Helt Perfekt Glob

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

Charlie’s Angels av J

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

There’s Something About Mary av J

Ted (Ben Stiller) var en nörd i högstadiet och var kär i en av skolans mest populära tjejer, Mary (Cameron Diaz), som han dessutom skulle gå på studentbalen tillsammans med. Daten på studentbalen blev aldrig av tack vare att Ted var med om en minst sagt ovanlig olycka. Tretton år senare inser han att han fortfarande är förälskad i Mary och bestämmer sig för att leja privatdetektiven Healy (Matt Dillon) för att leta reda på henne. Healy hittar visserligen Mary men faller själv pladask för henne och han beslutar sig för att ljuga för Ted för att hålla honom borta från henne. Det dröjer emellertid inte länge förrän Ted upptäcker sanningen och beger sig efter Healy för att försöka vinna Mary’s hjärta innan det är försent.

Jag minns när There’s Something About Mary (eller Den Där Mary som den hette i Sverige) kom. Flera av ungarna i min klass pratade om den och målade upp den som en hysteriskt rolig komedi som man bara måste se. Alla såg och kommer väl ihåg den här filmen antar jag? Vad bra, för det gjorde inte jag. Jag såg nämligen aldrig There’s Something About Mary/Den Där Mary när den kom och det här var min första titt – vilket också troligtvis blir min sista.

There’s Something About Mary/Den Där Mary kom före den här extremt uttömda vågen av romantiska komedier som dök upp någon gång efter 2000-talets intrång där varenda komedi följer en tillsynes osynlig mall där huvudpersonerna är olyckliga av en eller annan anledning i början av filmen, träffar varandra i mitten, en konflikt av något slag uppstår och i slutet finner de varandra och växer sedan som människor, slut. Ungefär som vilken svensk ”komedi” (som egentligen är regelrätta dramafilmer med komiska inslag inslängda) alltså. Att jag påpekar det här är för att den här filmen kom 1998 och jag undrar om inte det var den här filmen (åtminstone till en viss del) som satte standarden för hur en romantisk komedi ska vara då den trillar ner i varenda klyscha under de nästintill outhärdligt långa två timmarna (som är på tok för långt för den här typen av film) den rullar på under.

Filmen har så klart några roliga stunder och ett par gags fick mig att gapskratta, men det räcker inte på långa vägar. Majoriteten av skämten (som troligtvis inte hade varit mer uppenbart menade att vara roliga såvida de inte hade satt in en stor blinkande neonskylt där det stod ”SKRATTA” på) känns mest långdragna och inte speciellt roliga alls. Faktum är att hade filmen släppts idag istället för 1998 hade den troligtvis gått raka vägen in på en direkt-till-video-release istället för att gå upp på biografer runt om i världen.

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gubbig eller om filmen bara är ganska tråkig egentligen. Hade jag sett filmen för 18 år sedan hade jag kanske gillat den mer (just då i alla fall), men tack vare den överkonsumtion av romantiska komedier som inte är speciellt roliga och som följer samma utmattade koncept och mall som kommit de senaste tio, femton åren har jag svårt att förstå vad folk egentligen såg i There’s Something About Mary/Den Där Mary 1998. Lever du på nostalgi kan det kanske vara värt att återse filmen, om inte kan du lika gärna ta någon annan i samma subkategori då du troligtvis får ut ungefär lika mycket.

Bad Teacher av H

Du kanske såg ”Bad Santa” och tyckte att den var bra? ”Bad Teacher” är inte den filmen. Cameron Diaz och den där killen från ”How I met your mother” kör några bakfylleskämt och röker på lite grann medan de river av några trötta golddiger-klyschor och tänjer på några töntiga amerikanska linjer som leder till en unrated-stämpel. Justin Timberlakes helyllesnubbe är den enda sevärda här. Skippa.

Fear And Loathing In Las Vegas av J

Året är 1971 och journalisten Raoul Duke (Johnny Depp) får i uppdrag att bege sig ner till Las Vegas för att skriva en artikel om ett sportevenemang där. Han och hans advokat, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro), får den briljanta idéen att göra det hela till en maxad affärsresa. Det dröjer emellertid inte länge förrän allt vad affärer och artiklar heter har glömts och resan omvandlats till en tripp.

Fear And Loathing In Las Vegas är en sån där film som, vad jag tror iaf, de flesta redan har sett. Så vad finns det egentligen att säga som inte redan sagts om den här filmen? Egentligen inte så mycket. Johnny Depp och Benicio Del Toro snor hela showen och de skådisar som supportar dem – t ex Tobey Maguire, Gary Busey, Christina Ricci, Cameron Diaz och Penn Jillette (Penn i Penn & Teller duon) – får gott ställa sig på sidan och låta dessa två herrar härja lös i närmare 2 timmar. Filmens story är väldigt vriden och filmen i sig blir bitvis något osammanhängande pga olika anledningar. Humorn i filmen är nattsvart och levererar en del fina garv, samtidigt som det finns ett underliggande och allvarligt budskap, om man tänker efter…

Och yeah; jag gillar den här filmen. De största anledningarna till det är Depp och Del Toro, men samtidigt att filmen faktiskt får mig att garva och fnissa större delen igenom – om vi bortser ifrån ett par småsega bitar som inträffar här och där. Rekommenderas.

Shrek Forever After + Scared Shrekless av H

Klämde fjärde Shrek-filmen ihop med den nyligen tv-visade Halloween-specialen och det var ju rätt kul. Några fina garv (betydligt fler än i trean) och en kul variant på ett klassiskt tema.

Shrek börjar bli trött på att vara ett älskat och ofarligt familjetroll och vill bli fruktad av alla för bara en dag till. Han skriver ett kontrakt med den i Sverige hyfsat okände Bullerskaft (Rumpelstiltskin) som på klassiskt djävulsmanér tar mer än han ger i det finstilta. Shrek finner sig tillbaka som monster i skogen och njuter av att skrämma skiten ur alla han ser, tills han upptäcker att Bullerskaft tagit en mycket specifik dag i utbyte – dagen då Shrek föddes.

Bullerskaft har tagit över kungariket och använder häxor som en armé. Inga av Shreks vänner känner igen honom och Fiona har blivit ledare för trollens motståndsrörelse. Värst av allt: när dagen är slut kommer Shrek sluta att existera eftersom han aldrig blivit född. Det enda som kan stoppa allt är förstås den sanna kärlekens kyss, vilket blir klurigt eftersom Fiona inte ens vet vem han är.

Halloweenspecialen är en kortis på 20 minuter som troligen är hyfsat läbbig för väldigt små barn, och biten med pepparkaksmannens fru är riktigt underhållande. Kort sagt är det helt okej underhållning, men jag behöver nog inte en Shrek 5.

My Sister’s Keeper (Allt för min syster) av H

Ett par med en väldigt sjuk dotter bygger en till dotter för att använda som donator till den sjuka dottern. När donatordottern är 11 år går hon till advokaten Arec Barwin för att stämma sina föräldrar på rätten till sin egen kropp. Sen kan ni räkna ut resten av filmen själva. Givetvis växer alla som människor och sjuka dottern dör.

Baserad på en bok som hade ett annorlunda slut: Donatordottern hamnar i en trafikolycka och hennes njure används till sjuka dottern, som blir bättre men sen sjuk igen ändå.

Cameron Diaz spelar mamman som är mycket osympatisk. En annan skådis i denna roll hade nog varit bättre. Sofia Vassilieva (”Ariel” i tv-serien Medium) är mycket bra i rollen som sjuka dottern, och Abigail Breslin (Zombieland) är duktig i rollen som donatordottern. Domaren spelas av Joan Cusack som börjar se bra gammal ut.

En okej rulle som gör sitt bästa för att vrida på dina tårkranar. Man lyckas stundvis bra med en bra historia, men kunde lika gärna vara en billig tv-film från Hallmark.