Fem år har gått sedan början till slutet av mänskligheten inträffade. De döda vaknade återigen till liv för att förtära köttet från de levande och en handfull människor lyckades sätta sig i säkerhet i en militärbunker där forskare, civila och militärer samlats för att försöka överleva mänsklighetens slutskede.
En av dessa överlevande, forskaren Zoe (Sophie Skelton), jobbar dag som natt för att försöka finna ett botemedel eller vaccin mot det virus som återuppväcker de döda utan någon större framgång. När så ett av barnen i bunkern blir allvarligt sjuk beger sig Zoe tillsammans med en grupp militärer ut för att hämta förnödenheter och stöter på Max (Johnathon Schaech) – Zoe’s gamla stalker som blev dödad i början av apokalypsen. Max påvisar mer intelligens än de andra odöda och Zoe inser snart att det är något väldigt speciellt med honom…
George A. Romero’s Day Of The Dead från 1985 är en av de absolut bästa zombiefilmer som någonsin har gjorts. Personligen tycker jag att den slår sina föregångare – Night Of The Living Dead och Dawn Of The Dead – på fingrarna, även om jag älskar de filmerna också. Day Of The Dead är rakt igenom mörk, dyster, melankolisk och klaustrofobisk. Filmens inledningen är både klassisk och även mästerligt framförd och ger mig än idag gåshud varenda gång jag sätter mig för att se filmen. Jag såg Steve Miner’s remake av Day Of The Dead snett efter att den kom 2008 och har sedan dess inte sett om den då den, i alla fall som jag minns det, sket över hela originalet. En omtitt hade nog varit på sin plats, speciellt med tanke på att jag nu har sett Day Of The Dead: Bloodline som släpptes i början på året.
Det märks att Day Of The Dead: Bloodline försöker att vara originalet (mestadels igenom små referenser till karaktärerna i den filmen), men att den samtidigt försöker komma med egna och fräscha idéer. Resultatet är… sådär. Å ena sidan tycker jag att den var okej för vad den var (och bättre än mycket annat skit som gjorts sista femton åren i zombiegenren), men å andra sidan – och kanske mest tack vare titelsättningen av filmen – är den rätt rutten (pun intended).
Till skillnad från originalet är den här filmen väldigt snabb. Filmen hade behövt minst tjugo minuter extra speltid då det i stort sett inte finns någon direkt uppbyggnad av karaktärerna att tala om här egentligen. Den enda karaktären vi på sätt och vis får lära känna lite mer än att bara få höra namnet på den är Zoe, istället har de packat in så mycket action de kunnat utan några större karaktärsutvecklingar – vilket leder mig till nästa problem jag tycker att filmen har…
Det finns inga som helst karaktärer att gilla här; är de inte skitstövlar så är de självupptagna idioter som gör totalt IQ-befriade beslut som får andra dödade – typ de där karaktärerna som inte har något namn. Sophie Skelton är snygg, men passar verkligen inte i rollen som Zoe – alls. Hon springer runt med samma ansiktsuttryck (som påminner om en tilldaskad häck) igenom i stort sett hela filmen och hennes karaktär Zoe verkar skita fullkomligen i om hon utsätter andra för fara eller får folk dödade. Jeff Gum’s karaktär Miguel, som är den här filmens motsvarighet till Captain Rhodes i originalet, känns överlag inte speciellt hotfull och om man ska nödvändigtvis jämföra de bägge karaktärerna med varandra är Miguel en kärring i jämförelse med Rhodes.
En hel del saker i filmen känns väldigt intryckta med tvång dessutom. Det bästa exemplet är kärleks-subploten mellan Zoe och Marcus Vanco’s karaktär Baca (yes, really), som är bror med Miguel (även om de inte är lika varandra överhuvudtaget på något som helst vis). Jag förstår att den subploten används som en katalyst för det som inträffar i filmen, men kunde de verkligen inte komma på något bättre än en totalt ointressant, klyschig och forcerad subplot som den?
Originalets slut är av den mörkare sorten och lämnar oss tittare med en ganska tom känsla för karaktärerna i filmen. Att hoppet i stort sett är ute även om de har överlevt. I den här filmen har de istället valt att genomföra ett fruktansvärt krystat slut där klimaxet snavar över sina egna fötter och faller framstupa med ansiktet först ned i golvet. Upplösningen är av sorten ”living happily ever after” och är troligtvis ett av de mest tafatta slut i en zombiefilm som gjorts.
Det jag tycker är okej med filmen är väl att majoriteten av skådespelarnas insatser (speciellt Johnathon Schaech, som troligtvis gör den bästa prestationen här) är bra, effekterna ser bra ut och verkar vara – om jag inte misstagit mig – praktiska effekter till större delen (vilket jag uppskattade då väldigt många zombiefilmer nu för tiden förlitar sig till CGI-blod istället) och en del av de nya idéerna filmen kom med fungerade helt okej.
Hade de strukit den forcerade och klyschiga kärleks-subploten och bytt ut den mot något mer intressant, gjort filmen tjugo minuter längre med djupare karaktärsutveckling och skrivit om karaktären Zoe till en karaktär man hade kunnat heja på istället för att vilja se henne gå samma öde till mötes som alla karaktärer hon lyckas få dödade hade troligtvis Day Of The Dead: Bloodline varit en rent av bra film. Så som den är (och kommer antagligen alltid att vara) så är det ett ganska hafsigt verk som enbart existerar för att casha in på Day Of The Dead titeln, även om den har några intressanta idéer och en handfull bra saker i sig.
Om du ska ha filmkväll och måste välja mellan originalet eller den här så är valet extremt enkelt i min mening; se originalet.
John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.
