Under ett anfall mot den heliga staden Alamut i det persiska gränsområdet lägger en av de persiska prinsarna – Dastan (Jake Gyllenhaal) – vantarna på en mystisk dolk. Dastan, som struntade i sin äldre broders order och anföll staden på egen hand med sina män, blir hyllad som en hjälte av den persiska armén och när de anländer till det persiska palatset tar deras fader emot dem med stor glädje. Men glädjen blir kort då kungen blir mördad och Dastan blir utpekad som attentatsman. Dastan flyr och tar med sig i flykten Alamut’s prinsessa, Tamina (Gemma Arterton), som de tillfångatog efter segern i Alamut.
På flykt från den persiska armén upptäcker Dastan att dolken han fick tag i Alamut besitter gudomliga krafter och kan backa tiden, för att göra saker ogjorda samtidigt som han inser vem som förrått hans familj och vad han måste göra.
När Prince Of Persia: The Sands Of Time kom brydde jag mig inte i den speciellt mycket. Jag hörde ett tag efter att den släppts att den var rätt bra, men det tog ytterligare ungefär ett år innan jag införskaffade den – och nu har jag alltså slutligen sett den. Mitt tycke är som följer:
Som en äventyrsfilm (lite i stuk med Mumien filmerna som kommit sista 13 åren) är Prince Of Persia: The Sands Of Time riktigt bra. Det är lite segt i början innan det börjar röra på sig ordentligt, men det flängs runt, det är svärdfighter, slagsmål och till och med lite blod här och där, även om det är en Disney produktion. Men som en film baserad på det första Sands Of Time spelet (det finns fyra och jag har spelat igenom alla, yes) så kraschlandar den stenhårt. Filmen har inte ett dyft med spelet att göra mer än att den handlar om en dolk och tidens sand, utöver det skiljer sig filmen och spelet avsevärt och personligen blev jag grymt besviken när jag insåg att filmen bara var löst baserad på första spelet.
För det första hade filmen troligtvis blivit mer intressant om Gyllenhaal hade slagits mot sandsoldater i sin kamp om… eh.. att fixa det han ska fixa. Så att säga. För det andra var plottwisten en sån stor klyscha att man egentligen rätt snabbt kan räkna ut den, bara man sett lite film i sin dar.
Nåja. Filmen har iaf en bra skådespelarensamblé och jag tycker att Gyllenhaal är suverän i titelrollen. Effekterna i filmen är så klart påkostade och det fläskas på med den ena effekten efter den andra och hela filmen är (så klart) en ren effektfilm (likt Mumien filmerna, igen). Storyn är okej, men känns ändå bortkastad; de hade kunnat göra så mycket bättre – som sagt.
Har man ingen erfarenhet av Sands Of Time spelen är nog filmen bättre än om man har det. Men samtidigt som jag tycker filmen faller ganska platt (storymässigt) jämtemot spelen så är det ändå en rätt okej äventyrsfilm – även om den inte riktigt passar de minsta tittarna.
