Alice In Wonderland av J
Emellanåt kommer det filmer som målas upp som storfilmer och precis alla ser dem – utom jag, som ser dem långt efter deras ”storhetstid”. Och Tim Burton’s Alice In Wonderland är inget undantag. Nu när alla har slutat prata om den och den har fallit in i Glömskans Land för de flesta så satte jag mig äntligen för att titta på den och här följer en kort storybeskrivning av den: Alice (Mia Wasikowska) är en 19 årig försynt och individuell kvinna i England som ska bli bortgift till en engelsk adelsman. Vid hennes förlovningsfest bryter hon stämningen och springer iväg för att överväga om hon ska genomföra giftermålet eller inte och ramlar ner i ett hål i trädgården efter att ha fått syn på en ovanlig kanin. Hålet leder till en underlig och surrealistisk plats kallad ”Underland”, där hon finner sig själv i en värld som påminner om de mardrömmar hon hade som barn…
Alice In Wonderland är.. okej. Jag menar, jag small inte av när jag såg den men jag ville åtminstone inte stänga av den. Effekterna är sjukt snygga och filmens karaktärer är rätt freaky att sitta och titta på – speciellt Johnny Depp (som snor större delen av showen när han är med framför kameran), vars makeup är sjukt snygg. Katten-med-flinet är dessutom fortfarande en av mina favoritkaraktärer i den här sagan. Skådespelarna är bra, även om jag till en början störde mig som satan på Wasikowska’s agerande som fick mig att känna doften av överspelande. Huggah…
Nåväl. Det finns inte så mycket mer att säga om Alice In Wonderland som inte redan har sagts, så avrundningen blir; okej rulle, även om de yngsta kanske inte ska se den. Läs också gärna H’s kortare kommentar om filmen här.
