Helt Perfekt Glob

Carnosaur av J

Ledningen för bolaget Eunice Corporation har bestämt sig för att försöka ta fram en ny art av extra stora och fruktbara höns genom att foga ihop deras DNA med DNA från krokodiler, leguaner, albatrosser, gamar, pelikaner, kalkoner och strutsar. Jobbet går till den briljanta Dr. Jane Tiptree (Diane Ladd). Det företagets ledning inte vet är att Tiptree har impregnerat flera av hönsen med DNA från dinosaurier, vilket resulterar i dinosaurieägg. Det dröjer inte länge innan en av dinosaurierna lyckas rymma och börjar tugga i sig lokalbefolkningen i en liten ökenhåla inte långt ifrån Tiptree’s forskningslabb och det är nu upp till den alkoholiserade vakten Doc (Raphael Sbarge) att sätta stopp för hennes planer att utrota hela mänskligheten.

Jag har under en tioårsperiod haft funderingar fram och tillbaka på att se Carnosaur och dess uppföljare. Föga anade jag att den första filmen faktiskt var baserad på en bok av John Brosnan, med samma titel. Hur som helst har jag nu gjort slag i saken och bestämt mig för att gå igenom de tre filmerna plus den inofficiella fjärde filmen Raptor från 2001.

Den första filmen är vad man kan räkna med när det gäller Roger Corman; B-film rakt igenom. Att de hade en budget på en miljon dollar märks väldigt väl. Dinosaurieeffekterna är skrattretande och jag undrar hur filmen egentligen hade blivit om de hade haft samma budget som Jurassic Park, som släpptes samma år. Jag menar, det är ganska stor skillnad på en miljon och sextiotre miljoner dollar…

Men det Carnosaur inte har (bra och övertygande effekter) gör den upp för med hjälp av en del gore och cheesig dialog. Det är ganska svårt att ta hela filmen på allvar med de skådespelarinsatser som görs i filmen i kombination med gummidräktsdinosaurier som knallar runt framför kameran och låter som glappande förstärkare. Filmen är verkligen inte bra, men den har samtidigt en viss charm med sin nivå av cheese och löjliga effekter vilket får mig att bli lite kluven inför den; å ena sidan tyckte jag den var hysterisk, å andra sidan tyckte jag att den var bedrövlig.

Carnosaur är hur som helst ingenting annat än en regelrätt B-film anno 1990-talet och ses troligtvis bäst på en sunkig VHS-kassett som legat i ett förråd i några år.

The Wraith av J

Packard Walsh (Nick Cassavetes) och hans gäng terroriserar en liten stad i Arizona öknen, där de tvingar förare att köra dragracing mot dem för att de ska kunna ”vinna” deras fordon. Packard har dessutom bestämt sig för att den snygga Keri Johnson (Sherilyn Fenn) är hans och han kommer ta till vilka medel som helst för att se till att det förblir så. När tonåringen Jamie Hankins (Christopher Bradley) inledde ett förhållande med Keri blev Packard rasande och hade tillsammans med sitt gäng ihjäl Jamie. Kroppen återfanns aldrig…

Kort efter Jamie’s död och försvinnande dyker den mystiske Jake Kesey (Charlie Sheen) upp i staden och blir snabbt vän med Keri och Jamie’s yngre broder, Billy (Matthew Barry). Samtidigt börjar någon att ta livet av medlemmarna i Packards gäng genom att krascha deras bilar…

När jag var på Retrogathering i höstas mötte jag upp H och en till snubbe (som vi i den här recensionen kan kalla för L). Efter att vi hade varit på Retrogathering och tittat och handlat klart begav vi oss iväg till McDonalds för att käka lite. Väl där började vi prata om film (surprise) och vi kom in på Charlie Sheen av någon anledning, varpå L frågade H vad filmen som Charlie Sheen gjorde under 80-talet hette där han kör en racingbil hette. H svarade ”The Wraith”. Och i och med att jag är ett stort Charlie Sheen fan och för att jag inte hade sett den här filmen tidigare tog jag hem den…

Nu har jag sett den och den imponerade föga. Det är en ganska cheesig racing-actionfilm, där våldet består av att vi får se hur bilar och byggnader exploderar istället för ren skottlossning. Det är långt ifrån en Fast And Furious film om vi säger så…

Skådespelarna är dock ganska övertygande, även om karaktärerna är stereotypiska 80-talskaraktärer. Det som förvånade mig mest med hela filmen egentligen var att Sheen faktiskt inte är med så där jättemycket egentligen. Förvisso är hans karaktär med under en stor del av filmen, men han personligen syns inte till så där värst mycket. Clint Howard’s frisyr och utseende i den här filmen fick mig att gapskratta och Nick Cassavetes’ karaktär gjorde mig mest matt tack vare den klyschiga skitstövelakten som körts tre miljarder gånger förr.

