| Subcribe via RSS

Never Hike In The Snow av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Never Hike In The Snow är en prequel till Friday The 13th fan filmen Never Hike Alone (recenserad här) och utspelar sig tre månader innan den, då en tonåring försvinner under mystiska omständigheter efter att ha fotvandrat i skogen runt Camp Crystal Lake.

Never Hike In The Snow är en bra och välgjord prequel, men den tillför egentligen inte nämnvärt mycket mer till storyn som byggdes upp i Never Hike Alone. Hela kortfilmen känns mest som en ursäkt för att placera Jason Voorhees i en snöig miljö – vilket var en av idéerna till en av de riktiga Friday The 13th filmerna, men som tyvärr aldrig blev av. Jag klagar inte över det, men jag kan tycka att den hade kanske kunnat tillföra något mer.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och det var kul att se Thom Matthews och Vincent Guastaferro återvända till sina roller från del sex i Friday The 13th serien (även om jag inte kände igen Guastaferro förrän jag kollade upp honom).

Hur som helst är den här prequelen bara i runda slängar trettio minuter och är man ett fan av Friday The 13th filmerna är den värd en titt. Jag själv såg den i kompilationen Never Hike Alone: The Ghost Cut – A Friday The 13th’ Fan Film Anthology, som packar ihop musikvideon till låten Disappear av Trevor Vaughan, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone till en vanlig spelfilm – typ. 

I väntan på Never Hike Alone II: Never Hike Again, Never Hike Alone III: Jason Takes Crystal Lake och Never Hike Alone IV: The Final Hike kan du spana in Disappear, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone här nedanför – eller allihop i Ghost Cuten.

No Comments

Come Play av J

april 25th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Oliver (Azhy Robertson) är en ung pojke som har autism och inga vänner. I brist på vänner söker han tröst och en fristad i sin alltid närvarande mobiltelefon och surfplatta. Men när en mystisk varelse plötsligt börjar använda Oliver’s apparater mot honom för att ta sig in i våran värld tvingas hans föräldrar Sarah (Gillian Jacobs) och Marty (John Gallagher Jr.) att försöka rädda deras son från monstret bakom skärmen…

De sista tio åren har det kommit en handfull kortfilmer som efter att ha blivit väldigt uppmärksammade fått en fullängdsversion. Lights Out (recenserad här) är ett exempel på en sådan film och Come Play är ytterligare en av dessa filmer då det är en fullängdsversion av kortfilmen Larry från 2017.

Det var egentligen meningen att jag och min syster skulle gå och se Come Play på bio i slutet på förra året när den skulle släppas i Sverige, men av någon anledning blev det aldrig av. Hur som helst så har vi nu alltså äntligen sett den och även om filmen i sig är en regelrätt PG-13 skräckfilm så har den sina stunder då den är genuint läskig och obehaglig.

Filmen levererar en del saker vi har sett förr, men har samtidigt ett koncept i grunden som jag veterligen aldrig har sett i någon annan film – och den gör det bra. Skådespelet (i synnerhet från barnen i filmen) är superbt, Azhy Robertson är till exempel läskigt bra som den autistiske Oliver. Effekterna ser givetvis riktigt bra ut och designen på monstret i filmen är riktigt creepy.

Come Play är utan tvekan en av de bästa PG-13 skräckfilmerna som kommit sista tio eller så åren. Den är både spännande och fläckvis läskig samtidigt som den har några väldigt fina stunder mellan karaktärerna som jag gillade. Rekommenderas.

No Comments

Fantasy Island av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Den gåtfulle Mr. Roarke (Michael Peña) uppfyller sina gästers hemliga drömmar vid sin lyxiga men avlägsna tropiska semesterö Fantasy Island. Men när besökarnas fantasier förvrängs till mardrömmar blir de tvungna att försöka lösa öns mysterium för att ta sig därifrån levande.

Ska jag vara ärlig så är jag lite av en fan boy när det gäller Blumhouse Productions. Jag gillar många av deras produktioner, stora som små, men har även märkt över åren att de emellanåt är ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta komma ut med två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar.

Fantasy Island kanske inte har försvunnit, men det är utan tvekan en av deras mer mediokra titlar i mina ögon. Filmen är inte dålig eller så, men tack vare en på tok för lång speltid och det faktum att filmen inte riktigt vet om den vill vara en äventyrsfilm för vuxna, en skräckfilm eller en mjuk actionfilm gör att den i slutändan känns en aningen platt.

Konceptet med filmen (som de tydligen har lånat från en TV-serie som gick mellan 1977 och 1984 med samma namn) är det inget fel och jag tvivlar inte en sekund att det hade kunnat fungera bra i en regelrätt skräckfilm, men det känns å andra sidan som att det har slarvats bort lite grann här tyvärr.

