Helt Perfekt Glob

Ang-ma-reul bo-at-da av J

Jang Kyung-chul (Choi Min-sik) är en livsfarlig seriemördare som genomfört en rad bestialiska mord och hans offer varierar från unga kvinnor till barn. Polisen har jagat honom en lång tid men inte lyckats gripa honom, men efter att ha mördat Joo-yeon (San-ha Oh), dottern till en pensionerad polischef, verkar han ha gjort sitt första stora misstag.

Joo-yeon’s fästman Soo-hyun (Lee Byung-hun), en topphemlig agent, bestämmer sig för att spåra upp Jang själv och utkräva en blodig hämnd mot mördaren, även om det kommer medföra att han kommer att bli detsamma monster som han själv jagar.

Ang-ma-reul bo-at-da – eller I Saw The Devil – är en ultragrisig sydkoreansk thriller från 2010 som jag hörde talas om redan vid dess release men som jag aldrig brydde mig om att se. Jag köpte hem filmen på dvd för ett par år sedan och ställde den i hyllan, där den har stått fram till nu och kanske hade jag tagit fram den tidigare om jag visste mer exakt vad det var som väntade på mig.

Det här är en obarmhärtigt våldsam thriller som inte fegar ur för en sekund med att visa det våld som pågår i den och även om jag personligen inte fann den superspännande så hade den definitivt sina stunder då jag satt som på nålar. Enda problemet jag hade med filmen egentligen var att den var något för lång och hade antagligen mått bra av att ha kortats ned en aning – likt många, många andra asiatiska filmer.

Hur som helst är filmen överlag en bra, om än riktigt grisig, thriller som trots sin något för långa speltid definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

Affair av J

Reta (Sigi Wimala) och Santi (Garneta Haruni) är barndomsvänner, men har inte träffats på flera år när de återigen träffar varandra på högskolan de bägge går på. Reta blir hur som helst snart förälskad i David (Dimas Aditya), som Santi har ett förhållande med. Men då Reta har en allvarlig sjukdom bestämmer sig Santi för att hålla hennes och David’s förhållande hemligt, samtidigt som hon kräver av David att han ska genomgå ett skenförhållande med Reta så att hennes sista tid i livet ska bli så bra som möjligt.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning och det till en början oskyldiga triangeldramat spårar snart ur och får oanade konsekvenser för de inblandade…

Affair från 2010 är en något märklig hybrid av klassisk asiatisk skräck (läskiga kvinnor med långt svart hår) och våld som påminner en del om något ur en fransk skräckfilm från 2000-talet. Filmen börjar väldigt märkligt och osammanhängande; vi som tittare blir i stort sett bombarderade med jumpscares som slängs i ansiktet på oss ungefär varannan minut – vilka många jag inte ens förstod vad som skulle vara läskigt med dem.

Hur som helst så jämnar filmen ut sig trettio minuter in och saker och ting börjar så småningom att falla på plats när förklaringen till vad som pågår kommer och ska jag vara helt ärlig så hade jag varit okej med att filmen hade bara varit fyrtiofem, femtio minuter lång då det kändes som att dess klimax kom då. Istället rullar filmen på i ytterligare trettio minuter till, vilket i sin tur gjorde att slutet kändes extremt påklistrat bara för att få in lite mer våld och biffa upp speltiden. Även om jag inte har något problem med att de valt att inkludera mer våld så kändes den sista halvtimmen inte nödvändig. Filmen hade fungerat bra utan den extra speltiden, helt enkelt. Nåja…

Affair är överlag okej i min bok. Dess första akt må vara märklig, men den får som sagt förklaringar och även om jag personligen tycker att filmen hade kunnat varit kortare så är inte slutet uselt, men i mitt tycke onödigt för vad filmen försöker berätta. Det enda som egentligen drar ner på betyget en aning för min egen del är den hattiga klippningen och shaky camen som använts under de mer intensiva delarna av filmen.

Affair är inget mästerverk, men med en speltid på i runda slängar sjuttiofem minuter så är det en snabb titt om man vill avnjuta någonting både konstigt och blodigt.

Sint av J

Den 5 December, 1492 går den före detta biskopen Nikolaus (Huub Stapel) och hans mannar sina öden till mötes när en grupp bybor fått nog av deras plundringar och mördande. Deras död sammanträffade med en fullmåne och legenden säger att varje gång det är fullmåne den 5 December återuppstår Nikolaus och hans mannar för att döda allt och alla som kommer i deras väg.

