Helt Perfekt Glob

Victor Crowley av J

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

The Last Boy Scout av J

Joe Hallenbeck (Bruce Willis) är en utbränd detektiv som får ett nytt jobb på sitt bord; att skydda en strippa vid namn Cory (Halle Berry). När Cory blir mördad av några torpeder blir han tvungen att slå sig ihop med Cory’s pojkvän, ex-footballspelaren Jimmy Dix (Damon Wayans), för att lösa fallet. De inser emellertid snart att fallet går betydligt djupare än vad de till en början trott.

Jag hade inte sett The Last Boy Scout sedan jag var barn så att sätta sig och se filmen på nytt var ungefär samma sak som att se den för första gången då jag inte mindes ett skit av den. En bit in i filmen sa jag till morsan, som tittade på filmen tillsammans med mig; ”Det här är ju Die Hard 2.5”. Efter att ha googlat lite snabbt kom jag fram till att jag hade rätt – på sätt och vis.

Produktionen av The Last Boy Scout var tydligen väldigt svår och en hel del problem och bråk förekom under inspelningen. Manusförfattaren, Shane Black, vart tvungen att göra flera omarbetningar av manuset och pressen på att få med Bruce Willis och göra filmen till en Die Hard uppföljare från studion var tydligen stor. Originalmanuset som The Last Boy Scout var baserat på hade även titeln Die Hard, som Joel Silver (producent av Die Hard) fick ta av Shane Black till filmatiseringen av romanen Nothing Lasts Forever, som Die Hard är baserad på.

Att filmen släpptes ett år efter Die Hard 2 och det faktum att Bruce Willis i stort sett spelar John McClane även i den här filmen – även om karaktären har ett annat namn – gör det ganska svårt att inte göra jämförelserna. Så, på sätt och vis kan man säga att The Last Boy Scout är en inofficiell Die Hard film, typ. Om man känner för det.

Med allt det sagt så kan jag väl säga att jag gillar filmen – mycket. Filmen håller bra och är en skön 90-tals actionrykare och att det varit problem under produktionen märks inte av nämnvärt. Jag hade inte klagat över att ha sett en uppföljare eller två på den här filmen med samma karaktärer men det är ju å andra sidan ganska förståeligt att det aldrig kom någon tyvärr.

Hur som helst kommer jag definitivt se om den här – kanske i kombination med Die Hard filmerna. Rekommenderas.

Urban Legend av J

På den sista tiden har Pendleton University i New England drabbats av en rad mycket märkliga dödsfall. Studenten Natalie (Alicia Witt) är säker på att en galen mördare går lös, som genomför sina dåd efter vandringssägner. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen om Pendletons egen myt; en 25 år gammal historia om en studentmassaker orsakad av en egensinning psykologiprofessor som efteråt tog sitt eget liv. Samtidigt som studentföreningarna förbereder sig för att fira den makabra årsdagen börjar Natalie inte bara inse att hon själv är en måltavla för den galna mördaren, utan också att denne kan vara närmare än vad hon först trott…

Ska sanningen fram så var det här första gången jag såg den amerikansk-franska samproduktionen Urban Legend. Jag minns att jag aldrig hade något som helst intresse för filmen när den kom till Sverige 1999 (ungefär ett halvår efter dess release i USA) och det skulle dröja ända fram till nu innan jag satte mig och såg den. Varför begriper jag faktiskt inte; det är en film som absolut föll mig i smaken. Det är en regelrätt slasher med en 90-talskänsla likt Scream och I Know What You Did Last Summer filmerna, vilket är ett ganska hyfsat betyg i mina ögon. Jag tycker att den har ett intressant koncept och en ganska klyftig twist mot slutet av filmen, även att jag lyckades klura ut vem som var mördaren.

Jag gillar Urban Legend och kommer absolut att se om den fler gånger. Gillar man slasherfilm överlag tycker jag absolut att man ska se den här filmen om man inte har gjort det. Rekommenderas.

