Helt Perfekt Glob

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

Amer av J

Tre nyckelmoment, alla sensuella, definierar Ana’s liv. Hennes sinnliga sökan svajar mellan verklighet och färgade fantasier vilken blir mer och mer tryckande. En svartbeklädd hand hindrar henne från att skrika. Vinden lyfter hennes klänning och smeker hennes lår. Ett rakblad stryker längs hennes hud. Var kommer denna kaotiska och karnivoriska resa att lämna henne?

Har du varit med om någon gång att du tittat på en film som inte engagerar dig speciellt mycket, varpå du plockar fram telefonen för att kolla exempelvis Facebook eller något liknande lite kort under filmens gång? Den fransk-belgiska filmen Amer var just en sån film för mig. Skillnaden var dock att jag kunde inte slita ögonen från telefonen och fortsätta koncentrera mig på filmen runt tio minuter in.

Amer är något av den sämsta skiten jag någonsin har lagt mina ögon på. Hela filmen är ett misch-masch av starka färger, underlig klippning, underliga filmade vinklar, inget som helst manus att följa, minimal dialog, femhundra inzoomningar på ögon, trehundra inzoomningar på andra orelevanta saker och så vidare. Det hela blir väldigt gammalt, väldigt snabbt och det är överhuvudtaget inte intressant på något som helst vis. Att jag överhuvudtaget bestämde mig för att se filmen var på grund av att den följde med som en bonusfilm på Njutafilms dvd release av L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tears.

Hur som helst så tänker jag inte lägga ner mer tid på den här dyngan än vad jag redan har gjort. Jävla arthousesmörja.

Starry Eyes av J

Sarah (Alex Essoe) är en ung kvinna med drömmar om att slå igenom som skådespelerska i Hollywood. Hon hankar sig fram som servitris på ett snabbmatshak och går på provspelningar utan någon större framgång. Hennes lycka verkar emellertid vända då hon efter en provspelning får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till: huvudrollen i högaktade Astraeus Pictures nya skräckfilm ”The Silver Scream”, med löfte om att bli känd över en natt. Enda haken är att hon måste ingå i ett avtal i utbyte – ett avtal med ett mycket högt pris…

Starry Eyes är en amerikansk-belgisk samproduktion från 2014. Filmen är en slow burn, där första halvan sakta men säkert bygger upp inför den förvånansvärt våldsamma andra halvan. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och även om manuset inte är speciellt oförutsägbart så fungerar det fint här. Jag menar, det är knappast en film man tittar på för att få gnugga geniknölarna under dess speltid…

Jag brukar ha en del problem med slow burn filmer (speciellt de där det inte händer så värst mycket under första halvan). Starry Eyes är ett undantag. Det är en mörk och slagkraftig, om än till en början långsam, satir om hur vidrig världen kan vara. Jag gillar den. Jag gillar den mycket. Jag ger den en rekommendation, så gå och se den nu.

Devil’s Nightmare av J

Första gången jag fick nys om den belgiska/italienska filmen Devil’s Nightmare var när jag skulle se den urusla Messiah Of Evil (recenserad här), då jag såg ett double feature cover av Devil’s Nightmare och den filmen. Av ren nyfikenhet kollade jag upp Devil’s Nightmare och tyckte att filmens story verkade vara intressant, vilket lockade mig till att se den…

En grupp turister kör vilse när de är ute någonstans i Östeuropa. De stöter på en underlig gubbe ute på ett fält och får färdbeskrivning, men får också veta att de inte kommer hinna med den färjan de skulle med. Gubben föreslår att de ska åka till ett närliggande slott, vars ägare brukar släppa in turister för mat och säng för natten mot en mindre slant. Väl på slottet får gruppen både mat, rum och även berättat för sig om slottets blodiga och hårresande förflutna. Det dröjer inte länge förrän det dyker upp ytterligare en besökare vid slottet, men som inte är där för varken mat eller husrum, utan för att utkräva gruppens själar åt Satan…