Året är nu 2010 och det är återigen den 5 December – och det förväntas bli fullmåne. Goert (Bert Luppes), en polis i Amsterdam, är övertygad om att legenden är sann då hela hans familj blev slaktade fyrtiotvå år tidigare på den 5 December under en fullmåne. Hans familj var inte de enda som drabbades, men myndigheterna i Nederländerna tystade ner det hela tillsammans med den katolska kyrkan för att hålla den möjliga inblandningen av Nikolaus en hemlighet. I ett försök att minimera skadorna har Goert skrivit ihop en rapport där han pekar på att alla festligheter kring Sinterklaas bör förbjudas detta året och att polisen bör sätta in extra resurser för övervakning under kvällen och natten. Han blir så klart inte tagen på allvar och skickas hem på ledighet. Dessvärre för invånarna i Amsterdam slår Goert’s farhågor in…

Sint – eller Saint, som den är känd som utanför Nederländerna (alternativt Saint Nick, om man bor i USA) – är en nederländsk julskräckfilm som är skriven och regisserad av Dick Maas, som är mannen bakom De lift från 1983 och remaken på hans egen film från 2001, Down (som bägge handlar om mördarhissar) – samt slasherfilmen Amsterdamned från 1988.

Jag har ganska lite att säga om Sint egentligen. Det är en helt okej lågbudget skräckfilm. Det enda jag egentligen störde mig på var att den hade lite mycket uppenbar CGI på sina ställen och att vissa sekvenser såg nästan ut att vara tagna ur ett lågbudget TV-spel från tio, femton år tillbaka. Men samtidigt var karaktärerna underhållande och de praktiska effekterna som använts utöver CGIn i filmen såg riktigt bra ut. Jag tvivlar dock på att jag kommer göra det till en tradition att se filmen vartenda år kring jul, men den dög absolut att se åtminstone en gång. Jag föredrar nog dock Maas’ mördarhissfilmer över den här.

Mother’s Day (2010) av J

Efter att ett bankrån har gått käpp rätt åt skogen beger sig de tre bröderna Ike (Patrick John Flueger), Addley (Warren Kole) och Johnny (Matt O’Leary) till deras barndomshem i förhoppning att kunna söka skydd hos sin mor samtidigt som en orkan håller på att driva in över staden. Men väl där upptäcker de att deras mor har blivit vräkt från fastigheten och att huset numer ägs av paret Beth (Jaime King) och Daniel (Frank Grillo), som har en grupp vänner över för festligheter i deras orkanbunker under huset. Bröderna bestämmer sig för att ta gruppen som gisslan allt medan de försöker att komma på ett sätt att ta sig ut ur landet och när Mor (Rebecca De Mornay) slutligen kommit hem igen, väntar en blodig och sadistisk natt av terror.

Mother’s Day remaken från 2010 är ett bevis på att remakes faktiskt kan vara bra, även om den här filmen hade kunnat stå helt på sina egna ben utan att ha några som helst kopplingar till originalfilmen från 1980. Medan originalfilmen från 1980 är en backwoods-slasher är dess remake från 2010 en regelrätt home invasion film och likheterna mellan de två filmerna är ganska minimala, så när som på några enstaka referenser här och där. Hur som helst så är filmen som sagt bra. Det rör hela tiden på sig, filmen är välspelad (Rebecca De Mornay är i synnerhet fantastisk som Mor) och det märks att det fanns en betydligt fläskigare budget bakom filmen mot vad de hade när de gjorde originalet. Något jag gillar med den här remaken också är att den har en betydligt mörkare ton och atmosfär mot vad originalet hade,

I regisstolen satt Darren Lynn Bousman, som även regisserade Saw II, Saw III och Saw IV och som också hade ett finger med i antologifilmen Tales Of Halloween. Charles Kaufman (originalets regissör) och hans bror Lloyd Kaufman (en av grundarna till filmbolaget Troma) medverkade som producenter här och dyker även upp i varsin liten cameo. Jaime King såg vi i Sin City filmerna, My Bloody Valentine remaken och Silent Night från 2012 medan Frank Grillo medverkade i bland annat The Purge: Anarchy och The Purge: Election Year, men också i Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War och Avengers: Endgame. Rebecca De Mornay minns jag bäst från The Hand That Rocks The Cradle från 1992.

Jag kommer högst troligen att se om den här filmen fler gånger, så jag ger Mother’s Day remaken en tumme upp och en rekommendation.

