Helt Perfekt Glob

Mortal Kombat Legends: Snow Blind av J

Kano (David Wenham’s röst) är fast besluten att ta över Earthrealm och attackerar stad efter stad med hjälp av Black Dragon klanen. Valet är enkelt: knäböj eller bli utplånad. Men det finns en ung man som inte tänker knäböja sig för Kano, Kenshi Takahashi (Manny Jacinto’s röst). Kaxig och odisciplinerad förlorar han både sin syn och sitt självförtroende efter en konfrontation med Kano och hans klan.

Nedslagen och svårt skadad kommer han snart under handledning av Kuai Liang (Ron Yuan’s röst), som har gett upp krigarens väg och är motvillig till att träna Kenshi men är samtidigt också den enda krigaren som är kraftfull nog att utmana Kano. Längs vägen börjar Kenshi att återupptäcka det hopp han förlorat och en möjlig väg till frälsning, frågan är bara om det kommer räcka för att stoppa Kano och rädda Earthrealm…

Efter att jag hade sett klart Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms slog en tanke mig; har det kommit fler filmer av de här animerade Mortal Kombat filmerna? Jag slängde mig ut på IMDB och insåg att det hade kommit en tredje film i serien, Mortal Kombat Legends: Snow Blind – och att en fjärde film, Mortal Kombat Legends: Cage Match, släpps i Oktober. Då jag har tvångsmässiga tankar när det kommer till att se allt i en franchisé när jag väl har börjat (och då jag älskade de två första filmerna) så beställde jag hem filmen på bluray och… Mortal Kombat Legends fortsätter att leverera.

Likt sina föregångare är den här tredje filmen extremt våldsam, actionpackad och har ett extremt högt tempo. Men till skillnad från de två första filmerna så känns dess speltid faktiskt ganska lagom för att lägga fram filmens handling. Onödiga subplots och dödtid finns inte här, allt som är med i filmen tillför något och även om jag tycker att några av karaktärerna är underanvända (och att det känns som att de bara är med för fanservicen) så är inte filmens korta speltid lika märkbar som i de två tidigare filmerna i serien.

Hur som helst är Mortal Kombat Legends: Snow Blind ytterligare en riktigt bra installation i den här serien av animerade Mortal Kombat filmer (som är, för den som inte har förstått det, gjorda för fansen). Det är våldsamt, det är actionpackat och det är God Underhållning. Rekommenderas.

Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms av J

Kort efter att ha förlorat den senaste Mortal Kombat turneringen inleder Outworld’s härskare Shao Kahn (Fred Tatasciore’s röst) en massiv attack mot Earthrealm i ett försök att få åskguden, tillika Earthrealm’s beskyddare, Lord Raiden (Dave B. Mitchell’s röst) att gå med på att ingå i en sista Mortal Kombat turnering – där vinnaren tar allt.

Samtidigt försöker Scorpion (Patrick Seitz’s röst) att hitta Kamidogu, en mystisk relik tillverkad av de Äldre Gudarna, innan Netherrealm guden Shinnok (Robin Atkin Downes’ röst) lyckas använda den för att återuppväcka den mystiske One Being – vars enda syfte är att förinta allting som existerar.

För det första; Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms är en direkt fortsättning på Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge (recenserad här), så har du några som helst planer att se den här filmen borde du titta på den först.

För det andra; den här är nästan lika bra som sin föregångare. Den har ett extremt högt tempo och även om filmen avhandlar på sätt och vis två berättelser samtidigt så fann jag den aldrig rörig. Filmen är spännande, extremt våldsam och över innan man ens hinner reagera – vilket för mig till det enda ”problemet” jag egentligen har med filmen; dess speltid.

Likt sin föregångare är filmen i runda slängar åttio minuter lång och likt den första filmen kände jag att speltiden egentligen var för kort här också. Dels för att det händer betydligt mycket mer här, men också för att vissa partier (bland annat ett par fightingscener) hade egentligen behövt vara något längre än vad de är.

Men med det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms inte bara är en suverän film, utan även en riktigt bra uppföljare – även om jag hade kunnat tycka att den borde varit något längre än vad den är. Rekommenderas.

