Helt Perfekt Glob

The Mule av J

Earl Stone (Clint Eastwood) är en ensam man i åttioårsåldern, en prisbelönt hortonom och krigsveteran boendes i Peoria, Illinois. Hans ex-fru Mary (Dianne Wiest) och dotter Iris (Alison Eastwood) har tagit avstånd från honom då han alltid låtit jobbet komma före familjen. Han har fortfarande god kontakt med sitt barnbarn Ginny (Taissa Farmiga) och vid ett besök på hennes bröllopsrepetition får han ett erbjudande om jobb som chaufför, som han tackar ja till.

Det Earl inte vet är att han precis har tackat ja till jobbet som knarkkurir för en mexikansk drogkartell. I takt med att hans ekonomiska problem skingras, så börjar Earls tidigare misstag att göra sig påminda. Frågan är bara om han har tid att ställa saker och ting till rätta innan lagens långa arm eller kartellens torpeder får tag på honom…

Hade det inte varit för att jag och min syster var på affären och kollade igenom filmhyllan de hade där för några dagar sedan hade det nog dröjt lite längre innan jag hade köpt hem och spanat in The Mule från 2018. Inte för att den inte tilltalade mig, utan för att jag faktiskt hade glömt att den hade släppts.

The Mule är i grunden inte en film som hade tilltalat mig om det inte vore för det faktum att Clintan var involverad i den – och spelade huvudrollen. Jag har alltid gillat honom som skådespelare och då det här möjligen kan vara hans sista film (han är trots allt nittio år, i skrivande stund) så blir det på något sätt ändå speciell. I alla fall för mig.

Filmen är välspelad och dess premiss blir stundtals spännande (och komisk) trots den lunkande takten filmen går i. Trots en speltid på nära två timmar känns filmen aldrig seg även om den har ett hyfsat långsamt tempo.

Filmen påminde mig en hel del om Gran Torino (recension av mig här, recension av H här), mycket tack vare att Clintan spelar en liknande karaktär där som här (även om han inte är fullt lika vresig och grinig i den här filmen). Att filmen påminner om Gran Torino har jag inget problem med överhuvudtaget då det är en film jag återkommer till med jämna mellanrum.

The Mule är en fin film som i grund och botten återspeglar lite grann på hur vissa lever sina liv; att de förkastar det som betyder någonting egentligen och inser det inte förrän de är på väg att förlora det. Tänkvärt. Rekommenderas.

10 Cloverfield Lane av J

Efter att jag hade sett Cloverfield för första gången kunde jag aldrig i mitt liv tro att den filmen skulle få en uppföljare, ännu mindre två. Nu, tio år senare, har vi fått just det. För att friska upp minnet inför min titt av dessa två uppföljare gjorde jag som jag alltid brukar göra; ser om föregående film eller filmer i serien.

Jag mindes att jag verkligen inte gillade Cloverfield efter min titt för snart tio år sedan, men bestämde mig för att ge den en ny chans med oskeptiska ögon – med andra ord lät jag bli att läsa min egen recension och H’s recension av filmen. Det visade sig hur som helst att filmen fortfarande är skit och jag tror H summerade filmen bäst; ”Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. […] Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.”

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här ooriginella skitfilmen med totalt ointressanta och irriterande karaktärer kunde bli så pass populär som den blev – och att den fått två uppföljare tio år efter är ett ännu större mysterium. Men jag antar att folk tycker att karaktärer som skriker ”OH MY GOD, DID YOU GUYS SEE THAT?!” varenda gång någonting händer, som ständigt ska agera comic relief i situationer då det är menat att vara spännande och som aldrig någonsin kan hålla käften är välskrivna, sympatiska och djupa karaktärer. Folk är idioter.

