| Subcribe via RSS

Man On A Ledge av J

september 6th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Ex-polisen, och nu mer förrymd fånge, Nick Cassidy (Sam Worthington) står på en avsats på den tjugoförsta våningen på ett hotell i New York och hotar att hoppa till sin död. En massiv polisinsats sätts in tillsammans med brandkåren för att försöka förhindra honom från att göra sina hot till verklighet. På hans begäran kallas förhandlaren Lydia Mercer (Elizabeth Banks), vars senaste fall slutade olyckligt, in för att försöka prata ner honom från avsatsen. Saker är dock inte vad de verkar vara…

Jag är osäker på vart jag plockade upp Man On A Ledge, men jag misstänker att det var i en sån där låda som finns på de flesta matvarubutiker där man kan köpa en film för femtionio kronor eller två för nittionio. Hur som helst så var filmen ett blindköp och ett riktigt bra sådant.

Man On A Ledge är en välspelad, spännande och tight thriller som, efter en något svajande inledning, bränner på i en jävla fart. Filmen blir bitvis lite av en nagelbitare och bjuder på en hel del vändningar längs vägen – även om en del av dem går att se på flera mils avstånd så funkar de hyfsat.

Det finns inte så där värst mycket att tillägga. Man On A Ledge är definitivt ett av de bättre blindköpen jag har gjort när det gäller film. Rekommenderas.

No Comments

Playback av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Julian Miller (Johnny Pacar) håller på att spela in en kortfilm som ett skolprojekt tillsammans med sin flickvän och några av deras vänner. Kortfilmen ska bli baserad på en fruktansvärd händelse som inträffade femton år tidigare i den lilla staden de bor i, då en tonårskille mördade i stort sett hela sin familj.

Julian tar även hjälp från den lite underlige Quinn (Toby Hemingway), som jobbar på den lokala TV-stationen. I sitt försök att hjälpa Julian lyckas Quinn släppa lös någonting ondskefullt som snart sätter siktet på Julian och hans vänner.

När jag satte mig för att se Playback trodde jag att jag skulle få en sunkig found footage film. Jag hade fel. Playback är en live action film med ett possession tema och undertoner ifrån slashergenren, med en en handfull scener som är inspelade med handkamera. Så filmen är lite av ett mish-mash, skulle jag säga.

Filmen i sig är helt okej. Skådespelarna funkar, den har lite gore och har en del vändningar här och där (även om man kan se dem komma på ungefär tjugo mils avstånd). Den är knappast nyskapande, men den underhöll under de cirka nittio minuterna den puttrade på under.

Jag plockade upp filmen för en tia eller nåt sånt hos Ginza för två, tre år sen på bluray så jag hade knappast några högre förväntningar. Det jag fick var i alla fall godkänt och fungerade helt okej.

No Comments

Spring Breakers av J

november 24th, 2018 | Postad i Drama, Film

Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens), Cotty (Rachel Korine) och Faith (Selena Gomez) har varit bästa vänner sedan grundskolan. De bor tillsammans i ett tråkigt college elevhem och är hungriga efter äventyr. Allt de behöver göra är att fixa ihop tillräckligt med pengar för att åka iväg på vårlov för att få deras chans till att ha kul. Efter ett slumpartat möte med rapparen ”Alien” (James Franco) verkar det just vara det de kommer få, frågan är bara hur långt de är villiga att gå för att få uppleva ett vårlov som de aldrig kommer glömma…

Herrejävlar vilken utdragen jävla skitfilm Spring Breakers är. Filmen består av långa sekvenser med samma dialog och monolog som pågår i tusen miljarder år och den här gruppen av tjejer man får följa är några av de största spånhuvudena jag någonsin har beskådat i en film. Filmen är förvisso välspelad, men händelseförloppet i filmen är utdraget till det yttersta och att sitta och titta på färg som torkar hade troligtvis varit en mer givande sysselsättning än att sitta igenom det här skräpet. Skippa.

