Helt Perfekt Glob

Early Frost av J

Detektiven Mike Hayes (Guy Doleman) jobbar på ett skilsmässoärende när han snavar över en serie av mörkläggningar som leder honom till ett lik. Hans undersökningar för honom in i två familjer som bor i en av Sydney’s förorter. Även om de verkar på ytan vara helt vanliga människor är en av dem en mördare.

Hayes stöter på den underlige tonåringen David Prentice (David Franklin), som har satt ihop en klippbok med artiklar om våldsamma dödsfall och mord, och Val Meadows (Diana McLean), en änka som tror att någon är ute efter att mörda henne. Ju djupare undersökningen går, desto konstigare och mer komplext blir fallet. Det verkar som att de enda som hatar Val tillräckligt mycket för att vilja se henne död är hennes egen familj. Kan det vara hennes två söner, som fått nog av hennes dominanta natur, hennes älskare eller kanske hennes bästa vän?

Early Frost är en australiensisk slasher-thriller från 1982 som inte bara var seg, tråkig och fullständigt ointressant, den var också så pass osammanhängande att jag vart tvungen att kolla upp vad fan den egentligen handlade om efter att ha tittat på den. Den bästa aspeketen av filmen är dess skådespel, även om det känns mer som att man sitter och tittar på ett TV-drama från 80-talet än en slasherfilm från tidigt 80-tal.

Filmens slut är en ordentlig huvudkliare också och jag vet inte riktigt vad fan som hände där egentligen. Vem var mördaren egentligen? Med tanke på att filmens regissör (enligt producenten David Hannay i en kort kommentar på filmens IMDB sida från 2005) blev borttagen och de två producenterna Geoffrey Brown och Hannay fick agera okrediterade regissörer för att försöka fixa ihop filmen så gott det gick så verkar det som att Early Frost hade sin beskärda del av problem.

Nej, Early Frost är inte en bra film och det är ingenting du behöver spendera någon tid framför. Filmen är bortglömd av en anledning. Skippa.

Brahms: The Boy II av J

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

Next Of Kin av J

Efter hennes mors död ärver den unga kvinnan Linda (Jacki Kerin) ålderdomshemmet Montclare. Kort efter sin ankomst finner hon sin mors gamla dagböcker, som beskriver underliga händelser som inträffat i den stora villan genom åren; kranar som sätter på sig själv, ljus som tänds och röster som hörs i natten. Kort därpå börjar det hennes mor beskrivit i sina dagböcker även inträffa kring Linda och hon börjar sakta men säkert att inse att Montclare ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som kan kosta henne livet.

Next Of Kin från 1982 är en av de där filmerna jag har spanat in under många år. Jag har sett det ikoniska omslaget av filmen otaliga gånger men aldrig brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till att jag inte sett den tidigare har nog berott på att jag under alla år av någon outgrundlig anledning inbillat mig att filmen var en spökhusfilm, vilket den inte är. Next Of Kin är en slow burn slasher med en tät atmosfär som genomsyrar hela filmen. Filmen är både välgjord och välspelad, men hade nog mått bra av att ha varit tio minuter kortare – vissa scener pågår lite för länge och blir mer utfyllnad än något annat. Förväntar man sig dessutom mycket slasheraction lär man bli besviken då filmen är väldigt återhållsam med det. Den är faktiskt så pass återhållsam med det att det känns som att filmens slasherdel blev instoppat med skohorn i sista stund bara för att slashergenren var populär kring då filmen spelades in.

Nåja.. Next Of Kin är överlag en okej film. Även om den inte levererade det jag förväntade mig att den skulle göra så finns det definitivt sämre filmer där ute från samma tidsperiod. Det kommer emellertid nog att dröja innan jag ser om den.

Strange Behavior av J

Änklingen John Brady (Michael Murphy) är polischef i den sömniga småstaden Galesburg, Illinois där han har bott större delen av sitt liv. John har levt ett stormigt liv tillsammans med sin son Pete (Dan Shor) sedan hans frus mystiska död flera år tidigare, som han alltid varit övertygad om att hennes nu mer bortgångne chef, Dr. Le Sange (Arthur Dignam), hade något att göra med. Han och Pete’s liv har hur som helst börjat återgå till det normala då John har börjat dejta Barbara (Louise Fletcher), en servitris på det lokala haket. Men när en rad bestialiska mord plötsligt lamslår den lilla staden börjar John misstänka att de ohyggliga brotten kan ha kopplingar till de hemliga experiment som utförs vid stadens colleges psykologiska avdelning…

Strange Behavior – eller Dead Kids, Human Experiments eller Small Town Massacre som den också är känd som – är en sci-fi slasher från 1981 som tar konceptet med slashergenren och gör en egen grej av det, vilket funkar sisådär i mitt tycke. Jag föredrar mina slasherfilmer där en psykotisk galning springer runt i mask och har ihjäl folk till höger och vänster, medan det är flera olika personer som gör just det i Strange Behavior – både med och utan mask – vilket bitvis blev ganska långdraget. Skådespelet varierar från ganska bra till skrattretande uselt, vilket även gäller för effekterna.

