Scream 4 av J
Det har gått tio år sedan Sidney Prescott (Neve Campbell) tog itu med sitt förflutnas demoner en gång för alla och har sedan dess blivit en framgångsrik författarinna. Hon återvänder hem till Woodsboro som det sista stoppet på hennes bokturné, där hon tar upp kontakten med sheriff Dewey (David Arquette) och Gale (Courteney Cox) – som nu mer är gifta – och hennes kusin Jill (Emma Roberts) och moster Kate (Mary McDonnell). Men i samband med Sidney’s besök i Woodsboro dyker även ett välbekant, och oönskat, maskerat ansikte upp igen – som den här gången har satt sitt sikte på de som står henne närmast…
Jag skulle tro att Scream 4 var den filmen ingen förväntade sig skulle komma – eller ens bad om. Ändå spelades den in 2011 och blev Wes Craven’s svansång som regissör. Kevin Williamson återvände för att skriva manus och det märks. Scream 4 är vad Scream 3 borde ha varit (fast anpassad till den tidsperioden givetvis); fartfylld, kul, våldsam och energisk – och ett motiv bakom allt som händer som är så idiotiskt att man kan inte låta bli att skratta åt det.
Det här var min första titt av Scream 4 och ska jag vara ärlig blev jag faktiskt förvånad över hur mycket jag gillade den, då jag tidigare hört att filmen skulle vara rätt usel. Jag vet inte vad alla andra förväntade sig av Scream 4, men jag personligen förväntade jag mig en uppdatering på de tre originalfilmernas koncept – vilket var i stort sett det jag fick. Problemet med Scream 4, som jag tror i alla fall, är att den kom ut försent. Hypen kring Scream filmerna var död sedan länge och den andra vågen av slasherfilmer lika så. Slasherfilmer var (och är på sätt och vis fortfarande) inte populära längre. Hade Scream 4 kommit något år efter Scream 3 hade den troligtvis fått ett bättre välkomnande än vad den fick. Hur som helst gillade jag Scream 4 väldigt mycket och jag kan nu i efterhand tycka att jag varit en idiot som inte sett den förrän nu, då den föll mig helt i smaken.
Utöver de återkommande skådisarna från de tre tidigare filmerna (Campbell, Arquette och Cox) dök det till större delen upp nyare – och för mig till större delen okända – ansikten, så när som på några namn jag sett i andra produktioner; Anna Paquin, Kristen Bell, Anthony Anderson och Marley Shelton. Hur som är filmen välspelad, även om jag kan tycka att de likt i Scream 3 använt sig av Neve Campbell på tok för lite även här.
Jag var skeptisk till att se Scream 4 och mina förväntningar var allt annat än höga, vilket visade sig vara helt obefogat. Scream 4 förde inte speciellt mycket nytt till franchisén och återupprepade konceptet i ett nytt årtionde (med några mindre justeringar/förändringar här och där), vilket säkerligen en del folk hakade upp sig på. Personligen älskade jag det. Jag menar; det är fjärde filmen i en slasherserie, vad förväntade sig folk mer än att få se i stort sett samma sak för en fjärde gång?
Hur som helst; Scream 4 är inte fullt lika bra som de två första filmerna i serien, men den ligger inte långt efter. Så länge man inte förväntar sig en nyskapande slasherfilm så är Scream 4 en underhållande stund i all sin idioti framför TVn – det är alltså God Underhållning. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.