Helt Perfekt Glob

Critters 4 av J

Efter att de två sista Krites äggen som existerar har lagts ombord på en rymdtransport försvinner kapseln i 53 år. Av en ren händelse hittar en grupp skrotsamlare ombord på ett privatägt rymdskepp den och tar den ombord. Kort efter får de order från det mäktiga företaget Terracor att möta upp dem på en rymdstation för överlämning av kapseln, men väl där finner de stationen övergiven och öde.

Det tillsynes enkla uppdraget de fått av Terracor tar snart en dödlig vändning när teamets kapten fifflar med kapseln och släpper lös Kritsen som precis har kläckts – och som i sin tur börjar föröka sig snabbt.

Critters 4 (som för övrigt spelades in samtidigt som Critters 3, men gavs ut ett år efter) är den filmen i franchisén som jag aldrig direkt gillat. Jag har aldrig haft något problem med att de skickade ut franchisén i rymden (likt Hellraiser och Leprechaun gjorde med sina fjärde installationer), problemet jag alltid haft med filmen är dels att den är extremt blodfattig och dels att trots att de har coola och futuristiska miljöer i den så blir den aldrig nämnvärt intressant. Inte ens Brad Dourif (som antagligen är det bästa med hela filmen) kan egentligen rädda filmen från mediokritet.

Något jag dessutom aldrig kommer förstå är varför de valde att ge filmen en mörkare ton än de tre första filmerna, men samtidigt inte göra den lika våldsam som de två första. Filmen är i stort sett helt befriad från humor (så när som på något enstaka gag här och där) till skillnad från föregångaren som åtminstone försökte vara rolig bitvis (även om den misslyckades med att komma upp i samma nivå som de två första installationerna i franchisén), men den har å andra sidan ungefär samma nivå av våld som Critters 3 – vilket gör den mörkare tonen ganska tandlös.

Men med allt det sagt så tyckte jag Critters 4 var bättre än vad jag mindes den som. Den är inte i närheten av de två första filmerna och den är, enligt mig, sämre än den tredje filmen, men den är inte den snarkfesten som jag mindes den som. Det händer nästan någonting hela tiden i den och även om jag bitvis började sträcka mig efter telefonen så lyckades filmen hålla mitt intresse i sitt grepp något så när den här gången. Karaktärerna är inte superintressanta, men jag ser hellre de här karaktärerna vilken dag som helst än dem i Critters 3. Det största problemet med karaktärerna här är väl att det är för många av dem som överlever till slutet…

Hur som helst så är Critters 4 inte en så skitdålig film som jag mindes den som. Den är inte superbra, men den duger gott att se om man inte har någonting annat att titta på – eller om man kör ett Critters marathon. Antingen eller.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans av J

I efterdyningarna av orkanen Katrina räddar polisinspektören Terence McDonagh (Nicolas Cage) en fånge från en fängelsecell som håller på att fyllas med vatten och skadar sin rygg i processen. Han tilldelas Distinguish Service Cross och en befodran till kommisarie för sitt hjältemod i tjänsten, samtidigt som han även drar på sig ett beroende av smärtstillande tabletter, kokain och andra droger för att dämpa sin obotliga ryggsmärta.

Sex månader senare hittas en familj med illegala emigranter från Senegal, som livnärt sig på narkotikalangning, brutalt mördade i sitt hem. Terence blir satt på att leda utredningen och finner snart att det enda han har att vila målet på mot knarkkungen Big Fate (Xzibit) är vittnesmålet från en nervös femtonårig grabb som bevittnade morden. Samtidigt söker Terence olika illegala vägar att komma över droger till honom och hans prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes) och för att betala av hans växande skulder, vilket inte bara riskerar hans jobb – utan även hans liv…

Okej, så den här filmens bakgrund är rätt intressant. När manusförfattaren William M. Finkelstein skickade originalutkastet av manuset till regissören Werner Herzog var titeln ”Bad Lieutenant”. Finkelstein kände till Abel Ferrara filmen från 1992 med samma namn, men svor till Herzog att hans manuskript inte skulle bli en remake, varpå Herzog insisterade att de skulle ge filmen en ny titel. De två förhandlade om titeln, som i slutändan alltså blev The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans. Så, man kan se filmen antingen som en fristående uppföljare – eller en lös remake om man så vill då det finns en hel del likheter mellan filmen från 1992 och den här. Man behöver i alla fall inte ha sett filmen från 1992 för att hänga med i den här.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans är (bortsett från en löjligt lång titel) hur som helst en hyfsat bra thriller. Till skillnad från 1992 filmen finns här en handling, en röd tråd och ett sammanhang att följa rakt igenom och det märks tydligt att (även om nu filmen inte är officiellt en remake) Finkelstein har tagit en hel del inspiration från Ferrara’s film, men att han samtidigt tonat ner huvudkaraktären något. Nicolas Cage är bra i huvudrollen och börjar inte flippa ur förrän mot slutet av filmen, Eva Mendes är bra i rollen som hans flickvän och vi ser även Val Kilmer och Brad Dourif i varsin mindre roll.

