Helt Perfekt Glob

Quicksilver Highway av J

I en trasig bil på en öde Nevada landsväg väntar en ung brud på att hennes man ska återvända med hjälp. Från ingenstans dyker Aaron Quicksilver (Christopher Lloyd), en underlig och verklighetsfrämmande man upp. Till en början är den nygifta kvinnan tacksam över att ha fått sällskap, men tacksamheten byts snart ut mot rädsla då den gamle mannen börjar berätta en bisarr berättelse om en resande försäljare som kommer över ett par mycket speciella skallrande tänder på fötter och hans möte med en underlig liftare.

Senare stöter en ficktjuv på Aaron Quicksilver också. Den här gången har han en annan ohygglig berättelse att framföra – berättelsen om Dr. George (Matt Frewer), en skicklig plastikkirurg vars händer har börjat utveckla ett eget sinne och bestämmer sig för att göra uppror mot honom.

Quicksilver Highway är en gjord för TV anthology film från 1997, regisserad och skriven av Mick Garris (som skrev och regisserade Critters 2, regisserade Psycho IV: The Beginning, Sleepwalkers och Desperation samt skrev The Fly II och Hocus Pocus) och producerad av bland annat John McTiernan (som regisserade bland annat Predator, Die Hard, Die Hard With A Vengeance). Filmen är baserad på berättelserna Chattery Teeth, skriven av Stephen King och The Body Politic, skriven av Clive Barker.

Quicksilver Highway är troligtvis en av de mest oengagerande anthology filmerna som finns. Filmen är inte dålig, men den är inte alls lika underhållande som anthology filmer överlag brukar vara. Jag har inte läst novellerna av varken King eller Barker, men jag misstänker ganska starkt att bägge antagligen är betydligt bättre på pappret än på TVn.. så att säga. Ska jag behöva välja mellan de två berättelserna är Chattery Teeth den starkaste av dem. Den har en gnutta spänning i sig och praktiska effekter, medan The Body Politic känns mestadels flamsig och använder sig av CGI-effekter som är så förlegade att 90-talet precis ringde och ville ha tillbaka dem. Det som räddar filmen från ett fullständigt fiasko är väl skådespelarinsatserna som, överlag, är bra.

Är man sugen på en anthology film så skulle jag rekommendera att kolla någon annanstans – det finns betydligt bättre filmer där ute i den här subgenren.

The Plague av J

Alla barnen under 9 år över hela världen hamnar i en sorts trans/koma samtidigt. De vuxna hittar ingen förklaring till det hela och med tiden kommer det inga svar. Tio år senare släpps Tom Russel (James Van Der Beek) ut ifrån fängelset, efter att ha dödat en man i ett slagsmål, och återvänder till sin hemstad – där hans äldre broder fortfarande bor tillsammans med sin son, som var ett av barnen som hamnade i transen/komat.

Tom är ute efter att ha bygga upp sitt liv på nytt, men hans ex-fru Jean Raynor (Ivana Milicevic) vill inte träffa honom tack vare vad han gjort. Men under natten börjar barnen (som nu mer är ungdomar) att vakna upp ur transen/komat – och börjar ursinnigt att döda de vuxna. En grupp överlevande vuxna försöker i kaoset att fly till en militärbas 6 mil utanför staden, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Jag upptäckte snett efter att jag slängde igång den här filmen att jag hade sett den förr – runt releaseåret skulle jag tro – men jag kom inte ihåg någonting mer än början av den. Så, jag fortsatte att titta…

Filmen är sisådär. Även om det inträffar saker i filmen så är det på tok för mycket dödtid i den. Det snackas och snackas och det händer ingenting under vissa partier – och när det väl händer någonting så blir det inte direkt spännande eller intressant. Slutet är dessutom totalt värdelöst. Man får en väldigt, väldigt skev förklaring till varför saker och ting inträffade i filmen och (så som jag förstod det iaf) så handlade det någonting om hallelujah eller nåt.

Skådisarna är dock bra och trovärdiga, men de har ett väldigt svagt manus att arbeta med vilket gör att deras insats går till spillo. Effekterna är också bra, men försummas (återigen) av det svaga manuset. Men det är väl ungefär de här två elementen i filmen som är värda att se – storyn är bra, men händelseförloppet är så trögt och skevt att det blir ointressant i slutändan.

The Plague (som Clive Barker producerade för övrigt) är en okej film, men det är verkligen ingenting man måste ha i filmsamlingen där hemma.

