Helt Perfekt Glob

The Rage av J

Doktor Vasilienko (Andrew Divoff) har lyckats framställa ett nytt virus som han kallar för The Rage; ett virus som förvandlar bäraren av det till en blodtörstig galning som attackerar alla denne kommer i kontakt med. Syftet med viruset är att pressa den amerikanska regeringen till att erkänna hans briljans och att berätta om hans fynd, som inte bara skulle kunna bota en tidigare obotlig sjukdom utan den skulle även slå hårt mot medicinbolagen.

Dessvärre lyckas hans första försöksobjekt som överlevt den medicinska tortyren att fly. Det dröjer emellertid inte länge förrän försöksobjektet självdör och blir snabbt lunch åt en flock hungriga gamar, vilket resulterar i att viruset muterar. Samtidigt är en grupp ungdomar på väg ifrån en skogsfest och lyckas under ett gräl att krascha bilen inte långt ifrån Vasilienko’s laboratorium…

Jag har stor respekt för Robert Kurtzman… som specialeffektsmakare och makeupartist. Han har medverkat som både och i många klassiska skräck- och actionfilmer från 80- och 90-talet (t ex Evil Dead filmerna), vilket kanske är det han borde hålla sig till. Eller åtminstone börja välja bättre filmprojekt att agera regissör för. The Rage är en lågbudgetzombietrashfilm som bjuder på CGI-effekter som troligtvis kostade lika mycket som en kopp kaffe och en muffins och skådespelare som bland annat medverkat i mjukporr (Erin Brown under namnet Misty Mundae), vilket borde säga en del om vilken nivå skådespeleriet ligger på.

Det finns egentligen bara två anledningar till att se The Rage; Andrew Divoff och gore/makeupen. Resten är fantastiskt dåligt. Så pass dåligt att det till en viss del blir rent av bra. Det går inte att ta varken filmen i sig eller produktionen på särskilt stort allvar och när CGI-fåglarna börjar hagla in framför kameran sitter man mest och fnissar över hur löjligt det ser ut. Man kan ju börja undra vad de cirka 2 miljoner dollarna de hade i budget användes till egentligen…

På sätt och vis gillar jag stilen på filmen, men samtidigt kan jag inte säga att den är bra. Hade de valt att använda någonting annat än uppenbara CGI-effekter och andra (kompetenta) skådespelare (utöver Divoff) hade jag kanske rent av kunnat rekommendera den.

Night Of The Living Dead 3D: Re-animation av J

Begravningsentreprenören Gerald Tovar, Jr. (Andrew Divoff) har ärvt sin fars begravningsbyrå och mer eller mindre allt fadern ägde när han var i livet. Gerald har emellertid ett problem; han är pyrofobisk och de lik som ska kremeras blir således liggandes inne i krematoriet. Saker och ting blir knappast bättre när en liksäck med en mystisk sörja i börjar läcka inne i krematoriet, vilket resulterar i att de döda börjar vakna till liv. Som om inte allt detta vore nog dyker Gerald’s yngre broder, Harold (Jeffrey Combs), upp och behöver pengar – mycket pengar – och kräver att få ta något ifrån arvet han blivit snuvad på av deras far.

Night Of The Living Dead 3D: Re-animation är regisserad, skriven och producerad av samma idiot som regisserade och producerade 2006 års Night Of The Living Dead 3D (recenserad här); Jeff Broadstreet. Resultatet är ungefär det samma.. det vill säga skit. Effekterna ser horribla ut, green screensen är uppenbara varje gång någon form av action inträffar och filmen i sig är rätt händelselös egentligen. Filmen hade dessutom kunnat heta någonting helt annat än Night Of The Living Dead då den inte har ett piss med den filmen att göra, mer än att Night Of The Living Dead från 1968, Dawn Of The Dead från 1978, Day Of The Dead från 1985 och remaken av Night från 1990 nämns i en ganska komisk dialog mellan Divoff och Combs, där de filmerna målas upp som ”riktiga händelser” som har ”blivit nedtystade” (likt skämtet i Return Of The Living Dead).

Enda anledningen till att se det här skräpet är Divoff och Combs, de gör båda suveräna prestationer även om de har ett manus i hand som är så uselt att det är mer skrämmande än vad filmen i sig är. Vill man å andra sidan se bra filmer med Divoff och Combs kan man lika gärna kika på de två första Wishmaster filmerna och Re-Animator filmerna istället för den här dyngan.

Bad Ass 2: Bad Asses av J

Tre år har gått sedan Frank Vega (Danny Trejo) räddade en mörkhyad man på en buss från att åka på stryk av två nynazister. Frank har köpt ett gym och lär ut boxning och lever ett ganska stillsamt liv. Men när en av hans toppelever blir mördad bestämmer sig Frank för att ta reda på vad som egentligen hände och vem som låg bakom det hela. Det dröjer dock inte länge förrän han får sällskap av sin sura och vresiga granne tillika butiksägare Bernie (Danny Glover) i sökandet efter de ansvariga.