Camp Dread av J

Under 80-talet gjorde regissören/manusförfattaren Julian Barrett (Eric Roberts) succé med sin ”Summer Camp” skräcktrilogi. Men 80-talet är sedan länge över och det samma gäller Barrett’s karriär. Barrett har nu planer att återuppliva ”Summer Camp” i en modern reboot som ska använda sig av dokusåpa konceptet som en mall.

Ovetandes om att de egentligen medverkar ofrivilligt i en inspelning av en film samlas en grupp ”fuck ups” vid lägerplatsen i tron om att de ska medverka i en dokusåpa kallad ”Dead.tv”, som går ut på att var och en av dem kommer att elimineras genom att de blir ”mördade” och den som blir kvar till sist kommer att vinna en miljon dollar. Det dröjer inte länge förrän deltagarna börjar avta i antal, precis som det är sagt. Enda problemet är att de blir mördade på riktigt…

Camp Dread (vars arbetstitel var Dead.tv, vilket jag tycker låter lite bättre) är en ganska långsam och halvtradig dussinslasher med en ganska intressant idé som troligtvis fungerade bättre på pappret än vad den gjorde framför kameran. Filmen är inte direkt dålig egentligen utan är överlag en ganska hyfsad film, med hyfsade skådisar och hyfsade effekter (så när som ett par skakiga scener). Filmens problem är väl att det tar lång tid innan någonting egentligen börjar hända och slutet känns väldigt långsökt och ganska rörigt, ungefär som att filmen snavar på sina egna skosnören.

Jag har sett sämre slasherfilmer än Camp Dread utan tvivel, men samtidigt så är den långt ifrån någon av de bättre filmerna i genren.

The Town That Dreaded Sundown (2014) av J

Våren 1946 inträffade en rad bestialiska och våldsamma övergrepp och mord på lokalbefolkningen i småstaden Texarkana och även om flera arresteringar kopplade till brotten gjordes kunde aldrig någon bli fäst vid dem och gärningsmannen, som senare blev känd som Phantom Killer, blev aldrig identifierad. 1976 släpptes en film som var löst baserad på de ökända Texarkana Moonlight Murders. Varje år på Halloween visas filmen, kallad The Town That Dreaded Sundown, någonstans i Texarkana. Idag är Texarkana en plats som är hemsökt av sitt förflutna, definierad av ett mysterium som aldrig blev löst och en tragedi som aldrig kunde bli glömd.

Året är nu 2013 och 67 år har gått sedan hemskheterna i Texarkana inträffade. Dessvärre är stadens mörka förflutna på väg att upprepa sig då någon har bestämt sig för att ta vid där Phantom Killer slutade, för att få ortsbefolkningen att minnas…

Jag blev lite smått förvånad när jag fick nys om att The Town That Dreaded Sundown skulle få sig en remake. Nog för att filmen har lite av en kultstatus bland filmfantaster, men det är ju inte direkt en film man ser i varje filmsamling. Nåväl. När jag satte mig och tittade på filmen insåg jag väldigt snabbt att det här inte alls var en remake, utan en.. uppföljare i kombination med en remake.. en requel.. eller nåt. De visar helt enkelt originalfilmen för karaktärerna i filmen.

Hur som helst är filmen i sig är faktiskt ganska bra. Den följer förvisso slasherklyschorna ganska strikt och några större överraskningar får man väl inte, men den har bra skådespelare (även om karaktärerna är ganska stereotypiska för den här typen av film) och några ganska minnesvärda mordscener (även om jag kan tycka att den hade kunnat visa lite mer än vad den gör). Effekterna var superba och en av dem fick mig till och med att titta bort från skärmen, vilket är sällsynt i mitt fall.

