Helt Perfekt Glob

Jungle Cruise av J

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

Jumanji: The Next Level av J

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

Fast & Furious: Presents: Hobbs & Shaw av J

Efter att en MI6-agent tros ha mördat sitt team och stulit ett högteknologiskt virus kallat The Snowflake, som i fel händer kan orsaka mänsklighetens undergång, sätts DSS-agenten Luke Hobbs (Dwayne Johnson) på begäran av CIA på att spåra agenten och ta tillbaka viruset. Samtidigt blir den ökände ex-militären tillika legosoldaten Deckard Shaw (Jason Statham) kontaktad av CIA för att genomföra exakt samma uppdrag. Till en början vägrar bägge att samarbeta med den andre, men när det går upp för dem vem MI6-agenten är inser de snabbt att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att de står inför en högteknologisk och mycket dödlig fiende, som vill se mänskligheten bli ”återfödd”.

Gillar du Fast & Furious filmerna? Gillar du de mer orealistiska actionfilmerna som film nummer fyra och framåt är? Gillar du högljudda och orealistiska actionfilmer med Dwayne Johnson och Jason Statham i huvudrollerna? Då, min vän, är Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw filmen för dig! Saker som realism, djup handling och karaktärsbygge får stryka på foten för högljudda actionscener som avlöser den ena efter den andra allt medan Johnson och Statham slänger käft med varandra – och jag fucking älskar det. Filmen är extremt over the top och är en riktigt skön popcorn-rulle som, trots sin speltid på över två timmar, tuffar förbi väldigt fort. Vanessa Kirby är dessutom en riktig babe. Jag har inte så mycket mer att säga om filmen, så; rekommenderas.

Sugen på mer läsning? Läs då gärna mina recensioner av Fast & Furious 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8, samt H’s recensioner på 4, 5 och 6 (som han skrev för DVDKritik) också.

Rampage av J

Efter att ett experiment ombord på Athena-1 – en rymdstation ägd av företaget Energyne, som sysslar med genmanipulation – har gått ordentligt fel med resultatet att stationen exploderar slungas tre behållare med patogenen CRISPR ner mot Jorden. CRISPR är designad för att användas som ett vapen och muterar de exponerade testobjekten till att bli större, snabbare och mer aggressiva.

Primatologisten Davis Okoye (Dwayne Johnson) arbetar vid San Diego Wildlife Sanctuary och har en nära relation till en sällsynt albino gorilla vid namn George, som Davis räddade vid en ung ålder från tjuvjägare och som Davis kan kommunicera med genom teckenspråk. En av behållarna från Athena-1 kraschar i George’s inhägnad, varpå han snabbt blir exponerad av CRISPR. Samtidigt har de två andra behållarna kraschat i Florida där en krokodil har svalt behållaren och i ett skogsområde i Wyoming där en gråvarg har blivit exponerad av patogenen. De tre djuren börjar snabbt att mutera och i en kamp mot klockan försöker Davis tillsammans med forskaren Dr. Kate Caldwell (Naomie Harris) att hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof – och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän…

Oh boy… Rampage (eller Rampage: Big Meets Bigger som den hette i Sverige, bland annat) från 2018 – som är löst baserad på (eller kanske bara inspirerad av) arkadspelet Rampage från 1986 – är en högljudd, påkostad, fartfylld, actionpackad och kul popcorn-actionfilm som är dummare än en säck med stenar, men som å andra sidan är helt fantastiskt underhållande. Dwayne är alltid Dwayne, Malin Åkerman är härligt ond som en av filmens skurkar och Jeffrey Dean Morgan är som vanligt sarkastiskt skön. Jag hade en riktigt kul stund med den här filmen och jag ångrar ärligt talat bittert att jag inte gick och såg den på bio när den släpptes.

Rampage är God Underhållning för popcorn-publiken och jag kommer definitivt att bänka mig i soffan igen för att se om den här filmen. Rekommenderas.

Baywatch av J

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

Empire State av J

Efter att ha misslyckats att komma in på polishögskolan, söker Chris Potamitis (Liam Hemsworth) jobbet som säkerhetsvakt för Empire State Armored Truck Company. Chris gör misstaget att nämna företagets slappa säkerhet för sin bästa vän, Eddie (Michael Angarano), och blir snart mot sin vilja indragen i en utarbetad plan att råna stället på de rikliga mängder kontanter som lagras där – vilket resulterar i det största kontant rånet i USA’s historia.

