Helt Perfekt Glob

Mine 9 av J

Appalacherna, West Virginia. Gruppchefen för en grupp kolgruvsarbetare, Zeke (Terry Serpico), vid Salvia Mine #9 är bekymrad över de allt mer farliga förhållandena i gruvan och kontaktar den statliga myndigheten Mine Safety and Health Administration (MSHA) angående arbetsförhållandena där.

Men innan myndigheten hinner komma på plats och undersöka gruvan inträffar en metangasexplosion, vilket resulterar i ett jordras som fångar Zeke och hans grupp tre kilometer under marken med en snabbt krympande syretillförsel…

Mine 9 är ett bra exempel på hur man kan göra en bra, modern, lågbudgetfilm. Filmen är välspelad, har en premiss som inte bara är realistisk utan även skrämmande och en speltid som inte lämnar nämnvärt mycket dödtid till onödigt dravel.

Men med det sagt så har filmen en handfull brister. Dess låga budget syns långa vägar med uppenbar (och ful) CGI i stil med produktioner från exempelvis The Asylum och även om jag tycker att speltiden var passande till vad filmskaparna försökt berätta med filmen så kändes det som att det fattades en kvart, tjugo minuter speltid för att ge karaktärerna vi får följa lite mer djup.

Nåja. På det stora hela är det som sagt en bra film och med tanke på vad de åstadkommit på den magra budgeten de hade är det samtidigt också en imponerande film. Kan man se förbi de dåliga CGI effekterna och den något korta speltiden är Mine 9 definitivt värd en titt. Rekommenderas (med vissa reserverationer, så klart).

The Car: Road To Revenge av J

Distriktsåklagaren James S. Caddock (Jamie Bamber) har lyckats införa hårdare straff mot de gängkriminella som terroriserar staden han jobbar i. Dödsstraff utförs numer direkt i rättegångssalen efter att klubban slagits och målet är avslutat.

Efter att Caddock lyckats få tag i ett chip med information som skulle kunna sätta dit en hel organisation blir han misshandlad och sedan utslängd från sitt kontor från en av de högsta våningarna i en skyskrapa – rakt ner på hans nya, moderna bil. På ett mystiskt sätt verkar Caddock’s medvetande ha blivit överfört till bilen, som kort efter hans död börjar att söka upp de ansvariga för att utkräva hämnd.

The Car: Road To Revenge är en av alla uppföljare antagligen ingen såg komma – eller bad om. Vad tankeprocessen bakom att göra en uppföljare, till en film som nutidens yngre filmtittare antagligen aldrig hört talas om, är har jag ingen aning om. Jag har svårt att tro att filmen skulle bli en kioskvältare i dess intäkter – i synnerhet då den är producerad av Universal 1440 Entertainment, Universal’s förgrening för B-film. Filmen är i alla fall vad man kan förvänta sig; en modern B-film med låg budget som inte är speciellt bra, men som åtminstone är bättre än valfri Asylum film.

Skådespelarna gör ett okej jobb med vad de har att tillgå men manuset är å andra sidan väldigt generiskt och ärligt talat ganska tråkigt, trots att filmen har (till en viss del) en cyberpunk-aktig stil. Man vet exakt vad som komma skall och filmen bjuder inte direkt på några överraskningar, utan förlitar sig istället på att blåsa på med uppenbart CGI-våld i överflöd – vilket i det långa ledet blir en aningen tradigt och tröttsamt.

Med allt det sagt så tycker jag ändå att The Car: Road To Revenge är okej – åtminstone för en engångstitt. Filmen har en handfull saker som fungerar rätt bra, men tack vare sin lägre budget och generiska berättelse som inte bjuder på några överraskningar överhuvudtaget så faller filmen en aningen platt. Men, jag ser hellre om den här filmen än valfri Asylum titel.

Haunt av J

Harper (Katie Stevens) är fast i ett destruktivt förhållande och förnekar det för sig själv. För att få henne på andra tankar släpar hennes vänner med henne ut för att festa på Halloween varpå gruppen hittar en ”extrem” spökhus attraktion, som utlovar att pusha gränserna för vad de kommer att klara av. När saker och ting tar en dödlig vändning börjar de inse vad exakt arrangörerna menade…

Jag fick nys om Haunt igenom en sida på Facebook jag följer någon gång under förra året men har skjutit på att se den fram till nu. Det enda jag egentligen visste om filmen var att det var en slasherfilm – och att den tydligen skulle vara bra. Vilket den visade sig vara.