God Of War (bok) av J

I tio långa år har den Spartanske krigaren Kratos tjänat gudarna i Olympus. Plågad av mardrömmar från sitt förflutna och med en längtan efter frihet från sin ständiga tortyr är han – Spartas Spöke – villig till att göra vad som helst för att återbetala sin skuld till gudarna. Ståendes på branten till att tappa allt hopp får han så en sista uppgift av gudarna för att avsluta hans slaveri; han måste förinta Ares – Krigets Gud.

Men vilken chans har en blott dödlig mot en gud? Beväpnad med de dödliga Kaosklingorna, guidad av gudinnan Athena och driven av sin omättliga törst efter hämnd beger sig Kratos iväg för att leta reda på den enda relik som är tillräckligt stark för att förinta Ares – Pandoras Ask.

2005 släpptes det första God Of War spelet till PlayStation 2 och nu fjorton år senare är God Of War ett husnamn för Sony’s Santa Monica Studio – och en av mina absoluta favoritserier i spelvärlden. Fem år efter att spelet släpptes kom så en bok baserad på det första spelet, som jag äntligen har orkat läsa klart (det har tagit ett tag, om vi säger så).

Till skillnad från spelet som är väldigt fokuserat på blodiga och actionpackade strider (men som samtidigt har en djup story som blir framförd i cutscenes) har författarna Matthew Stover och Robert E. Vardeman valt att ta boken i en lite annorlunda riktning. Boken går lite djupare in på storyn och istället för att allt fokus ligger på Kratos får man även läsa om vad gudarna gör samtidigt som Kratos är ute på sitt uppdrag, vilket ger storyn ett ytterligare djup. Med det sagt så är inte boken barnvänlig, tvärtom. De flesta av nyckelstriderna – samt en del av de mindre striderna – som är med i spelet är även med här (om än i vissa fall en aningen nedkortade). Att de gjort så är ganska förståeligt då jag har svårt att tro att någon hade orkat sitta och läsa om hur Kratos slaktar en odöd legionär för hundrafemtioelfte gången.

Jag gillade hur som helst boken. Den är välskriven och fördjupar det första spelets story en aning samtidigt som den är trogen sitt källmaterial – även om de som jag skrev här ovanför har gjort några förändringar eller kortat ner. Jag kan rekommendera boken både till fans av God Of War, men också till de som inte har något som helst intresse i spelserien då boken står bra på sina egna ben utan att man ska ha behövt spelat spelet boken bygger på.

Wai dor lei ah yut ho (aka Dream Home) av J

Som barn kunde Cheng Lai Sheung (Josie Ho) se Hong Kong’s berömda Victoriahamn från hennes lägenhet. Men allt eftersom tiden gick blev de gamla byggnaderna framför hennes hem demolerade för att göra plats åt ett stort bostadsprojekt som nu blockerar utsikten av hennes kära hamn. Hon svär att hon ska spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en ny lägenhet med en magnifik havsutsikt, men trots att hon har flera jobb inser hon snart att hon aldrig kommer att ha råd med sin dröm. Men så plötsligt slår det henne; för att få vad hon vill ha måste hon ta saker och ting i egna händer – hur blodiga de än må bli…

Wai dor lei ah yut ho – eller Dream Home i Sverige – är en Hong Kong slasherfilm från 2010 – och det är en bra sådan. Storyn är fängslande, skådespelarna är bra och effektmässigt är filmen snygg och bitvis riktigt grisig, fast på ett satiriskt sätt. Med det sagt menar jag inte att filmen är speciellt rolig (med undantag för en och annan grej som fick mig att garva högt) utan mer att den har en viss ironi över sig.

Jag har inte så mycket mer att säga egentligen. Gillar man slasherfilmer med en mer seriös (om än ironisk och satirisk) ton är det här ett bra val för en filmkväll. Jag ger den en tumme upp och en rekommendation. Se den.

