om sina gamla klassiker och dokumentären sträcker sig ifrån slashergenrens födsel fram till dess fall.. och återuppståndelse.

Till en början pratar de kort om de flesta klassiker i genren (Halloween, Friday The 13th, Prom Night, A Nightmare On Elm Street och så vidare) och lite mindre klassiska/kända slashers från det ljuva 80-talet. De fortsätter med den film som många påstår återupplivade slashergenren (och skräckgenren i övrigt), Scream, och knyter slutligen ihop säcken med att prata kort om lite modernare verk (så som Hostel, Saw och Freddy vs. Jason). Inslängt mellan allt det här visas även gamla tidningsklipp, gamla filmprogram där de kritiserar genren och enstaka specifika filmer (The Boogeyman bland annat) och givetvis också filmklipp ur många av de filmer som det talas om.

Om man är ny till genren och har tänkt ta sig ann slasherfilmerna från 80-talet skulle jag nog faktiskt avråda att se den här dokumentären då de vid flera tillfällen spoilar slutet på flera filmer (bland annat slutet på Sleepaway Camp). Har man däremot sett alla klassiker och är ett inbitet fan av genren kan dokumentären vara hyfsat värd att se. Visst förekommer det en hel del ryggdunkande i den här dokumentären som många andra, men det är samtidigt ganska intressant att höra vad många av regissörerna bakom dessa verk har att säga om sina filmer och deras tankar kring genren i sig (även om många av dessa har sagt samma sak ungefär tre miljoner gånger i andra dokumentärer). Det dokumentären lider mest av är dess speltid egentligen. Jag hade gärna sett att den hade varit 3+ timmar lång där de hade gått in lite djupare på varje film (och eventuellt deras serier) och berättat lite mer ingående på hur de tänkte när de gjorde filmerna (mer än att de ville tjäna pengar).

Nåja. Dokumentären har nio år på nacken och en hel del har hänt med både slashergenren och skräckfilm i stort och jag hade faktiskt inte haft något emot att se någon form av uppföljare till den här dokumentären, där de hade kunnat koncentrera sig lite mer på de nyare slasherfilmerna (typ från år 2000 fram till dags datum). Hur som helst, det är en helt okej dokumentär – åtminstone för dig som har sett en del inom genren.

Gwoemul (aka The Host) av J

Park Hie-bong (Hie-bong Byeon) lever ett stillsamt liv tillsammans med sin familj intill Han Floden där han driver en liten kiosk. Hie-bong’s äldste son, Gang-Doo (Kang-ho Song), är en omogen och inkompetent man i medelåldern, vars fru lämnade honom för många år sedan. Nam-il (Hae-il Park) är hans yngste son, en arbetslös gnällspik, och hans dotter Nam-Joo (Doona Bae) är en bågskytt som ingår i det nationella laget, med chans att vinna medalj.

En till synes vanlig dag förändras snabbt när ett oidentifierat monster plötsligt dyker upp från Han Floden. I kaoset som uppstår lyckas monstret ta med sig Gang-Doo’s dotter Hyun-seo (Ah-sung Ko) och försvinner strax därpå. Familjen Park slås i spillror över deras förlust, men när de plötsligt får ett samtal ifrån Hyun-seo’s mobiltelefon beslutar de sig för att rädda henne.

Gwoemul (eller The Host som den troligtvis är mer känd som) var inte riktigt som jag hade förväntat mig. Den var faktiskt inte ALLS som jag hade förväntat mig. Jag hade förväntat mig en regelrätt monsterfilm, där monstret stod i fokus och där vi hade fått följa människornas kamp att döda det. Istället fick jag en film där vi får följa den här familjen som hela storyn kretsar kring, där monstret är mer en bikaraktär än något annat.

Filmen i sig är ju hyfsad. Effekterna ser ganska bra ut (även om majoriteten av dem är CGI) och skådespelarna är bra, så när som på någon enstaka scen. Problemet jag har med filmen är nog att jag hade andra förväntningar på den än vad jag fick. Den första kaosscenen med monstret var fantastisk och förhoppningarna hoppade så klart ännu högre upp efter den scenen. En stor del av resten av filmen går till större delen ut på att karaktärerna sitter och pratar i tusen miljarder år och ingenting av direkt intresse inträffar förrän en bra bit in i filmen då monstret börjar skymta till då och då.