Southern Comfort av J

Louisiana, 1973. En grupp på nio soldater från Louisiana Army National Guard är över en helg på övning i de isolerade träskmarkerna, men det dröjer dock inte länge innan de blir desorienterade. När de finner en tillsynes övergiven campingplats med några kanotliknande båtar bestämmer de sig för att använda dem för att ta sig igenom det vattenfyllda träsket, varpå de gör en grupp lokala Cajuner arga som i sin tur börjar att jaga dem hänsynslöst genom träskmarkerna…

Southern Comfort – eller Inkräktarna, som den hette i Sverige – är en film jag har haft funderingar på att se ganska länge, då i tron om att det skulle vara någon form av slasherfilm då den nämnts ett flertalet gånger på slasherfilmspodden The Hysteria Continues. Nu när jag har sett den så har jag förstått att Southern Comfort absolut inte är en slasherfilm utan en action/thriller, även om den definitivt doppar tårna i slasher subgenren – ungefär så som The Terminator. Den är hur som helst regisserad (och delvis skriven) av legendaren Walter Hill (som bland annat producerade Alien filmerna) och har ett flertalet riktigt bra skådespelare i rollistan, så som bland annat Keith Carradine, Powers Boothe, Fred Ward, T.K. Carter, Brion James och Sonny Landham, som alla gör riktigt bra prestationer här – delvis som de jagade soldaterna, men också som de hänsynslösa jägarna.

Premissen för Southern Comfort var riktigt intressant och fläckvis spännande. På sätt och vis kan man säga att handlingen speglar Vietnamkriget, fast flera år senare och på amerikansk mark mellan Cujaner – som känner till trakterna – och amerikanska soldater – som tar sig ordentligt med vatten över huvudet.

Det enda problemet jag hade med filmen var väl egentligen att den var något lång. Jag tror filmen hade mått bra av att ha klippts ned några minuter här och där för att öka på tempot lite grann, då det känns som att filmen stannar av bitvis för att soldaterna som man får följa ska hålla på och tjafsa mellan varandra.

Trots att den har vissa problem med dess tempo så tycker jag ändå att Southern Comfort är God Underhållning. Den har en intressant premiss, riktigt bra skådespelare framför kameran och en final som är spännande. Har du missat den så tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

Meg 2: The Trench av J

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) med nöd och näppe lyckades döda en Megalodon – en förhistorisk gigantisk haj – som hade lyckats ta sig ut ur Marianergraven. Han har sedan dess börjat slåss mot miljöbrottslingar och har efter forskaren Suyin Zhang’s död uppfostrat hennes dotter Meiying (Shuya Sophia Cai) tillsammans med hennes morbror och Suyin’s bror Jiuming Zhang (Jing Wu), som har slagit ihop sitt eget företag med hans fars tillsammans med den förmögna finansiären Hillary Driscoll (Sienna Guillory).

När Jonas och Jiuming leder en rutindykning ner i Marianergraven upptäcker de en illegal grävoperation av sällsynta mineraler i dess djup, ledd av legosoldaten Montes (Sergio Peris-Mencheta) – som har ett vendetta mot Jonas. I ett försök att dölja deras aktiviteter detonerar Montes sprängladdningar, vilket samtidigt resulterar i att ett stort hål slits upp i det språngskikt av hydrogen sulfid som skiljer den djupaste delen av Marianergraven från resten av världen – och släpper lös flera förhistoriska arter, däribland flera Megalodons…

När The Meg (recenserad här) kom hade jag tänkt att gå och se den på bio, men av en eller annan anledning blev det aldrig så. I efterhand så ångrade jag det när jag väl hade sett filmen och jag bestämde mig väl egentligen redan då att kommer det en uppföljare så ska jag se den på bio. Nu när uppföljaren äntligen släppts så fick det således bli ett besök till den lokala bion – och jag är definitivt inte besviken.

Meg 2: The Trench levererade det jag hoppades på att den skulle göra. Den är mer högljudd, mer actionpackad och mer bombastisk än sin föregångare, men minst lika (om inte mer) underhållande som den. Filmen är förvisso likt sin föregångare (och de flesta andra sommar-blockbusters) något förutsägbar, men jag ser å andra sidan inte det som något problem egentligen då filmen inte är menad att vara nämnvärt djup utan en ren popcorn-rykare – vilket är något den levererar med råge av.

