Helt Perfekt Glob

Terminator: Dark Fate av J

Närmare tre decennier har gått sedan Sarah Connor (Linda Hamilton), hennes son John (Edward Furlong) och en omprogrammerad Cyberdyne Systems T-800 terminator (Arnold Schwarzenegger) stoppade Domedagen, ändrade framtiden och skrev om mänsklighetens öde. Den 29 Augusti, 1997 kom och gick utan att någonting speciellt inträffade.

Året är nu 2022. Platsen, Mexio City. Daniella ’Dani’ Ramos (Natalia Reyes) lever ett enkelt och lugnt liv tillsammans med sin bror och deras far. Den enkla och lugna tillvaron tar emellertid ett abrupt slut när Dani och hennes bror blir attackerade av en Rev-9 (Gabriel Luna) – en avancerad och högst dödlig ny terminator – som rest tillbaka i tiden för att döda henne. Efter att ha blivit räddad av den mystiska Grace (Mackenzie Davis) stöter hon snart på Sarah Connor som genom åren har jagat terminatorer som dykt upp, även om de aldrig borde ha existerat. Trion beger sig till de koordinater Grace har fått intatuerade på sin kropp och finner där kanske det enda hoppet de har för att stoppa Rev-9 terminatorn de har efter sig…

Jag har alltid varit ett gigantiskt fan av Terminator franchisén och växte upp med The Terminator och Terminator 2: Judgment Day, som jag till denna dag fortfarande är ett gigantiskt fan av. Terminator 3: Rise Of The Machines, Terminator Salvation och Terminator Genisys är inte i närheten av de två första filmerna, vilket är helt okej för mig. De är underhållande och till en viss del ganska korkade sci-fi actionfilmer som fungerar bra med en skål snacks och lite gott dricka. TV-serien – med den löjligt långa titeln Terminator: The Sarah Connor Chronicles – var en suverän, om än orättvist behandlad, kortlivad serie i Terminator-universumet. Med allt det sagt, hur är Terminator: Dark Fate?

Jag var lite osäker på vad jag tyckte om Terminator: Dark Fate precis när jag kom ut från biografen och väntade således med att skriva den här recensionen. Du vet, för att låta mig själv smälta filmen lite grann och reflektera lite grann över den innan jag skulle knappra ihop en text som ingen kommer läsa ändå. Hur som helst så tycker jag att filmens action är riktigt bra; det är fullt ös, mycket förstörelse och full-on action. Det är även trevligt att se Linda Hamilton som Sarah igen och Arnie i hans paradroll som en terminator går aldrig ur tiden för mig. Gabriel Luna var även han riktigt grym som den nya terminatorn, vars design var riktigt cool. So far, so good.

Vad jag inte gillade med filmen var dels de två nya huvudkaraktärerna – Grace och Dani – men också den extremt skitnödiga dialogen som förekom emellanåt. Till att börja med vill jag säga att jag älskar starka kvinnliga karaktärer – som exempelvis (för att inte tala om ironiskt nog) Sarah Connor – men när karaktärernas dialog är skriven på ett sånt sätt att de lika gärna hade kunnat stannat upp mitt i en dialogscen (eller kanske till och med en actionscen), tittat rakt in i kameran och sagt ”I’m a strong independent woman and I don’t need help from any man” börjar jag nästan att gnissla tänder på grund av cringe. Visa att de är starka genom deras handlingar istället för skitnödig dialog för fan.

Grace är stundtals skriven exakt så och varenda gång det inträffar håller mina ögonglober på att fastna uppe i pannan på grund av hur mycket jag himlar med ögonen. Dani i sin tur är mestadels irriterande och hysterisk igenom större delen av filmen för att mot slutet bli ”bad ass” i en handvändning bara för att manuset säger att hon måste bli det. Skådespelerskorna var bra i sina rollsättningar, men karaktärerna var inte speciellt välskrivna i mitt tycke.

Nåja. Terminator: Dark Fate är en överlag en bra actionfilm. Jag förväntade mig att få en bombastisk actionfilm med mördarrobotar och jag fick en bombastisk actionfilm med mördarrobotar. Rekommenderas.