Hellraiser: Bloodline (Workprint Version) av J

Filmen blev omredigerad av Dimension Films utan Kevin Yagher’s, varpå Yagher krävde att de skulle använda Director’s Guild pseudonymen ’Alan Smithee’ (som använt sedan slutet av 60-talet av filmmakare som inte varit nöjda med de filmer de arbetat med när de blivit klara, varpå de inte velat ha sitt riktiga namn med i filmens credits). Dimension Films kallade då in Joe Chappelle (mannen bakom Halloween: The Curse Of Michael Myers) för att spela in stora delar av filmen på nytt med nytt material, vilket gjorde att många tittare tyckte att filmen var svår att hänga med i. Originalfilmen var mer storybaserad och Pinhead dök inte upp förrens runt halvvägs in i filmen.

Efter mycket bråk mellan producenterna och Yagher avgick Yagher som regissör från projektet varpå studion kallade in Rand Ravich (manusförfattare) och Joe Chappelle för att skriva nya scener och spela in mer material i ytterligare 2 veckor. Vid det här laget hade storyn ändrats mycket sen originalmanusskriptet.

Det är ungefär det jag har lyckats snoka reda på kring den här filmen. Storyn är ungefär den samma som bioversionen. Skillnaderna är att många scener är antingen ändrade eller helt borttagna ur filmen. Givetvis är många av effekterna som är med i bioversionen också borta och istället får vi en textruta där det står att någonting ska inträffa eller ordet FX i ena hörnet av skärmen.

Det största problemet med den här workprinten är att hade jag inte sett bioversionen av Hellraiser: Bloodline, då hade jag troligtvis inte begripit någonting av vad som händer i filmen. Händelseförloppet är otroligt ojämnt och hela storyn hoppar mellan årtalen utan någon direkt sammankoppling, utan det känns mest som att de bara byter scen utan att ge någon förklaring till vad som egentligen händer.

Bildkvalitéen är fruktansvärd, givetvis. Emellanåt är bilden så suddig och grumlig att det kan bli svårt att se vad som egentligen försigår i filmen.. så kvalitékåta människor hade troligtvis vridit sig ur skinnet om de försökt ta sig igenom den här versionen av filmen. Ljudet är lite underligt med, då det ändrar kvalité hela tiden – det hoppar från lagomt till högt till lågt till lagomt.. osv.

Så. Ska man se Hellraiser: Bloodline tycker jag att man ska se bioversionen istället. Där hänger man iaf med lite mer än vad man gör i den här filmen…. om man inte har sett bioversionen innan, typ.

http://www.imdb.com/title/tt0116514/

Hellraiser: Bloodline av J

Den fjärde filmen i serien har troligtvis den grötigaste storyn – när det kommer till att berätta den utan att spoila hälften. Storyn är väl hur som helst ungefär följande:

Året är 2127. På en rymdstation – driven av forskaren Dr. Merchant – strax utanför planeten Jorden håller den slutliga striden mellan gott och ont på att inträffa. Dr. Merchant’s uppdrag är att stänga portarna till helvete för evigt, då hans förfader Phillip L’Merchant – en leksaksmakare som levde i 1700-talets Frankrike – byggde en pusselbox på uppdrag av den store magikern Duc de L’Isle – vars syfte var att framkalla demonen Angelique, Leviathans dotter, herren över Helvetets labyrint. Och genom generationerna har familjen försökt att stoppa den ondskefulla boxen.

Storyn berättas av Dr. Merchant och utspelar sig under 1700-talet, 1996 och 2127. Detta blir fruktansvärt rörigt om man inte sätter sig och koncentrerar sig på vad som händer i filmen. Men gör man detta, då blir det faktiskt en rätt underhållande film. Hellraiser: Bloodline kan även ses som den avslutande historian i Hellraiser sagan, men givetvis var inte detta den sista filmen i serien då det kommit fler filmer.. som är typ prequels till den här.

Lite mer information om filmen är att den färdiga bioversionen är inte den ursprungliga filmen som den var tänkt från början, utan.. den har tydligen ändrats väldigt mycket från originalmanuset. Mer om detta i min recension av workprinten av filmen.

När jag såg den här filmen för 10 år sedan tillsammans med de tre första filmerna så tyckte jag att det här var ren kattskit. Jag hängde troligtvis inte med i filmen överhuvudtaget utan tyckte mest den var bara tråkig och att det var alldeles för mycket prat och hattande mellan åren som filmen kretsar kring. Hur som helst så tycker jag filmen är betydligt bättre nu när jag har sett om den igen, men samtidigt så är den långt ifrån de två första filmerna.