Filmens tempo är också riktigt bra. Det tar inte lång tid innan någonting händer och även om filmen har någon enstaka överflödig/onödig scen här och där så rörde det på sig nästintill rakt igenom hela filmen. Introduktionen till filmen var troligtvis min favoritdel av filmen. Den där monotona rösten som berättar om filmens dystra bakgrund sätter tonen för resten av filmen och även om jag vet att filmen i sig bara har tagit inspiration ifrån de riktiga händelserna får jag ändå gåshud…

Jag gillar The Town That Dreaded Sundown från 2014, även om den absolut inte är felfri så levererar den det man kan förvänta sig av den. En rekommendation till slasherfilmstittare, ni övriga kan titta på något annat.

Läs gärna min sex år gamla recension av originalfilmen också.

Vill du/ni veta mer om de verkliga Texarkana Moonlight Murders finner ni information om det här.

Hatchet III av J

Marybeth (Danielle Harris) stapplar in på den lokala polisstationen indränkt i blod och med ett hagelgevär i ena handen och skalpen av Victor Crowley (Kane Hodder) i andra mumlandes ”Jag dödade honom”. Hon berättar för polisen om de makabra dygnen hon varit med om och blir givetvis inte trodd. Sheriff Fowler (Zach Galligan) skickar ut ett sök- och upphämtningsteam till Honey Island träsket för att hämta upp de eventuella kvarlevorna som enligt Marybeth ska finnas där. Väl på plats börjar de finna kroppar staplade på hög och det dröjer inte länge förrän de inser att myten om Victor Crowley har mer sanning i sig än vad de trodde…

Hatchet III gör nästintill allt rätt. Den följer samma blodiga spår som de två första filmerna och liken staplas på hög samtidigt som blodet forsar och sprutar åt alla möjliga håll. Det är sjukt underhållande, sjukt blodigt och de skämt som de blåser av fungerar utmärkt. Sen att vissa effekter ser lite plastiga ut gör inte så värst mycket tycker jag. Det doftar 80-tal lång väg om den här filmen och det är precis vad jag vill ha när jag ser en Hatchet film.

Skådespelarna är riktigt bra (även om större delen av dem blir till småbitar nån gång under filmens gång). Andra nämnvärda i rollistan bortsett ifrån de redan nämnda är Derek Mears, som gjorde rollen som Jason Voorhees i Friday The 13th remaken (vilket gör att vi får två Jason-skådespelare i samma film, den andre är Kane Hodder), och Sid Haig som har en, i vanlig ordning, liten men sjukt rolig roll.

Jag kommer inte ihåg så mycket av Hatchet II mer än att jag tyckte att den var lite sämre än den första filmen. Det väger dock Hatchet III upp, då den ligger i nästan samma klass som den första filmen och är en klar rekommendation från mig om man gillar de två tidigare filmerna (vilket nästan krävs då det inte ges någon resumé av vad som hänt). Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av de två första filmerna, som ni finner här och här.

ChromeSkull: Laid To Rest 2 av J

Tre månader har gått sedan Tommy (Thomas Dekker) och en okänd kvinna (här spelad av Allison Kyler) lyckades stoppa den dödskallemask bärande galningen ChromeSkull (Nick Principe), som hade satt sitt sikte på kvinnan. Tommy lider fortfarande av minnena av sitt möte med ChromeSkull och bortgången av sin bästa vän.

Men när en ny mordvåg och försvinnandet av den unga Jess (Mimi Michaels) plötsligt inträffar tar kriminalaren King (Owain Yeoman), tillsammans med sina kollegor, kontakt med Tommy för att få hjälp att försöka hitta den, uppenbarligen inte döde, videofilmande galningen i kromad dödskallemask – innan det är försent för Jess…

När ett original är riktigt, riktigt bra är det inte helt ovanligt att dess uppföljare blir antingen totalt värdelösa eller bara hyfsat bra. ChromeSkull: Laid To Rest 2 hamnar någonstans mitt emellan där. Den är absolut inte lika bra som Laid To Rest, men den är inte heller usel utan har några handikapp som jag inte riktigt kunde se i den första filmen. Exempelvis börjar de utveckla den enkla och simpla storyn om ChromeSkull ifrån den första filmen till något betydligt mer komplicerat och sulligt än att bara låta honom vara den dödskallemask bärande mördaren som han var i den första filmen. Det är visserligen inget fel i att de försöker utveckla konceptet och komma på nya idéer, men ska de göra det så ska de också göra det rätt.