Jag hade en kul stund med Meg 2: The Trench. Den är knappast nyskapande eller tänkvärd, men det är å andra sidan inte dess uppgift att vara det heller. Det här är God Underhållning och extremt lättuggat för den som vill ha en thrill ride i två timmar. Rekommenderas.

The Last Of Us Fan Film, Sequel & Part 3 av J

Jag minns inte exakt när jag snavade över vad jag trodde var en kortfilm på sextio minuter baserad på det första The Last Of Us spelet, men det måste ha varit något år efter spelets initiala släpp i alla fall. Min tanke var att se den här kortfilmen nära inpå när jag hade klarat ut spelet för första (och hittills enda) gången, vilket så klart aldrig blev av.

Nu när jag har sett klart första säsongen av HBO’s adoption av The Last Of Us så tänkte jag att det äntligen var dags att ta itu med den där kortfilmen – som jag upptäckte vid en närmare titt var i själva verket tre kortfilmer; The Last Of Us Fan Film, The Last Of Us Fan Film Sequel och The Last Of Us Fan Film Part 3. Editen jag sett (och som du kan se längre ner) är gjord av youtubern JPOTT Gaming, men själva kortfilmerna är producerade av youtubekanalen Iron Horse Cinema. Det enda som editen egentligen gör är att samla ihop de tre kortfilmerna och göra en något så när ihophängande berättelse (delvis) baserad på scener ur spelet. Här nedanför följer en kort sammanfattning vad de tre kortfilmerna handlar om i en löpande text.

Efter att ha stött på en grupp fientliga överlevare och infekterade måste Joel (Jeff Moffitt) och Ellie (Kate McLeod) försöka hitta en säker väg framåt och fortsätta deras resa till rebellgruppen Fireflies. I ett försök att göra just det letar de efter Joel’s gamla bekant, Bill (Gary Marachek), för att få tag i en bil och lämna staden. Ett halvår senare – efter många påfrestningar som skapat ett band mellan dem – anländer Joel och Ellie äntligen till rebellerna i Fireflies.

Tar man de här kortfilmerna för vad de är (gjorda av fans på en microbudget) så är de ganska imponerande. Effektmässigt är det en del uppenbar CGI, men makeupen ser förvånansvärt bra ut bitvis. Det är så klart inte studiokvalité, men med tanke på vad de antagligen hade att röra sig med rent budgetmässigt så är det helt okej. Skådespelet varierar en aning. Vissa gör helt okej prestationer medan andra borde inte ha varit med alls framför kameran. Men den som gör den bästa prestationen här är utan tvekan Gary Marachek, som gör en helt briljant tolkning av karaktären Bill.

Hur som helst är de här tre kortfilmerna helt okej för vad de är. Att jämföra dem (eller någon annan kortfilm för den delen) med HBO’s adoption av The Last Of Us vore inte bara orättvist, utan också rent av korkat. Något jag dock känner efter att ha sett klart den första säsongen av HBO’s adoption är att jag borde ha sett de här kortfilmerna/den här editen redan när jag initialt hade tänkt göra det – jag tror att jag kanske hade uppskattat de ännu mer då än vad jag gjorde nu.

The Last Of Us – Season 1 av J

2003. När en muterad variant av den parasitiska svamparten Cordyceps börjar att infektera människor bryter en global pandemi ut och förvandlar de infekterade till zombieliknande monster som enbart har ett syfte; att sprida infektionen.

2023. Världen ligger i ruiner och överlevande lever nu mer ihopklumpade i karantänzoner, som är både lika mycket fängelsen styrda av den fascistiska organisationen Federal Disaster Response Agency (FEDRA) som de är en fristad från de infekterade.

