Helt Perfekt Glob

Desu foresuto kyoufu no mori 1 – 5 (aka Death Forest 1 – 5) av J

I Juli 2014 släpptes indieskräckspelet Death Forest, som skapades av någon under pseudonymen Kazz i Unity. Spelets story är att japanen Kazuki Uchida’s motorcykel går sönder medan han åker igenom Aokigahara – den ökända Självmordsskogen i Japan. Han måste navigera skogen och hitta fyra detaljer för att reparera sin motorcykel och åka ut från den, allt medan han har fyra monster i hälarna; Yoshie, Stalker, Stranger och UMA. Senare samma år, i December, släpptes den första live action adoptionen av Death Forest som senare fick hela fyra uppföljare (!) – och jag har så klart sett allihop…

Att förklara vad Desu foresuto kyoufu no mori – eller Death Forest – filmerna handlar om utan att kunna japanska är som att förklara varför himlen är blå, alltså förbannat svårt. Anledningen till det är att filmerna finns (i skrivande stund i alla fall) enbart med urusla autogenererade engelska undertexter på youtube, vilket gör att majoriteten av alla dialoger i samtliga fem filmer blir otroligt osammanhängande och man får i stort sett gissa sig fram till vad karaktärerna säger. Är inte undertexterna osammanhängande (eller saknas helt och hållet) så fylls de på med irriterande extra text så som ”yes yes yes yes yes” och ”yeah yes that’s it” både före, under, efter och mellan dialogerna. Men för att försöka göra filmerna någon form av rättvisa tänkte jag åtminstone försöka beskriva vad de handlar om här nedanför. En sammanfattning av vad jag tycker om samtliga fem filmer ser du längst ner. Bra så? Bra, då kör vi.

En grupp vänner är ute i skogen och campar. På vägen tillbaka svänger de in på en mörk, smal väg i tron om att det är en genväg. Det dröjer dock inte länge innan deras bil havererar och de blir stående. De blir snart varse om att de inte är ensamma när en panikslagen man, som verkar vara jagad av någonting, dyker upp – och de inser snart att de alla svävar i livsfara.
 
 

En högstadie-dramaklubb har ett träningsläger i en gammal övergiven skolbyggnad nära en mörk skog. Den bekymrade eleven Kizuki (Yuka Kuramochi) går plötsligt med i dramaklubben på dagen då de ska bege sig iväg till träningslägret. Väl där avviker Kizuki och medverkar inte på träningarna. När mörkret lagt sig över byggnaden inser snart gruppen att de inte är ensamma i de tomma lokalerna.

 
 
 
 
Mayu Uchida (Narumi Uno) är en högstadieelev som bor i en lugn förort till Tokyo som blir misshandlad av sin styvfar och har planer på att rymma hemifrån till sin farbror i Tokyo. Medan hon är på väg att kliva på den sista bussen till Tokyo dyker en mystisk främling upp som gör att hon missar bussen. I ett sista försök att ta sig till Tokyo börjar hon istället att gå.

Samtidigt jagar Mayu’s farbror, Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka), en frilansande journalist, efter den fasansfulla anden Yoshie, som fortsatt sina attacker mot intet ont anande människor. Uchida tar emot ett telefonsamtal om att hans brorsdotter Mayu har rymt hemifrån och i hans sökande efter henne hittar han hennes telefon på en bergsstig med en bild på Yoshie.
  
 
Medan den frilansande journalisten Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka) jagar Yoshie besöker han ett sjukhus där han besöker en man efter att ha fått information ifrån en man vid namn Hatakeyama. Samtidigt tar Hatakeyama’s dotter Saori emot ett brev från sin far där han ber henne att ”skicka saken han lämnade till henne”.


 
 
 
 
Folk runtom i Shibuya börjar att se Yoshie. De som står de som faller offer för den glupska demonen börjar i sin tur att se henne och blir snart hennes nästa måltavla. Yui, en av Yoshie’s senaste måltavlor, lyckas undkomma med hjälp av en mystisk man som tar henne in i ett rum med andra överlevande.

