Helt Perfekt Glob

Underworld: Rise Of The Lycans av J

Någon gång under den mörka medeltiden föder en varulv en mänsklig son i en cell i en vampyrklans fängelsehålor. En av klanens ledare, Viktor (Bill Nighy), bestämmer sig för att skona varelsens liv och ger honom namnet Lucian. Under hans uppväxt tvingas Lucian att transformera andra människor till en ny ras – Lycans; hälften människor, hälften varulvar. Allt eftersom åren går växer Lucian (Michael Sheen) upp till en modig krigare som har inflytande över de andra Lycans och ses som deras ledare samtidigt som han försvarar de aristokratiska vampyrerna under dagtid från de blodtörstiga och smittosamma varulvarna, som inte kan förvandla sig till människor igen.

Utan hans vetskap har Viktor’s dotter, Sonja (Rhona Mitra), och Lucian inlett en kärleksaffär och träffas i hemlighet då och då – vilket skulle ses som en vedervärdig handling bland de andra vampyrerna. När så Lucian transformerar sig själv till en varulv för att rädda Sonja’s liv i ett slag mot varulvarna fängslas han av Viktor och planeras att bli avrättad. Lucian och Sonja gör upp en plan för att fly tillsammans, vilket snart får oanade konsekvenser för båda blodslinjerna…

I Underworld: Rise Of The Lycans har de alltså tagit flashbackscener ifrån den första Underworld och dragit ut det till cirka nittio minuter film. Och det fungerar ganska bra. Faktiskt. Det är hyfsat spännande, blodigt och berättelsen är ganska fängslande. Bill Nighy som ond vampyr är filmens starkaste kort och varje scen han är med i erövrar han fullständigt. Gubben är helt enkelt suverän. Övriga skådespelare (speciellt Michael Sheen) gör även de bra prestationer.

Filmens största problem är just dess story. Har man sett den första filmen vet man precis vad som kommer hända vilket dödar spänningen ganska ordentligt. Filmens känns lite grann som en filler för del fyra i serien, Underworld Awakening, som kom tre år senare. Effektmässigt fungerar filmen för vad den är. CGI-effekterna ser okej ut men jag hade gärna sett lite praktiska effekter också utöver dem.

Hur som helst blev jag ändå överraskad över hur väl filmen ändå fungerar då den berättar en berättelse vi redan har sett i en flashbackscen i den första filmen. Mitt råd är dock att se den här först innan man ser de två första filmerna i serien då det faktiskt är en bra film. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recension av filmen också.

Underworld: Evolution av J

Som jag skrev i min recension av Underworld misstänker jag att gänget bakom den filmen redan visste när de gjorde den att de skulle göra en uppföljare. Tre år efter Underworld släpptes kom således dess uppföljare, Underworld: Evolution, som tar vid precis där den första filmen slutar – vilket medför att vissa spoilers av den första filmen kommer att vara inkluderade i den här recensionen, you have been warned.

Selene (Kate Beckinsale) och Michael (Scott Speedman) är på flykt från vampyrerna. Selene har emellertid avsikt att avslöja sanningen bakom Viktor’s (Bill Nighy) död till den första riktiga vampyren, Marcus (Tony Curran), som hon tror fortfarande hibernerar. Det visar sig dock snart att Marcus redan har vaknat och har för avsikt att befria sin Lycan broder, William, från hans flera hundra år gamla fångenskap. Med kort om tid måste Selene och Michael försöka pussla ihop de sista ledtrådarna för att låsa upp deras blodlinjers hemligheter och sätta stopp för Marcus innan det är för sent…

Så.. Underworld: Evolution. Ska jag vara ärlig tycker jag den här är bättre än den första filmen. Manuset är inte lika välskrivet och det är väldigt många hål i storyn, men det skiter jag i. Filmen är mer actionpackad, mer högljudd, blodigare och har färre dialogscener där twistar ska slängas i ansiktet på tittaren. Med andra ord; God Underhållning. Enda problemet jag har med filmen är att många effekter ser väldigt utdaterade ut tack vare den förlegade CGI-teknologin som används under majoriteten av filmen, vilket bara påvisar att praktiska effekter fungerar så mycket bättre.