Joel Miller (Pedro Pascal), en härdad överlevare, bor i karantänzonen i Boston och jobbar i hemlighet som smugglare tillsammans med sin partner, Tess Servopoulos (Anna Torv). Efter att inte ha hört av sin bror Tommy (Gabriel Luna) på flera veckor från Wyoming bestämmer de sig för att betala den lokala dealern Robert (Brendan Fletcher) för ett bilbatteri, men blir blåsta då han sålt samma batteri till rebellgruppen Fireflies. När de försöker att ta batteriet möter Joel och Tess Marlene (Merle Dandridge), Fireflies’ ledare, som ber dem att smuggla ut tonåringen Ellie (Bella Ramsey) ur karantänzonen och till en annan Firefly grupp utanför staden i utbyte mot en fungerande bil. Det som börjar som ett mindre jobb utvecklas dock snart till en brutal och farlig resa igenom det ödelagda och förstörda Amerika…

När nyheten att The Last Of Us skulle få en TV-adoption släpptes bestämde jag mig ganska omgående att jag skulle vänta med att se serien tills det att hela den första säsongen hade släppts för att slippa potentiella cliffhangers som jag skulle behöva vänta på i en vecka innan jag fick en upplösning av dem. Vilket jag gjorde. Det har dock tagit mig flera månader att slutligen se klart säsongen, mycket tack vare att serien inte direkt välte omkull mig med exaltering.

Förstå mig rätt; jag tycker den här första säsongen var bra, men jag tycker samtidigt inte att den var det bästa som gjorts för TV de senaste tjugo åren heller – vilket många verkar tycka. Dels så tycker jag att säsongen hade förvånansvärt lite action och dels så vart jag förvånad över att flertalet set-pieces som händer i spelet har antingen gjorts om eller skippats helt och hållet, vilket gjorde att det kändes som att allting vart påskyndat en aning. Personligen tycker jag att de hade kunnat gjort den här första säsongen minst tre episoder längre och inkluderat betydligt mer action än vad de gjort.

Men med det sagt så tycker jag ändå det fanns en hel del bra saker här också. Exempelvis var inledningen till säsongen (som är något annorlunda och förlängd i jämförelse med spelet) briljant och fick den skepsis jag hade när jag väl satte mig för att titta på serien att vekna en aning. Ett annat bra exempel är inledningen av avsnitt två, som involverar en flashback till 2003, som även den var helt briljant och antagligen en av de mörkaste stunderna i säsongen. Personligen hade jag gärna sett såna här typer av flashbacks till 2003 i varje avsnitt, för att ge en liten inblick i början på slutet.

Skådespelet här är suveränt. Jag var en aning skeptisk till Pedro Pascal som Joel och Bella Ramsey som Ellie innan jag började titta på serien, men fick käka upp min skepsis allt eftersom säsongen rullade på. Bägge gör riktigt bra prestationer här, med många bra skådespelare i birollerna (däribland cameos från flera av röstskådespelarna från spelet). Effektmässigt ser det också jävligt bra ut. Problemet är bara att de är grymt underanvända tack vare avsaknaden av en hel del actionsekvenser som de valt att skippa från spelet.

Så, överlag tycker jag att den här första säsongen av The Last Of Us är okej, även om jag hade hoppats på att den skulle vara lite mer än vad den är. Jag hade förvisso inte räknat med att serien skulle vara exakt som spelet, men vissa ändringar och val de gjort med serien förvånade mig och gjorde att betyget drogs ner en aning för min del. Det är definitivt en bra början på serien, men det är å andra sidan samtidigt inte en fantastisk sådan. Jag vill rekommendera den här första säsongen, men med vissa reservationer – i alla fall för fans av spelen (likt mig själv).

Fast X av J

För tio år sedan krossade Dominic Toretto (Vin Diesel) och hans team den brasilianske knarkbaronen Hernan Reyes (Joaquim de Almeida) och hans imperium i Rio De Janeiro, ovetandes om att hans son, Dante (Jason Momoa), överlevde deras kupp och har sedan dess förberett och planerat sin hämnd. En hämnd som inte bara kommer sätta deras förmågor som förare på prov, utan som även kan krossa dem en gång för alla.

Så. Då är vi snart vid vägs ände med Fast & Furious franchisén med Fast X som den nästsista filmen i serien – eller del ett av två, som filmskaparna vill kalla det. Att de delat upp den här sista berättelsen på två filmer skulle jag nog säga var en klok idé med tanke på hur mycket som händer i den här första halvan, samtidigt som den bygger upp för den stora finalen i nästa halva – som vi vackert får vänta två år på.