Empire State är en thriller från 2013, baserad på verkliga händelser som inträffade i början av 1980-talet. En av filmens producenter (och finansiärer) var verklighetens Chris Potamitis. Utöver Hemsworth och Angarano finner vi även Dwayne Johnson i en viktig roll som polisen som är de bägge huvudkaraktärerna i hälarna. Varför jag överhuvudtaget nämner detta begriper jag inte riktigt själv då karln syns klart och tydligt på omslaget bredvid här. Nåväl…

Jag gillade Empire State. Den var välspelad, spännande på sina ställen och fungerar bra en slö fredagskväll, med det lilla undantaget som är Angarano’s karaktär Eddie. Missförstå mig inte nu, Angarano gjorde rollen bra, men karaktären (och troligtvis verklighetens) Eddie var den typiska glappkäften som aldrig kan hålla truten om något eller någon och var just den typen av person jag högst personligen inte tål på något som helst plan, vilket i sin tur blev ett irritationsmoment i filmen för min del.

Bortsett från karaktären Eddie gillade jag i alla fall filmen. Jag tycker dock det är lite märkligt att filmen fick en direkt till video release istället för att gå upp på stora duken då skådespelet och manuset här är bra, för att inte tala om att filmen faktiskt hade en rätt ordentlig budget bakom sig. Hmm.. nåja. Jag ger Empire State en rekommendation hur som helst.

Central Intelligence av J

Calvin Joyner (Kevin Hart) förutspåddes i high school att han hade störst chans att lyckas i livet av alla elever på skolan. Tjugo år senare jobbar han som revisor, ett jobb han hatar. Hans före detta assistent har precis blivit befordrad över honom, relationen till hans fru Maggie (Danielle Nicolet) – som han har varit tillsammans med sedan high school – knakar i fogarna och 20-årsjubileumet för hans avgångsklass börjar närma sig. Calvin oroar sig att han kanske nådde sin höjdpunkt i high school och att hans liv därefter bara gått utför…

Men så när Calvin får en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone (Dwayne Johnson) vänds hela hans liv upp och ner. Bob var nämligen Robbie Weirdicht – en överviktig och mobbad kille, vars enda vän var Calvin, som efter ett extremt spratt slutade komma till skolan, men som efter många år av hård träning blivit en muskulär och självsäker man. Bob förklarar för Calvin att han behöver hans hjälp att gå igenom några redovisningsprotokoll. Calvin dechiffrerar posterna som multimiljon-dollar transaktioner från en auktion, vars sista betalning kommer ske dagen därpå. Nästa morgon knackar en grupp CIA agenter på Calvin’s dörr, varpå han snart finner sig i en värld av eldstrider, spionage, dubbelspel och annat som kan leda till döden på fler sätt än han kan räkna ut.

Jag är ett stort fan av Dwayne Johnson och tackar inte nej till att se hans filmer på stora duken, men den amerikansk-kinesiska samproduktionen Central Intelligence var en film jag lät gå förbi obemärkt av mig själv. Jag fann inget som helst intresse att se den och först nu, omkring två år efter att den kom, har jag äntligen sett den på bluray. Jag ångrar mig lite grann nu att jag inte gav den en chans och begav mig iväg till biografen och såg den där för första gången istället…

Central Intelligence levererar ingenting nytt, men Kevin Hart och Dwayne Johnson gör ett jävligt kul par i den här filmen. Hart känns inte fullt lika flamsig här som han brukar vara, medan Johnson är tvärtom. Rollen Johnson gör här är olikt i stort sett allt annat han har gjort tidigare och efter. Istället för hans sedvanliga roll där han är stenhård och staplar one-liners på varandra flamsar han runt som fan här och gör en sjukt over the top prestation, som varierar mellan cringe och hysteriskt gapskratt-kul. Det är helt klart en annorlunda roll för Johnson, även om han gör den jävligt bra. I övrigt är filmen väldigt rolig och hyfsat actionpackad, vilket är perfekt för en kväll i soffan.