Men det var ju inte Cloverfield jag skulle skriva om här egentligen utan dess första uppföljare, 10 Cloverfield Lane. Så, here we go…

Efter att ha kraschat med sin bil vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) upp i en bunker tillsammans med två män, Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.). De två männen förklarar för henne att det har inträffat en storskalig attack och att världen utanför bunkern är förgiftad. Michelle inser dock snart att någonting inte står rätt till i bunkern och ställs inför frågan: är det bättre här inne eller där ute?

Det som förvånar mig mer än att 10 Cloverfield Lane är en uppföljare till Cloverfield är att den här filmen faktiskt, olikt sin föregångare, är bra. Istället för en bombastisk och högljudd monsterfilm får vi här istället en klaustrofobisk och psykologisk thriller med drag av skräck och drama med suveräna rollprestationer (speciellt Goodman som är fullständigt lysande här) – vilket jag tar vilken dag som helst än den smörjan som var föregående film. Filmen är överlag en nagelbitare, men har samtidigt en och annan väldigt förutsägbar vändning. Slutet känns dessutom väldigt påklistrat, forcerat och passar inte alls in med resten av filmen.

Hur som helst så gillade jag 10 Cloverfield Lane. Visst, den var knappast felfri men är å andra sidan hästlängder bättre än sin föregångare. Jag ger den en försiktig rekommendation med vissa reservationer.

My Little Eye av J

Fem unga hoppfulla får chansen att vara med i en reality show på internet med miljoner av tittare och en vinstpott på 1 miljon dollar. Det enda de behöver göra är att spendera sex månader i ett isolerat hus tillsammans och skulle någon av dem lämna huset tidigare än den utsatta tiden förlorar allihop.

När underliga saker börjar inträffa börjar gruppen att misstänka att någon försöker skrämma dem ur huset. De inser dock snart att sanningen är betydligt mer olycksbådande än så…

Den engelsk-amerikansk-fransk-kanadensiska samproduktionen My Little Eye var en av de där filmerna jag såg i hyllan hos den lokala videobutiken när den precis släppts men som jag aldrig hyrde. Fodralet tilltalade mig helt enkelt inte och det var knappast en speciellt omtalad film heller (i alla fall inte i mina dåvarande umgängeskretsar) så intresset var minst sagt ljummet från min sida. När jag för ett tag sedan lyckades komma över filmen för en löjligt liten slant så köpte jag hem den och har nu således sett den.

Filmen är en ganska typisk slow burn. Det tar ganska lång tid innan det börjar röra på sig och det är inte förrän i den tredje akten av filmen som det verkligen börjar röra på sig. Men även om den är långsam och dess upplösning går att förutse några minuter in så lyfter den tredje akten hela filmen i mitt tycke – mest för att jag gillar hela idéen bakom den. Skådespelarinsatserna är helt okej och vi får bland annat se Bradley Cooper i en av hans första roller.

My Little Eye är knappast perfekt, men tack vare den starka tredje akten får den en marginell rekommendation från mig.

Guardians Of The Galaxy av J

Efter att ha stulit en mystisk sfär ifrån den obebodda planeten Morag i de yttersta gränserna av galaxen blir den mänsklige rymdpiloten Peter Quill (Chris Pratt) måltavla för den ondskefulle och fanatiske Ronan (Lee Pace), som är ute efter att utrota befolkningen på planeten Xander där den intergalaktiska militär-polisstyrkan Nova Corps har sitt fäste med hjälp av sfären.

Det är halvknepigt att berätta ploten i Guardians Of The Galaxy utan att spoila typ de första fyrtio minuterna av filmen, men filmen följer ungefär samma utstakade väg som många andra filmer i samma kategori. Har man sett en Marvel film tidigare kan man rätt lätt räkna ut vad som kommer hända längre fram i filmen, men det hela är så pass underhållande och kul att det kvittar.