Med det sagt så har filmen ett och annat problem och det största är dess speltid på två timmar. Vissa scener hade kunnat kortats ned en aning och ett flertal hade kunnat klippts bort helt och hade filmen varit femton, tjugo minuter kortare hade jag inte klagat – speciellt inte med tanke på att jag såg den back-to-back med 1992 filmen, vilket gjorde att jag började få myror i kalsongerna en timme in. Hur som helst…

Som en fristående film tycker jag att The Bad Lieutenant: Call Of Port – New Orleans är helt okej på det stora hela. Den är en aningen för lång som sagt och den har inte samma slagkraft som 1992 filmen, men den är å andra sidan lättare att ta in och följa. Har man ingenting bättre att se så funkar den här en tråkig lördagkväll.

Chucky – Season 1 av J

Tonåringen Jake Wheeler (Zackary Arthur) lever tillsammans med sin alkoholiserade far i den lilla staden Hackensack. Han är osäker på sin egen sexualitet och spenderar sin fritid till att göra konstverk med hjälp av delar från diverse olika dockor.

När han hittar en Good Guy docka vid en garageförsäljning tror han sig ha funnit den sista touchen han behövt till det projekt han jobbat på, men efter en rad underliga incidenter och ett dödsfall står det klart för honom att Good Guy dockan han köpt besitter själen av den ökända seriemördaren Charles Lee Ray – Chucky (Brad Dourif’s röst) – och snart börjar fler underliga ”olyckor” inträffa runt om i Hackensack.

Ända sedan Don Mancini teasade att Child’s Play/Chucky filmerna skulle få en egen TV-serie för några år sedan – som i sin tur skulle vara en fortsättning på franchisén – har jag väntat med stor spänning på vad de skulle koka ihop – och jag vart inte besviken. Säsong 1 av Chucky är helt i linje med filmerna och är hur kul som helst. Humorn och våldet är på topp, Brad Dourif är fortfarande hur bra som helst som Chucky och jag gillar att andra viktiga karaktärer även dyker upp här, samtidigt som referenser och callbacks till filmerna haglar säsongen igenom.

Berättelsen om Chucky spårade ur för flera filmer sedan och den här serien fortsätter på samma inslagna väg, samtidigt som den ger Chucky en mer djupgående bakgrund – vilket jag personligen tycker är välkommet.

Effektmässigt varierar serien en aning. Det är en del halvtaskig CGI, men det är även en hel del praktiska effekter. Det är väl egentligen det enda jag kan klaga över.

TV-serien Chucky är gjord för fansen av Child’s Play/Chucky filmerna, så har man inte sett dem innan så tror jag dessvärre att många skämt och referenser går förlorade. Är man ett fan av filmerna är det här emellertid ett måste att se. Rekommenderas varmt. Nu ska jag vänta på säsong 2 som släpps någon gång nästa år.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.

Cult Of Chucky av J

Fyra år har gått sedan Nica (Fiona Dourif) blev inspärrad på mentalsjukhus för morden på hennes familj. Hon har genom behandling blivit övertygad om att det var hon som begick de fasansfulla handlingarna och att det skulle ha varit Chucky (Brad Dourif) enbart var vanföreställningar. Men efter att hennes läkare Dr. Foley (Michael Therriault) introducerar ett nytt terapiverktyg, en Good Guy docka, i samtalsterapin börjar en rad dödsfall att inträffa på avdelningen och Nica börjar undra om hon kanske trots allt inte är galen…

Som vanligt är jag sen till festen och alla har redan däckat för länge sen. Det har tagit mig omkring ett och ett halvt år att slå mig ner för att se Cult Of Chucky och varför jag väntat så här länge har jag ingen aning om egentligen, men det känns bra att jag slutligen har sett den sjunde och högst troligen sista installationen i originalserien av filmer. Anledningen till att jag tror det är för att Don Mancini (skaparen av Chucky och Child’s Play filmerna) är i fullgång med att producera en TV-serie som (enligt vad jag har kunnat läsa mig till) kommer vara en fortsättning som tar vid efter den här filmen. Samtidigt får vi remaken som har varit under för-produktion i omkring tio år nästa månad, där Mark Hamill ska göra rösten till Chucky. Två, tre veckor innan remaken släpps kommer dessutom ytterligare en Child’s Play relaterad film i form av filmen Charles – där varken Brad Dourif eller Don Mancini är involverade. Hur som helst…