Länkmaffian:
Mina recensioner på;
The Terminator
Terminator 2: Judgment Day (Theatrical Version) / Terminator 2: Judgment Day (Director’s Cut Version)
Terminator 3: Rise Of The Machines
Terminator Salvation
Terminator Genisys
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1 och 2

H’s recensioner på:
The Terminator / Terminator 2 (Bluray)
Terminator Salvation
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 2

4 Comments

Canes av J

David Goodman (Edward Furlong) hankar sig fram på PR-byrån han jobbar för och är nära en befordran till PR chef, som han dessvärre blir snuvad på av sin rival Tony (Tobias Mehler). Som om inte det räckte blir han samma kväll attackerad på väg från affären och sprayad i ansiktet med kemikalier som gör honom blind. Några dagar senare får han ett mystiskt meddelande på sin telefonsvarare som berättar om en viss Dr. Guillermo List (Michael Madsen), som säger sig kunna hjälpa David att återfå sin syn och sin karriär tillbaka på banan igen – till ett mycket högt pris…

Jag gick in på Amazon en kväll för att se om Laid To Rest och Laid To Rest 2 fanns att köpa där, vilket de gjorde. Jag bestämde mig för att beställa hem de tyska extreme uncut blurayerna av bägge filmerna, då de ska ses i oklippt format. Sagt och gjort, jag beställde och fick hem paketet från den ena säljaren (då jag fick lov att beställa från två olika) och fick mig en liten överraskning när jag sprättade upp paketet; där i låg inte bara Laid To Rest blurayen, utan även en penna med säljarens tryck och en nederländsk utgåva av filmen Canes, under titeln The Covenant.

Canes (som hette Brotherhood Of Evil i Sverige och Norge, The Covenant i Nederländerna och The Covenant: Brotherhood Of Evil i USA och Italien vid dess dvd release) är ett riktigt bottenskrap. Edward Furlong har medverkat i enstaka bra filmer efter Terminator 2, men man skulle väl kunna säga att han karriär har gått ner i rännstenen med tanke på vilken skit han oftast medverkar i. Michael Madsen medverkar ofta i B- och C-filmer och har väl alltid gjort det egentligen, men den här filmen måste vara utan tvekan en av hans sämsta val han gjort i sin karriär som skådespelare. Madsen är dock (till skillnad från Furlong) hyfsad här. Det är knappast en stjärnroll han har lagt labbarna på, men han gör så gott han kan med den skiten han har fått utdelad till sig.

Filmen hade en budget på cirka 2 400 000 dollar. Vad användes de pengarna till egentligen? Var majoriteten av dem arvode till Furlong och Madsen? Anledningen till att jag undrar är för att hela filmen ser ut som en billig TV-produktion med urusla CGI-effekter och typiska fade-övergångar mellan scenerna. Det hela påminner mycket starkt om något man troligen skulle kunna se i en Syfy (tidigare The Sci-Fi Channel) produktion. Manuset är dessutom fullständigt ointressant. Filmen har flera fullständigt onödiga drömsekvenser och smyga-runt-i-hus-montage som inte leder till direkt någonting överhuvudtaget mer än att man ser något springa förbi i tvåhundra knyck, vilket är varken läskigt eller spännande.

Canes är en av de där filmerna jag såg i hyllorna hos den lokala (och nu mer nedlagda) videobutiken under titeln Brotherhood Of Evil. Jag hyrde den aldrig. Och det var lika bra, då jag troligen hade begärt pengarna tillbaka om jag gjort det. Smörja.

