Helt Perfekt Glob

Talk To Me av J

Tonåringen Mia (Sophia Wilde) kämpar med den andra årsdagen av hennes mor Rhea’s (Alexandria Steffenson) bortgång och hennes avlägsna förhållande till hennes far, Max (Marcus Johnson). En kväll smiter Mia, hennes bästa vän Jade (Alexandra Jensen) och Jade’s lillebror Riley (Joe Bird) ut till en hemmafest där huvudattraktionen är att använda ett kraftfullt mediums avskurna och balsamerade hand för att komma i kontakt med andar på den andra sidan. Mia bestämmer sig för att prova och blir uppeggad av upplevelsen.

Några dagar senare samlas gruppen hemma hos Jade och Riley för att på nytt använda den balsamerade handen, men den här gången går någonting fruktansvärt fel som leder till tragiska konsekvenser för Riley och att Mia börjar se sin döda mor, som försöker vägleda henne. Frågan är bara vem hon ska lita på; de levande eller de döda?

Talk To Me från förra året är ännu en i raden av skräckfilmer där demoniska krafter står i fokus och även om filmen är helt okej för vad den gör så levererar den absolut ingenting nytt. Filmen i sig är hyfsat generisk och bjuder på väldigt få överraskningar, men har samtidigt en handfull scener som – även om de inte är nämnvärt läskiga – är hyfsat obekväma att titta på. Skådespelet är bra, effekterna lika så, men även om själva idéen om ett mediums avskurna och balsamerade hand som kan ge andra kontakt med den andra sidan är orginell så faller resten av filmen in i de gamla klyschorna som de flesta filmer med liknande teman brukar göra.

Men med allt det sagt så är Talk To Me, som sagt, en okej film, även om den egentligen inte bjuder på speciellt mycket nytt för subgenren. Den är välspelad, ser bra ut och har en exemplarisk speltid på runt nittio minuter (vilket är ovanligt för den här typen av filmer). Godkänd.

En uppföljare – med den ”fyndiga” titeln Talk 2 Me (som jag tycker borde ha fått titeln Talk To Me Too) – verkar, i skrivande stund, vara i pre-production. När eller om den kommer ut återstår att se…

Silent Night av J

Nell (Keira Knightly), hennes man Simon (Matthew Goode) och deras söner Art (Roman Griffin Davis), Hardy (Hardy Griffin Davis) och Thomas (Gilby Griffin Davis) välkomnar sina vänner och familj till vad de lovar ska bli ett perfekt julfirande. Perfekt, med det lilla undantaget att alla kommer att dö…

Den brittiska filmen Silent Night från 2021 börjar som en gapskrattsrolig komedi, där karaktärerna slänger käft med varandra på bästa brittiska sätt och använder ord som ”piss off”, ”arsehole” och ”cunt”. Jag satte dock skrattet i halsen när jag väl började inse vart filmen var på väg och ju längre den pågick desto mer knöt det sig i magen på mig – åtminstone fram till det löjligt uppenbara (men samtidigt jävligt mörka) slutet som fick mig att utbrista ”Jag fucking visste det!”.

Jag tänker inte gå in speciellt mycket mer än så på filmen. Det är en riktigt bra och skrämmande film om något som vi kanske står inför om saker och ting vill sig riktigt jävla illa med tanke på hur det ser ut där ute i världen just nu…

Rekommenderas.

Wrath Of Man av J

Efter att ha nätt och jämnt klarat av kvalifikationstestet får den fåordige och gåtfulle Patrick Hill (Jason Statham) jobb vid Fortico Security, en värdetransportfirma som har specialiserat sig på att vakta och transportera miljoner av dollar i Los Angeles varje vecka. Hans nya kollegor finner honom till en början kall och mystisk, men saker och ting förändras efter att han egenhändigt lyckats stoppa ett rån av bilen han åker med i – med sex rånare döda som resultat. Vem är egentligen Patrick och vart kom han ifrån?