Att de återigen har slängt in någonting nytt för att fräscha upp Hellraiser konceptet är väl bra, men att filmen hattar så förbannat tror jag många stör sig på och tycker dessvärre att filmen är sämre än vad den egentligen är.

Jag har inte speciellt mycket att klaga på när det gäller den fjärde filmen – det är ju trots allt den fjärde delen i en serie – mer än att storyn är ganska hattig. Effekterna och skådespelarna är ungefär som i de tidigare filmerna. Jag märkte att det även fanns repliker i den här filmen – som i trean – som använts i hardcorelåtar. Fett nice.

Mycket sevärd – även om storyn är hattig och kräver koncentration.

http://www.imdb.com/title/tt0116514/

Hellraiser III: Hell On Earth av J

Efter att ha bevittnat hur en ung man blir dödad av kedjor som sitter fast i hans hud börjar reportern Joanne ’Joey’ Summerskill att rota i det hela. Spåren leder till den populära rockklubben Boiler Room där hon finner den unga kvinnan Terri, som berättar det lilla hon vet.

Samtidigt råkar klubbens ägare – J.P. Monroe – skvätta blod på en staty som han nyligen införskaffat.. som också fängslar Pinhead’s själ (efter den stora konfrontationen i Hellbound: Hellraiser II). Kort därpå visar sig Pinhead för J.P. och ger honom ett förslag han inte kan motstå: i utbyte mot att J.P. förser Pinhead med människooffer ska han skänkas köttslig njutning och enorm makt som inte är av denna värld.

Joey’s verklighet blir till en mardröm allt eftersom hon närmar sig sanningen och Pinhead. Men hjälp från ett högst oväntat håll väntar…

Jag såg den här filmen precis som de två första (och den fjärde för den delen med) filmerna för 10 år sedan och tyckte den var ok, i jämförelse med den första filmen. Nu när jag har sett om den igen tycker jag att den är bra, men den når inte upp till de två första filmerna.

Att de har skrivit storyn så att den utspelar sig på ett lite annorlunda sätt mot de två första filmerna är helt ok, om än storyn är lite grötig att förklara utan att spoila halva filmen. Att de inte upprepat samma sak en gång till känns bra och att vi får se någonting nytt är också ganska nice.

Skådespelarna är helt ok och Doug Bradley gör som vanligt en bra insats som Pinhead. Vi får även se Ashley Laurence som Kirsty (ni vet, tjejen i de två första filmerna) i en snabb sekvens – vilket jag inte hade ett minne av.

Effekt- och makeupmässigt är filmen bra, precis som de tidigare filmerna. Men filmen lider – precis som de tidigare filmerna – av grejer som de antingen inte hade teknologin eller pengarna för att göra, vilket resulterar i att vissa effekter blir halvdassiga. Men i långa mått mätta så är de bra.

Jag märkte en bit in i filmen att det är en hel del repliker som använts i diverse olika hardcorelåtar också, vilket var lite smånice.

Hellraiser III: Hell On Earth är iaf en riktigt bra film i serien, även om den inte når upp till de två första filmerna. Men är man ett Hellraiser-fan har man garanterat den här i samlingen och har redan sett den 369 gånger.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0104409/

Hellbound: Hellraiser II av J

Efter att hennes familj blivit dödade av cenobiterna skickas Kirsty (dottern i första filmen) till psyket för att vila upp sig och få lite lugn och ro.

Den ende som tar Kirstys historia på allvar – till en början – är sjukhusets chef Dr. Channard, som länge har letat efter en dörr till en annan dimension. Channard lyckas få tag i den madrass som Kirstys styvmor – Julia – dog på och lyckas genom Kirstys beskrivningar att återuppväcka Julia med hjälp av sina egna patienter. Julia slår sig ihop med Channard för att släppa lös ondskans krafter, men de stöter på problem då en av Channards assistenter – Kyle McRae – och Kirsty slår sig ihop för att stoppa dem.

Som ettan såg jag den här för 10 år sedan. Dessvärre på en totalt sönderklippt vhs release med runt 12 minuter klipp i – vilket kan förklara varför jag inte gillade filmen då. Hela filmen blev ganska osammanhängande och man fattade inte speciellt mycket vad som egentligen inträffade i filmen.

Nu när jag har sett den oklippta versionen så måste jag säga att det är verkligen en värdig uppföljare till den första Hellraiser – om än det kändes som att filmteamet försökt göra saker i filmen som de inte hade kapacitet till tack vare årtalet filmen blev gjord. Men många av effekterna var riktigt snygga och makeupen var förträfflig.