Samtidigt har polisen börjat att leta efter den frilansande journalisten Kazuki Uchida, som efter sin jakt på Yoshie blivit hemlös och ett nervvrak, då han är huvudmisstänkt i en rad mystiska försvinnanden i Shibuya.
 
 
Sammanfattningen:
Om man bortser ifrån det stora problemet att alla fem filmerna enbart finns tillgängliga med usla autogenererade engelska undertexter (som jag skrev om längre upp) så är Death Forest filmerna gräsliga lågbudget skräpfilmer som absolut inte är värd din tid.

Problemet med filmerna (bortsett från avsaknaden av vettiga undertexter) är inte att de är lågbudget och rätt dåligt gjorda, utan att de är så förbannat jävla tråkiga. Hur man lyckas få en film som har en speltid på precis över sextio minuter att bli tråkig (och det flera gånger) är helt otroligt. Jag skulle säga att Death Forest filmerna ingår i den kategorin av filmer som är filmvärldens motsvarighet till att få tuggummi i ögonen; det är otroligt segt och otroligt jävla långtråkigt.

Att titta på alla fem filmerna back-to-back var definitivt en upplevelse – och inte av den bra sorten. Alla filmerna finns att titta på på youtube (om någon nu är lika masochistiskt lagd som mig), men jag skulle avråda alla – även skräpfilmsälskare – att avstå från den här dyngan.

Imdb-länkar: Death Forest 1, 2, 3, 4 och 5.

Riaru onigokko av J

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.

Bølgen av J

Den erfarne geologen Kristian Eikjord  (Kristoffer Joner) gör sin sista dag i den välkända norska turistplatsen Geiranger och ska tillsammans med sin familj flytta till Stavanger. Efter en liten avskedstillställning med sina kollegor vid Åkerneset’s övervakningsstation börjar sensorerna i berget att indikera att grundvattnet har försvunnit. Kristian får en olustig känsla om att någonting är väldigt fel och beger sig tillsammans med en av sina kollegor ner i en spricka på berget enbart för att finna att sensorernas kablar trasiga.

Kristian’s tidigare chef, Arvid Øvrebø (Fridtjov Såheim), går med på att de ska gå upp på en högre säkerhetsnivå men vägrar att slå igång evakueringslarmet – vilket visar sig bli ett ödesdigert beslut då ett stort bergskred snart kraschar ner i den trånga fjorden, vilket skapar en åttio meter hög tsunami som är på väg rakt mot Geiranger…

Jag gillar katastroffilmer och de är en av få typer av filmer som genuint skrämmer mig på riktigt. Ja, alltså de filmer som faktiskt hade kunnat inträffat på riktigt. Så, den norska katastroffilmen Bølgen (Vågen i Sverige) borde ju ha varit en no-brainer för mig att se givetvis, om det inte hade varit för det faktum att jag inte hade en aning om att den ens existerade.

Anledningen till att jag överhuvudtaget såg Bølgen var på grund av dess uppföljare, Skjelvet (Jordbävningen i Sverige), som jag snavade över när jag var på affären och handlade. Ovetandes om att det var en uppföljare köpte jag hem den och insåg först hemma att den hade en föregångare.

Bølgen (tillsammans med Skjelvet) påvisar återigen att norskarna vet hur fan man gör genuint bra film, som även kan vara väldigt gripande och spännande. Till skillnad från amerikanska katastroffilmer där det slängs one-liners till höger och vänster, komiska reliefs som måste inbefinna sig med jämna mellanrum och där själva katastrofen sprider sig över en större yta känns Bølgen mer realistisk. Dels i det faktumet att katastrofen inträffar på en plats och sprider sig inte över halva Norge, men också för det faktum att karaktärerna känns verkliga; att de är i en livsfarlig situation och försöker överleva, där humor och macho bullshit känns opassande. Med det sagt så älskar jag de amerikanska katastroffilmerna, delvis på grund av hur absurda många av dem egentligen är, men Bølgen kändes som en frisk fläkt i en genre som hade behövt lite fler av den här typen av filmer i sig…

Filmen är grymt välspelad (i synnerhet Kristoffer Joner är ruskigt bra i rollen som Kristian) och den ser förbannat bra ut rent effektmässigt, vilket återigen är ett bevis på att norrmännen jävlar kan göra bra film.

