Helt Perfekt Glob

Scoob! av J

Av en ren händelse stöter den ensamme Shaggy Rogers (Will Forte’s röst) ihop med en herrelös grand danois hund som han snabbt blir vän med och som får namnet Scooby-Doo (Frank Welker’s röst). På Halloween stöter de bägge vännerna på Fred Jones (Zac Efron’s röst), Daphne Blake (Amanda Seyfried’s röst) och Velma Dinkley (Gina Rodriguez’s röst) efter att två andra ungar snott deras godis och slängt in det i ett ökänt – och enligt ryktena – hemsökt hus. Gänget går in och löser således deras första mysterium.

Tio år – och många lösta mysterium – senare står Mysteriegänget inför deras största utmaning hittills; att tillsammans med Blue Falcon (Mark Wahlberg’s röst), hans sidekicks Dee Dee Skyes (Kiersey Clemons’ röst) och Dynomutt (Ken Jeong’s röst), stoppa Dick Dastardly (Jason Isaacs’ röst) från att samla ihop Kérberos’ tre dödskallar och således orsaka Jordens undergång.

I förberedelse för att skriva den här recensionen begav jag mig ut på intranätet för att se vad folk tyckte eftersom att jag tyckte att filmen hade fått lite lågt betyg på IMDB (som förvisso inte är någonting att gå efter) och märkte rätt snabbt att Scoob! verkar vara lite av en vattendelare bland fansen; en del hatar den, medan andra hyllar den.

Jag personligen tillhör det andra lägret. Jag hade en riktigt kul stund i soffan och gapskratten regnade över filmen från mitt håll. Att filmen var barnslig och väldigt förutsägbar hade jag inga större problem med – vilket en del verkar ha haft. Jag kan på sätt och vis förstå varför med tanke på att filmen tar en helt annan väg än vad tidigare Scooby-Doo filmer har gjort och handlar nästintill inte alls om några mysterium som behöver lösas för att sätta dit bovar. Jag hade inga större bekymmer med det och även om jag är ett stort fan av Scooby-Doo så gillar jag när de vågar ta ut på svängarna med karaktärerna och konceptet med serierna och filmerna.

Hur som helst så gillade jag filmen. Det är en lättsam, barnslig och skön animerad äventyrskomedi som funkade bra i mitt tycke. Rekommenderas.

Biohazard/Resident Evil: Damnation av J

1991 kollapsade den sovjetiska unionen och en efter en började länderna att bryta sig ut för att bli självständiga. Regeringen i öststaten Eastern Slav Republic följde i de andra ländernas fotspår kort därefter och bröt sig ut ur Soviet. Kapitalismen började sprida sig snabbt och klyftorna mellan rik och fattig blev så pass enorma att ett inbördeskrig bröt ut. Steget ut i självständighet exploderade ut på gatorna och beväpnade rebeller ställde sig upp mot regeringen, som nu var kontrollerad av oligarker. Militären blomstrade under den här tiden och blev allt mer stark och bättre utrustad. Under ledning av Ivan Judanovich och Ataman från Rådet Av Äldre, flyttade rebellerna sin bas till en hemlig plats; en mer passande plats för att genomföra sina guerilla attacker mot regeringen. Efter flera år av krig lyckades Svetlana Belikova (Wendee Lee’s röst) – East Slav’s första kvinnliga president – att skriva ett fredsavtal med rebellerna.

Men fredsavtalet varade inte länge och i November, 2010, upptäckte regeringen att rebellernas land hade värdefulla tillgångar – vilket ledde till nya attacker av militären mot rebellerna, som menade på att de bekämpade terrorism. Tack vare militärens framfart började rebellerna förlora bas efter bas, vilket gjorde att rebellerna fick lov att eskalera sina aktioner och blev allt mer radikala i deras taktiker. Det var då märkliga rykten uppstod som en löpeld bland folket om att monster hade blandat sig in i striderna. I Februari, 2011, hade ryktena nått till den gamla staden Holifgrad, bara några kilometer ifrån presidentens palats – en viktig strategisk plats för regeringen. Den amerikanska specialagenten Leon S. Kennedy (Matthew Mercer’s röst) befinner sig i landet och får order om att avbryta sitt uppdrag då situationen i landet har blivit ohållbar, men bestämmer sig för att slutföra uppdraget. Saker och ting går inte riktigt som planerat och han blir fångad av rebellerna. Samtidigt kallar president Belikova in Ada Wong (Courtenay Taylor’s röst) för att få hjälp med rebellproblemet, men som verkar ha en egen agenda för att vara där…

Då har jag alltså fått tummen ur och sett Resident Evil: Damnation, som är en uppföljare till 2010 års Resident Evil: Degeneration. Det är animerat, actionfyllt, snyggt och tempot är på topp från början till slut och jag älskar det. H nämnde något om taskig läppsynkning i sin recension av filmen, vilket jag inte märkte av.. iaf inte till en stor del. Det kan ju hända att det bara var jag som inte var uppmärksam eller nåt. Nåja..

Personligen tycker jag att Damnation är minst lika bra som Degeneration.. kanske bättre, om man ska se till filmens action och tempo. Att man känner igen många grejer ifrån spelen är ju även det ett stort plus (åtminstone för oss fans av spelen). Fans av spelen bör så klart se, ni andra kanske ska ta och se Degeneration innan ni bestämmer er.. även om den här filmen inte direkt har någon anknytning till den mer än en liten, liten referens i början av filmen. Rekommenderas hur som helst.

Läs gärna också min recension och H’s recension på Degeneration.

Biohazard/Resident Evil: Damnation av H

Alltmedan hr. Andersen och frk. Jovovovovich månglar ut Resident Evil-sequels så gör japanerna motsvarande datoranimerade sådana. Jag har själv inte spelat spelen i någon nämnvärd utsträckning, och kan sålunda inte som J göra några jämförelser i storys och karaktärer. Det kanske inte gör så mycket. Nu har jag sett uppföljaren till ”Degeneration” från 2010, som heter ”Damnation”.

I nån öststat nånstans har Lickers sett till att det blir ett rent helsicke. USA-agenten Leon blir tillsagd att avbryta sitt uppdrag då situationen i landet blivit ohållbar, men det visar sig vara lite lurigare att ta sig därifrån än väntat. Han blir fångad av landets rebeller som vill ta över regeringen, men har även de problem med monstren. Samtidigt är den kvinnliga presidenten en riktig satmara som inte drar sig för något för att bibehålla makten. Hon kallar in Ada Wong för att hjälpa till, men hon kanske har en egen plan och vad är hennes koppling till Leon? Dun-dun-daaaa!!!

Vi kan ju börja med att konstatera att princip alla röstskådespelare i filmen är usla. Det är egentligen filmens enda stora problem. Sen är det action för nästan hela slanten, och ibland är det så bra animerat att man glömmer att det inte är riktig film. Ja, förutom när man ser någons ansikte i bild förstås. Det är inte så jätteövertygande, speciellt inte när munrörelserna aldrig varken ser naturliga ut eller synkar bra mot pratet.

Historien tappar lite efter ett tag, och slutet dras något varv för långt, men det är hela tiden betydligt bättre än Resident Evil: Afterlife (4) som kom 2010. Fans av spelen ska givetvis se, ni som är tveksamma bör först se den bättre ”Degeneration” och avgöra om ni är intresserade.

Avatar av H

Det behövs ju knappast ännu en Avatar-recension, men jag vill ju få säga mitt!!

Som en av skeptikerna inför James Camerons storskaliga återkomst till sci-fi satte jag upp motstånd inför den överdimensionerade hypen som långsamt ökat i styrka och krossat allt likt en ångvält i ett par år. Allt man sa under lång, lång tid var bara: Detta kommer att förändra allt. Yeah, right.

När teasern slutligen kom så kände jag en viss lättnad. Det här var ju inte alls särskilt imponerande. Nu kommer luften allt gå ur alla ja-sägare. Många var på min sida: Usch, det där ser ju inte alls hyperrealistiskt ut. Vad handlar filmen ens om? Nej, fy.

När den långa trailern senare kom så späddes min negativa inställning på. Är det här storyn? Klyscha på klyscha, skapade enkom för att ha nåt att hänga effekterna på, designade att överväldiga tittaren och få den att glömma den veka ställning de är byggda på. Nej, det här kommer tokfloppa. Absolut.

Filmen började förhandsvisas och recensionerna tråcklade fram. Jag gnuggade mina händer. Nu skulle alla elaka recensenter slipa sina stenar och vräka fram sina mest finurligt formulerade sågningar. Nej, istället kom mestadels positiv kritik. Från folk som, likt mig, försökt motstå filmen men inte kunnat. Vad är det här nu då? Har jag missbedömt allt?

Filmen har premiär, fler prisar filmen. Några säger att den är snygg, snyggare än trailern visar, men att storyn är tunn. Det låter rimligt. Jag får en viss känsla för filmen ändå. Ser den väl på blu-ray sen eller nåt.

Två dagar efter premiär dyker filmen upp på nätet i en hyfsat sebar telesync-kopia. Jag tankar och sätter mig för att titta. 30 minuter in så inser jag att jag behöver se den på bio. Det är ju det filmen är gjord för – att tittas på ordentligt. Så vi bokar biljetter och färdas till Filmstaden. Vi ser den förstås på salong 2 – inte 1 – för att få bästa ljud.

Nästan tre timmar senare kan jag kallt svara på två frågor.
Är det de snyggaste specialeffekterna jag någonsin sett i hela mitt liv? Japp.
Är det den bästa film jag någonsin sett? Hell no.

Specialeffekterna är helt fantastiska… förstås blir jag sällan övertygad om att det jag ser finns i verkligheten (även om det händer) men det är lik förbannat det bästa inom specialeffekter. Tveklöst. Filmen är dessutom befriad från den samtida plågan Shakycam. Kameran är visserligen väldigt aktiv, men du kan alltid se vad som händer.

Det räcker konstigt nog aldrig till att jag tappar andan. Det finns inga wow-ögonblick någonstans. Manuset är skurken, och storyn är som en enorm raksträcka genom klyschornas land. Det finns inte en enda överraskning någonstans, och förmodligen har även du förutsett varje händelse i filmen redan innan du kliver in i biografen. Antingen det, eller så har du bara sett Helgmålsbön i hela ditt liv.

Och det är det som förstör hela filmen. Hur kan man spendera så lång tid, så mycket pengar, nyttja så mycket människo- och maskin-kraft och inte komma på nåt bättre än det här att använda det på? Helt oförståeligt.

För all del, se Avatar, och se den på bio (eller åtminstone i HD senare) – men glöm storyn och titta på alla fina bilderna.