Filmens största problem är händelseförloppet i den till och från börjar släpa och även om den bitvis blir skönt cheesig så blir jag aldrig riktigt fängslad i det som händer. Hade filmen kortats ner med tio, femton minuter och om de lagt in ett mord eller två till hade jag antagligen diggat filmen mer, men som den är så hade jag bitvis svårt att låta bli att sträcka mig efter telefonen för slösurfning medan filmen gick.

Överlag är det en hyfsad välgjord och okej film för vad den är, men den föll inte mig hundra procent i smaken helt enkelt. Konceptet var förvisso intressant, men jag föredrar som sagt mina slasherfilmer där mördaren bär mask igenom hela filmen och där klimaxet går ut på att avmaskera denne för en sista konfrontation. Nåja. Det finns sämre filmer än Strange Behavior, det är något som är säkert.

The Loved Ones av J

I ett försök att undvika att köra på en spöklik figur ute på vägen kraschar highschool eleven Brent (Xavier Samuel) sin bil in i ett träd, varpå hans far som är med i bilen dör. Med det konstanta konfronterandet av hans mors känslomässiga kollaps efter olyckan flyr Brent in i ett marijuana fyllt moln med hög metal musik för att blockera smärtan och skuldkänslorna. När Brent tackar nej till Lola’s (Robin McLeavy) inbjudan till att gå på skolbalen tillsammans med henne tar hans avvisande en mörk vändning in i en obegriplig mardröm. Bara timmar innan balen blir Brent kidnappad och tagen till Lola’s hem av hennes sinnessjuke far (John Brumpton), som är fast bestämd att göra hans prinsessas drömmar sanna…

När det kommer till torture porn subgenren – som växte fram med filmer som Hostel och Saw – varierar det ganska ordentligt i vad jag gillar och inte gillar. Exempelvis tycker jag att Hostel filmerna är överskattad smörja, medan mitt hjärta bultar lite extra för Saw filmerna. Den australensiska torture porn filmen The Loved Ones från 2009 hamnar någonstans mitt emellan de två franchisérna. Det är en film som inte bjuder på speciellt mycket nytt, men som överlag är helt okej för vad den är och för vad den försöker göra.

Filmen är välspelad och effekterna ser bra ut, men jag kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att manusförfattaren hade tittat på The Texas Chainsaw Massacre från 1974 och tagit middagsscenen i den filmen och dragit ut den till runt 40 minuter (utan allt gapande och skrikande), för att sedan slänga in en subplot som egentligen inte mynnar ut i någonting (även om det i slutet visar sig finnas en koppling till filmens huvudstory) och som mest kändes inslängd för att fylla ut speltid.. och för att ha en handfull scener med comic relief, som inte hör hemma i den här typen av film. Med det sagt så kan jag säga att jag faktiskt tyckte subploten i filmen var den mest intressanta och underhållande delen av filmen då huvudstoryn kändes en aningen trött och återanvänd från andra – bättre – filmer.

Nå. Jag har sett sämre filmer än The Loved Ones, men jag har definitivt sett bättre också. Den är som sagt okej för vad den är och för vad den försöker att göra, men jag kan inte direkt påstå att jag kommer springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

Better Watch Out av J

Det är juletider och tonåringen Ashley (Olivia DeJonge) ska sitta barnvakt åt tolvåringen Luke (Levi Miller), likt många gånger tidigare. Men det som börjar som vilken annan kväll som helst tar en ordentlig vändning då en grupp inkräktare bryter sig in i huset. Ashley inser dock snart att det här inte är ett ”normalt” inbrott.

Better Watch Out från 2016 tar home invasion konceptet (som jag personligen tycker har börjat bli smått uttjatat nu) och kör sin egen grej med det. Istället för att göra som precis alla andra home invasion filmer bjuder filmen på någonting fräscht med en hel del vändningar fram och tillbaka, vilket jag personligen uppskattade. Filmen är inte helt oförutsägbar givetvis, men det är en välspelad och underhållande popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer. Den förtjänar en rekommendation och det är just det jag kommer ge den. Rekommenderas.

Red Christmas av J

Matriarken Diane (Dee Wallace) har bjudit in sina barn för att fira den sista julen i deras familjehem. Mitt under firandet får familjen plötsligt en mystisk, huvbeklädd och utvecklingsskadad besökare som presenterar sig som Cletus (Sam Campbell), som de bjuder in. Men när Cletus börjar att uppföra sig på ett underligt sätt bestämmer sig familjen för att slänga ut honom – vilket de inte skulle ha gjort.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle få när jag satte mig för att se Red Christmas från 2016, men jag hoppades i alla fall på något annat än vad jag fick. Förstå mig rätt här; skådespelet är överlag okej (Wallace är givetvis den bästa framför kameran här), effekterna ser överlag okej ut för den här typen av film och manuset fungerar helt okej även om det knappast är nyskapande. Det stora problemet jag har med filmen är dess kamera arbete. Jag har sett found footage filmer som har haft bättre kamera arbete än det som förekommer i den här filmen. Skakar inte kameran är bilden in-zoomad till max och ur fokus, vilket medförde att jag i flera scener satt och undrade vad fan som pågick egentligen då kameran slungades åt alla möjliga håll.