Tags: , , ,
5 Comments

No One Lives av J

oktober 4th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På väg igenom landet stöter ett par (Laura Ramsey & Luke Evans) på ett gäng tjuvar när de stannar till vid en sylta ute på vischan. I tron om att de kan vara välbärgade och för att gottgöra för en stöt han tjabblade till bestämmer sig en av medlemmarna, Flynn (Derek Magyar), för att kidnappa och förhöra paret för att pressa dem på pengar. Det borde han inte ha gjort. Mannen i paret är nämligen inte riktigt som alla andra…

No One Lives är en amerikansk-brittisk slasherfilm från 2012 och är regisserad av den japanske regissören Ryûhei Kitamura – som fyra år tidigare regisserade The Midnight Meat Train. Filmen är välspelad, våldsam, har en gnutta nattsvart humor och är sjukt underhållande. Den föll mig helt och hållet i smaken och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag har inte så mycket mer att skriva om filmen egentligen. Jag hade en kul stund i soffan med den och jag kommer definitivt att se om den fler gånger. Jag ger den en rekommendation och dig som läser ett varningens finger; se inte filmens trailer, den spoilar i stort sett hela filmen.

No Comments

Bigfoot: The Lost Coast Tapes av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sean Reynolds (Drew Rausch) var en högt beaktad undersökande reporter – som trodde starkt på paranormala fenomen – fram tills det att han raserade sin karriär då den mest sedda episoden av hans reality show, som var baserad på paranormala fenomen, visade sig vara en bluff. Men efter att ha sett en nyhetsrapport om en ”Storfotsjägare”, Carl Drybeck (Frank Ashmore), trodde sig Reynolds ha hittat ett guldläge för att återuppliva sin döda karriär; Drybeck utgav sig nämligen för att ha kvarlevorna av en ”Storfot” i sina ägor och Reynolds var övertygad om att gubben var en bluff, vilket passade perfekt till Reynolds’ nya programidé om en show där folks paranormala utsagor avslöjades som bluffar.

Reynolds’ satte ihop sitt gamla team och begav sig iväg till norra Kalifornien’s ”Lost Coast” för att träffa och intervjua Drybeck. Väl där började det sakta men säkert att gå upp för dem att det kanske låg en gnutta sanning i Drybeck’s påstående trots allt…

Jag skulle nog säga att found footage subgenren har börjat dö ut på senare år och det är väl på sätt och vis egentligen lika bra då många av dessa filmer – tyvärr – är ren skit. Bigfoot: The Lost Coast Tapes från 2012 är dock ett undantag och även om den egentligen inte bjuder på någonting nytt varken då eller nu i subgenren så är det ändå en stabil film – även om den är lite av en slow burn. Jag brukar i regel spy galla över slow burn filmer men i det här fallet fungerade det långsamma tempot (antagligen tack vare den täta atmosfären som genomsyrade majoriteten av speltiden). De sista tio, femton sekunderna av filmen fick mig att rycka till och när jag väl insåg vad jag hade beskådat lämnade filmen mig med knottrig hud – vilket inträffar extremt sällan.

Jag gillade Bigfoot: The Lost Coast Tapes kort och gott. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans – speciellt om du gillar found footage skräckisar. Rekommenderas.

No Comments

Slice And Dice: The Slasher Film Forever av J

februari 9th, 2018 | Postad i Dokumentär

Slice & Dice - The Slasher Film ForeverSlice And Dice: The Slasher Film Forever är en cirka sjuttiofem minuter lång dokumentär där personer som varit involverade i subgenren slasherfilm på ett eller annat sätt blir intervjuade. För ett slasherfilmsfan som mig själv fanns det inte jättemycket här att hämta då det mestadels var det gamla vanliga tugget, men det var ändå kul att höra lite mer om vad folk som varit inblandade i den här typen av filmer har för tankar om genren.

Efter att jag hade sett klart dokumentären beslutade jag mig för att ta mig igenom allt extramaterial som följde med på de bägge diskarna som följde med i 88 Films utgåva av dokumentären. Först ut var kommentarspåret för dokumentären med dess regissör, Calum Waddell, och Justin Kerswell från The Hysteria Continues (som även producerat den här dokumentären), vilket troligtvis var det mest intressanta med den första skivan. Waddell, som tillsammans med sin partner spelar in extramaterial för filmbolaget Arrow, hade en del intressanta saker att berätta om och då jag är en riktigt stor fanboy av The Hysteria Continues var det kul att även höra herr Kerswell diskutera och prata med Waddell.