Jag gillade Central Intelligence. Det är en perfekt popcorn-film som inte går att ta på något större allvar och som rullar förbi utan några större bekymmer. Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

Pain & Gain av J

Miami, 1994. Den ambitiösa kroppsbyggaren Daniel Lugo (Mark Wahlberg) jobbar som personlig tränare vid ett gym och drömmer om att leva den amerikanska drömmen, full av pengar och kvinnor. Efter att ha gått på en föreläsning om att hur man blir en ”handlingsmänniska” får han den briljanta idéen om hur han äntligen ska kunna uppfylla sin drömmar. Tillsammans med medkroppsbyggarna Adrian Doorbal (Anthony Mackie), som är impotent tack vare steroider, och ex-fången Paul Doyle (Dwayne Johnson), som är kristen och beroende av kokain, kidnappar de den colombianske entreprenören Victor Kershaw (Tony Shalhoub) för att klämma ur honom hans förmögenhet. Deras plan går dock inte riktigt som de har tänkt sig, mestadels på grund av deras egen dumhet och misstag…

Jag såg Pain & Gain på TV förra året när jag var hem till min mor för att fira jul, men det blev aldrig att jag skrev någon recension av den då. Vad jag minns att jag tyckte vid min första titt var att den var bra, vilket kanske inte är så överraskande då jag efter årsskiftet beställde hem den på bluray. Hur som så har jag nu sett om den på just bluray och jag gillar den. Det är en svart komedi baserad på verkliga händelser som verkar vara för otroliga för att vara sanna, vilket är något de påpekar flera gånger under filmens gång. Frågan är dock hur mycket frihet de tagit med materialet…

Hur som helst gillar jag den som sagt. Den levererar en hel del sköna garv men känns samtidigt aldrig flamsig utan har en underliggande seriös ton igenom sig, från början till slut. Wahlberg, Mackie och Johnson är suveräna i sina rollsättningar (speciellt Johnson som troligtvis är den roligaste karaktären här) och är underhållande att titta på medan de fumlar runt som en trio idioter. Har du missat filmen tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

Skyscraper av J

Den före detta FBI agenten Will Sawyer (Dwayne Johnson) drog sig tillbaka för tio år sedan efter att ha blivit allvarligt skadad under ett uppdrag och jobbar nu mer med att fastställa säkerheten i skyskrapor. Han och hans firma får i uppdrag av affärsmannen Zhao Long Ji (Chin Han) att säkerställa att säkerheten vid Zhao’s nybyggda skyskrapa i Hong Kong, The Pearl, som nu mer är den högsta byggnaden i världen, uppfyller alla krav innan byggnaden kan öppnas för allmänheten.

Under tiden Will håller på att slutföra sitt uppdrag slår en grupp legosoldater, ledda av den hänsynslöse Kores Botha (Roland Møller), till mot The Pearl och sätter eld på våning 96. Will – som blivit utpekad i media som den som ligger bakom dådet – inser snart att han inte har något annat val än att försöka ta sig in i den brinnande byggnaden då hans fru, Sarah (Neve Campbell), och deras två barn befinner sig inne i byggnaden… ovanför brandlinjen.

Redan första gången jag såg trailern (som är full i spoilers för övrigt) för Skyscraper bestämde jag mig för att det var en film jag skulle se för första gången på bio – och så blev fallet. Filmen är väldigt ooriginell, den kör på en hel del klyschor och är överlag föga oförutsägbar, men den levererar å andra sidan riktigt skön popcorn-action och.. ja.. Dwayne är ju alltid Dwayne. Jag har väldigt svårt att inte gilla denna herren i vad han än må medverka i och Skyscraper är absolut inget undantag.

Skyscraper är en högljudd, actionpackad och väldigt underhållande film som emellanåt – i alla fall för mig som har en absurd höjdskräck (jag får svindel av att stå på en stol) – blev en riktig nagelbitare som fick mig att dra efter andan. Jag blev för övrigt förvånad över hur stor roll Neve Campbell – som för övrigt ser fantastisk ut här – hade i filmen, då fru-karaktärer i den här typen av film brukar vara rätt små. Die Hard (som den här filmen har tagit stora influenser ifrån) är ett bra exempel på det.

Skyscraper från 2018 – som absolut inte bör förväxlas med den gräsliga Anna Nicole Smith B-actionfilmen från 1996 med samma titel (recenserad här) – är en kul och underhållande stund även om den inte bjuder på speciellt mycket nytt i film- eller genreväg. Dwayne var Dwayne, Neve var snygg och filmen levererade precis det jag hoppades på att den skulle göra. Rekommenderas.