Helt Perfekt Glob

Sin City (Recut, Extended & Unrated) av J

Basin City. En stad infesterad av kriminella, korrupta poliser och sexiga damer; en del söker hämnd, en del försoning och andra både och. Hartigan (Bruce Willis), en hederlig snut som har problem med hjärtat, har svurit en ed att beskydda strippan Nancy (Jessica Alba) som vid en ung ålder blev bortrövad av pedofilen Roark Jr. (Nick Stahl) – som inte bara har en försmak för unga flickor utan är också son till Senator Roark (Powers Boothe), som styr Basin City med en hjärnhand genom korruption. Den utstötta misantropen Marv (Mickey Rourke) är på ett självutnämnt uppdrag att utkräva hämnd för mordet på hans enda sanna kärlek, Goldie (Jaime King). Dwight (Clive Owen), Shellie’s (Brittany Murphy) hemliga kärlek, finner sig själv i trubbel när han plötsligt får lov att hjälpa Gail (Rosario Dawson) och hennes Old Town tjejer med ett problem i form av den korrupta snuten Jackie Boy (Benicio Del Toro), som har en böjelse för våld. Samtidigt står en torped (Josh Hartnett) på ett hustak och genomför sitt senaste uppdrag för att dra in lite pengar till sitt leverne.

Vad finns det att säga om Sin City som inte har sagt en miljon gånger tidigare? Inte ett skit skulle jag tro. Även om filmen har över tio år på nacken nu så står den sig väldigt bra än idag och de serietidningsinspirerade (och baserade) scenerna i den är fortfarande makalöst snygga. Ensemblén med skådespelare är fantastisk och även om flera av de välkända ansiktena bara dyker upp i mindre roller under ett par minuter här och där så är det ändå en väldigt imponerande samling av stora namn som de lyckats knöka in i en och samma film.

Jag har inga större klagomål på Sin City faktiskt. Det var, är och förblir en milstolpe i thrillergenren och det är fortfarande en suverän film. Rekommenderas.

Om du är intresserad av att få veta vad skillnaden mellan bioversionen och recut, extended & unrated versionen är så kan du titta här för att få en sammanfattning.

Guardians Of The Galaxy av J

Efter att ha stulit en mystisk sfär ifrån den obebodda planeten Morag i de yttersta gränserna av galaxen blir den mänsklige rymdpiloten Peter Quill (Chris Pratt) måltavla för den ondskefulle och fanatiske Ronan (Lee Pace), som är ute efter att utrota befolkningen på planeten Xander där den intergalaktiska militär-polisstyrkan Nova Corps har sitt fäste med hjälp av sfären.

Det är halvknepigt att berätta ploten i Guardians Of The Galaxy utan att spoila typ de första fyrtio minuterna av filmen, men filmen följer ungefär samma utstakade väg som många andra filmer i samma kategori. Har man sett en Marvel film tidigare kan man rätt lätt räkna ut vad som kommer hända längre fram i filmen, men det hela är så pass underhållande och kul att det kvittar.

Guardian Of The Galaxy är bra, faktiskt riktigt bra. I rollsättningarna ser vi bland annat (bortsett från Pratt och Pace), Zoe Saldana (Avatar), wrestlaren Dave Bautista (Riddick), Michael Rooker (bland annat The Walking Dead) och Benicio Del Toro (bland annat Fear And Loathing In Las Vegas). Vi hör även Vin Diesel som träd-människohybriden Groot (även om man knappast känner igen hans röst) och Bradley Cooper som den genmanipulerade tvättbjörnen Rocket. Effektmässigt är filmen storslagen, så klart (hur skulle en blockbuster annars vara?), och det är en hel del action och explosioner blandat med en hel del humor likt många andra Marvel produktioner.

Jag skulle säga att Guardians Of The Galaxy är en underhållande film och att det hela är God Underhållning. Rekommenderas.

Uppföljare kommer 2017.

The Way Of The Gun av J

Två småskurkar tror sig ha hittat sitt livs stöt; de kidnappar en gravid kvinna, som de fått nys om ska vara värdefull för nån storpamp. Det de inte vet är att hon är en surrogatmamma till en gangster och att fler är sugna på lösensumman de kräver av honom.

The Way Of The Gun var något helt annat än vad jag trodde att den skulle vara. Istället för en adrenalinpumpande actionrulle fick jag istället en film där det pratas i tusen år innan något händer. Inget fel med det om dialogen är bra (och att det inte pågår under 95% av filmens speltid) och det var den ju, men samtidigt var jag inställd på en renodlad actionfilm och inte ett drama med influenser av action. Skådisarna är bra och manuset är välskrivet, men samtidigt bitvis jävligt långdraget.

Hade det varit mindre snack och mer verkstad kanske jag hade gillat den bättre (eller om jag sett den vid en annan tidpunkt, kanske?). Filmen i sig är väl okej om man sätter sig för att se en sån här typ av film, men väntar man sig (som jag gjorde) en sjuhelvete till actionfilm så kan man leta vidare.

Fear And Loathing In Las Vegas av J

Året är 1971 och journalisten Raoul Duke (Johnny Depp) får i uppdrag att bege sig ner till Las Vegas för att skriva en artikel om ett sportevenemang där. Han och hans advokat, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro), får den briljanta idéen att göra det hela till en maxad affärsresa. Det dröjer emellertid inte länge förrän allt vad affärer och artiklar heter har glömts och resan omvandlats till en tripp.

Fear And Loathing In Las Vegas är en sån där film som, vad jag tror iaf, de flesta redan har sett. Så vad finns det egentligen att säga som inte redan sagts om den här filmen? Egentligen inte så mycket. Johnny Depp och Benicio Del Toro snor hela showen och de skådisar som supportar dem – t ex Tobey Maguire, Gary Busey, Christina Ricci, Cameron Diaz och Penn Jillette (Penn i Penn & Teller duon) – får gott ställa sig på sidan och låta dessa två herrar härja lös i närmare 2 timmar. Filmens story är väldigt vriden och filmen i sig blir bitvis något osammanhängande pga olika anledningar. Humorn i filmen är nattsvart och levererar en del fina garv, samtidigt som det finns ett underliggande och allvarligt budskap, om man tänker efter…

Och yeah; jag gillar den här filmen. De största anledningarna till det är Depp och Del Toro, men samtidigt att filmen faktiskt får mig att garva och fnissa större delen igenom – om vi bortser ifrån ett par småsega bitar som inträffar här och där. Rekommenderas.

The Wolfman (2010) av J

Lawrence Talbot’s (Benicio Del Toro) barndom avslutades natten då hans mor dog. Hans far, Sir John Talbot (Anthony Hopkins), skickade iväg honom ifrån den sömniga Viktorianska småstaden Blackmoor till ett mentalsjukhus och senare till Amerika. Många år senare letar hans brors fästmö, Gwen Conliffe (Emily Blunt), upp honom och ber honom om att hjälpa henne att hitta hennes försvunna fästman. När Lawrence återvänt till sin faders villa får han nyheten om att de hittat hans brors massakerade kropp. Återförenad med sin utstötte far påbörjar Lawrence sökandet efter den ansvarige för sin broders död… och han inser snart att ett blodtörstande odjur har dödat folk i staden.

I jakten på odjuret börjar hans eget hårresande öde som väntar på honom att komma fram i dagsljuset och många obesvarade frågor börjar få sina svar…

Jaha. Då har jag då alltså sett en av förra årets mest hypade remakes och filmer. Och.. mja. Jag är väl lagomt imponerad. Skådisarna gör givetvis en bra prestation och det är härligt att få se Del Toro och Hopkins igen (även om jag knappt kände igen Hopkins tack vare det stora vit/gråa skägget han har i nyllet hela filmen). Effekterna var moderna, men jag stör mig i vanlig ordning på den CGI-teknologi som är så sjukt uppenbar i alla jävla filmer nu för tiden som Hollywood skiter ur sig.

Filmens story är rätt typisk och finns i en del tappningar igenom filmhistorien. Händelseförloppet är en annan historia. Visserligen händer det lite grejer här och där filmen igenom, men det blir aldrig speciellt spännande eller läskigt och klichéerna haglar över ”skräck”scenerna. Scenerna mellan ”skräck”scenerna blir rena transportsträckor och man sitter bara och väntar på att någonting ska inträffa – vi vet ju liksom vad som försigår och vem som är en varulv och vem som inte är det. Så varför fjanta runt med en massa långdragen dialog? Pffft…

Nåja. Jag tänker inte klaga så där fruktansvärt mycket på The Wolfman ändå, då den faktiskt är helt okej – sämre remakes har ju faktiskt kommit de sista 10 åren. Nu är frågan om man skulle ta sig tiden att leta reda på 1941 årsgång av den här filmen (som har titeln The Wolf Man – skrivihop.nu) eller om man ska skita i det och se något annat? Jag tror jag tar det andra alternativet.