Helt Perfekt Glob

Summer Camp Nightmare av J

Efter att den nya ägaren, Mr. Warren (Chuck Connors), av pojklägret Camp North Pines beslutat att ställa in dansen lägret skulle ha haft tillsammans med det intilliggande flicklägret efter att två av pojkarna på hans läger genomfört ett enligt honom obscent framträdande på talangjakten de bägge lägren hade får en grupp av pojkarna idéen om att göra revolt mot Mr. Warren och lägerledarna för att ta över lägret. De genomför sin kupp och till en början verkar de ha sitt sommarlov säkrat utan några dumma regler som vuxna sätter upp, men det dröjer inte speciellt länge innan saker och ting börjar spåra ur.

I och med att jag har blivit inlagd på sjukhus och då jag hade extremt tråkigt slösurfade jag runt på youtube och fick idéen att jag skulle se om jag kunde hitta på någon slasherfilm som finns uppladdad där för att slå ihjäl lite tid. I mitt sökande snavade jag över Summer Camp Nightmare från 1987 – vars titel skriker slasherfilm lång väg, men som inte ens är en skräckfilm.

Summer Camp Nightmare (eller The Butterfly Revolution som den även är känd som, vilket också är titeln på den roman som filmen är väldigt löst baserad på) var okej för vad den var. Chuck Connors var underanvänd och manuset vart ganska långdraget på sina ställen. Idéen bakom filmen – och antagligen boken – var det absolut inget fel på och hade nog fungerat bättre som en regelrätt skräckfilm och jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit bättre om en galen slasher hade blivit inkluderad i manuset. Jag menar, den här revolten grabbarna gör i filmen hade varit en perfekt backdrop för att introducera en galen slasher som börjar ha ihjäl huvudkaraktärerna en efter en på olika uppfinningsrika sätt som hämnd för.. ja, nåt. Bortkastad potential helt enkelt.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Summer Camp Nightmare inom någon närmare framtid, men det var ju ändå kul att se Tom Fridley i något annat än Jason Lives: Friday The 13th Part VI.

The Horror At 37,000 Feet av J

En arkitekt och hans fru kliver ombord på ett flygplan för att åka från London till Los Angeles med ett altare från ett uråldrigt abbottkloster i lastutrymmet. Inte långt efter att flygplanet har lyft börjar underliga saker att inträffa ombord och det står snart klart för besättningen och passagerarna att de inte är ensamma och att de befinner sig i livsfara.

The Horror At 37,000 Feet är en TV-rysare från 1973 med bland annat Chuck Connors och William Shatner framför kameran. Filmen fungerar helt okej överlag tack vare bra prestationer framför kameran och speltiden på knappa sjuttiofem minuter, vilket gör att filmen skippar en massa onödiga utfyllnadsscener och gör i stort sett det den ska istället för att lalla iväg. Speciellt spännande blir den emellertid aldrig men den är å andra sidan ganska underhållande – speciellt då Shatner står framför kameran tack vare hans cyniska alkis-karaktär. Filmens höjdpunkt är troligtvis scenen då en av karaktärerna flyger ut genom flygplansdörren som blivit uppsliten, vilket fick mig att gapskratta högt.

The Horror At 37,000 Feet är ingenting man behöver springa benen av sig för att se men tack vare bra skådespelare, en del cheese och en kort och tight speltid är det en okej stund i soffan.

Tourist Trap av J

En grupp vänner får fel på sin bil mitt ute i ingenstans och stöter på enslingen Mr. Slausen (Chuck Connors); en vänlig gammal man som fortfarande bor i sitt vaxkabinett för att bibehålla minnena av sin sedan länge bortgångna fru. Mr. Slausen erbjuder vännerna en hjälpande hand med deras bilfel, men det dröjer inte länge förrän vännerna börjar försvinna en efter en och det verkar som att det inte bara är Mr. Slausen som bor där ute i ödemarken…

Tourist Trap (eller Dödens Mannekänger som den hette i Sverige innan den blev totalförbjuden efter Studio S. programmet om videovåld) var förvånansvärt läbbig. Hela filmen har en riktigt mörk atmosfär och några riktigt kusliga scener involverande vax- och skyltdockor, vilket fick mitt nackhår att stå rakt upp. Filmen i sig är inget märkvärdigt egentligen och vi har sett konceptet hur många gånger som helst efteråt, men för att vara en film från 1979 imponerar den med dess effekter och mörka atmosfär. Chuck Connors är filmens största ljuspunkt och han gjorde ett fenomenalt arbete i sin rollsättning.

Tourist Trap (som tydligen är en remake av regissören David Schmoeller’s egna kortfilm The Spider Will Kill You från 1976) var betydligt mycket bättre än vad jag trodde att den skulle vara. Den var inte perfekt och flera saker hade kunnat gjorts betydligt bättre (exempelvis är det otroligt förutsägbart vem mördaren är), men filmen bibehåller en mörk och kuslig atmosfär igenom hela fram till det något underliga slutet. Jag gillade den betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Rekommenderas.

Airplane II: The Sequel av J

Många år har gått sedan Ted Striker (Robert Hays) lyckades rädda många liv igenom att landa ett passagerarflyg vars besättning blev allvarligt sjuka under flygningen. Efter att han arbetade som en testpilot för en ny månskyttel blev han inspärrad på ett mentalsjukhus efter att ha kraschat det uselt konstruerade datornavigerande rymdskeppet. När han får veta att en exakt samma typ av skyttel är planerad för en resa till månen snart bryter han sig ut för att stoppa uppskjutningen.

Väl på väg till månen får skeppets dator, ROK 9000, frispel och har ihjäl skeppets besättning och sätter kursen rakt mot solen. Det är nu upp till Ted och hans ex Elaine (Julie Hagerty), som nu mer jobbar som datorbefäl ombord på skeppet, att ta tillbaka kontrollen över skytteln och rädda passagerarna från en säker undergång.

Behövde Airplane! en uppföljare? Absolut inte. Är uppföljaren rolig? Definitivt. Den bjussar på en hel del rejäla gapskratt och även om Leslie Nielsen endast syns till i en snabb flashback till den första filmen är den fantastiskt rolig, även om den är en egentligen ganska onödig film om man ska se till att det faktiskt är en uppföljare. Men även om jag tycker att den är hysteriskt rolig blir den i slutändan lite för mycket. Skämten staplas på hög och vi som tittare får egentligen inte en lugn stund under hela filmen, vilket resulterade i att jag mest småfnissade mot slutet.

Airplane II: The Sequel må vara en onödig (och överdriven) uppföljare, men det är ändå en jäkla rolig film och även om det blir lite mycket mot slutet av den tänker jag definitivt ge den en rekommendation.