Hade kamera arbetet varit bättre i Red Christmas hade det varit en genuint bra modern lågbudget slasher, men tack vare att de tillsatte en klåpare som filmfotograf sjunker betyget avsevärt i mina ögon. Jag kan ta halftafligt filmmakeri så länge jag kan se vad fan som pågår i filmen – vilket man stundtals inte gör här. Bortser man från det är filmen okej för vad den är, men det är troligtvis inte något jag kommer att börja se om varje år kring juletid.

Charlie’s Farm av J

Vännerna Jason (Dean Kirkright) och Mick aka Donkey (Sam Coward) har bestämt sig för att åka ut på en road trip till den australiensiska bonnvischan för att besöka den beryktade platsen ”Charlie’s Farm”, som tros vara hemsökt. De lyckas övertala Jason’s flickvän Natasha (Tara Reid) att ringa hennes bästa vän Melanie (Allira Jaques) så att de bägge kan följa med på resan. De talar emellertid aldrig om för tjejerna om platsens blodiga förflutna; under 1980-talet ägnade sig farmarparet John Wilson (Bill Moseley) och hans fru Merideth (Trudi Ross) sig åt att tortera, mörda och äta otaliga offer på platsen tills det att de blev lynchade av en mobb – men inte innan Merideth hann gömma deras förståndshandikappade son Charlie, som aldrig återfanns.

Väl på plats bestämmer sig gruppen för att övernatta och utforska området närmare dagen därpå, ovetandes att Charlie (Nathan Jones) fortfarande bor på farmen – och att han har vuxit upp till ett över två meter högt och hundrasjuttiofem kilo tungt vidunder av psykotiska muskler!

Charlie’s Farm är en australiensisk slasherfilm från 2014 som går i ungefär samma fotspår som Wrong Turn och Hatchet filmerna. Skillnaden på den här filmen och de filmerna är att det är väldigt lång build-up här, nästan onödigt lång faktiskt. Förvisso är det två flashback-sekvenser där det händer saker, men det är först när det är i runda slängar kring trettio minuter kvar av filmen det börjar röra på sig i nutid.

Trots den långsamma build-upen gillade jag filmen. Skådespelarna är bra, karaktärerna är (överlag) underhållande att titta på och gore-effekterna är både praktiska och slafsiga – score! Även om Bill Moseley och Kane Hodder har små roller här så är filmen som bäst när dessa två herrar står framför kameran. Nathan Jones var dessutom helt rätt person att sätta i rollen som Charlie – karln är för fan gigantisk!

Charlie’s Farm var för mig ett blindköp när jag handlade hem en hel bunt med slasherfilmer från brittiska Amazon och den visade sig vara en av de bästa av den högen. Rekommenderas.

Wyrmwood av J

Ett meteorregn över Jorden är startskottet till slutet då den lyckas utlösa en zombie apokalyps. Mekanikern och familjemannen Barry’s (Jay Gallagher) liv slits i stycken i och med det annalkande slutet. Hans syster, Brooke (Bianca Bradey), har i sin tur blivit kidnappad av en grupp gasmaskklädda soldater och blir experimenterad på av en psykotisk doktor. Medan Brooke planerar sin flykt beger sig Barry, ovetandes om sin systers situation, ut på vägarna för att hitta henne och slår sig ihop med tre andra överlevanden, Benny (Leon Burchill), Frank (Keith Agius) och Kelly (Cain Thompson). Men att hitta Brooke och samtidigt göra det i ett stycke är lättare sagt än gjort då vägarna kantas av horder med köttätande bestar som vill se gruppen som sin lunch…

Likt fransmännen vet australiensarna i regel (i alla fall av vad jag har sett) hur man gör underhållande film – och Wyrmwood är inget undantag. Den bjuder inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men var å andra sidan en av de bättre zombiefilmerna som kommit sista tjugo åren. Filmens action var underhållande och de små referenserna till Mad Max som var strödda över hela filmen var kul (exempelvis påminner huvudkaraktären en hel del om Max Rockatansky). Det filmen faller lite grann på är dess humor som är ganska hit ’n miss, i alla fall för min del. En del gags var klockrena, medan andra föll väldigt platt.

Wyrmwood bjuder som sagt inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men den fungerar utmärkt som en kul popcornfilm och utklassar en hel del skit i genren. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig – även om jag hade klarat mig finfint utan de komiska elementen, som verkar vara ett måste i dagens zombiefilmer av någon underlig anledning.

En serie baserad på filmen verkar även vara under produktion, under titeln Wyrmwood TV. Flera karaktärer från filmen verkar även ska dyka upp i den. Den som lever får se…

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.