No Comments

Assault On Wall Street av J

Jim (Dominic Purcell) är en hederlig man som jobbar som värdetransportförare och sliter hårt för att få in pengar varje månad åt honom och hans sjuka flickvän. Men när en finansiell krasch inträffar blir Jim av med allt han levt för. Fylld med ilska och hat bestämmer han sig för att söka hämnd för det liv som blev taget ifrån honom…

Jag trodde ärligt talat att Assault On Wall Street skulle vara en hjärndöd actionrulle med en massa action och våld, vilket det visade sig inte alls vara. Den här filmen har en lång uppbyggnad och vi får se Purcell’s karaktär brytas ner allt eftersom och hur han slutligen inte ser någon annan utväg än att ta till drastiska metoder. Förstå mig rätt, även om det absolut inte är en regelrätt machobullshitactionrulle så är det fortfarande en jävligt bra film och påminde lite grann om exempelvis Falling Down.

För regi och manus står Uwe Boll och än en gång lyckas han förvåna, på ett positivt sätt. I skådespelarlistan (bortsett från Purcell) ser vi bland annat Edward Furlong, Keith David, Michael Paré, Lochlyn Munro och Eric Roberts i mindre roller, samtidigt som flera standardskådisar i Boll’s filmer dyker upp, så som Natassia Malthe och Clint Howard i varsin väldigt kort roll. Även om jag inte fick det jag förväntade mig så var ändå Assault On Wall Street en förvånansvärt bra och djup film. Den påvisar hur jävla sjukt system de har i USA (har du inga pengar så får du klara dig bäst fan du vill) och får iallafall mig att tänka på hur det ser ut i Sverige just nu….

Jag rekommenderar den här filmen iaf.

No Comments

Pet Sematary II av J

Under en filminspelning inträffar en olycka och skådespelerskan Renee Hallow (Darlanne Fluegel) dör. Hennes son, Jeff Matthews (Edward Furlong), och hennes make Chase Matthews (Anthony Edwards), packar sitt pick och pack och flyttar in i deras sommarhus i den lilla staden Ludlow, Maine, för att försöka komma över det inträffade. Det dröjer inte länge förrän Jeff börjar bli trakasserad av skolans bråkstakar och blir vän med den utstötte Drew Gilbert (Jason McGuire).

Efter att Drew’s hund Zowie försökt ta sig in i kaninburen igen bestämmer sig hans styvfar, sheriff Gus Gilbert (Clancy Brown), för att skjuta hunden. Zowie dör och Drew bestämmer sig för att ta med sig Zowie upp till Micmac indianernas begravningsplats. Tillsammans med Jeff beger han sig iväg och begraver sin älskade hund – som kommer tillbaka redan samma natt, förändrad. Kort därefter blir Gus dödad av Zowie och för att försöka röja undan spåren att Gus dött begraver Jeff och Drew honom på Micmac indianernas begravningsplats – vilket kommer visa sig vara ett mycket ödesdigert beslut…

H kommer säkerligen skjuta mig för det här, meeeeeen….. jag tycker faktiskt Pet Sematary II är en okej skräckis. Visst, Edward Furlong är överlag en värdelös skådespelare (vilket han bevisar ett par gånger under den här filmens gång tyvärr), manuset är väldigt klyschigt och bitvis rent korkat och att de ens kom på tanken att göra en uppföljare till en så pass klassisk och bra film som Pet Sematary är ju bara det ett skämt, men jag tycker ändå filmen är helt okej för vad den är. Det är en sån där popcorn-rulle man tittar på tillsammans med grabbgänget som skiter fullständigt i hur den första filmen var och som bara vill se lite hjärndöd film med (iaf till en viss del) gore.

Tvåan har absolut inte den där gripande och atmosfäriska känslan över sig som den första filmen har, men tvåan har dock en väldigt sorglig scen där Jason McGuire’s karaktär håller om sin döende hund till tonerna av Jan King – Fading Away. Kalla mig blödig, men det hugger i hjärtat åt mig när jag ser den scenen. Jisses…

Nåja. Pet Sematary II har inte samma nostalgikänsla för mig som den första, men jag tycker ändå det är en okej film för vad den är – även om den överlag känns rätt onödig.

No Comments

Night Of The Demons (2009) av J

Det är Halloween och Angela (Shannon Elizabeth) annordnar en fest i den gamla Broussard herrgården, där det sägs ha ägt rum en seans 85 år tidigare som resulterade i 7 personers död då dessa kom i kontakt med demoner. Festkvällen blir emellertid kort då polisen stänger ner festen tack vare att Angela inte har tillstånd att ha en offentlig fest.