Underworld: Evolution är inte en perfekt film och den har en del rätt grova brister på sina ställen, men den underhåller och min åsikt har definitivt förändrats sen jag såg den för första gången; den är bättre än den första, underhållningsmässigt. Jag ger den här filmen en definitiv rekommendation, även om man bör ha sett den första innan.

Läs gärna H’s recension av filmen också.

Underworld av J

I århundraden har ett krig mellan vampyrer och Lycans – varulvar – pågått och vampyrerna är nära att lyckas med deras mål; att utrota de sista Lycans. Under ett skuggningsuppdrag upptäcker dock den unga vampyrkrigaren Selene (Kate Beckinsale) att Lycans har någonting i görningen och när hon börjar undersöka saken närmare inser hon att Lycans’ ledare Lucian (Michael Sheen), som trots ha varit död sedan länge, har funnit en lösning på deras problem i form av människan Michael (Scott Speedman). Men allt eftersom Selene börjar komma närmare sanningen börjar mörka hemligheter från det förflutna involverande hennes herre, Viktor (Bill Nighy), att komma fram i dagsljuset…

Jag minns när den amerikansk-engelsk-tysk-ungerska samproduktionen Underworld släpptes. Alla pratade om den. Om hur actionpackad den var och hur bra effekterna var. Och Kate Beckinsale i latex också givetvis. Så här fjorton år efter dess release står sig filmen ganska bra än. Manuset är välskrivet, actionscenerna är fortfarande ganska spektakulära och de praktiska effekterna ser fortfarande bra ut (CGI effekterna, not so much…).

Jag har dock ett problem med filmens tempo. Manuset är som sagt välskrivet och ett stort fokus på storyberättande finns här, vilket dessvärre gör att filmen släpar lite på sina ställen. Jag förstår att filmens manus kräver alla twistar och avslöjanden men efter att tredje twisten avslöjats börjar det kännas smått löjligt. Med det sagt; Underworld är en bra actionfilm, men jag kände under den här titten att mitt tålamod inte höll riktigt hela vägen och när den femtioelfte dialogscenen där en stor twist ska avslöjas inträffar rullade jag mest med ögonen.

Som många andra stora produktioner fick givetvis Underworld uppföljare och jag skulle tro att gänget bakom filmen redan hade bestämt sig för att åtminstone en uppföljare skulle göras med tanke på slutet på den här filmen. Det blev desto fler uppföljare än så…

För att avrunda; jag gillar Underworld, men tycker samtidigt att den lider av problem med dess tempo. Den får dock en marginell rekommendation. Jag menar, Kate Beckinsale i latex är väl bara det en selling point – am I right?

Hotel Marigold av H

Ett antal brittiska pensionärer drar till ett hotell i Indien av olika anledningar. Där växer de som människor på olika sätt, tillsammans med hotellets unge chef och diverse annat löst folk. Trevlig underhållning och lagom dramatiskt. En helt okej rulle, inte minst för att åter få se Bill Nighy och Penelope Wilton som ett äkta par precis som i ”Shaun of the Dead”. En rekommendation till de som gillar brittiska relationsfilmer, typ.

Wild Target av J

Efter att tjuven Rose (Emily Blunt) blåst konstsamlaren Ferguson (Rupert Everett) på en mycket värdefull tavla anlitar han lönnmördaren Victor Maynard (Bill Nighy) för att röja henne ur vägen. Maynard, som har en enastående karriär som lönnmördare bakom sig, tror att det hela är ett rutinuppdrag men som han snart inser i själva verket är någonting helt annat då han dras till Rose.

Maynard skonar Rose’s liv och får, oväntat nog, en lärling och möjlig efterträdare i form av den unge Tony (Rupert Grint). Men tack vare Maynard’s handlande svävar nu trion i livsfara då Ferguson skickar ut en efterträdare för Maynard – Hector Dixon (Martin Freeman), en sadistisk lönnmördare som inte drar sig för att använda alla medel för att slutgöra jobbet…

Jag har inte så mycket att säga om Wild Target faktiskt. Bill Nighy är top-notch i vanlig ordning och det är smålustigt att se Rupert Grint i någonting annat än Harry Potter filmerna. Emily Blunt är snygg, Martin Freeman är bra som rivalen/styggingen och jag blev riktigt förvånad när jag, efter att ha sett filmen, såg på IMDB att Rupert Everett också var med i den italienska rullen Dellamorte Dellamore (aka Cemetery Man) – vilket var småskoj.