Los ojos de Julia (aka Julia’s Eyes) av J

Tvillingsystrarna Julia (Belén Rueda) och Sara (Belén Rueda) bär båda på en ärftlig sjukdom som leder till total blindhet. Efter att ha fått en ond aning om att Sara, som har blivit blind av sjukdomen, råkat illa ut beger sig Julia och hennes man till systern för att kolla till henne – bara för att hitta henne död, tillsynes genom självmord. Julia vägrar hur som helst att tro på att systern skulle ha begått självmord, det är något som inte stämmer. Samtidigt som hon nu måste hantera sin egen sorg och förtvivlan måste hon dessutom leva med insikten att hon själv håller på att bli blind och i takt med att hennes värld mörknar börjar en dödlig fara närma sig…

Los ojos de Julia – eller Julias Ögon som den heter i Sverige – är en spansk thriller (med vissa influenser från skräckgenren) från 2010, producerad av bland annat Guillermo del Toro. Det är en välspelad film med en intressant idé som dessvärre faller lite platt tack vare ett otroligt förutsägbart manus och en lite för lång speltid. Det är alldeles för uppenbart vart allting är på väg och de vändningar som kommer går att förutse långt innan de presenteras för tittaren. Filmen har sina stunder då den är spännande men blir samtidigt lidande av hur förutsägbar den är.

Även om filmen är grymt förutsägbar så känner jag att jag tycker att den är helt okej. Står man ut med att vändningarna är väldigt förutsägbara fungerar Julias Ögon som en söndagstitt. Moving on.

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

My Super Psycho Sweet 16: Part 2 av J

Efter massakern i rullskridskorinken Rollerdome beger sig Skye Rotter (Lauren McKnight) iväg för att börja om på ny kula. Hon letar upp sin biologiska moder, Carolyn Bell (Myndy Crist), och finner att hon har en halvsyster, Alex (Kirsten Prout). Carolyn bestämmer sig för att låta Skye bo hos dem efter att ha fått veta vad hon nyligen har gått igenom i utbyte mot att Skye håller tyst om händelserna till Alex, som har haft det svårt psykiskt.

Snart blir Alex övertalad av sina vänner att ha en fest i hennes faders strippklubb, som fortfarande är under uppbyggnad. Alla ungdomar pratar om den kommande festen – och desto fler kommer prata om den efteråt då Skye’s blodiga förflutna har hunnit ifatt henne och planerar att fortsätta vad denne påbörjade…

My Super Psycho Sweet 16: Part 2 kom redan året efter sin föregångare och tar, som jag tror att du förstått redan, vid där föregående film slutade. Den här andra filmen känns mer som ett highschool drama med en slasher inslängd än en bonifierad slasherfilm. De flesta morden inträffar i den sista akten av filmen och även om några av dem är väldigt over the top och blodiga kan jag inte se förbi det faktum att det känns som att filmen står och trampar vatten under större delen av speltiden. Förstå mig rätt; jag tycker inte filmen är dålig, men jag tycker å andra sidan att den första filmen är bättre. Filmen är likt den första välspelad och blodig på sina ställen, men tar samtidigt stundtals sig själv på lite för stort allvar för sitt eget bästa.

Nåja. Det finns definitivt sämre uppföljare där ute (speciellt i slashergenren) och även om jag tycker att den första är bättre så är ändå den här uppföljaren sevärd. Den får en rekommendation med reservationer från mig.

The Burningmoore Incident av J

Den 22 December 2005 mottog operatörerna på 911 ett obehagligt samtal som de lyckades spåra till Selden, New York. Vid en undersökning av huset fann polisen kropparna efter Anne Parrish och hennes tre söner. Hennes man, James Parrish, var spårlöst försvunnen, men kunde tack vare DNA-prover kopplas till dådet som gärningsmannen. Man lyckades aldrig hitta James Parrish och frågetecken kring hans tillhåll kvarstod.

Den 8 Mars 2010 fick polisen till slut svar på sina frågor om vart James Parrish hade tagit vägen när ett renoveringsteam påbörjade sitt jobb med att spela in pilotavsnittet för det kommande husrenoveringsprogrammet Gettin’ Hammered vid 132 Burningmoore Lane, Bayside Queens…

The Burningmoore Incident (som också har släppts under titlarna Reality Kills och Reality Kills: The Burningmoore Incident) är en found footage/mockumentär med ett slashertema som släpptes 2010. Filmen är bra för vad den är och jag gillar att de valt att ha ett slashertema istället för de uttjatade och trötta spök-, besatthet- och zombieteman de flesta found footage filmer har. Även om jag alltid varit skeptisk till att baka ihop slasherfilm och found footage så fungerar det ganska bra här, även om jag kan tycka att de gott hade kunnat visat lite mer än vad de gjorde.

Filmen är inte felfri och har ett och annat problem här och där, men jag gillar den överlag. Den är klart värd en titt.