Ett par stycken av besökarna blir dock kvar och det dröjer inte länge förrän de inser att det kan ligga en sanning i myten om den gamla herrgården…

Jag är i regel emot remakes (som jag så många, många gånger tidigare har gnölat om i tidigare recensioner) och jag står fast vid det. Men här är faktiskt en remake som står sig jämte originalet (som är recenserat här tillsammans med dess två uppföljare) och frågan är ju faktiskt om remaken inte är BÄTTRE än originalet. Svaret på den frågan har jag emellertid inte då det var rätt länge sen jag såg originalet, så jag tänker inte spekulera mer i det.

Remaken är hur som helst en fin B-skräckis med ett par namn i filmindustrin man faktiskt känner igen (där är en till regel med remakes, ta alltid/oftast med enbart totalt okända/medelkända B-skådisar), så som Monica Keena (Freddy Vs. Jason), Shannon Elizabeth (Scary Movie), Bobbi Sue Luther (Laid To Rest), Diora Baird (The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning), Edward Furlong (Terminator 2: Judgment Day) och Linnea Quigley (The Return Of The Living Dead).

Effekterna och makeupen ser riktigt bra ut, även om man får bortse ifrån ett par irriterande CGI-tingest som dyker upp mot slutet av filmen och de uppspeedade förvandlingssekvenserna som inträffar då och då. Storyn är inget märkvärdigt och en del klyschor och en del förutsägbarheter inträffar, givetvis, men vem tittar på en sån här film för att bli överaskad?

Night Of The Demons från 2010 är visserligen ingenting märkvärdigt, men jag gillar den.. kanske mest tack vare att den faktiskt är en bra B-film och påminner mig om de bra B-filmer från 80-talet, fast i modern tid. Sevärd rulle ihop med gänget och en påse chips.

No Comments

Brainscan av J

Ensamvargen och skräckfilmsfantasten Michael (Edward Furlong) får nys om ett nytt datorspel kallat Brainscan, som använder sig av hypnos för att skräddarsy spelet för varje spelare till deras egen skrämmande upplevelse. Michael slänger skeptiskt igång spelet, men blir mycket imponerad efteråt över hur verkligt det hela kändes, efter att ha knivhuggit en man till döds i spelet. Dagen därpå får han veta igenom nyheterna att ett brutalt mord har inträffat i det lilla samhället – samma mord som han genomförde i spelet…

Brainscan är en sån där film jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna på den. Furlong har visserligen huvudrollen i filmen, men T. Ryder Smith snor hela showen som Trickster – som han gör svinbra. Effekterna i filmen är utdaterade sedan länge, men om man ska se till vilket årtal filmen är gjord så är de faktiskt välgjorda för sin tid. Storyn i filmen är bra, men avslutningen är något skev och.. minst sagt underlig – man får helt enkelt inte helt klart för sig vad som egentligen hände. Så att säga.

Nåja. Jag älskar Brainscan och rekommenderar den starkt – och vad alla andra tycker skiter jag i. Så det så.

No Comments

The Terminator / Terminator 2 (Blu-Ray) av H

Som uppvärmning inför Terminator: Salvation släppte man Terminator 2 på blu-ray i en finfin Skynet Edition. Jag är inte sämre än att jag hänger på och klämmer ettan och tvåan i HD.

Om jag måste berätta för dig vad filmerna handlar om så är du en omätbart enorm tönt som jag aldrig vill ha med att göra mer. Jag lägger förstås bara tyngdpunkten på kvalitén hos utgåvorna.

The Terminator från 1984 finns i dagsläget endast utgiven på Blu-Ray i USA. Extramaterialet är okej, men snålt i jämförelse med den Ultimate Edition som finns på DVD. Bilden är bra och skarp, men någon extensiv restaurering kan knappast ha skett då flera bakprojektioner och speciellt stopmotion-sekvenserna på slutet har massvis med skräp kvar. Dock ger jag bilden godkänt med tanke på filmens låga budget och förmodade usla grundmaterial. Ljudet är mycket bra med en aktiv surroundmix, med kanske en något för hög dynamik (för tyst i lugna partier, för högt i aktiva partier). Troligen det bästa sättet att se T1 – komplettera med UE på DVD då extramaterialet är mycket bra.

