Helt Perfekt Glob

28 Weeks Later av J

Sju månader har gått sedan ”vredes-viruset” infekterade och utplånade större delen av Storbritannien’s befolkning. Den amerikanska armén har förklarat landet som säkert från infektion och har börjat återbefolka en del av London med brittiska flyktingar för att påbörja arbetet med att återuppbygga landet. Saker och ting går emellertid inte som planerat när en överlevande och bärare av ”vredes-viruset” hittas strax utanför den avspärrade säkra zonen och kort efter hennes ankomst bryter smittan ut på nytt…

Oh boy. Första gången jag såg 28 Weeks Later 2007 ville jag skjuta idioterna som låg bakom filmen. Precis allting var piss med hela filmen. Jag hatade filmen helt enkelt. Nu när jag har sett om den för första gången på nästan tio år tycker jag att den inte var så dålig som jag ville minnas att den var. Kameraarbetet är under all kritik förvisso. Jag kan inte komma på någon annan film (som inte är found footage) där kameran slängs så pass mycket som i den här filmen. Jag menar, så fort någonting spännande ska hända börjar kameran slängas åt alla möjliga håll så att vi som tittare inte ska begripa vad som pågår på skärmen vi tittar på. Skådespelarinsatserna är emellertid helt okej och manuset är det egentligen ingenting fel på heller, det är kameraarbetet som är skurken här (och de CGI-effekter som man lyckas uppfatta då och då).

28 Weeks Later är i grund och botten inte en dålig film, men tack vare att de verkar ha haft en kameraman som var aspackad under hela inspelningstiden så dras betyget ner väldigt, väldigt mycket. Blir man lätt åksjuk av att titta på film borde man verkligen inte titta på den här filmen, mot slutet lär man ha spytt ett par tre gånger i annat fall. Helt okej film om man kan se förbi det totalt värdelösa kameraarbetet.

The Hills Have Eyes II (2007) av J

För två år sedan tog familjen Carter en vad de trodde genväg genom New Mexicos öken för att ta sig till Kalifornien snabbare och hamnade mitt i ett militärt område kallat Sektor 16, där militären provskjutit kärnvapen tidigare. Nästa dag hade halva familjen slaktats. De följande veckorna utförde armén ett sök- och förintelseuppdrag i området. Nyligen, av icke-avslöjande skäl, installerades elektronisk övervakning.

En grupp aspiranter i Nationalgardet stannar till vid installationsplatsen för att lämna av utrustning till gruppen som blivit stationerad där men finner ingen vid lägret. När de plötsligt hör en otydlig röst över komradion som ber om hjälp beordrar aspiranternas sergeant att de ska genomföra ett räddningsförsök och större delen av gruppen beger sig upp bland klipporna intill lägret. De blir dock snart varse om varför ingen var vid lägret…

The Hills Have Eyes II från 2007 är inte en remake av filmen från 1984, utan är en direkt uppföljare till remaken från 2006 med en helt ny story, nya karaktärer och nya idéer. Wes Craven var även här involverad i både produceringen och manusförfattandet av filmen. Alexandre Aja blev utbytt som regissör till Martin Weisz, som året innan gjorde Rohtenburg (eller Grimm Love som den också är känd som). Då The Hills Have Eyes remaken fick ett bra mottagande och drog in en hel del slantar skyndade sig givetvis produktionsbolaget, Craven-Maddalena Films, med att få ut en uppföljare året därpå – vilket också blev bolagets sista film.

Jag har lite blandade känslor inför den här filmen. Å ena sidan gillar jag den, å andra sidan tycker jag att den har en del problem. Till exempel känns hela filmen ganska oinspirerad; de kör samma grej för fjärde gången (om man räknar in originalfilmerna) och några större överraskningar existerar inte. Men samtidigt är konceptet med att sätta militärer i en sådan här situation ganska underhållande trots att karaktärerna är ganska stereotypiska och inte nämnvärt intressanta. Blev man dessutom besviken på goret och våldet i de tidigare filmerna (som ändå var hyfsat högt) så lär man inte bli det här. De har vridit upp ganska ordentligt och vi som tittare får beskåda några riktigt slafsiga scener under de knappa 85 minuter som filmen rullar på under.

Nåja. The Hills Have Eyes II behövdes väl egentligen inte, utan var en ren cash-cow åt Craven och kompani. Jag gillar den dock på sätt och vis, men tycker som sagt samtidigt att den har en del problem – vilket märks väl när man ser de bägge filmerna back-to-back.