Guardian Of The Galaxy är bra, faktiskt riktigt bra. I rollsättningarna ser vi bland annat (bortsett från Pratt och Pace), Zoe Saldana (Avatar), wrestlaren Dave Bautista (Riddick), Michael Rooker (bland annat The Walking Dead) och Benicio Del Toro (bland annat Fear And Loathing In Las Vegas). Vi hör även Vin Diesel som träd-människohybriden Groot (även om man knappast känner igen hans röst) och Bradley Cooper som den genmanipulerade tvättbjörnen Rocket. Effektmässigt är filmen storslagen, så klart (hur skulle en blockbuster annars vara?), och det är en hel del action och explosioner blandat med en hel del humor likt många andra Marvel produktioner.

Jag skulle säga att Guardians Of The Galaxy är en underhållande film och att det hela är God Underhållning. Rekommenderas.

Uppföljare kommer 2017.

The Hangover Part II av J

Det är dags för Stu (Ed Helms) att gifta sig och tillsammans med Doug (Justin Bartha), Phil (Bradley Cooper), sin blivande svåger Teddy (Mason Lee) och Alan (Zach Galifianakis) beger han sig iväg till Thailand för att genomföra giftermålet. Stu vill inte ha någon svensexa och är bestämd på den punkten, men ett par öl på stranden tillsammans med sina närmast bekanta kan ju inte skada… eller?

Dagen därpå vaknar Stu, Phil och Alan upp i en nedgången lägenhet i Bangkok med inget som helst minne om den föregående kvällens händelser. Och som om det inte vore nog är Teddy spårlöst försvunnen. Trion beger sig ut på Bangkoks gator för att försöka ta reda på vad som egentligen hände kvällen innan och hitta Teddy innan de kan åka tillbaka till bröllopet.

The Hangover hade ett ganska klyftigt koncept som fläckvis var riktigt skojigt, även om den dessvärre också bitvis blev utdragen och fick (iaf mig) att sitta och vänta på att något kul skulle inträffa. The Hangover Part II är ungefär allt det där sistnämnda – nästan hela filmen igenom. Det är precis samma film igen, fast på en annan plats på jordklotet och jag tror minsann att jag skrattade till ungefär 3 gånger under hela filmens gång. Skådespelarna är visserligen bra, men det hjälper inte så värst mycket då de arbetar med ett manus som bara upprepar föregående films hyfsat skojiga koncept. Sen vet jag inte riktigt om jag är blödig eller vad det är, men jag tycker mest synd om Zach Galifianakis’ karaktär Alan när de andra skäller på honom – snubben har ju märkbart en skruv eller två lös och begriper uppenbarligen inte bättre, helt enkelt. Hrm…

Nej. The Hangover Part II var verkligen ingenting att hänga i granen och känns mest som en cash-cow på den första filmens framgång. Nästa år kommer dessutom en andra uppföljare, vilket påvisar vilken cash-cow The Hangover-titeln har blivit på bara två filmer.

Ettan finner ni recenserad här av mig och en kort kommentar av H om både ettan och tvåan finner ni här och här.

Baksmällan II av H

Samma film igen fast med kanske fem garv istället för femhundra. Skippa.

The A-Team av J

Fyra amerikanska soldater som är i Irak skickas iväg på ett icke officiellt uppdrag för att återta tryckplåtar för 100 dollarsedlar som kommit i orätta händer. Efter ett lyckat uppdrag återvänder de till basen, varpå deras befälhavare blir dödad i en explosion och tryckplåtarna blir stulna av en annan operatör. De blir dömda i krigsrätten och gängets ledare, Hannibal Smith (Liam Neeson), försäkrar sina grabbar om att de ska rentvå sina namn och ta fast de skyldiga och blir därefter skickade iväg till olika fängelsen.

6 månader senare får Smith och hans gäng chansen att rentvå sina namn och återfå sina tjänster inom militären, men saker och ting är inte riktigt vad de verkar vara…

Efter att allt snack kring The A-Team laggt sig har nu alltså jag också orkat kika på filmen och jag har rätt lite att skriva om filmen. Det är en no-brainer med totalt överdrivna actionscener som bitvis blir rätt obegripliga och istället får vi som tittare bita i tonvis med CGI-action och orimliga händelser filmen igenom. En och annan klyscha smyger sig in här och där och händelseförloppet är inte helt oförutsägbart, men fungerar absolut för en no-brainer så klart.