Humorbiten är skojig, men det känns emellanåt som att det är lite långt mellan de riktigt stora gapflabben och istället sitter man mest och fnissar åt filmen. Jag tror att just det här kunde ha förbättrats lite om de kortat ner (eller rent av tagit bort) de utfyllnadsscener som finns lite här och där filmen igenom.

Jag tycker Wild Target är en klart godkänd film iaf. Lite småseg på sina ställen, men tack vare bra skådisar och en del riktigt sköna gapskratt så håller den sig över ytan och passerar utan några jättestora problem.

Rango av H

En kameleont med aktiv fantasi lever ut sina skådespelardrömmar i sitt terrarium, när detta plötsligt ramlar ur bilen det färdas i. Rango (röst av Johnny Depp) finner sig nu mitt ute i öknens ödemark där han snart finner sig i en klassisk westernsituation: han anses vara räddaren i en by som hotas av vattenbrist. Den klumpige och ganska dumma Rango tar tillfället i akt att spela sheriff. Ganska underhållande med många kul referenser, funkar bra en lördagkväll både för vuxna och barn.

Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 1 av J

Voldemort’s (Ralph Fiennes) kraft har blivit starkare. Han har nu tagit kontrollen över Magiministeriet och Hogwarts. Samtidigt beger sig Harry (Daniel Radcliffe), Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) iväg för att slutföra det Dumbledore påbörjade; att finna horrocruxerna och förstöra dem för att vinna över Valdemort.

Ärligt talat minns jag knappt ett skit ifrån de tidigare Harry Potter filmerna och borde egentligen ha sett om samtliga för att få det hela lite mer sammanhängande, men.. nä. Jag orkade inte. Nåväl. Den sista delen (som är uppdelad på två långfilmer likt The Lord Of The Rings filmerna) i Harry Potter serien är i min mening inte en av de starkare delarna. Visserligen rör det på sig väldigt mycket, men bitvis blir det väldigt, väldigt långdraget. Det blir mer snack än händelser och jag känner hur rastlösheten kommer smygande. Skådisarna är så klart bra (ja, Watson lyckas hålla måttet även den här gången) och effekterna är både påkostade och snygga.

Jag tycker dock att Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 1 kunde ha varit lite mer ösig då en hel del i Harry Potter serien står på spel nu. Å andra sidan är det iofs bara första halvan av storyn. Nåja. Part 1 är inte en av de starkare delarna i serien som sagt, men den är godkänd. Bring on Part 2.

Rango av J

Efter att kameleonten Lars (Johnny Depp’s röst) ramlat ur sin ägares bil hamnar han i den lilla vilda västern staden Dirt – en laglös plats där en ny sheriff behövs. När Lars – som utger sig för att heta Rango – lyckas, av ren klantighet, besegra en fruktad hök blir han utsedd till stadens nya sheriff och hans första uppdrag blir att hitta en lösning på stadens största problem; torkan. I jakten på vatten till stadsborna snavar Lars/Rango över något betydligt större än ett vattenproblem.

Jag hade ingen som helst aning om vad Rango var eller vad den handlade om när jag satte mig och tittade på den. Och jag kan väl inte direkt påstå att jag blev speciellt imponerad. Den avverkar varenda klichée i western-”boken” och spoofar en del av de där stora western filmerna. Vi får även två skojiga spoofs på Clint Eastwood och Fear And Loathing In Las Vegas (där Johnny Depp också medverkade). Humorn är sisådär. Till en början garvade jag rätt högt, men allt eftersom att filmen gick blev garven färre och färre för att slutligen försvinna nästintill helt.

Om man ska se till vad Johnny Depp har varit med i för filmer tidigare och hur han är som skådespelare så är det här en rent av dålig film i hans filmografi – även om han gör sin sedvanliga prestation och fular runt i vanlig ordning. Det här är verkligen ingenting jag tänker rekommendera, men de yngre kanske gillar den. Vad vet jag.