Helt Perfekt Glob

Midsommar (Director’s Cut) av J

Dani (Florence Pugh) och Christian (Jack Reynor) är ett amerikanskt ungt par vars förhållande är på randen att braka samman. Men efter en familjetragedi som håller dem samman bjuder Christian med den sörjande Dani att följa med honom och hans vänner på en resa till ett once-in-a-lifetime midsommarfirande i en liten svensk by. Vad som börjar som ett bekymmerslöst sommarfirande tar snart en olycksbådande vändning när de inskränkta byborna bjuder in deras gäster att medverka i festligheter som framställer det idylliska paradiset allt mer skrämmande och känslomässigt skakande.

Jag tror att jag var en av få som inte lyfte Ari Aster’s Hereditary (recenserad här) till skyarna och ansåg att det var en (om inte den) bästa skräckfilmen på årtionden. Jag gillade filmen, men jag såg också dess brister – även efter en andra titt. Det var väl egentligen den största anledningen till att jag inte hade någon som helst brådska att ta mig ann hans nästa film, Midsommar. Nu när det äntligen var dags att titta på filmen så fick det bli den runt tjugo minuter längre director’s cut versionen av den, vilket jag tror kanske var det rätta valet då den här versionen av filmen tydligen ska förlänga vissa scener och även stoppa in en handfull nya scener som inte var med i bioklippningen – vilket ska tillföra mer djup, som jag har förstått det. Hur som helst…

Jag gillade Midsommar. Faktiskt mer än Hereditary. Jag kan inte säga något om bioklippningen då jag inte har sett den, men med tanke på att director’s cut versionen av Midsommar knappt hade någon dödtid tvivlar jag på att den har det heller. Det händer hela tiden någonting, oavsett om det är direkt framför kameran eller i bakgrunden när karaktärer står och för dialog. Speltiden på nästan tre timmar försvann i ett nafs och jag var ärligt talat en gnutta förvånad när sluttexterna började rulla, det kändes helt enkelt inte som att jag suttit och tittat på film i nära tre timmar. Filmen är dock inte ett dugg läskig, men den är istället så pass bisarr, äcklig, oförutsägbar och knepig att det är svårt att slita ögonen från den.

Ångrar jag att jag väntade med att se Midsommar? Nej, inte direkt. Director’s cut versionen av filmen känns som en komplett film utan en massa extra påklistrat bara för att regissören tyckte att produktionsbolaget lagt sig i hans projekt. Skulle jag sätta mig nu och titta på bioversionen så tror jag att jag skulle få en känsla av att något fattas tack vare att jag såg director’s cut versionen först.

Hur som helst, director’s cut versionen av Midsommar är en riktigt bra film och jag kommer nog att återkomma till den så småningom – förhoppningsvis med någon som inte sett filmen och inte vet vad som händer i den. Rekommenderas.

Hereditary av J

Efter att hennes mentalt sjuka mor gått bort börjar Annie (Toni Collette) tillsammans med sin man Steve (Gabriel Byrne) och deras två barn, Peter (Alex Wolff) och Charlie (Milly Shapiro), att sörja. Mitt i sorgearbetet börjar underliga saker att inträffa i huset och efter att en tragisk olycka inträffat börjar Annie att sakta men säkert att nysta upp kryptiska och allt mer skrämmande mörka hemligheter i familjens anor…

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare och jag tycker att det tål att upprepas; jag är överlag en motståndare till slow burns, men kan då och då gilla såna filmer. Hereditary är just en sån film. Hereditary är också en sån där film jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan tycker jag att den fungerar väldigt bra som ett mörkt och psykologiskt drama med undertoner/influenser från skräckgenren, men å andra sidan gör förklaringen som kommer in i slutet av filmen att det hela krackelerar för mig – speciellt då filmen slutar på ett så stort ”MEH!”-sätt att jag bara satt och skakade på huvudet när sluttexterna började rulla. Jag menar inte att filmen blir per automatik usel bara för att slutet var en stor faceplant i mina ögon, det jag menar är att slutet inte var värdigt resten av filmen. Hade filmen löpt hela linan ut och varit subtil fram till sluttexterna och bara hintat om vad som pågick hade jag nog faktiskt kunnat gilla filmen mer än vad jag slutligen gjorde.

Filmen är överlag lika läskig som Bumbibjörnarna (exempelvis fick en av chock-sekvenserna mig att börja gapskratta), men build-upen är ruskigt välgjord och väldigt gripande (vilket är något jag har börjat gilla mer och mer med åren när det kommer till dramafilmer). Vissa sekvenser pågår dock lite för länge och det blir utdraget lite här och där, så en mindre trimning på sina ställen hade varit uppskattat från i alla fall min sida. Skådespelarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer ser bra ut.

Nå. Jag gillar majoriteten av Hereditary, men slutet är verkligen inte värdigt resten av filmen. Helt ärligt så känns det som att manusförfattaren tillika regissören, Ari Aster, inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen, därav det – i mitt tycke – undermåliga slutet. Jag skulle hur som helst säga att Hereditary är värd att se, så länge man förbereder sig på det där slutet jag tjatat om igenom hela recensionen. Ja, såvida man inte har något bättre att se då.