Ett stort plus med filmen är dock att det nästan hela tiden händer något, från början till slut. Det blir aldrig långtråkigt och man behöver aldrig sitta och vänta på tuggande dialog som pågår i tusen år, utan filmen liksom gör det den ska göra och skippar allt (nästan i alla fall) onödigt dravel.

The Wraith var inte riktigt som jag tänkte att den skulle vara, men den fungerar ändå ganska bra. Det är en hyfsat underhållande actionrulle som duger att se en gång i alla fall. Gillar man cheesiga 80-tals actionrullar tycker jag att man ska ta sig en kik.

Down The Road (Nobody Gets Out Alive aka Punishment) av J

En grupp ungdomar bestämmer sig för att fara ut i skogen för att campa och festa tillsammans över en helg. Skogen de valt har dessvärre ett dystert rykte om sig. För lite mer än tio år sedan inträffade en tragisk trafikolycka längs vägen in till skogen, involverande en grupp alkoholpåverkade ungdomar och ett barn som omkom. Fadern till barnet, Hunter Isth (Brian Gallagher), blev förkrossad över sin förlust och försvann spårlöst. Det sägs att de som beträder skogen kommer möta Hunter Isth och aldrig komma ut levande. Gruppen med ungdomar avvisar ryktet som en myt, men inser ganska snart att det kan finnas en viss sanning i det.

Down The Road – som fick den nya titeln Nobody Gets Out Alive efter dess release och har aka titeln Punishment – är en riktig dyngfilm. För att vara en throwback till 80-talets slashers så misslyckas filmen totalt. Det är inte nämnvärt spännande eller intressant, utan mest oinspirerat och tråkigt större delen av filmen med korkade karaktärer och halvusla skådisar. Effekterna såg rätt hyfsade ut, men killsen som inträffade i filmen var inte speciellt märkvärdiga och mer gäsp-framkallande än skrämmande.

Det som förvånar mig mest med hur jävla usel den är, är att Victor Miller, manusförfattaren till Friday The 13th originalet, gav förslag till filmens regissör/manusförfattare Jason Christopher under skrivandet och var även hans mentor. Man kan ju tycka att manuset borde ha varit bättre med tanke på att Miller var involverad, men tydligen inte…

Nåja. Det fanns åtminstone en sak jag tyckte var bra med filmen och det var att de spelade CKY’s 96 Quite Bitter Beings i en scen tidigt i filmen, i övrigt var den gräslig. Tack och lov ligger speltiden bara på 75 minuter i runda slängar, så de drar åtminstone inte ut på lidande allt för länge. Skippa.

Blubberella av H

Man kan beskylla Uwe Boll för mycket (och gudarna ska veta att folk gör det), men man kan inte säga att han inte är ekonomisk. Han blev berömd för att utnyttja skattelagar som gjorde hans filminspelningar väldigt billiga, men när lagarna ändrades sa man att Boll var slut och att han inte skulle ha råd att göra sina skitfilmer mer.

Men Boll är inte så dum som folk vill få oss att tro. När han spelade in ”Bloodrayne 3” nyligen så byggdes en hel del kulisser, och varför inte bara skriva ett filmmanus till som utspelar sig i samma miljö? Chi-ching!

”Blubberella” är en komedi – alltså menad som en komedi redan från början – som utspelar sig i Nazityskland… ungefär. Man kör med en hel del anakronismer; det finns internet och mobiltelefoner. Och vampyrer.

Bluberella är en fet tjej som är hälften vampyr och hälften människa, en blodsugare som kan röra sig i dagsljus. Ja, det är Blade alltså, fast tjej. Och fet. Sa jag att hon är fet? Hon är fet. Hon möter motståndsrörelsen som vill veta varför nazisterna för bort judarna från alla getton. Hon hjälper till eftersom hon vill veta varför nazisterna för bort alla hennes nätdejter.

Skämten ligger ungefär i nivå med en Mel Brooks-film, med skillnaden att det antingen är trötta bögskämt eller värdelöst framfört. Det borde vara roligt, men jag småler inte ens. Clint Howard dyker upp som galen vetenskapsman och är härligt cheesy som vanligt – men jag skrattar ändå inte. Boll himself spelar Hitler och härjar runt, men är bara tröttsam. Lindsay Hollister som spelar Blubberella bjuder nåt enormt (fniss) på sig själv, och det ska hon ha cred för, men det blir ändå aldrig särskilt roligt.

Så jag stängde av efter ungefär en halvtimme.