The Rage av J

Doktor Vasilienko (Andrew Divoff) har lyckats framställa ett nytt virus som han kallar för The Rage; ett virus som förvandlar bäraren av det till en blodtörstig galning som attackerar alla denne kommer i kontakt med. Syftet med viruset är att pressa den amerikanska regeringen till att erkänna hans briljans och att berätta om hans fynd, som inte bara skulle kunna bota en tidigare obotlig sjukdom utan den skulle även slå hårt mot medicinbolagen.

Dessvärre lyckas hans första försöksobjekt som överlevt den medicinska tortyren att fly. Det dröjer emellertid inte länge förrän försöksobjektet självdör och blir snabbt lunch åt en flock hungriga gamar, vilket resulterar i att viruset muterar. Samtidigt är en grupp ungdomar på väg ifrån en skogsfest och lyckas under ett gräl att krascha bilen inte långt ifrån Vasilienko’s laboratorium…

Jag har stor respekt för Robert Kurtzman… som specialeffektsmakare och makeupartist. Han har medverkat som både och i många klassiska skräck- och actionfilmer från 80- och 90-talet (t ex Evil Dead filmerna), vilket kanske är det han borde hålla sig till. Eller åtminstone börja välja bättre filmprojekt att agera regissör för. The Rage är en lågbudgetzombietrashfilm som bjuder på CGI-effekter som troligtvis kostade lika mycket som en kopp kaffe och en muffins och skådespelare som bland annat medverkat i mjukporr (Erin Brown under namnet Misty Mundae), vilket borde säga en del om vilken nivå skådespeleriet ligger på.

Det finns egentligen bara två anledningar till att se The Rage; Andrew Divoff och gore/makeupen. Resten är fantastiskt dåligt. Så pass dåligt att det till en viss del blir rent av bra. Det går inte att ta varken filmen i sig eller produktionen på särskilt stort allvar och när CGI-fåglarna börjar hagla in framför kameran sitter man mest och fnissar över hur löjligt det ser ut. Man kan ju börja undra vad de cirka 2 miljoner dollarna de hade i budget användes till egentligen…

På sätt och vis gillar jag stilen på filmen, men samtidigt kan jag inte säga att den är bra. Hade de valt att använda någonting annat än uppenbara CGI-effekter och andra (kompetenta) skådespelare (utöver Divoff) hade jag kanske rent av kunnat rekommendera den.

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Första filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Nästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Den sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Nästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Härnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

Vacancy av J

Det gifta paret David (Luke Wilson) och Amy Fox (Kate Beckinsale) blir strandade mitt ute i ingenstans när deras bil pajar på vägen till en fest Amy’s föräldrar ska ha. Lyckligtvis hittar de ett motell inte långt ifrån där deras bil går sönder och bestämmer sig för att övernatta där. Väl på rummet sätter de igång några VHS band som ligger framme, som visar sig vara våldsamma slasherfilmer…. som verkar vara inspelade i samma rum som de befinner sig i.

Vacancy är en bra och fläckvis spännande film, även om vissa klyschor finns där som spökar. Skådisarna är riktigt bra och tempot ligger på en lagom nivå fram till slutet som jag kan känna är filmens svagaste stund. Såatteh… överlag en bra film även om den har några brister här och där. Sevärd.

Tropa de Elite (aka Elite Squad) av J

Året är 1997. Påven har planerat att göra ett besök i Rio de Janeiro och kapten Nascimento (Wagner Moura) vid militärpolisens specialstyrka, BOPE, blir utsedd till att eliminera alla risker i ett farligt slumkvarter där knarklangarna har makten som ligger intill där påven ska övernatta vid sitt besök. Nascimento försöker att hitta en ersättare som ska ta över efter honom när han är klar med det här uppdraget då hans fru är gravid och han vill avgå från sin tjänst och istället bli en instruktör för de nya rekryterna till BOPE. Han tror sig ha hittat sin ersättare i rekryten Neto (Caio Junqueira), men Neto’s impulsiva attityd och beteende är ett problem som kan ha en dödlig utväg…

Tropa de Elite – eller Elite Squad – är en topnotch film. Det är bra skådisar och ett bra tempo igenom hela filmen och även om filmen lägger mycket tyngd på handlingen (snack istället för action) så blir det aldrig tråkigt och långdraget. Mer än så har jag inte att säga om den här filmen. Det är en solklar rekommendation helt enkelt och är en film man ska se och inte läsa om.