Har du missat Bølgen/Vågen så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

We Are Still Here av J

Två månader efter att deras son omkommit i en tragisk bilolycka flyttar medelåldersparet Paul (Andrew Sensenig) och Anne Sacchetti (Barbara Crampton) till ett hus på New Englands sömniga landsbygd för att försöka hitta varandra igen och påbörja ett nytt liv. Det de inte vet är att huset de nu kallar för sitt hem besitter en mörk historia och att den till synes fridfulla staden de flyttat till ruvar på fruktansvärda hemligheter.

Jag har känt till We Are Still Here sedan 2015 men har inte brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till det är att demon- och spökhusfilmer – i synnerhet moderna – brukar i regel inte tilltala mig speciellt mycket, mest för att majoriteten av dem följer samma formula. Har man sett en har man sett majoriteten av dem.

Det visade sig hur som helst att We Are Still Here var en aningen annorlunda mot den uppsjö av demon- och spökhusfilmer som kommit de sista tio åren. Den börjar förvisso lite trevande, men tack vare en kort speltid och ett manus som är så långt ifrån PG-13 träsket (som majoriteten av liknande filmer brukar drunkna i) så kändes filmen som en frisk fläkt i en subgenre som faktiskt har börjat bli ganska trött.

Jag gillade filmen hur som helst och uppskattade den lite annorlunda vägen de valt att gå här. Rekommenderas.

Scouts Guide To The Zombie Apocalypse av J

Ben (Tye Sheridan), Carter (Logan Miller) och Augie (Joey Morgan) är tre tonårskillar – och fortfarande scouter. Ben och Carter vill gå ur scouterna då de anser sig vara för gamla för det, problemet är bara att de inte vill såra Augie och scoutledaren Rogers (David Koechner). Efter att ha fått en inbjudan till en hemlig fest som ska hållas i ett övergivet industriområde bestämmer de sig för att smyga iväg ifrån campingplatsen för att festa natten igenom och återvända innan gryningen.

Väl tillbaka i staden upptäcker de att lokalbefolkningen har förvandlats till blodtörstiga zombies och de tvingas slå sig ihop med Denise (Sarah Dumont), som jobbar på den lokala strippklubben, för att rädda Carter’s syster Kendall (Halston Sage) och ta sig ut ur staden innan militären bombar staden.

Jag satt och tittade på två filmer på Kanal 12 för ett par månader sedan och Scouts Guide To The Zombie Apocalypse kom igång direkt efter den andra filmen. Jag hade egentligen tänkt gå och lägga mig men bestämde mig för att stanna uppe och titta på den, vilket det inte blev någonting av då jag fick annat att stå i. Jag gillade hur som helst det jag hann se och beställde hem filmen på bluray morgonen därpå.

Nu när jag har sett filmen i sin helhet kan jag inte säga något annat än att jag gillade den och att den mycket väl kan vara den bästa zombiekomedin sedan Shaun Of The Dead. Filmen är välgjord, effekterna är snygga, skådespelarna är suveräna och humorn är på topp. En del gags fick mig att tjuta och gråta av gapskratt och även om filmen bitvis blir ganska löjlig så kan jag inte göra annat än att älska det här. Jag menar, i vilken annan film kan man se två idioter sjunga en Britney Spears låt tillsammans med en zombie…?

Scouts Guide To The Zombie Apocalypse är God Underhållning och har du missat den här filmen tycker jag att du ska spana in den. Rekommenderas.