Hur som helst så är Fast X precis vad du kan förvänta dig av en senare F&F film; högljudd, bombastisk, toköverdriven action med plattan i mattan från början till slut med några kortare stunder för att andas ut. Jason Momoa som den nya skurken är briljant och är kanske det bästa med hela filmen (det märktes också att han måste ha haft jävligt kul när han gjorde rollen som Dante). Ett litet steg upp från föregående film är att den här filmen inte känns fullt lika flamsig och idiotisk till den punkt att dumheterna som händer i den tar mig ut ur filmupplevelsen, vilket F9 ärligt talat gjorde ett par gånger (även om jag också gillade den filmen).

Mycket mer än så finns det väl egentligen inte att säga om Fast X. Förväntar man sig att få en film med något djupare budskap än biljaktsscener och överdriven action har man antagligen inte sett de tidigare filmerna i serien – eller så hoppas man på någonting som inte kommer uppfyllas hur gärna man än vill det. Jag hade kul när jag såg Fast X och dess speltid på nära två och en halv timmar flög förbi och jag ser grymt mycket fram emot upplösningen. Rekommenderas.

Länkmaffian:
Mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och Hobbs & Shaw spin-offen.
H’s recensioner på 4, 5 och 6.

The Unbearable Weight Of Massive Talent av J

Hollywoodstjärnan Nick Cage (Nicolas Cage) står med ryggen mot väggen. På väg mot en finansiell undergång efter en hemsk skilsmässa är Nick villig att göra precis vad som helst för att få sin karriär på fötter igen, inklusive att tacka ja till en miljon dollar för att dyka upp på ett födelsedagskalas för den spanska olivoljemagnaten och hans största fan, Javi Gutierrez (Pedro Pascal), som hedersgäst i Mallorca.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning då Nick plötsligt blir konfronterad av CIA agenterna Vivian (Tiffany Haddish) och Martin (Ike Barinholtz). De förklarar att de misstänker att Javi, som de påstår har byggt sin förmögenhet på att sälja vapen, ligger bakom kidnappningen av en katalansk politikers dotter. Nick går motvilligt med på att hjälpa agenterna och måste nu använda sig av sina skådespelarfärdigheter och kanalisera sina mest ikoniska och älskade karaktärer för att bli en verklig actionhjälte.

Jag brukar i regel aldrig titta på trailers för filmer och spel. Största anledningen till att jag inte gör det är för att de som sätter ihop trailers ofta (i alla fall de senaste tio, femton åren) lägger in de bästa bitarna ifrån filmer och spel och inte sällan även spoilers av saker som händer i filmen eller spelet. Jag gjorde ett undantag med The Unbearable Weight Of Massive Talent faktiskt, mest för att en vän ville att jag skulle kolla in den. Jag bestämde mig hur som helst att jag skulle se filmen även om jag hade mina misstankar om att de, som vanligt, lagt in de bästa bitarna ifrån filmen i trailern.

The Unbearable Weight Of Massive Talent är en kul men ganska generisk förväxlingskomedi – som mot slutet blir en action komedi. En del gags var gapskrattsroliga och det märktes att Nicolas Cage hade kul när han gjorde filmen. Att spela en lite rövigare och mer självupptagen version av sig själv (I guess?) är säkerligen skitkul, men jag hade gärna sett att han hade varit en lika stor skitstövel som Bruce Campbell porträtterar sig själv som i My Name Is Bruce. Hur som helst så var filmen mer något jag satt och fnissade mig igenom än låg dubbelvikt av asgarv av.

Med det sagt så gillade jag ändå filmen. Den må vara generisk, men den har i alla fall Nicolas Cage – och det räcker ganska långt i min värld, speciellt när han ballar ur framför kameran. Filmen puttrade i alla fall på utan några större bekymmer och jag hade en helt okej stund i soffan. Har man ingenting annat att titta på tycker jag att man kan ge filmen en chans.

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

Riaru onigokko av J

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.