Helt Perfekt Glob

Cujo – Bok & Film av J

När jag började läsa romanen Cujo av allas våran skräckfarbror Stephen King hade jag ingen som helst tanke på att se filmen också och därmed kunna jämföra bok och film. Nu, när jag läst klart boken har jag bestämt mig för att göra just det. Jag börjar med boken.

 
Det är en av de varmaste somrarna på många år i den lilla (fiktiva) staden Castle Rock, Maine, och hemmafrun Charity Camber drömmer om att fly ifrån sin misshandlande och alkoholiserade man Joe – som hon tror har ett dåligt inflytande på deras son Brett. Efter att ha vunnit ett lotteri lyckas hon övertala Joe om att hon och Brett ska få åka till Charity’s syster, Holly, i Connecticut ett par dagar. Mor och son packar väskorna och beger sig iväg och lämnar Joe och familjens hund, en hundrakilos Sankt bernardshund vid namn Cujo, kvar där hemma. Det ingen i familjen Camber vet är att Cujo har ett par veckor tidigare jagat en kanin ner i en håla som var bebodd av rabiessmittade fladdermöss och fått nosen riven av en av dem. Cujo, som inte är vaccinerad, börjar sakta men säkert att insjukna i rabies…

Samtidigt har familjen Trenton stora problem efter att Vic, mannen i huset, kommit på sin fru Donna med att ha haft en affär med en omkringresande player. Mitt i allt kaos får han lov att resa till Boston och New York på en affärsresa för att försöka rädda företaget han och hans kollega Roger har tillsammans. Ensam hemma, tillsammans med deras son Tad, tar Donna deras krånglande Ford Pinto för att åka till Joe Camber – som har egen verkstad – för att få bilen reparerad. När Donna och Tad anländer till Cambers gård pajar bilen helt. Gården ligger öde i den stekande sommarhettan och endast en av gårdens invånare befinner sig där – Cujo…

Stephen King’s bok Cujo från 1981 är ett rent mästerverk, måste jag säga. Den första delen av boken formar karaktärerna, vi får lära känna dem och fatta tycke om dem samtidigt som man troligtvis börjar känna avsky jämtemot flera av dem. I mittenpartiet av boken börjar det hända grejer och det blir allt mer svårt att lägga ifrån sig boken, då King avslutar oftast varje parti (det finns inga kapitel, utan ”breaks” i historien för att byta synvinklar från karaktär till karaktär) med någonting ruskigt spännande. Det sista partiet i boken är upplösningen som, till en början, är riktigt spännande, men som sedan övergår till att bli mer tragiskt och ledsam.

Egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om boken i sig, mer än att den är ruskigt bra och att den skiljer sig en del ifrån de flesta andra King romanerna. Istället för övernaturliga händelser och flum flum får vi här en mer jordnära berättelse om händelser som inträffar av ren slump, vilket också kan inträffa i verkliga livet – vilket i sin tur också är det skrämmande med boken.

 
Filmens story är exakt den samma som den i boken, men istället för förändringar i filmens story har förändringar i händelseförloppet gjorts – givetvis. Exempelvis får Vic reda på att Donna haft en affär på ett helt annat sätt i filmen än i boken, vissa karaktärer ser annorlunda ut än hur de blev beskrivna i boken och slutet är rejält förändrat, likt Children Of The Corn filmatiseringen ifrån 80-talet med Linda Hamilton – vilket är till det sämre, tycker jag.

Filmen från 1983 är ju inte dålig egentligen. Skådespelarna är bra och skrämselscenerna fungerar hyfsat, samtidigt som hunden/hundarna/whatever som spelade Cujo ser ganska skräckinjagande ut – iaf vid första anblicken. Är man uppmärksam under filmens gång upptäcker man småfel så som att när Cujo precis dödat en man så börjar han vifta på svansen, troligtvis tack vare en stor portion hamburgare eller något annat gott som belöning för scenen.

Filmens händelseförlopp känns ganska snabbt överstökat också. Även om det blir sammanhängande och rätt spännande fläckvis så känns det ändå som att något fattas. Filmen hade behövt minst en halvtimme till för att spela ut alla sina kort ordentligt, men får gott nöja sig med ca 90 minuter (vilket jag personligen inte tycker är tillräckligt för den här typen av film).

Jämförelsen mellan bok och film:
Största skillnaden är händelseförloppet mellan boken och filmen, som jag nämnt här ovanför. När jag tittar på filmen kan jag inte låta bli att känna att vissa partier som var med i boken, men inte med i filmen, borde ha funnits med där. Även om skådespelarna är bra i filmen och formar karaktärerna rätt bra så känns det som att de är bättre i boken. King kan forma dem på ett sätt ingen filmskapare eller aktör kan göra, hur de än vrider eller vänder på det.