Som sagt; storyn lockade mig och att den gjorde det handlade nog mycket om att jag hört/sett den i olika tappningar och vridningar förr och att jag tycker den är bra. Iaf idéen bakom den. Devil’s Nightmare gör en hyfsad tappning av historien, men faller hårt på flera punkter. Exempelvis skiter de fullkomligen i att dölja vem som är ansvarig för morden; de mer eller mindre slänger det rakt i ansiktet på tittaren vilket gör att man mest sitter och väntar på att karaktärerna ska avverkas en efter en. Ett annat bra exempel är att de fyller ut speltiden med en massa långtråkiga scener, däribland en totalt ointressant och onödig sexscen mellan två tjejer som inte tillför ett skit i storyn och känns enbart otroligt överflödig. Bortser man ifrån ett par scener i början av filmen där butlern berättar om slottets historia så är filmen ganska händelselös och långdragen runt timmen in i den, men när det väl börjar röra på sig så blir det hyfsat intressant och hela filmen avslutas med en fin twist som fick mig att småle lite grann. Kort sagt; det filmen gör fel är att den förlitar sig på stämning, vilket den inte direkt har egentligen.

Skådespelarna är dock bra, men uselt dubbade från franska till engelska. Effekterna är rätt minimala och det lilla blodet som finns med i filmen är så klart Falu Rödfärg-aktigt och inte speciellt övertygande.

Jag skulle inte kalla Devil’s Nightmare för en bra film, även om den har några ljuspunkter i sig (så som de kusliga berättelserna butlern berättar i början av filmen). Det hela är överlag på tok för långdraget och ointressant för att filmen ens ska vara värd att se en gång till, men har man en fetisch för äldre filmer med långsamma manus så är Devil’s Nightmare säkerligen ett givet val.

En sista grej jag vill påpeka är filmens titel. Devil’s Nightmare är den amerikanska utgåvans titel (åtminstone en av dem), medan den hette La plus longue nuit du diable i Belgien och La terrificante notte del demonio i Italien. Och yes; filmen har så klart ett tiotal andra aka-titlar under sig, däribland Vampire Playgirls – vad nu den titeln har med filmens handling att göra…

Nightmare On Left Bank av H

En recension av den belgiska skräckfilmen ”Nightmare On Left Bank” som jag skrivit kan du nu gå och läsa på DVDKritik.se, betitlad ”Skräckfilm som inte skrämmer”.

Les mémés cannibales (aka Rabid Grannies) av J

Det är dags för kalas! Två äldre och rika damer bjuder in deras giriga släktingar och deras anhöriga till sitt delade födelsedagskalas för att äta mat och tårta. Dessvärre har även det svarta fåret i släkten bestämt sig för att göra en snabb visit hos de två damerna och lämnar efter sig ett paket till dem. Under middagen öppnar de två damerna paketet, som till synes bara innehåller en välsnidad låda – men som innehåller någonting…

Strax efter att de öppnat paketet och lådan inträffar någonting; de två snälla och rara damerna förvandlas till två blodtörstiga, rabiata och kannibalistiska kärringar ifrån helvetet! Den trevliga födelsedagsfesten förvandlas väldigt snabbt till en kamp på liv och död för gästerna. Vem kommer överleva natten? Och vad kommer det vara kvar av dem?

Les mémés cannibales – eller Rabid Grannies – är en fin liten fransk/belgisk/nederländsk produktion ifrån 1988 som kan liknas vid Dèmoni (Demons) on crack. Transformationssekvensen påminner om den i Dèmoni och istället för biobesökare får vi här två gamla kärringar som går ett liknande öde till mötes som biobesökarna i Dèmoni. Fast.. förväntar man sig en storslagen, påkostad och välgjord film får man nog leta vidare.