Filmen är en aningen trevande och långsam under den första halvan men börjar sedan växla upp i både tempo och våld. Jag brukar inte ha problem att titta på våld i filmer, men en del av det som händer här tangerade även mina gränser. De flesta av karaktärerna har spån i huvudet och manuset bjuder väl egentligen inte på några större överraskningar rent handlingsmässigt, men funkar fint för den här typen av film.

Jag gillade Haunt i alla fall. Den har som sagt en liten uppförsbacke innan den kommer igång ordentligt, men när den väl gör det är den underhållande i all sin råhet. Rekommenderas.

The Banana Splits Movie av J

Den unga pojken Harley (Finlay Wojtak-Hissong) är ett stort fan av barnprogrammet The Banana Splits och på hans födelsedag beger sig han, hans föräldrar Beth (Dani Kind) och Mitch (Steve Lund), hans äldre halvbror Austin (Romeo Carere) och hans vän Zoe (Maria Nash) sig till en liveinspelning av The Banana Splits vid Taft Studios. Men det som skulle bli en rolig och exalterande dag tar en mörk vändning när animatronerna i The Banana Splits plötsligt börjar att ha ihjäl alla vuxna i och omkring studion…

Jag hörde talas om The Banana Splits Movie (som är en skräcktolkning av den gamla TV-serien som gick i två säsonger mellan 1968 och 1970) redan när den kom för omkring två år sedan men har skjutit på att se den fram till nu. Delvis för att den fick ganska ljumna omdömen från gubbarna på The Hysteria Continues podcasten, men också för att jag faktiskt hade glömt av den.

Hur som helst så tyckte jag att filmen var helt okej. Den är välspelad, effekterna ser bra ut och jag gillar idéen om mördaranimatroner. Tyvärr lider filmen av ett stort problem; nästan alla karaktärer är irriterande idioter. Jag har inget problem med karaktärer som är over the top för sakens skull, men när jag sitter och irriterar mig på nästan varenda en i en film dippar betyget för filmen avsevärt. Karaktärerna här varierar från självupptagna svin till verklighetsfrånvända nollor som inbillar sig att de ska nå framgång genom att tränga sig på – och barn. Korkade barn.

Ett annat (om än kanske lite mindre) problem jag hade med filmen var att även om den försökte sig vara på att vara stundtals rolig så föll dess humor platt och det kändes till slut som att filmen inte vågade riktigt ta ut på svängarna så som den borde ha gjort. Jag menar, konceptet med mördaranimatroner är ju redan där störtlöjligt och en film om just sådana borde vara over the top hela vägen igenom – så som Willy’s Wonderland. Filmen har sina stunder, utan tvekan, men det blir aldrig så pass over the top så som jag hade velat och det blir i slutändan bara måttligt imponerande.

Jag förstår att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag tycker att det är en okej film på det stora hela, men känner mig samtidigt besviken över att den inte levererade det jag hade förväntat mig att den skulle göra. Hade jag sett filmen direkt när den släpptes hade min åsikt troligtvis varit en aningen annorlunda, men efter att ha sett Willy’s Wonderland direkt innan jag såg den här så var det extremt svårt att inte jämföra de bägge filmerna – tyvärr.

Det är en okej titt i alla fall, även om jag hellre sätter mig och tittar om Willy’s Wonderland igen om jag vill ha galen mördaranimatron action.

Alita: Battle Angel av J

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

VFW av J

När krigsveteranen Fred Parras (Stephen Lang) och hans veterankamrater firar hans födelsedag i hans VFW (Veterans of Foreign Wars) pub störtar den unga kvinnan Lizard (Sierra McCormick) in efter att ha stulit kilovis med narkotika från gängledaren Boz (Travis Hammer). Veteranerna, tillsammans med den nyligen hemkomna soldaten Shaun Mason (Tom Williamson), bestämmer sig för att sätta sina liv på spel en sista gång och beskydda Lizard från Boz och hans armé av påtända underhuggare.

Throwbacks till 70- och 80-talets grindhouse och exploitation filmer ploppar upp då och då  och personligen välkomnar jag dem med öppna armar. Det handlar i stort sett alltid om ultravåldsamma actionfilmer som blåser på i ett sjuhelvetes tempo – inte sällan med en hel del svart humor – som påvisar att det faktiskt går att göra actionfilmer som inte nödvändigtvis måste vara PG-13.

VFW är exakt en sådan film. Det är våldsamt, det är kul och det är sjukt underhållande att titta på de här gubbarna när de sparkar röv och visar vart skåpet ska stå. Att filmen tekniskt sett är betydligt mer välgjord och välspelad än vad filmerna från 70- och 80-talet någonsin var spelar inte så stor roll, det här är God Underhållning när den är som bäst.

