| Subcribe via RSS

Rambo: Last Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

No Comments

Day Of The Dead: Bloodline av J

augusti 26th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan början till slutet av mänskligheten inträffade. De döda vaknade återigen till liv för att förtära köttet från de levande och en handfull människor lyckades sätta sig i säkerhet i en militärbunker där forskare, civila och militärer samlats för att försöka överleva mänsklighetens slutskede.

En av dessa överlevande, forskaren Zoe (Sophie Skelton), jobbar dag som natt för att försöka finna ett botemedel eller vaccin mot det virus som återuppväcker de döda utan någon större framgång. När så ett av barnen i bunkern blir allvarligt sjuk beger sig Zoe tillsammans med en grupp militärer ut för att hämta förnödenheter och stöter på Max (Johnathon Schaech) – Zoe’s gamla stalker som blev dödad i början av apokalypsen. Max påvisar mer intelligens än de andra odöda och Zoe inser snart att det är något väldigt speciellt med honom…

George A. Romero’s Day Of The Dead från 1985 är en av de absolut bästa zombiefilmer som någonsin har gjorts. Personligen tycker jag att den slår sina föregångare – Night Of The Living Dead och Dawn Of The Dead – på fingrarna, även om jag älskar de filmerna också. Day Of The Dead är rakt igenom mörk, dyster, melankolisk och klaustrofobisk. Filmens inledningen är både klassisk och även mästerligt framförd och ger mig än idag gåshud varenda gång jag sätter mig för att se filmen. Jag såg Steve Miner’s remake av Day Of The Dead snett efter att den kom 2008 och har sedan dess inte sett om den då den, i alla fall som jag minns det, sket över hela originalet. En omtitt hade nog varit på sin plats, speciellt med tanke på att jag nu har sett Day Of The Dead: Bloodline som släpptes i början på året.

Det märks att Day Of The Dead: Bloodline försöker att vara originalet (mestadels igenom små referenser till karaktärerna i den filmen), men att den samtidigt försöker komma med egna och fräscha idéer. Resultatet är… sådär. Å ena sidan tycker jag att den var okej för vad den var (och bättre än mycket annat skit som gjorts sista femton åren i zombiegenren), men å andra sidan – och kanske mest tack vare titelsättningen av filmen – är den rätt rutten (pun intended).

Till skillnad från originalet är den här filmen väldigt snabb. Filmen hade behövt minst tjugo minuter extra speltid då det i stort sett inte finns någon direkt uppbyggnad av karaktärerna att tala om här egentligen. Den enda karaktären vi på sätt och vis får lära känna lite mer än att bara få höra namnet på den är Zoe, istället har de packat in så mycket action de kunnat utan några större karaktärsutvecklingar – vilket leder mig till nästa problem jag tycker att filmen har…

Det finns inga som helst karaktärer att gilla här; är de inte skitstövlar så är de självupptagna idioter som gör totalt IQ-befriade beslut som får andra dödade – typ de där karaktärerna som inte har något namn. Sophie Skelton är snygg, men passar verkligen inte i rollen som Zoe – alls. Hon springer runt med samma ansiktsuttryck (som påminner om en tilldaskad häck) igenom i stort sett hela filmen och hennes karaktär Zoe verkar skita fullkomligen i om hon utsätter andra för fara eller får folk dödade. Jeff Gum’s karaktär Miguel, som är den här filmens motsvarighet till Captain Rhodes i originalet, känns överlag inte speciellt hotfull och om man ska nödvändigtvis jämföra de bägge karaktärerna med varandra är Miguel en kärring i jämförelse med Rhodes.

En hel del saker i filmen känns väldigt intryckta med tvång dessutom. Det bästa exemplet är kärleks-subploten mellan Zoe och Marcus Vanco’s karaktär Baca (yes, really), som är bror med Miguel (även om de inte är lika varandra överhuvudtaget på något som helst vis). Jag förstår att den subploten används som en katalyst för det som inträffar i filmen, men kunde de verkligen inte komma på något bättre än en totalt ointressant, klyschig och forcerad subplot som den?

Originalets slut är av den mörkare sorten och lämnar oss tittare med en ganska tom känsla för karaktärerna i filmen. Att hoppet i stort sett är ute även om de har överlevt. I den här filmen har de istället valt att genomföra ett fruktansvärt krystat slut där klimaxet snavar över sina egna fötter och faller framstupa med ansiktet först ned i golvet. Upplösningen är av sorten ”living happily ever after” och är troligtvis ett av de mest tafatta slut i en zombiefilm som gjorts.

Det jag tycker är okej med filmen är väl att majoriteten av skådespelarnas insatser (speciellt Johnathon Schaech, som troligtvis gör den bästa prestationen här) är bra, effekterna ser bra ut och verkar vara – om jag inte misstagit mig – praktiska effekter till större delen (vilket jag uppskattade då väldigt många zombiefilmer nu för tiden förlitar sig till CGI-blod istället) och en del av de nya idéerna filmen kom med fungerade helt okej.

Hade de strukit den forcerade och klyschiga kärleks-subploten och bytt ut den mot något mer intressant, gjort filmen tjugo minuter längre med djupare karaktärsutveckling och skrivit om karaktären Zoe till en karaktär man hade kunnat heja på istället för att vilja se henne gå samma öde till mötes som alla karaktärer hon lyckas få dödade hade troligtvis Day Of The Dead: Bloodline varit en rent av bra film. Så som den är (och kommer antagligen alltid att vara) så är det ett ganska hafsigt verk som enbart existerar för att casha in på Day Of The Dead titeln, även om den har några intressanta idéer och en handfull bra saker i sig.

Om du ska ha filmkväll och måste välja mellan originalet eller den här så är valet extremt enkelt i min mening; se originalet.

No Comments

Prowl av J

juni 4th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

ProwlAmber (Courtney Hope) drömmer om att flytta ifrån den lilla hålan Farmfield och övertalar sina vänner att göra henne sällskap när hon ska resa till Chicago för att hyra en lägenhet där. På väg dit går deras bil sönder mitt ute i ingenstans och när lastbilschaffisen Bernard (Bruce Payne) stannar till med sin långtradare lyckas gruppen övertala honom om att få åka med i släpet då han ändå ska till Chicago. Men när Bernard vägrar att stanna och de upptäcker att lasten består av hundratals lådor med blod får de panik, vilket snabbt övergår i ren terror då lastbilen plötsligt stannar och släpper ut dem i en mörk och övergiven lagerlokal – men gruppen är inte ensamma där inne.

Den amerikansk-brittisk-bulgariska samproduktionen Prowl är sisådär. Den är ganska välgjord effektmässigt och skådisarna gör ett ganska bra jobb med det de har att jobba med, men filmens handling är inte speciellt spännande eller engagerande och kameraarbetet är under all kritik. I varenda actionscen i Prowl skakas kameran hejvilt och i flera scener såg jag knappt vad som hände tack vare det. När fan ska filmskapare lära sig att skakiga kameror INTE gör filmer mer spännande utan är bara jävligt irriterande?

Hade det inte varit för det genomusla kameraarbetet hade jag nog kunnat ursäkta det ganska generiska manuset och kallat filmen för medioker, men när jag nästan blir åksjuk av kameraarbetet så sjunker filmens värde för en återtitt långt ner på botten. Om du har någonting annat att titta på så skulle jag råda att se det istället.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud