Helt Perfekt Glob

Don’t Open Till Christmas av J

Det är juletider i London – en tid för firande, en tid för familjen, en tid för presenter. Det här året är det också tid för en hänsynslös och maskerad galning att löpa amok på Londons gator. Hans utvalda offer är slumpmässiga men har en sak gemensamt; de är utklädda till jultomten. Scotland Yard står handfallna inför det märkliga fallet allt eftersom dödssiffrorna ökar och med bara tre dagar kvar till julafton börjar tiden bli knapp att fånga mördaren…

Don’t Open Till Christmas är en brittisk slasherfilm och trash-klassiker från 1984 som producerades av Stephen Minasian och Dick Randall – duon som finansierade trash-klassikern Pieces från 1982 och som två år efter den här filmen även producerade en tredje trash-klassiker, Slaughter High. Filmen tog nästan två år att få klar efter att Edmund Purdom – som medverkade i Pieces och som ställde som krav att få regissörsjobbet här för att överhuvudtaget medverka – sa ifrån sig jobbet vilket resulterade i att Derek Ford – som troligtvis var mest känd för sina sexploitationfilmer under 70-talet – tog över jobbet men fick sparken efter bara två dagar. Det blev slutligen Ray Selfe som avslutade regijobbet tillsammans med Alan Birkinshaw, som skrev om delar av manuset – under pseudonymen Al McGoohan – och mycket av det material som redan filmats spelades in på nytt. Vi får även se Caroline Munro sjunga en otroligt cheesig 80-tals poplåt då hon, som jag har förstått det, försökte sig på en sångkarriär. Jag misstänker att det gick sådär för henne…

Don’t Open Till Christmas är hur som helst inte en bra film, men den är å andra sidan jävligt underhållande. I sann Pieces-anda är filmen befriad från någon som helst intelligens och likt den filmen blir man förvånad över hur lite de brytt sig i filmens kontinuitet. Jag menar, klippningen är något av det hattigaste jag har beskådat i filmväg. Scener byts av efter varandra utan något som helst mönster eller sammanhang. Även tittaren blir idiotförklarad flera gånger under filmens gång då exempelvis i en scen där mördaren (som det är extremt uppenbart att lista ut) pratar med ett av sina tilltänkta offer frågar om hon lovar att inte försöka fly om han lossar på kedjorna hon sitter fast i – hon svarar ja, varpå de bokstavligt talar visar hur hon korsar fingrarna. Det är ungefär den nivån igenom hela filmen.

Det låter troligtvis som att jag hatar filmen, men det är snarare tvärtom. Som jag skrev här ovanför så är inte filmen bra, men den är underhållande just tack vare hur intelligensbefriad och oavsiktligt rolig den är. Är man ett fan av Pieces och Slaughter High (eller någon annan cheesig 80-talsslasher) så är Don’t Open Till Christmas ett givet val att bänka sig framför i december månad. Rekommenderas.

The Last Horror Film av J

Vinny (Joe Spinell) är en taxichaufför som drömmer om att bli en stor Hollywood-producent och han har redan bestämt sig för vem som ska ha huvudrollen i hans genombrottsfilm; den berömda och vackra Jana Bates (Caroline Munro). Problemet är bara att hon själv inte vet om det än.

Med avsikt att försöka övertala henne att medverka i hans kommande film följer Vinny efter henne till Cannes Film Festival i Frankrike, där hon ska medverka som en av de nominerade efter hennes roll i en skräckfilm. Vinny’s plan går emellertid inte riktigt som han har tänkt sig och det dröjer inte länge förrän personer i Jana’s närhet börjar att försvinna spårlöst och det verkar som att Vinny’s besatthet av Jana börjat gå överstyr… eller?

Två år efter att de medverkade i den klassiska slashern Maniac (recenserad här) ställde sig alltså Joe Spinell och Caroline Munro återigen framför kameran tillsammans i The Last Horror Film, som jag hade tänkt se i bra många år innan jag nu slutligen satte mig och såg den. Igenom större delen av filmen satt jag och tänkte att den här filmen hade lika gärna kunnat varit en uppföljare till Maniac då den påminde mig fruktansvärt mycket om den filmen i både koncept och utförande.. åtminstone fram till slutet.

Spinell är fenomenal i sin rollsättning och även om hans prestation i Maniac var enastående så tycker jag nog att han är ännu bättre här. Det är tragiskt att denne man, som hade en speciell gåva för just såna här filmer, gick bort på tok för tidigt. Munro gör en helt okej insats och är filmens ögongodis. Finns väl inte så mycket mer att säga om det antar jag? Effekterna är imponerande för att vara av årgång 1982, men då det släppet av filmen jag såg var en restaurerad och fullständigt oklippt version av filmen som Troma släppte 2009 var vissa scener löjligt mörka och väldigt svåra att urskilja vad som egentligen hände i dem. Bluray utgåvan som 88 Films släppte 2014 kan vara bättre, kanske?

Jag gillar The Last Horror Film hur som helst och ångrar inte att jag (äntligen) har sett den, även om jag borde ha gjort det betydligt tidigare då den påminner extremt mycket om Maniac (som jag älskar). En klar rekommendation, även om jag nog skulle satsa en peng på att 88 Films bluray utgåvan är bättre restaurerad än Troma’s dvd-släpp.

Slaughter High av J

Det är första April på Doddsville County High School och skolans grupp med populära elever bestämmer sig för att spela en av skolans nördar, Marty (Simon Scuddamore), ett elakt spratt, som i sin tur går fruktansvärt fel…

10 år senare blir gruppen med de populära eleverna inbjudna till en återföreningsträff på deras nu mer nedlagda high school. Väl där dröjer det inte länge förrän de inser att de inte är ensamma. Är det Marty som är tillbaka för att ge igen?

Efter lite funderingar på vad jag ska skriva har jag bestämt mig för att börja med vad jag tyckte var bra med Slaughter High; morden. Morden i filmen är ganska fyndiga och imponerande för en lågbudgetrulle som den här. Men det är ungefär där de imponerande faktorerna slutar också…

Skådespelarna ligger på ungefär samma nivå som något ur Teletubbies. De enda två som är värda att nämna av de som står framför kameran är väl Caroline Munro, som medverkade i Star Wars kalkon rip-offen Starcrash och kultrullen Maniac, och Simon Scuddamore, som tog sitt liv kort efter att filmen släpptes enligt IMDB (huruvida detta stämmer vet jag inte, då filmen släpptes 1986 medan Scuddamore enligt IMDB tog sitt liv 21 November, 1984). Filmen i sig blir ganska konstig allt eftersom den fortgår och mot slutet sitter jag mest och kliar mig i huvudet och undrar vad som egentligen försiggår. Karaktärerna är rätt blåsta och gör dumma saker på löpande band, men tillför å andra sidan lite komik till det hela (de är så jävla dumma att de blir roliga helt enkelt).

Slaughter High (vars arbetsnamn var April Fool’s Day, som de ändrade för att slippa förvirring med en annan film med samma titel släpptes samma år) är en riktig kalkon, men kan nog samtidigt ses som en kultrulle också. Filmen i sig är inte speciellt bra, men de fyndiga morden och de tillsynes hjärndöda karaktärerna är så pass underhållande att man står ut med filmen i alla fall. Slaughter High ramlar ner i ”så dålig att den blir bra” kategorin och känns nästan som ett måste för vilken slasherfantast som helst.

Maniac av J

William Lustig’s klassiker som blivit förbjuden i flera länder och totalt sönderklippt i ännu fler där Joe Spinell spelar huvudrollen och där Tom Savini stod för effekterna.

För ett par år sedan dog Frank Zito’s mor i en bilolycka och han saknar henne.. även om hon var ett svin mot honom, behandlade honom som skit och sålde sin egen kropp. Frank försöker hur som helst att hålla henne kvar hos sig och då hans svåra barndomsminnen börjar skrika inuti hans huvud beger han sig ut om nätterna för att på måfå döda unga kvinnor och skära av deras huvudsvål för att sätta dessa på skyltdockor han ställt upp runtom i hans lägenhet.

Efter att Frank blivit fotograferad av den unga fotografen Anna i en park bestämmer han sig för att leta reda på Anna och blir omedelbart god vän med henne. Men frågan är: är hon den han letat efter eller är det bara ytterligare en mamma-wannabe?

På fodralet på min dvdutgåva av filmen står följande text: ’One of the most relentlessly depraved and disturbing horror movies ever made’. Jag tycker den texten stämmer ganska bra överens med vad innehållet i filmen ger tittaren.

Filmen är inte läskig egentligen, men innan Joe Spinell’s karaktär Frank slår till vid varje mord så byggs det upp en stämning under ett par minuter vilket gör filmen ganska spännande, även om man redan sett den en eller ett par gånger innan.

Joe Spinell (The Godfather) är lysande i rollen som den psykotiske Frank. Spinell ser emellanåt helt psykotisk ut och verkar vara helt i sin egna lilla värld. De övriga skådespelarna är trovärdiga och de gör sina jobb, men Spinell stjäl hela showen.

Filmen är, som sagt, inte läskig men spännande och efter ungefär halva filmen flippar den ur nästintill helt och blir riktigt vriden, konstig och skum. Våld och blod finns det ganska gott om i filmen, men jag ser det mest som en bonus till vad filmen egentligen går ut på.

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om filmen. Det här är helt enkelt historian om en galning.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0081114/