Gillar man actionfilm så är VFW ett säkert kort att satsa på och jag personligen kommer definitivt att se om den här filmen fler gånger. Rekommenderas varmt.

Ready Or Not av J

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.

Annabelle Comes Home av J

Demonologerna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) är fast beslutna att hindra demonen som tagit dockan Annabelle i besittning från att terrorisera fler oskyldiga offer och låser därför in den bakom heligt glas i ett särskilt rum för unika föremål i deras hem.

Ett år senare ska makarna resa iväg och lämnar deras dotter Judy (Mckeena Grace) tillsammans med sin barnvakt Mary Ellen (Madison Iseman).  Den lokala tidningen ifrågasätter dock Warren’s trovärdighet kring deras undersökningar kring det paranormala, vilket gör att tonåringen Daniela Rios (Katie Sarife), som nyligen förlorade sin far, får ett intresse för dem. Efter att ha lurat Mary Ellen lyckas hon få tillträde till det låsta rummet och i tron om att få kontakt med sin döda far släpper hon ut Annabelle dockan utan att ha en aning om de konsekvenser som nu väntar…

Annabelle Comes Home är utan tvekan den mest onödiga av Annabelle filmerna. Dels för att den inte tillför någonting nytt till Conjuring universumet överhuvudtaget och dels för att den levererar exakt samma sak för en tredje gång – vilket i sig inte behöver vara något dåligt, men filmer om en besatt docka som försöker vara läskiga fungerar bara så långt…

Men med det sagt så tycker jag ändå att Annabelle Comes Home är bättre än den första filmen. Varför? Jo, för att det faktiskt rör på sig och händer saker under större delen av filmen. Jumpscaresen är billiga och man kan förutse dem ungefär tre miljoner år innan de inträffar, men jag tar hellre sådana vilken dag i veckan som helst över en skräckfilm där det knappt händer någonting alls. Förrän på slutet då. Vissa scener i filmen fungerar bra och ska jag vara ärlig så gillade jag idéen filmen har, trots att den inte tillför franchisén nämnvärt mycket – eller någonting överhuvudtaget egentligen.

Annabelle Comes Home är en generisk skräckfilm som antagligen bara gjordes för att suga ur några extra kronor ur Conjuring franchisén innan The Conjuring 3 släpps. Filmen är hur som helst i slutändan en okej stund framför TVn trots dess problem.

The Gallows Act II av J

Efter att den unga vloggern Auna Rue (Ema Horvath) precis har förflyttats till en scenskola för att uppfylla sin dröm att bli skådespelerska får hon nys om den ökända ”Charlie Challenge”; en utmaning som går ut på att man ska läsa ur den påstått förbannade teaterpjäsen The Gallows. I ett försök att få fler tittare till sin YouTube kanal bestämmer hon sig för att läsa ur manusskriptet för pjäsen och får omgående tusentals med tittare, ovetandes om den ondska hon nu har låtit inträda i hennes liv då hon accepterat Hans utmaning…

Jag satt och tittade på TV i somras och såg i tablån att The Gallows från 2015 skulle visas. I mitt minne gillade jag filmen så jag slog över till kanalen som skulle visa den, tittade på den och insåg rätt snabbt hur irriterande karaktärerna i filmen var – och att filmen kanske hade räckt som en engångstitt. Jag fick i samma veva som jag såg om filmen reda på att det faktiskt hade kommit en uppföljare året innan, vilket var någonting som helt hade undgått mig. Så jag beställde helt sålunda hem den på dvd.

Det har dröjt ett tag för mig att se den här uppföljaren och i förberedelse för att se den såg jag återigen om den första filmen och mitt omdöme kvarstår sedan min föregående omtitt. Kanske att jag gillade den en aningen mer nu än då. Hur som helst…

Tvåan byter ut found footage formatet mot en vanlig spelfilm (så när som på inledningen av filmen) och det funkar väl ungefär som vilken annan demonskräckfilm som kommit de senaste femton åren som helst. Det är klyschigt och inte speciellt spännande, men filmen har samtidigt en handfull intressanta saker som gör att den inte faller fullständigt platt – däribland ett slut som jag inte alls var beredd på.

The Gallows Act II bjuder förvisso inte på några större överraskningar och följer de utstakade klyschorna som finns för den här typen av film relativt till punkt och pricka, men är samtidigt överlag en helt okej PG-13 skräckfilm. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men inte heller någonting man behöver undvika heller.

Läs gärna min recension av den första The Gallows också.

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.