Men ja, överlag är Fantasy Island en okej film. Det är en av Blumhouse Productions’ mer mediokra titlar i mina ögon, men en helt okej söndagsfilm att slöglo på. Mer eller mindre.

1 Comment

Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge av J

april 6th, 2021 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu, Tecknat/CGI

Hanzo Hasashi (Patrick Seitz’s röst) förlorar i ett slag hans klan, familj och sitt liv under en attack från en rivaliserande ninja klan, ledda av Sub-Zero (Steve Blum’s röst). I underriket träffar han Quan Chi (Darin De Paul’s röst), som utlovar att han kommer återfå sin familj och sitt liv om han i utbyte stjäl en nyckel ifrån Shang Tsung’s (Artt Butler’s röst) ö – där den interdimensionella turnéringen Mortal Kombat hålls – så Quan Chi kan släppa ut sin fängslade mästare, Shinnok (Robin Atkins Downes’ röst).

Hasashi ingår i avtalet med Quan Chi och beger sig till ön i täckmantel att han ska medverka i turneringen, under namnet Scorpion, samtidigt som en grupp andra krigare är där för att försvara Jorden från total förstörelse.

I väntan på den kommande Mortal Kombat rebooten som släpps ganska snart tyckte jag att det var dags att spana in Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge som släpptes för ganska exakt ett år sedan.

Jag har aldrig varit och lär aldrig bli något större die hard fan av Mortal Kombat spelen. Jag gillar däremot loren, karaktärerna och det faktum hur over the top blodig och våldsam franchisén är och jag växte upp med live action filmerna som kom under 90-talet. Jag gillar fortfarande bägge, även om den andra filmen är en fullständig katastrof rent filmmässigt.

Med allt det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge är svinbra. Filmen kan väl ses som en soft-reboot av franchiséns story och en origin story för Scorpion, men istället för att saker och ting dras ut på i all oändlighet så brakar det på i ett högt tempo med mycket action och blodiga strider.

Det enda felet med filmen i mitt tycke var att den var lite kort med sina knappa åttio minuter, vilket resulterar i att flera fighter blir kortare än vad de borde ha varit. Tio, femton minuter längre speltid som hade koncentrerats på längre fighter hade kanske inte gjort filmen mycket bättre än vad den redan är, men det hade inte varit ovälkommet.

Skulle jag rekommendera Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge i väntan på Mortal Kombat rebooten? Definitivt, men även efter att den filmen släppts för det här är – trots sin korta speltid – God Underhållning. Rekommenderas varmt.

No Comments

The Invisible Man (2020) av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Cecilia Kass (Elizabeth Moss) sitter fast i ett kontrollerande förhållande som hon har tillsammans med den rike forskaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Efter att ha lyckats fly från hans fastighet en natt håller hon sig gömd hemma hos hennes vän, tillika polis, James Lanier (Aldis Hodge) och hans dotter Sydney (Storm Reid).

Två veckor efter att ha flytt berättar hennes syster, Emily (Harriet Dyer), att Adrian har hittats död efter att ha tagit sitt eget liv. Cecilia är emellertid övertygad om att det hela är en bluff och i takt med att en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar dem som står henne närmast, börjar Cecilia’s förstånd att vackla samtidigt som hon förtvivlat försöker bevisa att någon är ute efter henne – någon som ingen kan se…

Jag är ett gigantiskt fan av 2000 filmen Hollow Man (dess uppföljare talar vi inte om) där – för dig som inte sett filmen – Kevin Bacon gör sig osynlig och går sedan amok bland sin personal på en forskningsanläggning. Det är spännande från början och tempot är perfekt i filmen. Varje scen (i stort sett i alla fall) tillför någonting till filmens handling och driver den stadigt framåt till dess klimax. Det är en film jag såg väldigt mycket i tonåren efter att ha spelat in den från TV1000 nån sen natt och det är fortfarande en film jag kan gå tillbaka till och bli underhållen av trots att jag i stort sett såg sönder den.

Vad fan har det här med The Invisible Man från i år att göra? Jo, jag hade vissa förhoppningar att den här nyversionen av den klassiska berättelsen om en forskare som gör sig osynlig och begår styggheter (ibland för att han blivit psykotisk och ibland bara för att han är ett svin) skulle vara något i samma anda som Hollow Man och med Leigh Whannell – som vi alla vet hade ett finger med i Saw och Insidious franchisérna, bland annat – vid rodret, både i registolen och som manusförfattare, så var mina förväntningar att filmen skulle vara sevärd och möjligtvis spännande, med en och annan twist här och där.

