Helt Perfekt Glob

American Psycho av J

Året är 1987 och Patrick Bateman (Christian Bale) lever den amerikanska drömmen. Han är rik, han är snygg, han är atletisk och han har många vackra kvinnors uppmärksamhet. Men han bär även på en mörk hemlighet; Patrick är en blodtörstig och manipulativ psykopat.

Missnöjd med sitt glansiga liv spenderar Patrick sina kvällar med att stryka omkring på New York’s gator sökandes efter sitt nästa offer, oavsett om de affärsbekanta eller främlingar som han möter i förbigående – han gör ingen skillnad på folk och folk. Men allt eftersom han göder sitt mörka alter egos blodtörst samtidigt som han lever sitt yuppi liv börjar de bägge sidorna av Patrick’s liv att sammansmälta och han börjar snart att undra var ena sidan av hans liv slutar och vart den andra börjar.

American Psycho från 2000 behöver nog ingen närmare presentation – eller? Filmen är baserad på Bret Easton Ellis’ bok med samma titel från 1991 (som jag inte har läst, men som jag har hört ska vara bättre än den här filmatiseringen). Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen för första gången, men det var åtminstone två, tre år efter att den kom och jag hade inte sett den sedan dess fram till nu. Det enda jag egentligen kom ihåg från filmen var slutet, som jag misstänker att de flesta som har sett filmen inte glömmer i första taget.

Hur som helst så kan jag väl säga att jag förstår nu varför jag inte har sett om filmen tidigare. Helt ärligt tycker jag faktiskt att filmen är sjukt överhypad. Christian Bale är fantastisk i sin rollsättning/huvudrollen, men det känns som att hela filmen står och puttrar på tomgång under stora delar och det verkar ärligt talat som att folk enbart kommer ihåg de våldsamma delarna av filmen; vilka det är få av och långt emellan. Ett plus filmen (och antagligen boken också för den delen) får är dess nattsvarta humor som dyker upp med jämna mellanrum i form av att, bland annat, Christian Bale vräker ur sig något riktigt obscent mitt under en vanlig konversation, men som den han pratar med inte reagerar på…

Nåja. American Psycho är väl en okej thriller, men den är i mitt tycke långt ifrån så pass bra som många verkar tycka.

Terminator Salvation av H

Så har jag nu sett den universiellt ”meh”-recenserade rullen Terminator Salvation, alias Terminator 4. Och den är inte dålig alls.

Året är 1995. Marcus, en fånge på väg att avrättas, skriver på att donera sin kropp till forskning. Formuläret bär företagsnamnet Skynet…

Året är 2018. Domedagen har passerat och motståndsrörelser har formats bland överlevande världen över. En av grupperna leds av John Connor (Christian Bale). Under ett uppdrag sprängs ett Skynet-näste, och ur resterna kryper Marcus…

Det har snackats mycket skit om den här filmen, och jag är en av de som kraxat likt olyckskorparna. Regissörens tidigare verk har knappast imponerat, och de recensioner av TS jag läst har varit högst likgiltiga. Man kan ju säga att mina förväntningar när jag satte mig för att se den inte var mycket högre än ”lots of noise, no action”.

Dock visade det sig att jag hade fel, fel, fel. Visst finns det saker att klaga på här, men storyn är helt okej och actionscenerna är mestadels riktigt hyggliga. Huruvida filmen kommer att stå sig som en klassiker låter jag vara osagt, men är du ute efter God Underhållning på en fredag med en popcornskål och en kall öl, så är det här ett mycket bra val.

The Dark Knight av H

De fem maffiafamiljerna i Gotham får problem då psykopaten Jokern dyker upp och börjar råna bankerna där de förvarar sina pengar. Jokern föreslår dock ett samarbete där de får tillbaka hälften av sina pengar mot att Batman dödas. Samtidigt brottas Bruce Wayne med ett dilemma. Hans käresta Rachel har lovat att de kan vara ihop om han slutar att vara Batman, något som Bruce inte kan låta bli eftersom någon måste hålla ordning på alla skurkar. Dock ser han lösningen i åklagaren Harvey Dent, som på laglig väg kämpar mot brottsligheten. Det finns dock ett problem – Rachel och Harvey är ihop…

Batman Begins var en kass rulle, helt enkelt därför att Christopher Nolan är totalt oförmögen att göra actionscener. Det är tur att det var ljudeffekter i scenen där Batman spöar ett gäng ninjor, annars hade jag aldrig vetat att någon faktiskt slog någon annan. Vild kameraföring, desorienterande snabba klipp från olika vinklar och allt för tighta närbilder gjorde det fullständigt omöjligt att avgöra vad som hände i alla actionscener. Detta hänger tyvärr med till The Dark Knight.

The Dark Knight lider också av att vara 150 minuter lång, med en story som skulle behövt minst 4 timmar. Det är hårt komprimerade händelser – som Spider-Man 3 fast ännu värre – och man vill helt enkelt ha med mycket mer än vad som behövs. Det är inte en dålig story, den är bara uselt framförd och större delen av filmen består av små koncentrerade snuttar handling som aldrig ger dig tid att komma in i storyn, bara tid att hänga med i den. När Batman står och väser fram sina repliker låter han dessutom bara töntig, och när han vänder sin jävla moped mot en husvägg suckar jag djupt.

Förstås måste jag ju tala om Heath Ledger. Hans porträtt av Jokern har hyllats enhälligt världen över, och jag hänger med på det. Hade den här karaktären inte varit med i filmen hade jag sågat den extremt hårt och kastat den i soptunnan, men nu måste jag ändå säga: Se Dark Knight, njut av Jokerns scener och gnissla tänderna mellan dem.

The Prestige av H

Det är lurigt att berätta handlingen i The Prestige. Å ena sidan kan man göra som de flesta andra och förenkla det hela till en bitter strid mellan två rivaliserande illusionister och tillika ex-vänner, men det är inte rättvist. Det här är ju faktiskt en Christopher Nolan-film, och då (med undantag för axelryckaren Batman Begins) är ordinär linjär berättarstil något högst oväsentligt.

Filmen börjar i mitten av berättelsen. Den Store Danton (Hugh Jackman) drunknar under ett scenframträdande, och hans rival, Alfred Borden (Christian Bale) blir satt i fängelse för mord. I väntan på rättegången läser han Dantons dagbok, och vi går tillbaka till början av berättelsen. De båda jobbar som medhjälpare till en äldre illusionist, och under ett framträdande drunknar magikerns assistent – och tillika Dantons fru – varpå Danton och Borden går skilda vägar. Borden uppfinner tricket The Transported Man, och Danton blir besatt av att ta reda på hemligheten bakom tricket. Han lyckas stjäla Bordens dagbok – och vi börjar på en tredje tidslinje i filmen…

Skådespelarprestationerna är fantastiska, man tror nästan på att Scarlett Johansson är brittisk, men Michael Caine gör som vanligt ett standardframträdande. Filmen är egentligen bra, men den känns oerhört lång på nåt sätt. Sluttwisten är inte direkt fantastisk, men jag gillar vägen dit. Inte alls lika underhållande som Nolans tidigare Memento, men den duger allt att se på.