Idéen bakom filmen är ju inte dum och det är överlag en hyfsad film, problemet med den är att allting är så jävla utdraget och rent utsagt tråkigt under majoriteten av filmen. När jag ska behöva sitta och titta på karaktärer som ska prata i biljoner år tröttnar jag väldigt snabbt, speciellt om speltiden ligger på strax under två timmar.

För den som är intresserad verkar en tvåa vara under produktion också.

Hollow Man II av J

Efter att en forskare blivit mystiskt mördad på en fest blir kriminalarna Frank Turner (Peter Facinelli) och Lisa Martinez (Sarah Deakins) satta på att skydda dennes kollega, Dr. Maggie Dalton (Laura Regan). Lisa blir dödad medan hon skyddar Maggie och Frank pressar henne för att få veta anledningen bakom vad som hänt. Hon berättar för honom om det senaste projektet hon var involverad i; en veteransoldat vid namn Michael Griffin (Christian Slater) blev antagen till ett experiment med målet att skapa det ultimata nationella säkerhetsvapnet, en osynlig soldat. Experimentet misslyckades och gav horribla sidoeffekter tack vare skador på cellerna från strålningen. Michael jagar nu Maggie då hon är den enda som kan framställa samma medel som gjorde honom osynlig till att börja med, för att överleva.

När jag fick nys om att Hollow Man hade fått en uppföljare för ett par år sedan jublade jag. En uppföljare till en av mina (dåvarande) favoritfilmer? Jag kunde inte missa chansen att se den! Ooooooch vilken jävla let-down det blev. Hollow Man II var och är ett jävla hån mot den första filmen. Skådespelarna och effekterna (de få som är med) är det inget större fel på egentligen, men karaktärerna är värdelösa och manuset i sig är ett skämt. Medan den första filmen byggde upp sig sakta men säkert, på ett intressant sätt, bygger uppföljaren upp sig så jävla sakta och så ointressant att man är på vippen till att somna när som helst. När det väl börjar hända något har man tappat intresset för länge sen och när sluttexterna rullar upp på skärmen känner man ett inre jubel.

Hollow Man II är ett gigantiskt fiasko och en totalt onödiga uppföljare till en film som stod jävligt bra på egna ben; en ren jävla cash-in alltså. Man kan ju börja undra om Gary Scott Thompson satt på stolen bredvid och petade näsan när han och Andrew W. Marlowe skrev manuset till den första filmen, då han varit involverad i skrivandet av storyn till den här sunkiga uppföljaren. Skräp.

Läs gärna H’s kommentar av filmen från release året också.

Fritt vilt av J

När fem vänner drar iväg på en snowboardsemester uppe i Jotunheimen fjällen inträffar en olycka och en av dem bryter ett ben. De bestämmer sig för att ta skydd i ett övergivet gammalt hotell då deras bil står parkerad för långt bort för att kunna nås innan skymningen, ovetandes om hotellets mörka historia – och att någon fortfarande bor kvar där…

Ibland när man tittar på film kan man bli förvånad över hur bra en film egentligen är. Fritt vilt (Kallt Byte i Sverige) är en sån film, för mig. Jag hade räknat med en tråkig och usel film av någon anledning, men fick istället en hyfsad nagelbitare som höll stämningen och spänningen uppe under större delen av filmen även om storyn inte direkt hade någonting nytt att komma med. Skådespelarna var riktigt bra och även om jag inte hade någon direkt sympati med deras karaktärer så kunde jag åtminstone stå ut med dem. Det enda jag är lite halvkluven om är slutet, som å ena sidan inte tar tusen miljoner år på sig att förklara händelserna i filmen men som å andra sidan är väldigt abrupt och avslutar filmen väldigt tvärt.

En intressant grej med Fritt vilt är att fem år efter att den kom släpptes Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (recenserad här), som påminner en hel del om Fritt vilt. Frågan är om inte manusförfattaren bakom den filmen tagit inspiration ifrån den här filmen?

Hur som helst; Fritt vilt är en riktigt bra slasherfilm, även om den inte bjuder på något direkt nytt eller ens är felfri. Rekommenderas.

Big Momma’s House 2 av J

FBI agenten Malcolm (Martin Lawrence) har begärt att bli förflyttad från gatan till ett skrivbordsjobb då han snart ska bli pappa. Men när hans första partner hittas mördad efter att ha undersökt ett fall involverande en ny typ av datormask, som kan ge utomstående tillgång till kritiska regeringsuppgifter, bestämmer han sig för att försöka komma åt den ansvarige för programmeringen av masken; Tom Fuller (Mark Moses). Enda sättet för honom att ta sig in i Fuller’s hem är emellertid att återigen förklä sig till sitt alter ego Hattie Mae Pierce aka Big Momma och ta anställning som familjens nya nanny – vilket visar sig vara ett knepigare jobb än vad han till en början trodde.

Kanske jag bara har en bra dag eller nåt, men jag tycker att Big Momma’s House 2 faktiskt håller sig rätt bra än idag (och yes, jag har sett den förut.. fast, typ när den kom). Visst, den är flamsig, klyschig, förutsägbar och följer troligtvis varenda regel för en barntillåten komedi som finns men den underhåller gott och väl under de ca 100 minutrarna den rullar. Personligen tycker jag nästan att den här filmen är lite bättre än sin föregångare, mycket tack vare att det nästan hela tiden rör på sig och att den är lite mer energisk när det gäller humorn, eller nåt. Hur som helst; bra komedi som fungerar utmärkt att ha ihjäl lite tid med.

El laberinto del fauno (aka Pan’s Labyrinth) av J

När El laberinto del fauno (eller Pan’s Labyrinth som den ganska säkert är mer känd som) kom sa alla att den var riktigt, riktigt bra. Att det var en film man bara måste se. Att den var ”ungefär” en Alice In Wonderland, fast för vuxna. Och nej, jag såg den aldrig – förrän nu.

Storyn i stora drag är enkel: i det facistiska Spanien år 1944 beger sig en flicka, som är fruktansvärt fascinerad av sagor, tillsammans med sin gravida moder iväg till ett läger uppe i bergen någonstans i Spanien för att leva med hennes nya styvfar – en hänsynslös kapten i den spanska armén. Under den första natten dyker det upp en fe som leder henne till mitten av den närliggande labyrinten, där hon stöter på en gammal faun. Han berättar för henne att hon är en prinsessa, men att hon måste bevisa sin kunglighet genom att genomgå tre ruskiga uppgifter. Om hon misslyckas kommer hon aldrig kunna bevisa att hon är den riktiga prinsessan och därmed aldrig kunna återse sin riktiga far, kungen, igen. Samtidigt försöker hennes styvfar att utplåna en motståndsrörelse som gömmer sig uppe i bergen, men stöter på motstånd från ett oväntat håll…

Filmen i sig är bra (riktigt bra faktiskt), men den levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle. Till exempel trodde jag att filmen skulle presentera en fantasyvärld som i Alice In Wonderland, men nä. Inget sånt (iaf inte som jag kan räkna som fantasyvärldar). Istället koncentrerar sig filmen till en stor del på att berätta om styvfadern och händelserna kring honom istället för den lilla flickan. Jag hade helt enkelt räknat med något annat än vad jag fick, men blev ändå ganska nöjd. Skådespelarna är riktigt bra och levererar, samtidigt som (en del av) effekterna är riktigt imponerande för att vara 7 år gamla.

El laberinto del fauno/Pan’s Labyrinth är en bra film helt enkelt. Det blir aldrig direkt tråkigt och intresset hålls uppe nästan hela filmen igenom (början var lite halvtrög i min mening) och filmen är klart värd en titt om man inte sett den. Rekommenderas.