Filmen visade sig hur som helst att vara en välspelad och välgjord thriller med vissa delar skräck inbakat. Typ. Även om jag tyckte att filmen var bra för vad den var så tyckte jag samtidigt att den hade en extremt lång uppbyggnad där Elizabeth Moss’ karaktär knallar runt, runt, runt och ingenting egentligen händer. Filmen hade definitivt mått bra av att ha fått tjugo-ish minuter bortklippt ur den för att tighta upp dess speltid – och händelseförlopp. En speltid på snett över två timmar för den här typen av film känns onödigt långt.

Nåja. Filmen ser bra ut och skådespelarna gör bra jobb och när den väl lägger i en högre växel blir den åtminstone bitvis spännande. Jag personligen kommer nog inte ha någon större brådska att se om filmen, men jag kommer antagligen gå in med ett annat mindset nästa gång jag ser den nu när jag vet vad som väntar.

No Comments

Scoob! av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Av en ren händelse stöter den ensamme Shaggy Rogers (Will Forte’s röst) ihop med en herrelös grand danois hund som han snabbt blir vän med och som får namnet Scooby-Doo (Frank Welker’s röst). På Halloween stöter de bägge vännerna på Fred Jones (Zac Efron’s röst), Daphne Blake (Amanda Seyfried’s röst) och Velma Dinkley (Gina Rodriguez’s röst) efter att två andra ungar snott deras godis och slängt in det i ett ökänt – och enligt ryktena – hemsökt hus. Gänget går in och löser således deras första mysterium.

Tio år – och många lösta mysterium – senare står Mysteriegänget inför deras största utmaning hittills; att tillsammans med Blue Falcon (Mark Wahlberg’s röst), hans sidekicks Dee Dee Skyes (Kiersey Clemons’ röst) och Dynomutt (Ken Jeong’s röst), stoppa Dick Dastardly (Jason Isaacs’ röst) från att samla ihop Kérberos’ tre dödskallar och således orsaka Jordens undergång.

I förberedelse för att skriva den här recensionen begav jag mig ut på intranätet för att se vad folk tyckte eftersom att jag tyckte att filmen hade fått lite lågt betyg på IMDB (som förvisso inte är någonting att gå efter) och märkte rätt snabbt att Scoob! verkar vara lite av en vattendelare bland fansen; en del hatar den, medan andra hyllar den.

Jag personligen tillhör det andra lägret. Jag hade en riktigt kul stund i soffan och gapskratten regnade över filmen från mitt håll. Att filmen var barnslig och väldigt förutsägbar hade jag inga större problem med – vilket en del verkar ha haft. Jag kan på sätt och vis förstå varför med tanke på att filmen tar en helt annan väg än vad tidigare Scooby-Doo filmer har gjort och handlar nästintill inte alls om några mysterium som behöver lösas för att sätta dit bovar. Jag hade inga större bekymmer med det och även om jag är ett stort fan av Scooby-Doo så gillar jag när de vågar ta ut på svängarna med karaktärerna och konceptet med serierna och filmerna.

Hur som helst så gillade jag filmen. Det är en lättsam, barnslig och skön animerad äventyrskomedi som funkade bra i mitt tycke. Rekommenderas.

No Comments

Greenland av J

december 21st, 2020 | Postad i Action, Drama, Film, Thriller

John Garrity (Gerard Butler) har precis flyttat tillbaka in hos sin fru Allison (Morena Baccarin) och deras son Nathan (Roger Dale Floyd) när nyheter om att fragment från den nyligen upptäckta kometen Clarke har börjat komma in i Jordens atmosfär och kraschar ner på bebodda platser runt om på planeten och beräknas att pågå i två dagar, för att avslutas med det största fragmentet vilket kommer resultera i total ödeläggelse av Jordens yta.

Tillsammans med sin familj beger sig John iväg på en riskfylld resa för att ta sig till en möjlig fristad – på Grönland.

Som jag skrivit i tidigare recensioner är jag en sucker för katastroffilmer och Greenland var inget undantag. Jag kommer inte ihåg varför men jag hade planer på att gå och se filmen på bio, vilket jag ångrar lite grann nu i efterhand att jag inte gjorde då den antagligen hade varit riktigt massiv på en bioduk.

Hur som helst tar sig filmen sig själv på mer allvar än många andra Hollywood producerade katastroffilmer. All lättsam humor som brukar inbefinna sig i dessa filmer har ingen som helst närvaro här och all överdriven action där karaktärerna klarar sig ur precis allting med en hårsmån enbart för att skapa nagelbitande spänning lyser även det med sin frånvaro. Istället får vi en överlag ganska mörk och gripande berättelse om överlevnad i den stundande apokalypsen; hur groteska vi människor kan bli i våra desperata försök till överlevnad. Missförstå mig inte, jag älskar popcorn-katastroffilmer där karaktärerna befinner sig i en livsfarlig situation men väljer att lägga korkade oneliners och skämta men jag uppskattar även de filmer som törs vara mörkare och visa på en mer realistisk (till en viss grad i alla fall) bild av hur en apokalyps möjligen hade kunnat se ut.