Frontière(s) av J

Tack vare valet av en konservativ kandidat till presidentposten i Frankrike bryter ett upplopp ut i Paris. I skydd av upploppet bestämmer sig en grupp muslimska småförbrytare – Alex (Aurélien Wiik), Tom (David Saracino), Farid (Chems Dahmani), den gravida Yasmine (Karina Testa) och hennes bror Sami (Adel Bencherif) – för att fly från Paris till Amsterdam med en väska full i pengar. Sami har emellertid blivit skadeskjuten och gruppen bestämmer sig för att splittra på sig; Alex och Yasmine beger sig iväg till akuten med Sami medans Tom och Farid fortsätter mot gränsen med pengarna. Tom och Farid bestämmer sig emellertid att ta in på ett bed and breakfast ställe i närheten av gränsen, där de blir erbjudna både gratis rum och sex. De ringer Alex och Yasmine, som nu är på flykt ifrån Paris, för att säga åt dem att möta upp dem där. Det dröjer emellertid inte länge förrän det står klart för dem att de har tagit in på helt fel ställe…

Jag vet sedan tidigare att fransmännen är ena jäklar på att göra bra action- eller skräckfilm. Den senare nämnda genren brukar oftast vara jävligt blodiga dessutom. Men, precis som med typ alla andra länder, släpper de ifrån sig rätt usla filmer också; Frontière(s) är en av de filmerna. Filmen har sina stunder då det är småspännande och riktigt blodigt och grisigt, men har inte den där dragningskraften en sån här typ av film behöver för att hålla intresset uppe. Folk blir dödade på diverse olika tortyraktiga sätt och filmen följer väl ungefär de vanliga klyschorna, vilket gör att jag inte kan skaka av mig känslan under större delen av filmens speltid att jag sitter och tittar på en fransk/schweizisk version (med vissa förändringar så klart) av The Texas Chainsaw Massacre – med en nypa inspiration snott direkt ifrån Hostel-filmerna. Likt de filmerna finns även här en del dödtid som känns som en ren utfyllnad vilket gör att vissa partier blir antingen sega eller bara jävligt tråkiga att titta på. Skådespelarna är dock bra och gör trovärdiga insatser, samtidigt som effekterna i filmen imponerande nog inte är litervis med CGI-blod – vilket höjer filmen lite, lite grann.

Men i det stora hela är Frontière(s) en ganska ointressant film med på tok för lång speltid (ca 100 minuter), som borde ha kortats ner. Manuset hade behövt sig en extra koll och vissa saker borde ha blivit omskrivna eller helt borttagna i den färdiga filmen, i mitt tycke. Bättre än så här kan fransmännen, det är då ett som är säkert.

Timecrimes (Los Cronocrimenes) av H

Héctor sitter på baksidan av sitt och sin frus nya hus och kollar runt lite i en kikare. Han ser en tjej som tar av sig tröjan, följt av någon sorts uppståndelse. Han smyger iväg för att se vad som hänt, och hittar tjejen naken och medvetslös. Plötsligt hoppar en maskerad man fram och skär honom i armen, och han springer iväg mot grannkåken. Grannen lurar ner honom i en tidsmaskin och han kommer ut en timme tidigare, till grannens stora förvåning. Héctor åker hem igen, men möter på vägen tjejen på en cykel…

”Timecrimes” är en spansk tidsresarthriller som har en bra början och ett bra slut, men ett långdraget mittenparti. Filmens problem ligger i att man som tittare väldigt tidigt fattar att den maskerade mannen är Héctor själv, och det blir mycket upprepningar av händelser vi redan sett. Tar man dock sig förbi den svackan, så vrids storyn ett varv till före slutet. Små humoristiska poänger väger upp, men slutbetyget får ändå bara bli godkänt.

3 x Quentin Dupieux: Nonfilm, Nonfilm 2 & Steak av H

Säga vad man vill om Quentin Dupieux, men han gör rätt egna filmer. Ni hörde säkert talas om förra årets ”Rubber” där han tog metafilmen till nya nivåer. Filmens publik var liksom med i filmen och kommenterade det som hände, och när skaparna av filmen i filmen tröttnade försökte de ta ihjäl publiken för att slippa fortsätta. Ja, och så var det ett däck som rullade runt och hade ihjäl folk. Många tyckte inte särskilt om filmen, och en del kunde inte uppskatta metahumorn. Själv tyckte jag att det var en bra film, om än för lång.

