Helt Perfekt Glob

Phone Booth av J

Stu Shepard (Colin Farrell) är en rappkäftad New York publicist som slingrar sig ur problem och lögner med hjälp av hans charm och karisma. När han en dag svarar i telefonen i en telefonkiosk finner han sig i en dödlig lek med en livsfarlig men intelligent psykopat (Kiefer Sutherland) med ett krypskyttsgevär som kräver av honom att han ska berätta sanningen för sin fru Kelly (Radha Mitchell), som han är otrogen mot tillsammans med sin flickvän Pamela (Katie Holmes). Det dröjer inte länge innan situationen eskalerar och New York polisen dyker upp, som begär att Stu ska kliva ut ur telefonkiosken. Men hur han ska kunna göra det, då han kommer att bli ihjälskjuten om han lägger på luren?

Phone Booth är en sån där film jag såg hos den sedan länge nedlagda videobutiken när den kom men var samtidigt inte en film som tände något större intresse hos mig. Jag hade nog aldrig heller sett filmen om det inte vore för det faktum att den slank med i en beställning jag gjorde på nätet för ett par månader sen.

Hur som helst så visade sig Phone Booth vara en film helt i min smak. Dess korta speltid på knappt åttio minuter gör den till en intensiv och tight nagelbitare som susar förbi utan några som helst bekymmer.

Jag har alltid gillat thrillers som utspelar sig under majoriteten på en och samma plats och Phone Booth är inget undantag i den subgenren. Den är välspelad, intensiv och underhållande – om än inte nämnvärt explosiv. Hur som helst så är det en åttio minuter intensiv thriller som gjorde att jag satt som på nålar. Rekommenderas.

Fright Night (2011) av J

Charley Brewster (Anton Yelchin) tycker att hans liv har tagit en rätt bra vändning. Han har lämnat sitt nördiga liv bakom sig och lyckats bli vän med några av skolans ”tuffa” snubbar, för att inte tala om att han fått en riktig pudding till flickvän. Men hans gamla liv hemsöker honom i form av hans gamla vän Ed (Christopher Mintz-Plasse).

Samtidigt har en våg av försvinnanden börjat inträffa runt om i staden, där flera familjer har försvunnit spårlöst – däribland klasskamrater till Charley. Ed insisterar på att Charley’s nya granne, Jerry (Colin Farrell), är en vampyr och att det är han som ligger bakom de mystiska försvinnandena. Charley i sin tur avfärdar Ed som knäpp, men dagen därpå är även Ed försvunnen och det går snart upp för Charley att Ed kanske hade rätt.

Jag hade tänkt se den här redan i December förra året, då H skrev en kortare recension på den, men sköt på det ända till nu av någon underlig anledning. Hur som helst tycker jag faktiskt att remaken av Fright Night var helt okej – om man bortser ifrån 3D-fjollet (som inte alls användes så mycket som jag trodde det skulle göra) och de uppenbara CGI-effekterna som börjar komma en bit in i filmen. Skådespelarna och manuset är helt okej och det var ju rätt trevligt att de faktiskt ändrat en del i storyn, även om de gått efter originalfilmens idé.

Tar man Fright Night remaken för vad den är så är det en okej skräckis med några komiska scener (även om jag inte direkt garvade åt dem), men den når absolut inte fram till originalet – som givetvis står sig riktigt bra än idag och som jag personligen föredrar. Förväntar man sig någonting annat än en popcorn-skräckis så lär man bli besviken iaf.

Läs gärna min recension av originalfilmen och dess uppföljare, också. Tack.

S.W.A.T. av J

Under ett rån slår de två S.W.A.T.-medlemmarna Jim Street (Colin Farrell) och Brian Gamble (Jeremy Renner) ut två av rånarna men lyckas i processen även skjuta en i gisslan, allt medans de bryter mot en direkt order. Street blir nedgraderad till att vara i vapenförrådet, medans Gamble får sparken från kåren. Sex månader senare anländer den härdade och erfarne Dan ”Hondo” Harrelson (Samuel L. Jackson) till S.W.A.T. för att sätta ihop och träna ett nytt S.W.A.T. team. Hondo handplockar ett gäng hårdfarne snutar, däribland Street, och sätter dem i en intensiv träning.

Samtidigt blir den sedan länge efterlyste Alex Montel (Olivier Martinez) gripen – efter att, ironiskt nog, ha blivit stoppad för ett trasigt bakljus. Inför reportrar erbjuder han en belöning på 100 000 dollar till den som fritar honom ur häktet – och givetvis finns det många som är sugna på en sådan belöning…

Jag såg den här filmen någon vecka efter att den kommit på vhs och dvd för en sisådär 9 år sedan och jag mindes verkligen inte ett skit om den – bortsett från typ en sekvens, som inte ens stämde överens med vad jag mindes. Nåja. Hur som helst satte jag mig framför filmen och kikade på den och, well, den var betydligt mycket bättre än vad jag mindes att jag tyckte att den var när jag såg den första gången – för 9 år sedan. Vad det kan bero på eller inte bero på vet jag inte riktigt. Hur som helst är S.W.A.T. en bra film, med bra skådespelare, action och ett hyfsat högt tempo som förnöjer.

Något jag inte visste om S.W.A.T. är att det är någon form av remake av en 70-talsserie kallad, just det, S.W.A.T – som i sin tur var en spin-off av serien The Rookies, som började 1972 och som lades ner 1976, samma år som S.W.A.T. TV-serien lades ner efter 2 säsonger.

S.W.A.T. filmen från 2003 är hur som helst en bra rulle att fördriva runt 2 timmar framför. Rekommenderas.

Fright Night (2011) av H

Remaken av den klassiska skräckkomedin från 1985 rullar förbi på tv:n och det är inte så man bryr sig nämnvärt. Christopher Mintz-Plasse läspar inte lika mycket, typ. Ja, också är den gjord för 3D vilket innebär en lång scen i en bil där man tycker att man är skitcool som roterar runt kameran en massa, men datoranimerade fordon som prejar varann är inte nämnvärt spännande. Nej, förstås bör ni istället se på originalet som ni kan läsa J:s recension av här.

Crazy Heart av H

Countrylegenden Bad Blake (Jeff Bridges) är rejält på dekis. Han är alkis och åker från byhåla till byhåla och spelar på barer för trogna fans. Hans f.d. gitarrist Tommy Sweet (Colin Farrell) är oerhört framgångsrik och deras plattor tillsammans är Blakes främsta inkomstkälla, men Tommys manager vill inte göra någon sån skiva mer och Blakes manager vill helst att han skriver nya låtar vilket han inte kan. På turnén möter han den unga journalisten Jean (Maggie Gyllenhaal) och de inleder en romans. Ska Blake kunna skärpa till sig eller fortsätta sunka ner sig?

Ett helt okej countrydrama med en suverän insats av Jeff Bridges. Storyn är inte fantastisk på något sätt, men Blakes karaktärsresa känns hyfsat trovärdig. Ett plus för att Tommy Sweet inte är den arketypiska egotripparen man väntar sig.