Utöver dokumentären följde det även med en handfull ”outtakes” med några av dem de intervjuat. Dessa ”outtakes” hade jag hellre sett att de inkluderat i den faktiska dokumentären då en del av det som det pratas om var intressant – däribland en förlängd intervju med Kevin Tenney, där han pratar kort om Night Of The Demons filmerna.

Vidare följer det med tre korta klipp från introduktionerna vid tre premiärvisningar av den här dokumentären och ett lite längre klipp med en Q&A med James Moran och Norman J. Warren vid Glasgow Film Theatre, 24 Mars 2013. Alla dessa klipp var föga intressanta. En musikvideo av The Acid Fascists till deras låt All Kinds Of Twisted (Theme From Slice & Dice) och tio stycken trailers följer även med på den första skivan.

Skiva nummer två innehåller en trettiosju minuter lång bonusdokumentär – Don’t Go In The Backwoods. Här pratas det om en av de mest återkommande miljöerna i slasherfilmer; skogen och landsbygden. Det är ungefär samma upplägg som Slice And Dice dokumentären med folk som varit involverade på ett eller annat sätt i subgenren där de pratar kort om deras tankar om slasherfilmer överlag och så. Återigen; inte speciellt givande för ett slasherfilmsfan, men ändå kul att höra vad folk som varit på plats när filmerna spelades in har att säga om dem.

Det sista i den här dubbeldisken som följer med är en ”trailer park” med slasherfilmstitlar från 1960 till 1988 med en totalspeltid på cirka fyrtiofem minuter, som man kan välja att titta på med eller utan kommentarspår av Waddell och Kerswell. Personligen såg jag dem med kommentarspår, because fanboy.

Är man ute efter att lära sig mer och fördjupa sig i slasherfilmsgenren så finns det inte så mycket att hämta här egentligen, men är man inbiten och bara vill ha något att slötitta på utan att behöva använda huvudet så är Slice And Dice en okej dokumentär att spana in, som jag personligen tycker blev bättre med kommentarspåret av Waddell och Kerswell.

No Comments

Berberian Sound Studio av J

januari 21st, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Den brittiske ljudteknikern Gilderoy (Toby Jones) känner att han har tagit sig vatten över huvudet när han tackat ja till ett arbete med ljudeffekter vid en italiensk skräckfilmsstudio under 1970-talet. Vad som till en början verkade vara ett utmanande jobb tar en mer makaber vändning när han börjar inse att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att hans värsta farhågor håller på att bli en skrämmande verklighet.

Berberian Sound Studio är ett brittiskt psykologiskt thriller-drama med influenser ifrån skräckgenren som lallar in i mindfuck subgenren – och inte på ett bra sätt. Hela filmen är otroligt rörig, segdragen och fullkomligen ointressant. Under hela speltiden satt jag och kliade mig i huvudet och undrade vad fan som pågick och när sluttexten började rulla upp på TVn vart jag tvungen att kolla upp andra tittares teorier för att överhuvudtaget kunna dra någon form av slutsats vad fan filmen handlade om egentligen. När jag behöver göra det – som jag har nämnt i tidigare recensioner – stendör oftast mitt intresse för just den filmen såvida det inte faktiskt HÄNDER NÅGOT under dess speltid, vilket det inte gör här. Toby Jones gör emellertid en fantastisk insats som den osäkre och skygge Gilderoy och ska jag vara ärlig tyckte jag synd om karaktären igenom nästan hela filmen. Han har ett bedrövat uttryck under majoriteten av speltiden och ser ut att undra vad fan han har gett sig in i – både karaktären och skådespelaren.

Jag kommer aldrig begripa mig på folk som gillar den här typen av filmer, där du som tittare inte får några som helst ledtrådar om vad fan som pågår och du blir tvungen att sitta och hitta på egna förklaringar till vad som sker i filmen. Att det skulle höja upplevelsen av filmen är i mina ögon rent skitsnack och bara hipsters sätt att försvara filmer som är ren skit på grund av att de är någon form av arthouse skräp. Skippa.

No Comments

407 Dark Flight 3D av J

november 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tio år sedan inträffade en plankrasch med enbart en överlevande, den unga flygvärdinnan New (Marsha Wattanapanich). Under utredningen till varför planet kraschade insisterade New att en hämndlysten ande låg bakom det hela, vilket ledde till att hon fick lov att genomgå psykoterapi.