Föga visste jag att Dupieux tidigare regisserat film. 2002 kom ”Nonfilm” och ”Nonfilm 2” (som inte ens finns på IMDb). Under den totala speltiden av en timme får vi följa en grupp personer som spelar in en film. Den filmens manus verkar handla om en grupp personer som spelar in en film. Huvudrollsinnehavaren förstår inte riktigt vad han ska göra, och regissören gör underliga tagningar hela tiden. Dialog som verkar vara kallprat mellan tagningarna, visar sig vara tagningar. En skådis råkar skjuta ihjäl filmteamet, så man beslutar att fortsätta spela in filmen, fast utan utrustning. Och så vidare.

Det är verkligen en ”icke-film” som titeln anger, och jag tror inte heller att filmen har nåt egentligt budskap. Det är ett experiment, eller så gick de bara ut och filmade lite. Jag vet inte, men samtidigt som det är tämligen meningslöst så är det på nåt sätt intressant att se ändå. Trots att det är handhållet och närgånget filmat så är ljudet uppenbarligen professionellt upptaget och mixat, så det ligger ändå en del arbete bakom. Även om man kan undra om filmen faktiskt har ett manus, så tror jag att den faktiskt har ett detaljerat sådant. Förutom möjligen slutet i ”Nonfilm 2”. Nåväl. Det är en udda film och om du var intresserad av formexperiementet i ”Rubber” så kanske detta kan vara nåt för dig.

Dupieux själv säger om ”Nonfilm”:

”NONFILM is unwatchable.
NONFILM is my first attempt to make a movie (failed).
NONFILM is the essence of the ’NO REASON’.
NONFILM is RUBBER’s handicapped brother.
NONFILM is a wild animal.
NONFILM contains only ONE joke.
NONFILM has been shot with Flat Eric’s money.
NONFILM is great if you know how to watch it. TRY.”

”Steak” är en ”vanlig” film från 2007, fast manuset är förstås lite vrickat. Jag har för övrigt ingen aning om varför filmen heter det den heter. Vi får följa Georges, en mobbad kille som hittar ett automatvapen och skjuter sina mobbare. Hans kompis Blaise lånar vapnet, just när polisen kommer och letar efter mördaren. Blaise åker in på mentalsjukhus i sju år, och när han kommer ut är världen inte sig lik.

Tuffa gänget Chivers gör det som alla hårda killar gör: dricker mjölk. Alla gör dessutom plastikoperationer för att bli ännu häftigare. När Georges hämtar Blaise vid utsläppet från psykhuset har han bandage över hela huvudet, och Blaise har uppenbarligen blivit ganska galen. Georges vill bli medlem av Chivers, och kan inte bli sedd med knäppisen Blaise, men Blaise vill också bli medlem och tar till en häftpistol.

Trots att ”Steak” har en regelrätt handling och ska föreställa en normal komedi, så kan dialogen vara så pass knepig att jag tror medel-Svensson bara sitter och kliar sig i huvudet. Humorn funkar sådär, och det faktum att världen är förvrängd har egentligen ingen bäring på storyn utan tjänar bara som en vrickad miljö. Det hjälper visserligen filmens ton, men inte tillräckligt. ”Steak” kan du se på om du vill se nåt annorlunda, men jag hade lika gärna kunnat stå över.

I båda filmerna, samt deras soundtrack, finner du dessutom musikern, skådespelaren och Eurovision-deltagaren Sébastien Tellier. Och det säger ju sig självt att soundtracken innehåller musik även från Mr. Oizo eftersom Dupieux är denne. Musiken varierar från toppen till superknepig, som sig bör.

Uppenbart är att Dupieux inte tänker som vi andra. De förvrängningar han skapar av den typiska filmvärlden, och för den delen hans musik och musikvideos, är experimentellt och annorlunda utan att vara svårt eller tråkigt. Jag ser fram emot Dupieux nya filmer ”Wrong” och ”Wrong Cops”.

Kolla på ”Nonfilm” och andra grejer på Quentin Dupieux’ sida på Vimeo.

Trick’r’Treat av H

Köpte ”Trick’r’Treat” för att den var billig och för att nån hävdade att den var bra. Du kan förstås läsa J:s finfina recension här, och jag har inte mycket att tillägga till det. Jag tycker att man fick till det rätt bra med hur de olika historierna går ihop ibland, men det blir lite tradigt och håller inte hela vägen.