Terminator 2 från 1991 fanns tidigare utgiven på DVD runt om i världen, dock aldrig med svensk text. Dessutom hade USA bara bioversionen, och England bara Director’s Cut. Den nya Skynet Edition fixar allt. Bioversion, Director’s Cut, ytterligare en specialversion, DTS 6.1, och mängder av extramaterial som är både nytt och gammalt: picture-in-picture-kommentarer, storyboards, manus, spel och fan och hans moster.

Bilden är felfri. Dock kan jag inte påstå att jag fick nån direkt wow-känsla när jag såg den. Missförstå mig inte, den är jättebra men inte så att man reagerar på skärpan eller detaljer i texturer. Vissa CGI-klipp är softare än andra, men kan relateras till den tidiga tekniken som använts. På det hela taget troligen så bra T2 kan se ut, men jag hade hoppats på mer.

Ljudet presenteras i DTS-MA 6.1 och lider av en oerhört hög dynamik. Lugnare dialoger kan låta som små viskningar, och ibland vräker man på nåt enormt som t.ex. vid atombombssekvensen. Halvvägs genom filmen verkar man dessutom ha glömt bort surrounden som håller sig mestadels tyst därefter. Ljudkvalitén i sig är dock mycket hög, och det kanske låter bättre hemma hos dig.. Jag tycker flera filmer på sistone haft ljudproblem så det kanske ligger hos mig? Oh, well.

Jag kollade bara lite snabbt över extragrejerna, eftersom jag tidigare grundligt gått genom Extreme Edition DVD:n. Jag kan bara säga att det är sjukt bra skit. Trivialäget är inte bara små popuprutor med text som kommer här och där under filmens gång, utan detaljerade texter och pilar och linjer och skit som visar en massa information du aldrig tänkt på. Det är enkelt sagt en T2-fans våta dröm.

Har du en tusenlapp till övers kan du köpa ett stort jävla Terminator-huvud med en massa skivor i – själv nöjde jag mig med den vanliga skivan. Som har ett sjukt fult omslag. Vi tar en titt.

Man misslyckas redan med filmtiteln – den klassiska logotypen har helt fel typsnitt och borde se ut som nedan. Sen slösar man bort 10% av utrymmet med en massa jävla åldersgränser?! Vem fan bryr sig? Det är dessutom SAMMA ålder på alla länder så det hade ju faktiskt räckt med en liten ”15” i hörnet om man nu nödvändigtvis måste sabba framsidan på det sättet. Vi är ju faktiskt befriade från de sjuka lagarna man har i England och Australien där man MÅSTE ha åldersgränsen tydligt utsatt på 52 olika platser. Australien är faktiskt värst. Där ändrade man lagen bara för några år sen så att åldersgränsmärkningen blev STÖRRE…

Baksidan är rent patetisk. Jag räknar till 14 logotyper, återigen dessa åldersgränser, en ”detta är en Blu-Ray”-ruta, liten text om bild och ljud-format, samt en knappt läsbar liten ruta med historiens minsta text där man räknar upp allt extramaterial. Hallå? Universal? Har ni den minsta aning om vad ni håller på med? Troligen inte, eftersom ni till och med stavar fel på filmtiteln. Suck.

Lite om själva Blu-Rayen då. Efter discens istoppande får man vänta c:a 24 minuter, sen får man välja sitt land. Sen får man vänta 294 minuter till och se en Studio Canal-logga. Efter 2841 minuter till kommer faktiskt filmens meny, där man via olika dropdown-menyer kan välja filmversion, ljudspår och extramaterial. Här konstaterar min flickvän att hon aldrig skulle lyckas få på filmen på egen hand. Jag avslutar min recension här.

No Comments