Helt Perfekt Glob

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida jag inte fastnade framför någon episod som gick på TV just då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

Cliffhanger av J

Efter en tragisk olycka under ett räddningsuppdrag som resulterade i en väns död bestämmer sig räddningsklättraren Gabe (Sylvester Stallone) för att lämna yrket bakom sig och flytta för att undkomma skulden han känner. Nästan ett år senare återvänder han för att försöka lappa ihop såren med sin fästmö Jessie (Janine Turner). Men när räddningsstationen där hon fortfarande jobbar på får in ett nödanrop från en grupp uppe i bergen som omger området tvingas Gabe återigen bege sig upp i bergen tillsammans med sin före detta bästa vän och kollega Hal (Michael Rooker), vars fästmö var den som omkom i olyckan året dessförinnan, för att hitta och rädda gruppen. Det går dock snabbt upp för duon att gruppen de var menade att rädda inte alls är i någon större nöd utan är ute efter tre väskor fyllda med pengar som blivit spridda över bergen efter en misslyckad kupp.

Och vad som följer är action. Och spänning. Cliffhanger är väl i all sin rätt en klassiker inom action genren och jag blev överraskad nu under min första omtitt sedan jag var tolv år över hur våldsam den egentligen är, i alla fall för att vara en ganska kommersiell film från tidigt 90-tal. Jag menar, en del av actionscenerna som inträffar i filmen platsar mer i en Canon actionrulle från 80-talet än här. Inte för att jag klagar, men det var smått oväntat. Hur som helst…

Alla förmågor framför kameran är ruskigt bra och det känns lite underligt att se Michael Rooker i en roll som en good guy samtidigt som John Lithgow spelar en hänsynslös galning (även om hans prestation i säsong fyra av Dexter fortfarande är ganska färsk i minnet). Manuset är välskrivet och filmen har en hel del spänning och adrenalinaction men har samtidigt en del logiska luckor, som förvisso inte stör speciellt mycket men som ändå finns där.

Om du av någon underlig anledning inte sett Cliffhanger och är ett fan av actionfilmer kan jag varmt rekommendera den här filmen. Renny Harlin bevisade med Die Hard 2 att han är en kompetent actionregissör och fortsatte på samma spår med Cliffhanger. Synd bara att han verkar ha valt att spola ner sin karriär i toan på senare år…

Som med alla andra klassiker verkar även Cliffhanger ska få sig en remake. Vad det blir av den återstår att se…

White Noise 2: The Light av J

En dag när Abe Dale (Nathan Fillion) sitter och äter lunch tillsammans med sin fru och son på en restaurang kliver en okänd man (Craig Fairbrass) in och skjuter dem till döds – och skjuter därefter sig själv. Ett par dagar senare bestämmer sig Abe för att ta sitt eget liv med hjälp av en större mängd piller och whiskey. Hans vän Marty (Adrian Holmes) hittar honom emellertid i tid och tar honom till sjukhuset där Abe går igenom en nära-döden-upplevelse – vilket resulterar i att han börjar höra de dödas röster igenom bruset på elektroniska apparater och se ett vitt sken runt vissa människor, som han snart inser är ett tecken på att de kommer att dö.

När han senare tittar på en inspelning av sin son upptäcker han att familjens mördare fastnat på bild då han räddade Abe’s fru och son – tre dagar innan mordet. När han börjar rota i det hela börjar han inse att det kanske finns en koppling mellan familjens mördare och det vita skenet Abe ser…

White Noise 2: The Light håller i sig bättre än den första filmen. Slutet blir lite utdraget och är inte så värst spännande, men större delen av filmen fungerar bättre än den första och tvåans upplösning är inte lika luddig och sullig som den första filmens. Filmens spänning är helt okej och det erbjuds ett par stycken schyssta hoppa-till-moment, som säkerligen kan skrämma skiten ur en del tittare. Skådisarna gör sitt jobb bra (speciellt Fillion i huvudrollen) och storyn håller uppe intresset riktigt bra – fram till det sega antiklimaxet i slutet av filmen. Effektmässigt är filmen ruskigt bra också.

I det stora hela är White Noise 2: The Light en bra film, även om slutet kunde ha varit betydligt bättre än vad det tyvärr är.

Devil’s Playground av J

30 000 deltagare ingår i ett testprogram för det nya prestanda stärkande medlet RAK 295 ifrån det brittiska forskningsföretaget N-Gen Industries. 1 månad senare inträffar det som inte fick inträffa; alla testpersoner utom en får bieffekter av det nya medlet. Men saker och ting förvärras då bieffekterna visar sig mutera testpersonerna till blodtörstiga och köttätande vildar. Den benhårde Cole (Craig Fairbrass) – en torped för N-Gen Industries – beger sig efter den enda som verkar vara imun mot RAK 295 – Angela (MyAnna Buring) – för att försöka få henne i säkerhet så att ett motgift kan tas fram…

Storyn har egentligen ingenting nytt i sig och karaktärerna är rätt standard för zombiegenren. Men filmen är jävligt bra ändå, mest tack vare de välgjorda effekterna, att filmen faktiskt är spännande nästintill hela tiden och att skådisarna gör bra ifrån sig. Även om vissa saker är rätt förutsägbara för de som sett en zombiefilm eller två tidigare så håller filmen uppe intresset rakt igenom och det är rätt svårt att pausa för att gå och pissa eller dylikt.

Devil’s Playground är en värdig zombierulle som passerar utan några som helst problem och det är också en film jag definitivt rekommenderar – åtminstone till de som föredrar sina zombies springande och ursinniga. Läs också H’s kommentar om filmen.

Devil’s Playground av H

Det är inte mycket nytt i storyn. Ett experiment går snett, zombiesmittan sprider sig och en person visar sig vara immun och måste föras till en säker plats. På vägen möter de diverse standardkaraktärer som inte alltid kommer överens. I ”Devil’s Playground” är det ändå sevärt, inte bara för att det är bra gjort (inte en CGI-blodskvätt så långt ögat når) utan för att det faktiskt är spännande också. Varning dock till er med snabbzombie-allergi: dessa zombies kör dessutom parkour.