Effekterna i filmen är fruktansvärt lågbudget och makeupen ser inte så värst ut, men det tillför även till den komiska aspekten med filmen. Skådespelarnas agerande är stelt och träaktigt, samtidigt som dubbningen är horribel emellanåt. Filmen spelades in med franska skådespelare som försökte tala engelska (vilket syns), men blev sedan överdubbat av engelsktalande skådespelare som fick lov att följa de ganska underliga läpprörelserna aktörerna har. Den komiska delen i filmen är helt okej hur som helst. Några gapskratt förekommer, men det är inte så att man sitter dubbelvikt och kvider av garv direkt.

Det som är bra med filmen är att den är så.. så.. morbid (ja, bara det gör filmen sevärd). Hela idéen om två besatta gamla kärringar som löper amok är rent av skrattretande och.. ja.. det är helt enkelt en film man ska ta med en nypa salt och inte ta på så stort allvar.

Så, fram med chipsen, läsken och bästa TV-fotöljen om du är en lågbudgetfilmstittare – annars undvik. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen iaf.

C’est arrivé près de chez vous (aka Man Bites Dog) av J

C’est arrivé près de chez vous (som betyder Det Hände I Ditt Grannskap) – eller Man Bites Dog som den är mer känd som internationellt – är en svart-vit film som blev producerad med en snålbudget av fyra filmstudenter, ledda av regissören Rémy Belvaux. Idéen bakom filmen tillkom från att spela in en dokumentär utan några pengar – vilket också försvårade inspelningen. Tack vare budgetproblem tog det dem ett år att göra klart filmen. Företaget fick slut på pengar flera gånger och inspelningarna fick lov att skjutas upp tills det att mer pengar hade kommit in. Många vänner och familjemedlemmar till filmmakarna bidrog till filmen, både bakom och framför kameran. Filmen fick slutligen åldersgränsen NC-17 av Motion Picture Association of America (MPAA) för grafiskt våld.

Nåväl. Filmens handling kretsar kring Benoît aka Ben (Benoît Poelvoorde), som tillsammans med ett gäng dokumentärfilmare gör en dokumentär om hans sadistiska och våldsamma vardag som seriemördare. Till en början är de tre dokumentärfilmarna opartiska i Benoît’s handlingar och står bara bredvid. Men allt eftersom inspelningarna fortskrider desto mer finner de sig själva i ett ökande kaotiskt våld som de plötsligt blir delaktiga i.

Jag har rätt lite att säga om den här filmen egentligen. Å ena sidan är det en bra film, å andra sidan är det en axelryckning. Den innehar en del våldsscener, men samtidigt koncentrerar sig filmen inte heller på våldet utan huvudpersonerna i filmen och deras handlingar. Skådespelarna gör enastående insatser och Poelvoorde är sjukt bra i huvudrollen – man får helt enkelt den där känslan av att han är helt sjuk i huvudet på riktigt. Den svart-vita bilden i filmen ökar trovärdigheten lite mer (då effekter så som blodstänk och blodpölar automatiskt blir färglösa så när som på en mörkaktig ton) och ger känslan av att man sitter och glor på en gammal halvsunkig dokumentär.

Nåja. Man Bites Dog är bra för vad den är och man kan egentligen inte klaga allt för mycket på den om man tänker på vad de hade för budget. Det är ingenting jag tänker rekommendera till ”vanliga” filmtittare, men de som är ute efter någonting lite annorlunda och udda, go ahead – kolla upp den. Jag avrundar den här recensionen med den här trivian:

Spoilervarning! Även om det aldrig är visat eller ens antytt i filmen att Benoît dödar en bebis hade originalpostern (som visas längre upp)  en bild där en bebis’ napp, tillsammans med stänkande blod, kommer från ett icke sebart mål i ändan av Benoît’s pistol. På de utländska release postrarna (utom Region 4/Australiensiska releasen) ändrades bebisens napp till en tandprotes (se bilden här brevid).