Det är nu dags för New att börja arbeta som flygvärdinna igen men redan när hon kliver ombord får hon en obehaglig känsla av déjà vu. Flygplanet hon precis klivit på känns bekant och New inser ganska snart att det är samma flygplan som kraschade för tio år sedan, men som har blivit reparerat och omlackat. Inte långt efter att de påbörjat flygningen börjar passagerarna ombord att dö en efter en och det verkar som att andarna från tio år har bestämt sig för att ta med sig New den här gången…

Gode Gud vilken skitfilm 407 Dark Flight 3D är. Asiaterna brukar kunna överlag göra läskiga och underhållande skräckfilmer, men det här är verkligen inte en av dem. Storyn är otroligt virrig, varenda jävel framför kameran spelar över, effekterna är CGI-effekter i stuk med något skit Asylum hade använt i någon av sina filmer och en hel del scener är ren utfyllnad. Det blir aldrig spännande, alla karaktärer beter sig som totala idioter och filmens speltid på en timme och fyrtiofem minuter är på tok för lång. De hade lätt kunnat klippt bort tjugo minuter utan att det hade stört filmens story speciellt mycket. Det hade faktiskt gett filmen ett högre och tightare tempo, även om det troligtvis inte hade gjort filmen speciellt mycket bättre men ändå…

Den thailändska skräckfilmen 407 Dark Flight 3D är kort och gott skit. Skippa.

No Comments

Bloody Homecoming av J

oktober 21st, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Bloody HomecomingTre år har gått sedan en tragisk olycka inträffade under hemvändardansen vid Winston High School då en elev omkom i en brand. Dödsfallet avskrevs som en olycka och de ansvariga ungdomarna för olyckan fick aldrig något straff. Det är hur som helst dags att återuppliva hemvändarfesten, vilket någon ser som ett ypperligt tillfälle att ta itu med de ansvariga för dödsolyckan tre år tidigare…

Bloody Homecoming är en underhållande hyllning till 80-talets slasherfilmer och det märks att filmens manusförfattare, Jake Helgren, har en kärlek till de filmerna. Skådespelarna är överlag okej men vissa scener känns smått styltiga (vilket i och för sig tillför till filmens cheesighet). En och annan aktris var rent av irriterande, men deras dödsscen var ack så belönande. Effektmässigt ser filmen väldigt bra och välgjord ut och majoriteten av effekterna verkar vara praktiska istället för usel CGI.

Det är ganska svårt att hitta något att klaga på med Bloody Homecoming då jag gillade den väldigt mycket. Den är långt ifrån felfri och det märks bitvis att det var ett tidigt manus Helgren fick filmat, men jag blev överlag underhållen och det är väl vad jag vill bli när jag sätter mig för att titta på den här typen av film. Rekommenderas.

No Comments

The Sleeper av J

september 25th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Sleeper1981. I samband med att tjejerna vid Alpha Gamma Theta föreningen ska ha fest för att bekanta sig med de senaste ansökande till föreningen börjar de motta underliga samtal, ovetandes att en psykotisk galning har satt siktet på dem som sina nästa offer…

The Sleeper är en slasherfilm från 2012 som är en tydlig hyllning till 80-talets slasherfilmer. Det märks lång väg att personerna bakom filmen är slasherfans (att filmen i stort sett har tagit handlingen från Black Christmas är ett av alla tecken på det) och även om jag inte tycker att den når hela vägen med det den försöker göra så är det ändå en underhållande (och våldsam) slasherfilm.

Effektmässigt brister filmen lite grann och man ser att det knappast fanns några miljonbelopp i budgeten. Bästa exemplet på det är troligtvis ett avhugget huvud som inte ens liknar skådespelerskan som det ska likna (vilket ökar cheese-faktorn på filmen, men ändå). Jaktscenen i slutet på filmen är helt okej, men slutstriden blir ett enda stort antiklimax tack vare att den är över innan man hinner blinka.

Jag har inte så mycket mer att klaga på egentligen när det kommer till The Sleeper. Visst är den bristfällig och den når inte riktigt ända fram till vad den försöker att göra, men jag gillar den ändå. Jag ger den en försiktig rekommendation.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud