Helt Perfekt Glob

Suspiria (2018) av J

Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.

Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?

Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.

Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.

Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.

Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.

The 5th Wave av J

Några månader har gått sedan en utomjordisk ras påbörjade sin attack mot den mänskliga populationen på Jorden. Deras attacker kom i vågor bestående av att de slog ut all energi på planeten, orsakade naturkatastrofer och spred en ytterst dödlig fågelinfluensa som skördade miljontals liv. Tonåringen Cassie Sullivan (Chloë Grace Moretz) och hennes familj är några av de som fortfarande är i livet trots de ödesdigra attackerna på populationen och efter att hennes mor, Lisa (Maggie Siff), insjuknat och dött av fågelinfluensan bestämmer sig hennes far, Oliver (Ron Livingston), för att ta med sig Cassie och hennes yngre bror Sam (Zackary Arthur) till ett flyktingläger ute i skogen.

Efter en tid i lägret dyker plötsligt militären upp från ingenstans och förklarar att de ska föra alla överlevande till en militäranläggning. Alla vuxna samlas i matsalen för information medan alla barn sätts på bussar, men Cassie missar bussen som Sam är med på och blir kvarlämnad i lägret. De vuxna får veta att utomjordingarna är i full färd med den fjärde vågen, vilket innefattar att de har antagit en mänsklig form för att infiltrera och förinta de sista överlevande människorna som finns kvar…

The 5th Wave från 2016 är baserad på Rick Yancey’s ungdomsroman med samma namn från 2013. Jag hade inte hört speciellt mycket om filmen när jag köpte hem den mer än att den skulle vara en aningen undermålig – eller något åt det hållet i alla fall. Men jag gillar Chloë Grace Moretz så den fick åka med i en beställning.

Filmen i sin helhet är en okej sci-fi actionfilm. Dess story var väldigt tilltalande för mig personligen, men filmen är å andra sidan extremt förutsägbar – faktiskt till den grad att man bara sitter och väntar på att det man vet ska hända, ska hända. Scenerna med Moretz hade kunnat kortats ned med minst tio, kanske femton minuter då de egentligen inte tillför speciellt mycket, utan blir mer som en sidostory för att ge Moretz’s karaktär ett love interest och för att tillföra ungdomligt kärleksdrama, som givetvis är helt onödigt i en film som den här.

Det låter givetvis som att jag tycker filmen är urusel, men det gör jag inte. Den är välspelad, snygg och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned den en aning och skippat allt kärleksdravel så fungerar den helt okej som en sci-fi actionfilm riktad till ungdomar.

The 5th Wave är ingenting jag kommer springa benen av mig för att se om direkt, men den är å andra sidan inte en film jag tycker är usel heller. Kort sagt så är det en mitt-i-mellan-film, som varken välter omkull soffan man sitter i eller gör att man vill stänga av den.

Carrie (2013) av J

Carrie White (Chloë Grace Moretz) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Gabriella Wilde) att tycka synd om henne och får Tommy (Ansel Elgort), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Portia Doubleday), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

2013 års remake av Carrie återberättar samma story som i originalfilmen, men har flyttat den in i modern tid. I vanliga fall brukar jag spy galla över remakes och skriva om hur jävla usla de brukar vara, men i det här fallet så.. gillar jag remaken, faktiskt. Mer än originalet, till och med. Visst, tempot är ungefär det samma och det är väldigt mycket snack innan det faktiskt börjar hända något av intresse men slutet är mer bombastiskt och större, både effektmässigt och händelsemässigt (och är till en viss del mer trogen boken som jag har förstått det).

Chloë Grace Mortez är bra i rollen som Carrie (men jag kan tycka att hon utseendemässigt inte riktigt passar in i rollen) och Julianne Moore är fantastisk som den extremkristna och hispiga morsan. Övriga personer framför kameran är dussinskådisar som man (i alla fall jag) i speciellt mycket annat. Effekterna är riktigt bra och även om de är till större delen datorgjorda ser det hela riktigt bra ut.

Jag tvivlar på att Carrie från 2013 kommer gå till historien som en klassiker, men det är en bra remake som tar delar ifrån originalet och slänger in någonting nytt och fräscht i konceptet och inte bara tar allt rakt av ifrån originalfilmen. Jag gillar den och rekommenderar den, även om den likt originalet bygger upp händelseförloppet sakta men säkert.

Big Momma’s House 2 av J

FBI agenten Malcolm (Martin Lawrence) har begärt att bli förflyttad från gatan till ett skrivbordsjobb då han snart ska bli pappa. Men när hans första partner hittas mördad efter att ha undersökt ett fall involverande en ny typ av datormask, som kan ge utomstående tillgång till kritiska regeringsuppgifter, bestämmer han sig för att försöka komma åt den ansvarige för programmeringen av masken; Tom Fuller (Mark Moses). Enda sättet för honom att ta sig in i Fuller’s hem är emellertid att återigen förklä sig till sitt alter ego Hattie Mae Pierce aka Big Momma och ta anställning som familjens nya nanny – vilket visar sig vara ett knepigare jobb än vad han till en början trodde.

Kanske jag bara har en bra dag eller nåt, men jag tycker att Big Momma’s House 2 faktiskt håller sig rätt bra än idag (och yes, jag har sett den förut.. fast, typ när den kom). Visst, den är flamsig, klyschig, förutsägbar och följer troligtvis varenda regel för en barntillåten komedi som finns men den underhåller gott och väl under de ca 100 minutrarna den rullar. Personligen tycker jag nästan att den här filmen är lite bättre än sin föregångare, mycket tack vare att det nästan hela tiden rör på sig och att den är lite mer energisk när det gäller humorn, eller nåt. Hur som helst; bra komedi som fungerar utmärkt att ha ihjäl lite tid med.

Not Forgotten av H

SPOILERS NEDAN men du ska ändå inte se den här rullen så who cares.

Jaha, ännu en skräpfilm genomliden. Som vi brukar tittade vi i den lilla videokatalogen med nya filmer som brukar finnas bredvid hyrfilmsautomaten i ICA-butiken. Det såg ju ut att kunna bli spännande. En kidnappad flicka och religiösa sekter, toppen. ”Thriller/skräck” stod det. Not so much, visade det sig.

Efter ungefär fem minuter pekar jag ut skurken, och sen spenderar filmen ytterligare 80 minuter med att försöka lura mig att det är någon annan. När det helt förbluffande krystade slutet kommer så suckar vi bara. Att kalla filmen för skräck är ofattbart när den på sin höjd är lika spännande som ett avsnitt av Lyxfällan. En postare på IMDb sammanfattar filmen helt underbart:

”A daughter witnesses her father murder and when she grew up, she goes and …marry her father’s murderer, so to be able to ”poison” his own daughter’s soul and making her want to kill her father, by making her husband go after and kill, his supposedly dead ex-wife, thinking that his ex-wife kidnapped their daughter, who is really kidnapped by her!”