Helt Perfekt Glob

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida jag inte fastnade framför någon episod som gick på TV just då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

The Strangers: Prey At Night av J

Föräldrarna Mike (Martin Henderson) och Cindy (Christina Hendricks) har fått nog av sin tonårsdotter Kinsey’s (Bailee Madison) upproriska beteende och har bestämt sig för att skicka iväg henne till en släkting som driver en avskild husvagnspark. Tillsammans med dottern och deras son Luke (Lewis Pullman) beger de sig iväg till sagda släkting för att lämna över henne. Väl där upptäcker de emellertid att området ligger öde och att de blivit hänvisade till en specifik vagn av deras släkting.

Kort efter deras ankomst knackar en kvinna på dörren och frågar ”Är Tamara hemma?” – för att sedan försvinna ut i natten. Det de inte vet är att detta är bara början på en natt av terror då tre maskerade psykopater har satt sina sikten på familjen med ett enkelt syfte; att döda dem allihop…

The Strangers: Prey At Night är uppföljaren till 2008 års home invasion skräck-thriller The Strangers – och troligtvis en uppföljare inte många hade räknat med. I alla fall inte tio år efter sin föregångare, heh.. nåväl..

Om du förväntar dig en upprepning av den första filmen kan jag meddela att du kan vara helt lugn – eller besviken, det är upp till dig; Prey At Night skiljer sig avsevärt från sin föregångare. Filmen är mer actionpackad, våldsam, högljudd, rakt igenom stendum och allt annat än logisk. Det långsamma (och i mitt tycke utdragna) tempot från den första filmen är i stort sett bortblåst och även om det finns en viss hint av en långsammare uppbyggnad i början av filmen så spårar den så småningom ur och följer den traditionella formeln för en slasherfilm, vilket Prey At Night i allra högsta grad är.

Jag gillade Prey At Night. Inte för att den kommer gå till världshistorien som film eller att den överhuvudtaget var läskig utan för att den försökte inte vara någonting annat än en dum, kul och underhållande slasherfilm. Skådespelarna var till större delen okända ansikten för mig, bortsett ifrån Bailee Madison som medverkade i Don’t Be Afraid Of The Dark remaken från 2010 (recenserad här), men gjorde överlag bra insatser – i alla fall för den här typen av film. Effekterna (de man i alla fall fick se) såg bra ut och det märktes klart och tydligt att det var en film med en större budget bakom (till skillnad från många andra indieslashers som kommit sista femton åren). Manuset var helt okej för vad det var, men innehöll samtidigt stora logiska luckor fram mot slutet av filmen. Vilket säkerligen retar upp någon. Personligen skrattade jag mest åt dem tack vare hur absurda de var.

Om jag överhuvudtaget ska klaga på någonting med Prey At Night så vore det väl att filmens body count är lite låg i mitt tycke. Jag hade gärna sett lite mer slasheraction än vad som erbjuds här. Det i sig är väl egentligen ingenting som drar ner betyget men jag tycker att de hade kunnat slängt in ett par betydelselösa karaktärer de kunnat fimpa av i förbifarten, just saying…

Hur som helst så gillade jag The Strangers: Prey At Night. Den är knappast felfri, men vill man se någonting osofistikerat med hyfsat högt tempo och en avsaknad av hjärna (och logik) så passar den här filmen ganska bra. Att man egentligen inte behöver ha sett föregångaren för att se den gör saken bara bättre. Rekommenderas.

Läs gärna också min recension av The Strangers, som du finner här.

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.