Jag gillade Cult Of Chucky. Den är mörkare än Bride och Seed, men mer komisk och bonkers än Curse samtidigt som den fortsätter Chucky’s storyline på ett snyggt och ganska fyndigt sätt. Humorn finns så klart där, men väger aldrig över som i Bride och Seed. Speciellt läskig blir filmen så klart inte, men den har å andra sidan en del gore-gags som är suveräna och i kombination med dess humor (för att inte tala om Chucky’s one-liners) blir det en väldigt underhållande, om än bitvis rätt dum, slasherfilm.

Likt i Curse har Chucky’s utseende blivit uppdaterat lite grann och.. mjae.. jag vet inte riktigt. Jag är så van vid hans gamla utseende att den nya looken står ut som en sårig tumme. Det är ingenting som förstör filmupplevelsen så klart, men det var någonting som jag reagerade på. Effekterna ser i övrigt bra ut.. vad mer finns det att säga?

Jag gillade Cult Of Chucky. Den kommer knappast gå till världshistorien som en av de bästa filmerna någonsin, men det är en underhållande liten slasherfilm och God Underhållning i nittio minuter utan tvekan. Tumme upp, rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av film nummer 1, 2, 3, 4, 5 och 6 i serien.

Urban Legend av J

På den sista tiden har Pendleton University i New England drabbats av en rad mycket märkliga dödsfall. Studenten Natalie (Alicia Witt) är säker på att en galen mördare går lös, som genomför sina dåd efter vandringssägner. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen om Pendletons egen myt; en 25 år gammal historia om en studentmassaker orsakad av en egensinning psykologiprofessor som efteråt tog sitt eget liv. Samtidigt som studentföreningarna förbereder sig för att fira den makabra årsdagen börjar Natalie inte bara inse att hon själv är en måltavla för den galna mördaren, utan också att denne kan vara närmare än vad hon först trott…

Ska sanningen fram så var det här första gången jag såg den amerikansk-franska samproduktionen Urban Legend. Jag minns att jag aldrig hade något som helst intresse för filmen när den kom till Sverige 1999 (ungefär ett halvår efter dess release i USA) och det skulle dröja ända fram till nu innan jag satte mig och såg den. Varför begriper jag faktiskt inte; det är en film som absolut föll mig i smaken. Det är en regelrätt slasher med en 90-talskänsla likt Scream och I Know What You Did Last Summer filmerna, vilket är ett ganska hyfsat betyg i mina ögon. Jag tycker att den har ett intressant koncept och en ganska klyftig twist mot slutet av filmen, även att jag lyckades klura ut vem som var mördaren.

Jag gillar Urban Legend och kommer absolut att se om den fler gånger. Gillar man slasherfilm överlag tycker jag absolut att man ska se den här filmen om man inte har gjort det. Rekommenderas.

Curse Of Chucky av J

Den deprimerade Sarah (Chantal Quesnelle) bor tillsammans med sin dotter Nica (Fiona Dourif), som är rullstolsbunden sedan födseln, i en avsides belagd gammal kåk. En dag får Sarah ett underligt paket, innehållandes en rödhårig docka – som hon kastar i soporna. Samma natt vaknar Nica av hennes mors skrik och hittar henne några minuter senare död i hallen. Dagen därpå dyker Nica’s syster Barb (Danielle Bisutti) upp med sin make Ian (Brennan Elliott), deras dotter Alice (Summer H. Howell), deras nanny Jill (Maitland McConnell) och prästen Frank (A Martinez) tack vare det plötsliga dödsfallet. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma i huset…

Jag hade väntat i flera år på remaken av Child’s Play och när nyheten om att en sjätte film i serien, Curse Of Chucky, var på ingång blev jag ganska förvånad. Varför göra en uppföljare när de håller på med en remake? Mja, remaken kan vi ju nog glömma i ett par år till då det verkar som att Don Mancini (manusförfattaren av Chucky filmerna och regissör av Seed och Curse Of Chucky) är sugen på att göra en sjunde film i serien. Hur som helst…

Curse Of Chucky återgår till rötterna av serien. Istället för att vara rolig och blodig som de två tidigare installationerna i serien återgår den till att vara en ren skräckfilm där en stor del av speltiden går åt till att bygga upp spänning i filmen – och det fungerar ganska bra, faktiskt. Vi vet så klart att Chucky lever och det finns egentligen inga frågetecken om vad som komma skall, men jag tycker (efter flera omtittar) att filmen ändå fungerar bra. Jag gillar att de försökt återgå till franchiséns rötter och göra Chucky creepy igen; trots att han levererar en och annan one-liner även här.

