Helt Perfekt Glob

The Road Killers av J

Två familjer är på genomresa igenom en öken och när de stannar till vid vägsidan blir sonen till en av familjerna nästan överkörd. Senare stöter familjerna på gänget som åkte i bilen och efter ett bråk kör gänget och Glen (Christopher McDonald) – en av fäderna – chickenrace med ett dödligt resultat.

Det dröjer inte länge förrän familjen blir tillfångatagna av gänget och den andra fadern – Jack (Christopher Lambert) – måste på något sätt rädda dem.

The Road Killers är en rätt typisk B-rulle från 90-talet som fick ca 3000 aka-titlar, så som Roadflower (UK) och Highway To Hell (Sverige) och är förvånansvärt seg och utdragen. Jag såg den för ca 15 år sedan och av de få fragment jag kunde minnas så tyckte jag att den var bra då – men som med många andra filmer har den blivit sämre med åren och jag skulle kalla den medelmåttig på sin höjd.

Även om filmen har några stora namn (både i A- och B-arkiven) – så som Lambert, McDonald, David Arquette (som gör en hyfsat imponerande prestation som efterbliven), Craig Sheffer och Josh Brolin – som gör bra prestationer så blir det aldrig spännande eller intressant. Händelseförloppet är för utdraget och det känns som att manusförfattaren inte riktigt visste hur han skulle gå tillväga för att göra en film som står ut ifrån mängden, vilket den här filmen verkligen inte gör. Vi har sett storyn så många gånger förr och efter i andra sammanhang att det hela blir bara tråkigt att titta på. Skippa och undvik.

Southland Tales av H

Det är så mycket jag skulle kunna skriva om Southland Tales. Jag ska försöka hålla det kort, men det kommer att bli svårt.

När Richard Kelly gjorde Donnie Darko 2001 (ja, det är så länge sen) hände något jag tycker är en underbar speciell händelse, en sån som händer ibland utan att någon kan förutse det. Det är när en liten film kommer från ingenstans och bara tar över och penetrerar allt. När de gjorde filmen trodde man nog inte att Tears For Fears skulle bli tokrika på royalties, att Jake Gyllenhaal skulle gå vidare till megablockbusters, och att kaninen Frank skulle bli någon folk klädde ut sig till en masse på Halloween. Men så blev det.

Trots att ingen egentligen fattade filmen ordentligt. Kelly fick göra en director’s cut med bättre förklaringar, och ett kommentarsspår tillsammans med Kevin Smith där allt verkligen förklarades. En del såg det som onödigt – att bristen på förklaring var en del av poängen med filmen – men faktum var ju att Kelly själv ansåg att bioversionen var fullt förståelig. Meningen var ju att folk skulle förstå.

Några år senare påbörjades arbetet med Southland Tales. En flippad historia som inte ens skådisarna sade sig fatta. En inte helt färdig version av filmen visades på Cannes-festivalen 2006, och ingen fattade något. Folk lämnade visningen, och andra sågade den. Kelly började redigera om filmen. I slutet av förra året fick dock filmen slutligen premiär – om än högst begränsad sådan – och kommer nu ut på DVD.

Storyn? Är det ens någon idé? Nej, jag tycker inte det. Jag tänker inte säga nåt om den. Ni vill ju ändå bara veta en sak: Hur blev det? Och jag är mycket glad över att säga att Southland Tales helt enkelt är skitbra. Gud, ja.

Vad säger man om rollistan? Dwayne ”The Rock” Johnson. Sarah Michelle Gellar. Seann William Scott, Bai Ling, Amy Poehler, Justin Timberlake och Kevin Smith sminkade till oigenkännlighet, JON FUCKING LOVITZ och för Guds skull till och med Christopher Lambert, samt en hel rad med folk som man känner igen från allt möjligt men inte vet namnet på.

Jag erkänner att jag under filmens gång ofta tänkte: ”Jag har ingen aning om vad filmen egentligen handlar om. Jag är bara underhållen och intrigerad”, men jag ville ju så gärna älska filmen. Jag var tvungen att se hur det slutar, se om allt får en förklaring. Och jag vill bara säga: Jag är nöjd.

Visst behöver man nog se filmen igen, men det kan jag knappt inte ens vänta på att göra.

Och så innehåller soundtracket flera av mitt livs mest älskade musikstycken av Moby. Bara en sån sak.