Poltergeist (2015) av J

Paret Eric (Sam Rockwell) och Amy Bowen (Rosemarie DeWitt) flyttar med sina tre barn Kendra (Saxon Sharbino), Griffin (Kyle Catlett) och Madison (Kennedi Clements) in i ett nytt hus för att börja på ny kula efter att Eric blivit uppsagd. Kort efter att de börjat göra sig hemmastadga i det nya huset börjar underliga saker att inträffa; saker förflyttar sig av sig själv och Madison pratar med individer som inte finns där. Det dröjer inte länge innan det hela börjar eskalera och snart tillfångatar krafterna i huset Madison…

Jag har varit föga intresserad av att titta på Poltergeist remaken från 2015 och jag har haft på känn att filmen skulle vara ytterligare en generisk spökhusskräckfilm, vilket knappast är något som får mig att vilja springa efter den.

Jag hade rätt om den här remaken. Jag tycker att den är okej för vad den är även om den i stort sett följer varenda standardmall för den här typen av film utan att bjuda på några större överraskningar. Den återanvänder en del från det mästerliga originalet samtidigt som den försöker sig på några egna idéer – som överlag fungerar rätt bra, trots att de osar PG-13 lång väg.

Skådespelarna är bra (Sam Rockwell’s karaktär är ganska lustig emellanåt med sina dad-jokes) och effekterna ser givetvis bra ut. Problemet med filmen är att den är fruktansvärt generisk och känns som vilken annan spökhusskräckfilm som helst som kommit de sista tjugo åren. Hade filmen haft en annan titel och om de skrivit om en handfull scener hade filmen antagligen försvunnit in i den stora massans glömska väldigt snabbt. Om de vågat ta ut mer på svängarna här och blåst på med lite mer grafiskt innehåll utan att förlita sig på tretusen jumpscares som ändå inte leder någon vart så hade antagligen filmen blivit en aningen mer intressant.

Det låter kanske som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag förväntade mig en generisk skräckfilm utan några större överraskningar och det var exakt det jag fick.

Läs gärna mina tio år gamla (!) recensioner av originalet, samt dess uppföljare. Du finner dem här, här och här.

Ratter av J

College studenten Emma (Ashley Benson) har precis flyttat till New York och bor för första gången ensam. Det hon inte vet är att en stalker har hackat sig in i hennes laptop och mobiltelefon. Besattheten hos hackern växer allt eftersom han spelar in Emma’s mest intima stunder och när det inte längre räcker att bara titta eskalerar situationen snabbt.

Ratter (vars arbetstitel var Webcam) är en slow burn thriller från 2015. Filmen är långsam och ganska händelselös och har en extremt lång build-up till ett slut som är otillfredställande. Jag vet inte exakt hur realistisk stalking-delen i filmen är, men om den nu ligger verkligheten nära kan jag tycka att de hade kunnat tänjt lite grann på gränserna för att göra filmen mer intressant. Det finns säkert de som skulle argumentera för att filmen är spännande, jag är inte en av dem. När en skuggig figur smyger förbi för åttonde gången i hörnet på bilden så var det lika läskigt och spännande som de sju första gångerna; alltså inte alls.

Jag hatar inte filmen, men jag gillar den inte heller. Antagligen är jag fel målgrupp för den också, men det ursäktar samtidigt inte hur händelselös den är. Hur som helst är det ingenting jag tänker se om – och det är ingenting du behöver se heller för den delen.

Secret Santa av J

En grupp excentriska college ungdomar har samlats för en blöt kväll, där de tänkt köra Secret Santa. Dessvärre för dem går en psykotisk galning lös och denne har speciella presenter åt dem allihop.

Secret Santa är en kanadensisk lågbudget julslasher från 2015. Filmen har ett filter på bilden för att generera känslan av att man tittar på en gammal skräpig och sunkig grindhouse film från sent 70-tal, med ganska dåliga effekter och halvtaskiga skådespelarinsatser. Det i sig är inget större problem då filmen är menad att vara ganska dålig, men det känns som att filmen börjar halta halvvägs igenom då det egentligen inte händer jättemycket förrän mot slutet av den. Det som räddar filmen från att falla platt under den första halvan är väl dess humor, som är bitvis gapskrattsrolig.