Men samtidigt så erbjuder även tvåan det vi alla vill se; gore, en och annan tutte och en skoningslös galning som slaktar folk (på ett par stycken ganska uppfinningsrika sätt). Skådisarna håller måttet och vi ser bland annat (utöver redan nämnda skådisar) slasher-veteranen Danielle Harris i en hyfsat viktig biroll. Effekterna och makeupen är top-notch och får troligtvis de flesta gorehounds där ute att dreggla pölar nere vid fötterna.

Nåja. ChromeSkull: Laid To Rest 2 är inte en perfekt uppföljare på samtliga punkter, men ska man se till det stora hela är det en bra film som inte riktigt når enda fram till sin föregångare. Sevärd – om man gillar den första.

Hatchet II av J

Spoilervarning. Marybeth (nu spelad av Danielle Harris) lyckas, som den enda överlevande, ta sig ifrån träsket där anden av den missbildade Victor Crowley (Kane Hodder) härjar. Hon söker upp Pastor Zombie (Tony Todd), en fifflare som utger sig för att pyssla med voodoo, som berättar vad han vet om Victor Crowley och hans bakgrund – och vilka kopplingar Marybeth’s familj har till honom.

Marybeth gör en deal med Zombie och tillsammans med ett gäng skjutglada jägare och Marybeth’s farbror, Bob (Tom Holland), beger de sig ut i Crowley’s träsk för att hitta Marybeth’s far och bror och ta hem deras kroppar. Zombie har emellertid någonting annat i kikaren, vilket de andra snart blir varse om…

Hatchet II tar alltså vid precis där Hatchet (recenserad här) slutade med sitt tvära slut och fortsätter, likt [REC]-filmerna, storyn. Skådisarna är väl rätt hyfsade och Harris gör (otroligt nog) ett hyfsat bra jobb som Marybeth.. även om jag saknar, eeh… vad hon nu hette ifrån första filmen. Hodder och Todd gör top-notch prestationer som vanligt – och är man uppmärksam och kan något om slasherfilm kan man snappa upp ett litet skämt jämtemot Friday The 13th filmerna, där Hodder spelade Jason Voorhees i del 7 till 10. Effekterna är ungefär som i den första filmen; grisiga, blodiga, stänkiga och slafsiga. Gillar man den första filmen enbart för dess effekter lär man då älska den här uppföljaren.

Filmen är, så klart, ganska förutsägbar och några direkta överaskningar dyker inte upp. Storymässigt kunde filmen kanske ha kunnat varit lite bättre.. fast.. vem fan bryr sig när man får se Kane Hodder slakta folk på så brutala sätt det bara går…? Ett plus i storyn är dock att vi får en lite mer detaljerad bakgrund om Victor Crowley och vissa lösa trådar som fanns i ettan knyts ihop på ett ganska snyggt sätt. Filmen brister dock på humorbiten och skämten är inte alls lika skojiga som den första filmens, även om den försöker sig på några garv. Visserligen garvar jag till här och där, men.. njae.. den första filmens lättsamt svarta humor hängde inte riktigt med till den här uppföljaren, helt enkelt.

Hatchet II är inte riktigt lika bra som Hatchet, men är fortfarande en schysst slasherrulle som blåser förbi ganska snabbt och utan några större problem. Har man sett den första filmen och vill ha en fortsättning på storyn, eller bara funderar vad i helvete som egentligen inträffade efter slutet, så tycker jag att man definitivt ska ta sig en kik på den här rullen – även om den som sagt inte är riktigt lika bra som sin föregångare. Rekommenderas hur som haver.