Perfect Creature av H

Plockade en rulle i 20-spännslådan på typ ÖoB för ett tag sen. Förväntningarna var väl låga, kan vi säga. Tji fick jag, för ”Perfect Creature” var en toppenfilm. Den utspelar sig i ett alternativt Nya Zeeland där vampyrer och människor lever ihop i fred. De starka vampyrerna skyddar människorna, som i sin tur donerar blod till dem. När en av vampyrerna blir galen och börjar käka folk, så sänder vampyrerna hans bror att söka rätt på honom. Samtidigt söker ett par människopoliser efter densamme.

Att den här filmen passerat under radarn är inte bara synd, det är lite konstigt. Det är Nya Zeelands sjätte dyraste film någonsin (efter Ringen-trilogin, ”The Frighteners” och ”Citronträd & Motorolja”) och det är en riktigt hygglig film. Det är snyggt, välgjort och originellt. Leta rätt på och se.

Sairen av J

Efter en olycka bestämmer sig Shinichi Amamoto (Leo Morimoto) sig för att flytta till en avsides ö tillsammans med sin dotter Yuki (Yui Ichikawa) och son Hideo (Jun Nishiyama). Kort efter att de börjat installera sig i sitt nya hem dyker en granne upp för att välkomna dem och berätta lite om de lokala reglerna som råder – däribland den viktigaste; att man inte går ut när öns siren börjar tjuta…

Filmer baserade på spel har en tendens till att inte vara så där värst bra. Eller rent av usla. Sairen (eller Forbidden Siren), som är en spin off film på skräckspelet Siren 2 (som hette Forbidden Siren 2 internationellt), är en av de bättre spelbaserade filmerna och jag måste faktiskt säga att den var betydligt jävla mycket bättre än vad jag förväntade mig att den skulle vara. Helt ärligt trodde jag att den skulle vara genomsyrad av skit, men ack så fel jag hade.

Filmens skådespelare är riktigt bra och storyn (som har en och annan twist, men som inte behöver 3 timmar förklaring i slutet av filmen) är enkel och effektiv, samtidigt som filmen har en fin och tung atmosfär över sig nästan rakt igenom. Vissa effekter såg ut som halvbilliga CGI-effekter, såvida de inte bara är utdaterade. Eller nåt. Men överlag är filmen jäkligt bra tycker jag.

Jag brukar i regel inte tycka asiatiska skräckfilmer och rysare är speciellt mycket att hänga i julgranen, men Sairen föll mig faktiskt i smaken. Att de inte förklarar i tretusen timmar i slutet av filmen är ett stort plus och att filmen ligger strax under 90 minuter i speltid skyndar på det hela avsevärt – vilket också gör att filmen blir mer spännande och faktiskt intressant, istället för långdragen och tråkig. Nåja. Jag rekommenderar Sairen iaf.

Pablo Francisco: Ouch! Live From San Jose av J

Första gången jag såg någonting med Pablo Francisco var en av hans standups där han imiterade Arnold Schwarzenegger – som troligtvis också är en av hans mest kända nummer – och tyckte han var hysterisk. Efter det har jag sett ett par standups med honom som finns (eller iaf funnits) upplagda på youtube och jag behöll min åsikt om Pablo; han är en hysterisk och mycket rolig standupkomiker. För ett halvår sedan eller nåt fixade jag hem hans standup show ifrån San José, 2006, kallad Ouch! och har inte förrän nu orkat titta på den ordentligt…

Bitvis är Pablo hysteriskt jävla rolig och får mig att gapskratta, men till en stor del under Ouch! showen drar han ut väldigt mycket på många skämt och det hela blir mest tröttsamt att titta och lyssna på. Ett bra exempel är när han i inledningen står och tjatar om tyngre hårdrock och imiterar gore/grindsångare med sitt growlande, vilket inte blir speciellt kul efter att ha lyssnat på hans gormande i 3 minuter – men publiken som var vid showen verkade då tycka det var kul, av någon outgrundlig anledning.

Antingen är det jag som är hyfsat humorbefriad eller så är det helt enkelt som så att det amerikanska folket är jävligt lättroat. Ouch! showen är ganska tjatig men har sina ljusglimtar här och där, men de känns på tok för få för att se om den här showen mer än en gång.