Filmen är välspelad, snygg och spännande och är definitivt värd en titt om man gillar den här typen av filmer. Rekommenderas.

No Comments

Voces av J

november 29th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Daniel (Rodolfo Sancho) och hans fru Sara (Belén Fabra) har precis flyttat in i ett äldre,  nedgånget hus tillsammans med deras son Eric (Lucas Blas) som de har planerat att rusta upp och senare sälja. Det de inte vet om är att huset är beryktat bland lokalbefolkningen som hemsökt och det dröjer inte speciellt länge innan Eric börjar höra underliga röster över walkie talkien han och hans far använder sig av.

Voces – Rösterna i Sverige och Don’t Listen i övriga världen (antagligen för att det släpptes en skräckfilm med den engelska titeln The Voices tidigare i år, för att inte tala om Ryan Reynolds filmen från 2014 med samma titel) – är en ganska generisk haunted house skräckfilm till ytan. Den är inte nämnvärt läskig eller egentligen speciellt spännande och spelar på samma strängar som valfri amerikansk spökhusfilm som kommit de sista tio åren, men till skillnad från de filmerna tar den ett par, tre ganska mörka vändningar och vägar fram till det becksvarta slutet som känns som en ordentlig smocka rakt i ansiktet.

Överlag är det inte en speciellt märkvärdig film egentligen, men tack vare att den törs ta ut på svängarna som inte de amerikanska filmerna gör så blir den i slutändan hyfsat sevärd även om den är rätt generisk. Det som gör hela filmen är väl dess slut egentligen, som jag inte såg komma överhuvudtaget.

Voces är ingen kioskvältare direkt och återanvänder många av de klyschor som blivit en form av mall för den här typen av filmer de sista tio, femton åren, men den tar ut så pass på svängarna med konceptet och skjuter in egna mörka idéer som gör att filmen i slutändan fungerar bra – även om vägen dit känns rätt generisk.

Skulle jag rekommendera den? Jo, jag tror det. Kan man förbise att den inte är jätteoriginell i sitt koncept – eller om man bara är en sucker för spökhusfilmer – så är den värd en titt.

No Comments

The Babysitter: Killer Queen av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan Cole (Judah Lewis) lyckades undkomma Bee (Samara Weaving) och hennes satanistiska blodkult. Ingen tror honom då alla bevis konstigt nog försvann och folk i hans närhet tror att han lider av någon psykisk åkomma som gör att han inbillar sig saker.

Efter att han av en slump fått veta att hans föräldrar planerar att skicka iväg honom till en högstadieskola för de med psykiska besvär bestämmer han sig för att trotsa sina föräldrar och åker iväg tillsammans med sin bästa vän Melanie (Emily Alyn Lind) och en grupp andra ungdomar till en fest ombord på en båt. Väl där dröjer det inte länge innan han inser att den mardröm som förföljt honom i två år har hunnit ikapp honom, varpå han tillsammans med skolans nya tjej, Phoebe (Jenna Ortega), måste slåss för att överleva natten.

Direkt efter att jag hade sett klart The Babysitter slog jag igång dess uppföljare, The Babysitter: Killer Queen, som är i stort sett pinfärsk och släpptes bara för några dagar sedan på Netflix.

Om man tyckte att den första filmen var för mycket så är den här uppföljaren antagligen något man bör undvika då de tagit den lilla logiken och resonen som fanns där i och slängt ut dem igenom fönstret.

Filmen är betydligt mer absurd och over the top än sin föregångare och även om jag gapskrattar åt det mesta som händer i filmen så kan jag inte låta bli att känna att det bitvis blir lite mycket på en och samma gång. Jag har inget emot att en uppföljare vrider upp dumheterna ett par snäpp extra mot sin föregångare om det är den typen av film, men det finns ju alltid en gräns för allt.

Med det sagt tycker jag inte att filmen är dålig, tvärtom. Jag hade riktigt kul under min titt och tycker att den här uppföljaren nästan är lika bra som sin föregångare. Den är likt den första filmen välspelad, även om jag tycker att Samara Weaving var med på tok för lite. Dess effekter är ungefär som dem i den första filmen – kanske att de använde en aningen mer CGI-blod här. Kanske.

Hur som helst så är det här en rolig – och blodig – film, som passar väldigt bra som en double feature tillsammans med sin föregångare. Rekommenderas.

No Comments

Brahms: The Boy II av J

augusti 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud