Helt Perfekt Glob

A Quiet Place Part II av J

Efter att med nöd och näppe överlevt natten då familjen Abbott’s nya familjemedlem kom till världen samlar de ihop det sista av deras mod för att överge deras nu mer nedbrända familjegård för att försöka hitta andra överlevande i den, för dem, tidigare outforskade omvärlden. Tvingade att våga sig ut i det okända inser de snart att varelserna som jagar med sin hyperkänsliga hörsel är inte det enda hot som lurar där ute…

A Quiet Place Part II faller in i den kategori av uppföljare som jag personligen kan uppskatta lite extra. Filmen gör ungefär samma sak som sin föregångare, men slänger samtidigt in mer av det som gjorde föregångaren bra – samt att tempot har vridits upp. Jag hade inget problem med den långsammare delen av den första filmen, men jag kan samtidigt uppskatta att uppföljaren räknar med att du som tittare har sett föregående film och att du därmed vet vad som gäller, vilket i sin tur lämnar utrymme för mer action och spänning än vad den första filmen hade utrymme till – vilket är något A Quiet Place Part II levererar.

Skådespelet är fortfarande solitt och personligen gillade jag alla karaktärer – i synnerhet Cillian Murphy’s karaktär Emmett. Effekterna ser givetvis fortfarande bra ut och man får se monstren betydligt mer här än i föregångaren (vilket har både sina bra och dåliga sidor, givetvis).

Men med allt det sagt så tillför filmen egentligen inte jättemycket till den första filmen. Berättelsen om familjen Abbott fortsätter så klart, men vi får egentligen ingen ny information. Filmen blir lite av en brygga mellan originalet och – så som jag tror i alla fall – den kommande tredje delen, som beräknas släppas 2025. Personligen har jag inget större problem med att filmen egentligen inte tillför nämnvärt mycket till det redan existerande universumet som finns här då filmen har ett högt tempo och levererar – som jag skrev här ovanför – mer av det som gjorde den första filmen bra.

Nåja. I väntan på den tredje (och avslutande?) delen får vi nöja oss med spin-off/prequel filmen A Quiet Place: Day One, som beräknas ska släppas i September nästa år. A Quiet Place Part II får hur som helst en tumme upp från mig och en varm rekommendation.

In Time av H

Tyckte väl lite bättre om den än J, men det är ju ingen rulle man rekommenderar direkt. Även biroll av Johnny Galecki från Big Bang Theory, yay.

In Time av J

Genom att konstruera om den genetiska formen inom människosläktet har forskare lyckats göra så att det mänskliga släktet slutar åldras vid 25 års ålder – men det finns en hake: varje individ får ett år till att leva efter att 25 års sträcket passerats, såvida man inte fyller på med mer tid, genom att exempelvis köpa eller få… eller stjäla.

Will Salas (Justin Timberlake) är en av de som bor i slummen och måste varje dag kämpa för att inte hans tid ska ta slut. När han en kväll är på krogen tillsammans med en polare lyckas han rädda en, för honom, okänd man som besitter över 100 år i tid ifrån ett gäng gangsters. Mannen, som vill få ett slut på sitt liv, ger Will sin tid. Will, i sin tur, blir utpekad som mördare och tjuv och blir tvungen att ta dottern till en affärsman, Sylvia Weis (Amanda Seyfried), som gisslan och försöka undkomma lagens långa arm – allt medans han försöker att krascha systemet.

Som en sci-fi action film är In Time en jävligt mjäkig film. Det skjuts på tok för lite och någon enstaka biljakt och krasch är inte tillräckligt för att hålla tempot uppe under de nästan 2 timmarna filmen rullar på under. Som thriller fungerar den lite bättre, men jag får titt som tätt en avsmak av drama under filmens gång och kan allt som oftast inte låta bli att känna att de borde ha försökt göra filmen lite mer.. eh, röjigare. Konceptet är det ju absolut inget fel på, utan det är händelseförloppet som blir väldigt utdraget bitvis och jag börjar känna hur rastlösheten börjar komma efter en stunds tittande.

Skådespelarna är riktigt bra och den som imponerar mest är nog faktiskt Justin Timberlake, som jag aldrig sett som någon större kändis egentligen utan mer som ett bihang bland alla stora kändisar ifrån USA – även om herrn har lyckats prestera en del, vad jag har förståt det som. Amanda Seyfried kanske inte så många känner igen vid namn, men när man ser henne kan man kanske känna igen henne ifrån exempelvis Mamma Mia! och ett avsnitt ifrån säsong 1 av House M.D. Andra kändisar som dyker upp framför kameran (som jag kände igen iaf) är också Cillian Murphy (från Batman Begins, bland annat) och Olivia Wilde (som medverkade i nån säsong av House M.D., som karaktären 13).

Effektmässigt ser det bra och välgjort ut, men samtidigt så står inte effekterna speciellt mycket i fokus egentligen – om man bortser ifrån klockorna alla har på armarna – vilket också gör att filmen inte känns så där värst sci-fi aktig. Iaf inte effektmässigt.

In Time är inte en dålig film egentligen, men med en speltid på närmare 2 timmar där det är på tok för många utdragna dialogscener där det inte händer något speciellt gör iaf mig sjukt rastlös och gör att jag önskar att jag tittade på något som är lite mer.. fartfyllt. Nåja. En okej film som får passera, men det är ingenting jag direkt rekommenderar.

Inception av H

Christopher Nolan är en skitbra/usel regissör som gjort några jävligt bra/ruttna filmer. Inception är en av de bra.

Leonardo DiCaprio är specialist på att gå in i folks drömmar för att snoka rätt på deras hemligheter, en handling som kallas ”extraktion”. En mäktig affärsman hyr hans team för att stoppa sin sista konkurrent från att ta över marknaden, men han vill inte ha extraktion – han vill ha ”inception”. Istället för att stjäla från konkurrentens minne vill han plantera en idé, nämligen att dra sig ur marknaden.

Inception är något ingen tidigare klarat av, men utmaningen – och inte minst belöningen – är oemotståndlig för DiCaprio. Synd bara att han har en hel del i sitt mentala bagage som kan ställa till det, och planen för drömmen de ska skapa är mer komplicerad än någon hittills prövat.

Det jag var rädd för när jag skulle se Inception var att man skulle linda in sig själv för mycket i trassliga händelseförlopp så det skulle bli förvirrande och jobbigt att hänga med. Så är inte fallet. Dessutom är filmens första halva riktigt, riktigt bra. Sen blir det något långdraget och sista halvtimmen känns onödigt detaljrik och man vill att det ska gå framåt snabbare. Detta till trots är Inception en av de bättre filmerna i år, och en glädjerik återgång till Christopher Nolans tidigare mer engagerande filmer. Kanske kan vi glömma Bätmän-filmerna snart? Och helvete, vad svullen Tom Berenger blivit!