Skådespelarna var fortfarande riktigt bra och flera av dem från den första filmen är också med i den här filmen, vilket känns rätt bra då de återanvänder flera av karaktärerna.

Slutligen; gillar man Hellraiser gillar man säkerligen Hellbound: Hellraiser II. Jag gjorde iaf det nu när jag sett om den i oklippt version. Och jag kommer säkerligen att se om den igen.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095294/

Hellraiser av J

Efter att Frank Cotton lyckats lösa en mystisk pusselbox öppnas porten till helvetet och Frank slängs in i en värld av sadistisk tortyr och njutning.

Senare flyttar hans bror Larry och hans fru Julia – som var Franks hemliga älskarinna – in i det gamla huset. I samma veva som de flyttar in råkar Larry ut för en smärre olycka och hans blod skvätter över vindsgolvet – vilket blir en öppning för Frank, som tar sig tillbaka till jorden från helvetet. Frank behöver emellertid människoblod för att bli mänsklig igen och begär av Julia – efter att hon har hittat honom – att hjälpa honom.

Det var 10 år sedan jag såg den här sist, då i en smått klippt vhs release av filmen. Nu när jag har sett den igen så tycker jag att det är lite synd att jag inte har sett om den här filmen förrens nu. Hellraiser förtjänar verkligen den kultstatus den har fått.

Det enda jag rynkar på näsan åt när det gäller den här filmen är de halvtorftiga och 80-talsstinkande ”el”-effekterna som dyker upp titt som tätt genom filmen. Kunde de inte ha kommit på något lite mer.. kreativt? Allt annat är riktigt bra i filmen. Storyn är lagomt komplicerad, skådespelarna är riktigt bra, effekter och makeup är grymt snygga (bortse från ”el”-effekterna) och det märks att det är Clive Barker som står bakom det här mästerverket.

Och som med många andra skräckfilmstitlar fick även Hellraiser en hel bunt uppföljare. 7 stycken uppföljare, för att vara närmare bestämd. Och en remake – som det dessvärre har skjutits på – av Barker himself är på gång också.

Har du inte sett Hellraiser och älskar skräckfilm, då tycker jag att du ska ställa dig i hörnet med dumstruten en stund och fundera över saken. Har du sett den, good for you. Se den igen. Jag kommer göra det.. så småningom.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0093177/

The Midnight Meat Train av H

För ungefär 15 år sen började jag läsa Clive Barkers böcker. Jag fick The Great And Secret Show i present av en kompis, och läste sen novellsamlingarna Books Of Blood som fanns i min dåvarande flickväns pappas bokhylla. Av dessa sex volymer minns jag idag bara två noveller (dags att läsa om kanske då) och den ena rör en svinstia med alternativ diet, och den andra har nu filmats som The Midnight Meat Train.

Fotografen Leon (Bradley Cooper som är sjukt lik en ung Liam Neeson Ralph Fiennes) får rådet att än mer närgånget skildra verkligheten i New York och riskerar en natt liv och lem för att fota ett gäng som hotar en tjej i tunnelbanan. Tack vare Leon kommer tjejen undan och åker iväg. Problemet är att nattetid kliver Mahogany (Vinnie Jones) runt på tåget och dunkar ihjäl folk med en stor, skinande köttklubba.

Större delen av filmen funderar jag på om den är jättesmart eller jättedum. Den bryter mot många vedertagna filmregler och avslöjar mycket direkt – eller gör den det? Först tänker man att den förtar spänningen genom att tidigt etablera vem som mördar folk och hur, men så tänker man att mysteriet istället borde vara ”varför”… men historiens upplösning är inte så värst. Hade man lagt mer mystik kring Mahoganys vedermödor skulle det funkat mycket bättre.

Regissören Ryuhei Kitamura, som tidigare gjort actionsplatter i Versus, håller inte igen med effekterna här heller. Blod forsar, ögon ploppar ur och folk får både en och två klubbor i huvudet. Tyvärr används allt för mycket billig CGI till föga övertygande ljusrött blod, vilket drar ner betyget avsevärt. Scener som skulle kunnat haft mycket stark effekt faller platt och lockar enbart till suckar snarare än flämtningar.

Skådespeleriet är dock bra och filmen är väldigt snygg med en del coola och genomtänkta kameraåkningar. Tyvärr på det hela taget en besvikelse som kunde undvikits genom mer påkostade effekter och en extra genomgång av manuset.