Actionscenerna levererar bra, medans humordelen levererar hyfsat. Inget mästerverk, men en okej lördagsrulle – definitivt.

The A-Team av H

Långfilmsversionen av The A-Team, som är en kvart längre i extended version, funkar bra som hjärndöd underhållning med stundtals totalt överdrivna actionscener. Ibland fattar jag inte alls vad som pågår, men det gör inget så länge Sharlto Copley är med och skojar till det. Okej film.

Case 39 av H

Renée Zellweger är socialarbetare och får ett fall med en liten flicka som föräldrarna försöker ta ihjäl. Föräldrarna spärras in och Renée tar förstås personligen hem flickan för att ta hand om henne. Sen… who cares? En kvart in i filmen är det otroligt uppenbart att det är flickan det är nåt fel på, sen är det bara upp till filmmakarna att bestämma om hon är besatt av en demon eller bara schizofren. Efter tre kvart började vi snabbspola, och efter en timme så hoppade vi helt enkelt bara över en halvtimme för att se slutet. Surprise, flickan är en demon, Renée dränker henne i en bil, the end. Vilken jävla skitfilm.

Sandra Bullock: Bäst och Sämst av H

Nyligen fick Sandra Bullock veta att hon ligger både längst upp och längst ner samtidigt på skådespelarskalan. Först fick hon priset Golden Raspberry för årets sämsta skådespelerska i filmen All About Steve, och dagen efter fick hon en Oscar för årets bästa skådespelerska i filmen The Blind Side. Därför tog jag på mig det tunga ansvaret att ta reda på huruvida hon nu verkligen är sämst eller bäst.

Först får vi möta Mary, som gör korsord och är obotligt positiv och arbetsam. Hon går på en blinddate med tv-reportern Steve, och han blir allt annat än intresserad av hennes hysteriska framtoning. Han låtsas vara tvungen att åka på ett uppdrag och gör det fatala misstaget att säga ”synd att du inte kan följa med”, varpå Mary förstås gör sitt bästa för att följa efter – övertygad om att Steve är den rätte för henne. Marys ovanliga sätt leder henne till nya vänner och knäppiga händelseförlopp.

Efter det så möter vi Leigh Anne, en ambitiös och engagerad tvåbarnsmor som möter Big Mike. Han är föräldralös och hemlös, och dessutom storväxt. Han får hjälp att börja på en kristen privatskola i hopp om att han ska utvecklas till en bra football-spelare. En kall kväll ser Leigh Anne hur Mike går och fryser i shorts och kortärmat, och bjuder honom hem att sova hos familjen. Snart utvecklas deras relation och Mike blir en del av familjen. I slutet blir han en firad spelare – det är inte en spoiler för det är det första du får veta i filmens början. Konstigt nog saknar filmen nästan helt konfrontationer eller andra element som gör historien spännande. Det är lite som Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop, där mannen helt enkelt bara lär sig de grekiska traditionerna och giftermålet äger rum. Rätt menlöst alltså.

Sandra Bullock således, i rollerna som världens sämsta Mary och världens bästa Leigh Anne. Inte nog med att Mary uppenbarligen är långt mer underhållande än Leigh Anne, är någon av dem sämst eller bäst? Förstås inte. All About Steve är en vanlig kul lördagskvällskomedi och The Blind Side är ett vanligt Hallmark-drama, och ingen av dem förtjänar nån större uppmärksamhet alls. Sandras insatser i båda filmerna är riktigt hyggliga och hon jobbar med grundmaterialet och presterar mer än vad som står på pappret. Troligen tycker bara Raspberry-juryn att Mary är en irriterande karaktär och tar ut det på Sandra, och på motsatta sidan sitter Oscarjuryn och delar ut sin sedvanliga ”baserad på sanna händelser”-statyett.