Skådespelarna är hur som helst bra, i synnerhet Fiona Dourif som Nica och givetvis hennes pappa Brad Dourif som Chucky. De övriga skådisarna gör också bra ifrån sig så klart, men det är samtidigt folk jag varken sett före eller efter den här filmen. Effekterna varierar lite grann. Jag gillade inte designen på Chucky första gången jag såg filmen, men efter ett par omtittar har den växt lite grann på mig – det är ingenting som stör mig längre, helt enkelt.

Filmen har definitivt växt på mig och även om den knappast kommer gå till världshistorien som en av de bästa filmerna någonsin så är det en bra uppföljare och ett försök att återgå till sina rötter i en franchisé som gått mer och mer ifrån dem med varje film som kommit ut. Rekommenderas.

Läs gärna också mina tidigare recensioner på film nummer 1, 2, 3, 4 och 5 i serien.

Priest av J

I århundraden har människor och vampyrer krigat med varandra, men det verkar som att människan äntligen lyckades utplåna vampyrerna en gång för alla i det senaste kriget, med hjälp av en grupp specialtränade präster. Nu, efter det senaste kriget, har prästerna dragit sig tillbaka och lever ett undanskymt liv bland invånarna i en stad som är omgiven av gigantiska murar och där Kyrkan är det ledande organet. Men när brorsdottern till en av prästerna, Priest (Paul Bettany), blir kidnappad av en grupp överlevande vampyrer bryter han sitt heliga löfte och beger sig iväg för att leta reda på henne innan de förvandlar henne till en av dem…

Utan att veta speciellt mycket mer än att Priest skulle handla om en präst som dödar vampyrer på löpande band satte jag mig för att se den här actionrullen från 2011. Och döm av min förvåning då klyschorna började hagla ned över filmen allt eftersom den fortskred, enda fram till sista bildrutan. Filmen följer varenda klischée som finns i handboken för att göra en actionfilm och det hela mynnar helt enkelt ut i en typisk blockbuster rulle som till större delen smetar på med CGI-effekter och ett allt för snabbt överstökat manus.

Speltiden är på tok för kort och det känns som att filmen hade behövt iaf en halvtimme till att spela ut sina kort på. Karaktärerna utvecklas knappt något under filmens gång, utan trampar vatten på samma ställe i stort sett hela filmen igenom och blir helt enkelt ointressanta. Istället för att lägga något som helst krut på karaktärernas utvecklande och ett manus som inte har en klyscha var tredje minut så har de vräkt på med en hel del CGI-effekter filmen igenom och den som är CGI-kåt lär knappast bli besviken.

Priest försöker att vara Blade, men misslyckas på så många punkter att jag blir mer sugen på att se om Blade än att se vidare på Priest – även om en del av actionscenerna var rätt bra. Nej. Låt den här passera utan notis – såvida du inte är en sucker för blockbuster rullar med nästintill enbart koncentration på CGI-effekter och ett skräpigt manus (likt Avatar, hrm…….).

Seed Of Chucky av J

Sex år har gått sedan Chucky (Brad Dourif) och Tiffany (Jennifer Tilly) gick berserk och en inspelning av en film baserad på just dessa händelser är under produktion. När Chucky’s och Tiffany’s son – Glen (Billy Boyd) – får reda på detta beger han sig iväg till Hollywood för att leta reda på sina föräldrar, för att äntligen få ett familjeliv. Vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Efter att Glen har återuppväckt sina föräldrar med hjälp av Dambalas Hjärta tar det inte lång tid innan ett nytt blodbad bryter ut i deras jakt på nya kroppar – vilket den här gången är Tiffany’s favoritskådespelerska Jennifer Tilly (som sig själv) och hiphopartisten och regissören Redman (som sig själv).

I mitt tycke är den femte filmen i serien den (hittills) svagaste. Mycket tack vare att koncentrationen på Chucky egentligen är rätt liten jämfört med de fyra första filmerna och det känns lite som han bara har en sidoroll i det hela. Filmen är emellertid inte dålig, utan levererar några rejäla gapskratt som får mig varje gång att skratta högt – vilket också räddar filmen en del. Skådespelarna, effekterna, storyn, manuset, bla bla bla, är bra och så vidare – iaf om man tänker på att det faktiskt är del fem i serien.