Jag gillade den första filmen, Bad Ass. Visst, den var verkligen inte sofistikerad eller ens oförutsägbar, utan en regelrätt hämndhistoria med en del komiska aspekter till den som gjorde att jag gapskrattade. Jag blev ganska förvånad när jag sedan, efter att jag sett Bad Ass, såg att en uppföljare skulle komma; Bad Ass 2: Bad Asses. Till en början var jag lite skeptisk, men det släppte ganska snabbt efter att jag hade slagit igång filmen.

Bad Ass 2: Bad Asses är suverän! Troligtvis till och med bättre än den första filmen när jag tänker efter. Danny Trejo och Danny Glover (två Danny’s till priset av ett) är svinbra i huvudrollerna och gör ett perfekt omaka par som dunkar skiten ur följeslagare till skurkarna, även om de ser ut att vara från förrförra seklet, samtidigt som de levererar en hel del komiska kommentarer som fick mig att gapskratta. I övriga roller ser vi bland annat Andrew Divoff (Wishmaster, Wishmaster 2) i en hyfsat liten, men viktig, roll och Kirsty Hill (aka porrstjärnan Sophie Dee) i en cameo. Effekterna varierar lite grann (exempelvis fnyste jag lite grann åt en explosion som såg ut att vara direkt tagen ur en TV-serie eller något liknande), men fungerar då fokuset inte ligger på dem.

Bad Ass 2: Bad Asses är en jävligt bra och underhållande film som jag lätt kan tänka mig att se igen. Och igen. Och igen. Rekommenderas.

En tredje film i serien kommer nästa år, tills dess kan ni ju läsa min recension av Bad Ass också.

Wishmaster 2: Evil Never Dies av J

Andra filmen, av fyra. Djinnen är återigen tillbaka och våldet fortsätter.

Under ett inbrott lyckas inbrottstjuvarna klanta till det så att larmet går. Vakter kommer och skottlossning följer. En gammal staty blir sönderskjuten och en bit av statyn ramlar loss. I biten sitter en rubin som en av tjuvarna tar med sig. Ett par ögonblick senare tappar tjuven som tagit rubinen, rubinen på golvet vilket resulterar i att den spräcks till fyra delar (har jag för mig iaf), ett ögonblick senare blir en av tjuvarna skjuten och den andra skjuter vakten. Sedan blir det lite gråt och skvätt. Tjuven som klarade sig pyser därifrån med benen på ryggen och sätter sig i säkerhet i sin lägenhet, typ.

Lite grötigt att fatta kanske men, ja. Vi fortsätter.

Under tiden hon sitter i lägenheten (ja, alltså, det är en tjej, igen, som ska kämpa mot Djinnen) tar sig Djinnen ut och blir anhållen av polisen som kommer dit. Han tar på sig skulden för inbrottet samt dom döda som hittats på platsen. Han hamnar på kåken, där han börjar samla in själar på löpande band. När själarna är slut drar han vidare, dvs ut, för att leta reda på tjejen som befriade honom, för att uppfylla dom 3 önskningarna han måste uppfylla.

Andra filmen är, faktiskt, bättre än första filmen. Den innehåller fortfarande samma svarta humor och en hel del slaskscener och effekterna är fortfarande på toppklass. Att det är Andrew Divoff som återigen axlar rollen som den onda Djinn gör filmen bara bättre (ni kommer förstå när jag skrivit recension på 3an).

Finns inte så mycket mer att säga om den här filmen. Gillar man ettan, gillar man troligtvis också tvåan. Så, ta och se båda.

http://www.imdb.com/title/tt0156182/

Wishmaster av J

Första filmen i en serie av fyra.

Efter en olycka nere vid hamnen där en man blir krossad av en staty (spelad av Ted Raimi) hittar en av hamnarbetarna en röd rubin som han senare lämnar in på en pantbank. Rubinen visar sig innehålla en ond ande, en Djinn.

Pantbanksägaren lämnar in stenen på ett ställe där dom kollar värdet på ädelstenar etc. En av dom anställda åtar sig att kolla stenen och lämnar den till en vän som ska kolla upp den, vilket resulterar i att Djinnen släpps lös.

Djinnen uppfyller önskningar åt människor, mot deras själar…och Djinnen behöver 1000, så han börjar sakta men säkert arbeta sig framåt. När Djinnen uppfyllt 1000 önskningar och fått 1000 själar måste han uppfylla 3 önskningar åt den som var ansvarig till att han kom lös, dvs kvinnan som åtog sig att kolla upp värdet på stenen.

Den här filmen är riktig hygglig och innehåller en del riktigt slaskiga scener, samt en del svart humor som man kan sitta och småskratta åt. Att flera välkända skräckfilmsskådisar är med är också rätt skoj och att samtliga får på pälsen är nästan ännu roligare.

Kane Hodder (aka Jason Voorhees eh?) får veta hur det känns när någon, bokstavligt talat, ”går igenom en”, Robert Englund får veta hur en bläckfisk känner sig och sist, men inte minst, Ted Raimi får veta hur köttfärs blir framtaget på ett ganska maskulint sätt.

Effekterna är riktigt bra i den här filmen och är riktigt påkostade, även om det här är i grund och botten en B-film.

Öhm, vet inte riktigt vad jag ska skriva mer om den här filmen. Det är en hygglig skräckfilm som faller nog dom flesta i smaken som gillar skräck.

Mycket nöje.

http://www.imdb.com/title/tt0120524/