Som jag nämnt här ovanför kan boken delas in i tre partier, mer eller mindre. Detta är givetvis till bokens fördel, då boken får mer tid på sig att utveckla karaktärerna och låta oss lära känna dem, vilket inte filmen har. Istället för ett utvecklande manus slängs vi rakt in i händelsernas centrum och händelserna före och efter händelserna på Cambers gård glöms nästintill bort i filmen, vilket gör att den känns ganska överflödig – som så många andra Stephen King filmatiseringar.

Får jag själv välja mellan boken och filmen tar jag boken på en gång. Boken känns mer utformad och välgjord än filmen, som bitvis känns påskyndad enbart för att få ut en film baserad på Stephen King’s bok – och tjäna pengar på det, så klart. Men tar man filmen som den är och struntar i att den är baserad på King’s bok så står den sig helt okej, även om den har sina brister. Men även om den stått på egna ben, utan ett starkt källmaterial ifrån King, så hade jag troligtvis inte tyckt att den varit mer än bara okej.

Har du funderingar på att läsa boken eller se filmen tycker jag att du absolut ska läsa boken och – om nyfikenheten fortfarande finns – se filmen därefter. Har du bara tänkt göra en av dem så läs boken isåfall. Så det så.

Death Hunt av H

En fin liten film vid namn ”Death Hunt” med Charles Bronson och Lee Marvin, recenserad av jag på DVDKritik. Läs! Snälla?

Death Wish 1-5 av H

Dags att se om hela surven. Charles Bronson in the house. Börjar förstås ifrån början med Death Wish nummer ett.

Paul Kerseys fru blir rånmördad samtidigt som dottern blir brutalt misshandlad och våldtagen av bl.a. Jeff Goldblum. Paul och hans svärson kämpar för att komma över händelsen, men det är svårt och New Yorks gator är så fulla av brottslighet att det ständigt gör sig påmint. En kväll blir Paul utsatt för ett rånförsök, men han chansar på ett knytnävsslag och rånaren flyr. En idé formas hos Paul, som sätts i praktiken när han får en pistol som gåva av en kund…

En välgjord, detaljrik och genomtänkt film som var oerhört hård 1974, och är stark än idag. En synnerligen brutal överfallsscen som var klippt i England ända fram till 2006, men oväntat nog inte fick de svenska censorerna att sätta kaffet i vrångstrupen, kanske på grund av filmens seriositet och avsaknad av typiska spekulativa exploationsgrepp. Detta skulle dock ändras till seriens senare filmer…

Death Wish II tar vid ett antal år efter händelserna i ettan. Exakt när är svårt att fastställa, då de olika filmerna motsäger sig själva. Ettan gjordes 1974 och tvåan 1982, men i tvåan säger man att det var ”fyra år sen”, vilket gör att ettan skulle utspela sig 1978. I fyran säger man senare att tvåans händelser utspelade sig 1981, vilken gör att ettan skulle utspela sig 1977 – men samtidigt säger man att hans första fru dog 1975, vilket backas upp i trean från 1985 där det hände ”för tio år sen”. Anyway.

Paul bor numer i Los Angeles, med en ny flickvän och hans dotter börjar repa sig mentalt. När de är ute en dag blir dock Paul bestulen på sin plånbok, och gänget (med bl.a. Laurence Fishburne) som stal den tar sig till hans lägenhet och våldtar hushållerskan brutalt. Paul och dottern kliver in genom dörren mitt i alltihop, varpå de slår ner honom och kidnappar henne. Paul köper en pistol.

Uppföljaren som åtminstone filmades åtta år senare är lite mer av ett hafsverk. Man kliver inte i några klyschor direkt, men man får inte samma känsla från Pauls upplevelser och hans återsteg in i hämnarvärlden. På det hela taget inte en nämnvärt underhållande eller tänkvärd film.

Den svenska censuren fick dock spader denna gång och vässade saxarna. Först ville man göra inte mindre än 14 klipp på nästan sju minuter! Man ville ta bort i stort sett alla actionscener ur filmen, även enkla slagsmål. Dock överklagade filmbolaget och man lyckades få ner klippen till fem, varav 65 sekunder var ur våldtäktsscenen. I England fick man ännu mer spader och valde att ta bort nästan fyra minuter av våldtäkten, dock försvann inte all denna tid ur filmen då man använde tamare ”alternativa tagningar” för att fylla ut. Den senaste releasen av filmen i England återställde de flesta av klippen, dock saknas fortfarande 26 sekunder av ”sexualiserat våld”. Själv satt jag sadistiskt och kommenterade till min flickvän: ”Det var en dålig porrfilm, det här.”

Jag tappade kollen på hur många gånger jag sett Death Wish 3 för länge sedan. Jag hade den på piratkopierad VHS när filmen var relativt ny i mittenslutet av 80-talet, och filmer av den actionkalibern var inte lätta att hitta i Sverige.

Paul åker tillbaka till New York av nån anledning, där hans kompis blir rånmördad direkt. Paul anländer bara sekunder innan polisen, som förstås häktar honom. Polischefen känner dock igen honom som hämnaren från den första filmen, och släpper honom fri att knäppa gängmedlemmar bara han rapporterar tillbaka. Gängledaren, som mött Paul i häktet, blir putt När Paul så sakteliga börjar minska på antalet elakingar på gatorna.

Vid den här punkten i filmserien har drama-aspekten helt försvunnit. Vi talar enkelspårig, billig, hård och barnförbjuden action. Så pass hård att den än idag inte blivit godkänd av den svenska censuren, som förbjöd filmen tre gånger trots att distributören själv klippt bort 14 minuter! Även i USA hamnade man i censurtrubbel, då MPAA först ville ge filmen ett X (som numer ersatts av NC-17, och fortfarande är en ekonomisk dödsdom för en film) men detta ändrades till ett R vid överklagande.

Men detta var 1985, och jag är väl inte lika lättimponerad längre. Har man dessutom sett filmen ett tiotal gånger så blir helbilden av filmen lite annorlunda. Det är egentligen först 69 minuter in i filmen som skjutandet börjar på allvar, före det puttrar filmen mest på med allehanda underhållande scener. Vem glömmer spikmattan under fönstret, plankan med tänderna, eller för den delen scenen där Paul går ut och vevar tydligt med en kamera så att han ska kunna testa sin nya pistol på en rånare?

De skådisar man känner igen är dock inte av samma kaliber som Goldblum och Fishburne skulle gå vidare att bli. Istället får vi nöja oss med Martina Sirtis (från Star Trek: The Next Generation) och Alex Winter (Bill S. Preston, esq. från Bill & Ted-filmerna) och birolls-veteranerna Ed Lauter och Martin Balsam.

Avståndet kortas ner, och bara två år senare kom Death Wish 4: The Crackdown. En ny regissör har tillsatts eftersom Bronson och de tidigare filmernas regissör Michael Winner bråkat. Winner hade smygfilmat extra blodiga scener och klippt in i trean, vilket inte Bronson gillade. Istället tog man in den då 73-årige (!) regissören J. Lee Thompson, som tidigare jobbat med både Bronson och Chuck Norris.

Paul är tillbaka i Los Angeles, och har återigen skaffat sig en tjej trots att alla han dejtar dör. Tjejens dotter dör av en överdos, och Paul ”tar hand” om knarklangaren. Efter detta kontaktas han av en gubbe, som berättar att hans dotter också dött av droger. Han övertalar Paul att ge sig på knarklangarmaffian. (Spoiler: Gubben är egentligen också knarklangare som vill bli av med konkurrensen.)

En uppfriskande sak är att Pauls tjej inte våldtas, utan bara mördas rakt av liksom. Som vanligt ser vi några kända ansikten bland skurkarna. Den här gången är det bl.a. Danny Trejo i en av sina första roller, samt Mitch Pileggi (Skinner från Arkiv X).

Tyvärr är filmen ganska tråkig. Actionscenerna är inte spännande, trots mycket skottlossning och explosioner. När jag sist såg filmen var det den klippta svenska videoutgåvan, som efter två totalförbud var klippt med nio minuter för att censuren skulle godkänna den. Jag tror faktiskt inte det finns så mycket action i filmen. Videoutgåvan måste vara ett rent drama.

Det skulle dröja hela sju år innan Death Wish V: The Face Of Death kom, 1994. Att man under så lång tid inte kunde komma fram med nåt bättre än det här är förbluffande, och det hade nog varit lika bra att lägga av.

Givetvis har Paul skaffat sig en ny tjej, dock med en psykopatisk ex-man som använder hennes modebolag till att tvätta pengar. Efter att hon givetvis blivit misshandlad och sedan mördad så plockar Paul fram pistolen igen. Väldigt lite action följer.

Del fem i serien är ganska tråkig. Det är inte skådisarnas fel i alla fall, och Michael Parks som spelar skurken är precis lagom mycket vidrig. Dock är redigeringen väldigt tråkig och vi bjuds på ett flertal långa, långa tagningar där det egentligen inte händer någonting. Actionscenerna är mycket taffliga och ingen verkar kunna träffa nånting med sina vapen. Tre personer med automatvapen misslyckas med att träffa Paul på mindre än en meters avstånd, och kliver sen in i ett rum där någon klättrar ut genom takfönstret – och skjuter hejdlöst MOT VÄGGEN. Skräpfilm. Dessutom Bronsons sista film att ha biopremiär. What a way to go.

Summering då: Death Wish 1 är en bra och hård seriös film, och Death Wish 3 är en bra och hård puckoactionfilm. Ignorera resten.