Bloodrayne: The Third Reich av J

Under andra världskriget anfaller en grupp rebeller en tågtransport med fångar. Rebelgruppen är emellertid inte de enda som anfaller tåget. De får snabbt sällskap av halv-vampyren Rayne (Natassia Malthe), som även dödar kommendant Ekart Brand (Michael Paré) igenom att bita honom… tror hon. Brand, som förvandlats till en vampyr, återhämtar sig och är ute efter hämnd på Rayne, samtidigt som han och Dr. Mangler (Clint Howard) är ute efter att utvinna hennes blod och injicera det i Adolf Hitler i ett försök att förvandla honom och ge honom odödlighet.

Nu har jag äntligen fått tag i den tredje BloodRayne filmen, som faktiskt utspelar sig under samma tidsepåk som det första spelet – men filmen följer så klart inte spelet för fem öre. Och storyn i filmen ÄR så dum som den låter ut att vara. Händelseförloppet är dessutom sjukt jävla trist; det händer nästintill ingenting. Det babblas mest och emellanåt får någon på käften eller en kula i skallen och visst är det lite blod här och där, men det är inte speciellt imponerande. Filmen är helt enkelt jävligt tråkig. Missförstå mig rätt, effektmässigt är filmen helt okej – det är händelseförloppet som är så sjukt tråkigt att man bryr sig inte ett dugg i effekterna efter ett tag.

Malthe springer mest runt och ser sur ut med en rejäl urringning – och så visar hon tuttarna två gånger. Paré ser mest ut som att han bara vill ifrån inspelningsplatsen asap och få betalt för en halvdan prestation. Howard gör sin sedvanliga aktion och är – troligtvis – den mest underhållande karaktären i filmen. Brendan Fletcher (som medverkat i flera Boll filmer tidigare) dyker även upp som rebelledare, vilket han gör rätt okej.

Bloodrayne: The Third Reich är verkligen inte sevärd – jag skulle inte ens klassa den som okej. De två första filmerna dög att titta på iaf, den tredje är bara waste of time. Undvik och skippa.

Ni finner recensioner på ettan här och tvåan här. Enjoy.

House Of The Dead av J

En grupp ungdomar har planerat att åka ut till en ö för att medverka på århundradets ravefest, men lyckas missa båten som skulle åka ut dit. Efter att ha lyckats övertala kapten Kirk (Jürgen Prochnow) och hans medhjälpare Salish (Clint Howard) beger de sig ut mot ön. Men vid deras ankomst upptäcker de att festen är ödelagd och börjar leta efter de andra festdeltagarna. Det visar sig snart att ön har blivit övertagen av zombies och gruppen måste nu utkämpa en kamp på liv och död.

Ooooh… the horror. The, horror. När jag först hörde talas om att en filmatisering (av den, då för mig, okände Uwe Boll) av det störtsköna arkad-skjuta-döingar-liret House Of The Dead skulle komma till var jag alldeles exalterad. Första gången jag såg filmen var på en flimrig och uselt rippad version jag hittade på internet, som dessutom saknade slutet på filmen. Nåt år senare hittade jag filmen på original dvd och inhandlade den direkt. Och, well… House Of The Dead filmen är skräp – kort och gott. Den är inte bra någonstans; karaktärerna är korkade, handlingen är usel och förutsägbar, effekterna är sisådär men är oftast skrattretande och irriterande klipp ur House Of The Dead spelen dyker upp lite här och där filmen igenom.

Kopplingar till spelet finns knappt, mer än klippen ifrån spelen och att de är i en kåk i typ 10 minuter i hela filmen – plus två personer som dyker upp i slutsekvenserna som, vi som tittare, tydligen ska kunna koppla ihop med det första House Of The Dead spelet – då den här filmen (enligt IMDB) ska vara en prequel till första spelet.

Samtidigt som jag vill spy galla över filmen så vill jag också säga det här; man tittar inte på House Of The Dead för att bli rädd, utan för att få sig ett gott skratt. Filmen är så pass dålig att den blir bra i mina ögon och jag slänger i den här rullen i dvdspelaren när som! Men har man inte sett filmen behöver man inte se den heller – såvida man inte är lika masochistiskt lagd som jag är.

Barb Wire av J

Året är 2017. Ett andra inbördeskrig rasar i USA och det som tidigare kallades för den amerikanska kongressen styrs nu med fascistiska metoder. När en forskare – känd som Cora D. (Victoria Rowell) i motståndsrörelsen – bytt sida och försöker att ta sig till Kanada med hjälp av sin man Axel (Temuera Morrison) – en medlem i motståndsrörelsen – skickas agenter ut för att leta reda på henne och hämta in henne. Cora D. och Axel beger sig till den sista fristaden – Steel Harbor – för att leta reda på Axel’s gamla flamma, Barb Wire (Pamela Anderson) – ägare av nattklubben Hammerhead.. och prisjägare – för att försöka få hjälp.