Mycket mer än så finns det väl inte att säga om Secret Santa egentligen. Det är absolut inte en bra film, men det är å andra sidan en charmigt skräpig lågbudgetfilm som med sin tighta speltid på knappt sjuttiofem minuter rullar förbi utan några större bekymmer. Med det sagt så finns det absolut bättre julfilmer än den här att titta på.

All Hallows’ Eve 2 av J

Ensam på Halloween hittar en ung kvinna (Andrea Monier) en mystisk VHS-kassett utanför hennes ytterdörr. Hon slår igång kassetten och inser snart att den innehåller en rad korta skräckfilmer. Allt medan kvällen fortgår ser hon korta glimtar av en maskerad galning på VHS-kassetten som kommer allt närmre och närmre…

Efter rövsmörjan som var All Hallows’ Eve var jag ganska säker på att jag stod inför nittio minuter tortyr när jag slog igång All Hallows’ Eve 2. Det visade sig dock att det var tvärtom; jag gillade den här filmen. Filmen består likt sin föregångare av sedan tidigare släppta kortfilmer som är ihopsatta till en fullängdsfilm, men den här gången är det olika regissörer och team bakom varje kortfilm – och majoriteten av dem är bra eller åtminstone okej.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Jack Attack
The Last Halloween
The Offering
Descent
M Is For Masochist
A Boy’s Life
Mr. Tricker’s Treat
Alexia

Mina favoriter i filmen är Descent och Alexia – och du kan se dem på youtube, här nedanför! Hur som helst så gillade jag All Hallows’ Eve 2, även om filmens skapare egentligen inte gjort speciellt mycket mer än att klippa ihop en handfull kortfilmer (och spelat in knappt tio minuter extra scener för att knyta ihop allting). Jag ger den hur som helst en tumme upp och en rekommendation.

Gridlocked av J

Den före detta S.W.A.T. ledaren David Hendrix (Dominic Purcell) har efter att ha blivit skottskadad i tjänsten inte blivit godkänd i hälsoproverna, vilket tillfälligt har degraderat honom till att utföra rutinuppdrag för N.Y.P.D. Som om saker och ting inte kunde bli värre har han även blivit ihopparad med Brody Walker (Cody Hackman), en hårt festande skådespelare som efter att ha gett en paparazzi stryk blivit dömd till att genomföra samhällstjänst – däribland att vara med Hendrix i hans tjänst.

När deras tid tillsammans börjar närma sig sitt slut tar Hendrix med sig Walker till en hemlig träningsanläggning för att visa honom hur S.W.A.T. tränar. Under deras besök slår en grupp tungt beväpnade legosoldater, ledda av den mystiske Korver (Stephen Lang), till mot byggnaden och lägger området under belägring. Hendrix och Walker måste nu slå sig ihop med de andra överlevande för att slå tillbaka legosoldaternas attacker.

Jag hade hört att Gridlocked skulle vara en ultravåldsam actionfilm och förväntade mig således en over the top ultravåldsam actionfilm som inte hade speciellt många förankringar till verkligheten. Mina förhoppningar var så klart missledda och jag fick istället en ganska standard barnförbjuden actionfilm anno 2015. Visst, det är en hel del action och våld i Gridlocked, men inte i den graden jag hade inbillat mig att det skulle vara.

Skådespelarna är bra, men manuset är sådär. Idéen om en träningsanläggning för S.W.A.T. som hamnar under belägring är intressant och till större delen underhållande, men filmen blir fläckvis väldigt förutsägbar och följer en del standardmallar för den här typen av actionfilmer. Hade de vågat ta ut lite mer på svängarna och tagit några fler risker med manuset hade filmen, även om den är bra, antagligen blivit bättre än vad den är.

Tack vare mina höga förhoppningar på vad filmen skulle leverera är jag väl lite smått besviken, men jag gillade å andra sidan Gridlocked för vad den var. Den bjuder inte på någonting nytt och den återupprepar vad en hel del andra filmer i samma subgenre av actionfilmer gjort tidigare, men den är å andra sidan så pass underhållande och actionpackad att den flyger förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en svag rekommendation.