Jag orkar inte skriva speciellt mycket mer än så. Seed Of Chucky är den (hittills) svagaste filmen i serien, men det betyder inte heller att den är kass.. utan bara sämre än sina föregångare. Den duger gott att titta på för att bli hyfsat underhållen i runt 90 minuter. Helt klart.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0387575/

Bride Of Chucky av J

Efter att Tiffany (Jennifer Tilly) lyckats komma åt resterna av Good Guy dockan Chucky (Brad Dourif) lappar hon ihop delarna och genomför en voodoo ritual.. vilket återupplivar Chucky. Kort därefter dödar Chucky Tiffany och återuppväcker henne i en bruddocka. Det omaka paret måste nu ta sig till New Jersey för att leta reda på Chucky’s mänskliga kropp som ligger begravd där tillsammans med Dambalas Hjärta – en amulett som kan överföra deras själar till andra kroppar.

Ovetandes om hur saker och ting ligger till blir Tiffany’s granne – Jesse (Nick Stabile) – övertalad till att köra dockorna till New Jersey mot en större summa pengar – varpå han tar med sig sin flickvän Jade (Katherine Heigl). Och det tar inte länge innan Chucky och Tiffany skrider till verket med vad de gör bäst…

Den fjärde (den här) och femte (nästa film) filmen är de svagaste filmerna i serien, helt klart. Det är cheese all the way och är mer riktat mot komedi-hållet än skräck med komiska inslag. Anledningen till att jag slänger ner den här (och nästa film) i Skräck/Rysare-facket är för att jag är åt helvete för lat för att länka och greja mellan filmerna. Hur som helst…

Brad Dourif snor showen, as always. Jennifer Tilly är het – när hon är kroppsligt med och inte bara gör rösten till Tiffany – och gör en rätt bra insats. Nick Stabile och Katherine Heigl gör inte några nämnvärda insatser, men Heigl fick ganska troligt rollen som Jade mest tack vare det som sitter strax ovanför naveln och strax nedanför halsen på henne. Effekterna är snygga – givetvis – och används rätt väl. Storyn är helt okej och funkar för att vara den fjärde filmen i serien, men den innehåller hål. Exempelvis, hur kunde det vara kvar någonting som helst av Chucky efter tredje filmens avslutning? Varför stack inte Chucky bara och hämtade amuletten redan i de tre första filmerna om den hade räckt för att föra över hans själ?

Avslutningsvis kan jag säga att även om jag kan Bride Of Chucky innan och utan så föredrar jag dess tre föregångare vilken dag som helst, men samtidigt tycker jag att den här filmen ändå är sevärd och underhållande.

http://www.imdb.com/title/tt0144120/

Child’s Play 3 av J

Åtta år har gått sedan Andy Barclay (nu spelad av Justin Whalin) konfronterades av den galna seriemördaren Charles ”Chucky” Lee Ray (Brad Dourif) och är nu 16 år och blivit antagen till en militärskola. Leksaksföretaget – Play Pals Toy – har beslutat att återigen börja producera Good Guy dockor, då den dåliga publiciteten bör ha dött ut efter all den här tiden.

Men när de återanvänder gammalt material återuppväcker de återigen Chucky till liv. I hans sökande efter Andy hamnar han i en yngre pojkes händer och han inser snabbt att det är lättare att överföra sin själ till denna aningslösa pojke.

Första gången jag såg den här tredje filmen i serien för en jävla massa år sedan såg jag den med en tysk dubbning, då en dåvarande polare hade spelat in den på en sån där kabeltv kanal – och älskade den. Givetvis har jag sett den många, många gånger efter det och jag gillar den faktiskt starkt fortfarande.. även om den är ännu cheesigare än de två första. Skämten är fler än i föregångarna och många klassiska (iaf för mig) repliker ingår i filmen, så som ”Don’t fuck with the Chuck.” och ”Juuust like the good old days.”.

Dourif snor återigen showen som Chucky och resten av skådespelarlistan är faktiskt rätt ointressant. De gör vad de ska göra, mer än så är det inte. Visst är filmen förutsägbar och klichéefylld, och speciellt läskigt blir det inte heller.. men vem ser på en Chucky-film för att bli rädd, egentligen?

Tack vare treans avslutning antog man givetvis att vi aldrig mer skulle få återse Chucky… vilket vi fick igen 7 år senare då Bride Of Chucky släpptes. Vilket är nästa film i ledet.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0103956/