B-action har alltid haft en viss charm i mina ögon. Såna där filmer som faktiskt kunde varit riktigt spektakulära, bara de haft en fetare budget – och Barb Wire är en sån film.. nästan.

Actionsekvenserna är rätt hyggligt gjorda och duger rätt gott för att vara en B-rulle och skådespelarna är rätt ok också med bland annat Udo Kier och Clint Howard i rollistan, utöver de redan nämnda. Men filmen lider även av en del problem och det största problemet är huvudrollsinnehaverskan: Pamela Anderson. Att de försökte lansera henne som actionhjältinna är nog någonting av det dummaste som gjorts under 90-talet. Att titta på henne när hon försöker spela hård och tuff framkallar mest fnissningar och gapskratt då hon verkligen inte kan agera som sådan. Fast å andra sidan kan man börja fundera om inte filmen är gjord mest för att visa Pamela’s urringning (vilket förekommer väldigt mycket) – och emellanåt även hennes bara bröst.

En annan sak som får mig att flina stort är effekterna. Dessa härliga B-effekter från 90-talet som ska föreställa framtidens utrustning blir mest töntiga och utgångna i dagens läge.

Anyway.. Barb Wire är en hyfsat ok och underhållande B-rulle, om man kan se mellan fingrarna när det gäller Pamela’s agerande – vilket jag gjorde efter ungefär halva filmen, då jag förstod att det inte skulle bli så mycket bättre än vad det redan varit.

http://www.imdb.com/title/tt0115624/

Silent Night, Deadly Night 5: The Toy Maker av J

Femte och, förhoppningsvis, sista delen i Stilla Natt, Dödliga Natt-serien. Den här gången med elaka leksaker.

Derek bevittnar när hans farsa blir mördad av en anonymt sänd leksak, och går därefter in i ett trauma vilket resulterar i att han blir stum och livrädd för i princip allting. Kort därefter börjar en mystisk man snoka runt den lokala leksaksbutiken och Dereks hem. Samtidigt verkar Joe Petto, leksaksbutikens ägare, ha problem med sin son Pino.

Snart börjar det levereras julklappar med leksaker till Derek.. och snart visar det sig att dom är till för helt andra grejer än att leka med dem.

Den femte installationen är top-notch. Jag gillade den som fan. Efter den första filmen är det här klart den bästa av uppföljarna. Den är underhållande, lite småslaskig, har riktigt coola effekter och har ganska bra skådespelare som inte spelar över hela tiden. Storyn är enkel, och man kommer fort in i vad filmen kommer handla om. Visserligen har filmen lite dötid emellanåt, tyvärr, men det lilla problemet kan ursäktas när det väl händer grejer.

Kort sagt; en helt klart sevärd film.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0105410/

Initiation: Silent Night, Deadly Night 4 av J

Fjärde installationen i Stilla Natt, Dödliga Natt-serien. Dom har dock valt att välja ett annat tema i den här fjärde delen. Dessutom är den regisserad av en av mina favoritregissörer, Brian Yuzna.. mannen bakom bland annat Re-Animator-filmerna.

Efter att en kvinna slängt sig från ett hustak, brinnande, börjar reportern Kim att rota i händelsen. Snart upptäcker hon dock att något övernaturligt står bakom händelsen.

Storyn är tunn, ja, men filmen är ganska bra faktiskt. Effekterna är imponerande och emellanåt ganska äckliga. Skådespelarna är dock lite mer åt andra hållet, dvs inte speciellt imponerande.

Clint Howard, som jag har nämt i tidigare recensioner, är med i den här filmen och har en ganska stor roll. Maud Adams har även en stor, och viktig, roll. Övriga skådespelare är ganska ointressanta att nämna, så jag skiter i det.

Vissa av skådespelarna spelar dock över, tyvärr.. t ex huvudrollsinnehaverskan, Neith Hunter, spelar över i vissa scener så det blir löjligt. Men till och från får även hon till det, och gör vissa scener riktigt bra.

Den här filmen har ingenting alls med att göra med dom tre föregående filmerna, utan bygger upp en ny story. Det finns bara tre saker som den här filmen har att göra med dom tre föregående;
1. Dom går under samma titel. 2. Dom är skräckfilmer. 3. Dom utspelar sig under julen.

Kort och gott är det här en ganska bra film som duger att fördriva en trög söndag med.

http://www.imdb.com/title/tt0100618/