När det kommer till filmer med Jason Statham är det mer regel än undantag att jag personligen gillar de filmerna. Statham är alltid bra i allt han gör, även om filmen i sig kanske inte i vartenda fall är bra. Wrath Of Man – som är en engelsk-amerikansk remake av den franska filmen Le convoyeur (eller Cash Truck, som den hette utanför Frankrike) från 2004 – från förra året är hur som helst en av de filmerna jag gillar. Hur trogen den är det franska källmaterialet har jag ingen aning om då jag inte har sett originalfilmen, men bortser man från den så är Wrath Of Man en förbannat bra action-thriller som – trots sitt lite smått lunkande tempo – bjuder på en våldsam och mörk berättelse.

Det enda problemet jag kan se med filmen är väl att när saker och ting börjar trilla på plats rent handlingsmässigt så är det ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting kommer att ta vägen, men resan dit är å andra sidan så pass stark och intressant då man som tittare egentligen inte har en aning om varför det som händer på skärmen händer.

Hur som helst är Wrath Of Man en bra action-thriller som jag rekommenderar.

Unfriended: Proxy av J

Sam (Ben Grant) och Ed (Edward Hudec) sitter i ett Skype samtal som vanligt en kväll när en oinbjuden gäst plötsligt hoppar in i samtalet.

Unfriended filmernas koncept med att sätta en hel film på en desktop fungerade bra som långfilmer och borde således egentligen fungera rätt bra som kortfilm också, kan jag tycka. Konceptet är ju uppbyggt på ett sånt sätt att det borde fungera att göra kortare berättelser för att komma undan en del av dödtiden som faktiskt fanns i de två långfilmerna. Det är alltså om det finns någon form av talang framför och bakom kameran. I Unfriended: Proxy finns varken eller, verkar det som.

Jag vet inte om Unfriended: Proxy är menad att göra narr av desktop skräckfilmer, men den lyckas varken vara rolig eller läskig. Skådespelet går från uselt till skrattretande, bland annat klarar Hudec knappt av att sluta flina och deras reaktioner till meddelandena som skrivs i samtalet fick mig att börja garva.

Det finns bra och dåliga kortfilmer, Unfriended: Proxy tillhör den senare kategorin. Skulle du mot förmodan vilja spana in den själv så kan du göra det här nedanför.

Läs gärna min recension av Unfriended och Unfriended: Dark Web också.

The Vault Of Horror av J

Fem män kliver ombord på en hiss i ett höghus i London och hamnar i dess källarvåning utan att någon av dem har tryckt på knappen för den våningen. De finner ett stort möblerat rum efter att hissdörrarna har stängts igen och utan någon annan utgång eller möjlighet att tillkalla hissen igen. I väntan på att hjälp ska komma sätter de sig ned med varsin drink och börjar prata. Konversationen leds snabbt in på drömmar och varje man berättar om varsin återkommande mardröm.

The Vault Of Horror från 1973 är Amicus’ uppföljande film till Tales From The Crypt från året dessförinnan i deras serie av antalogifilmer. Trots dess titel baseras ingen av berättelserna här sig på de berättelser som medverkat i The Vault Of Horror serietidningen; The Neat Job medverkade i Shock SuspenStories och Midnight Mess, This Trick’ll Kill You, Bargain In Death och Drawn And Quartered medverkade i Tales From The Crypt.

Filmen släpptes först 1981 i Sverige och släpptes någon gång under samma år på nytt under den nya titeln Tales From The Crypt II i de södra delarna av USA. Den ska tydligen också vara känd som Further Tales From The Crypt. Det släpptes även en trio VHS kassetter med titeln Vault Of Horror någon gång under 90-talet i Sverige, som bestod av tre avsnitt per kassett från olika säsonger av Tales From The Crypt TV-serien.

Likt sin senaste föregångare är The Vault Of Horror en mysig 70-tals skräckis som – även om den är ganska förutsägbar vart den är på väg – underhåller och följer den inslagna formeln för EC Comics baserade berättelser i antalogiformatet. Jag gillade filmen, men tycker nog att Tales From The Crypt är lite, lite vassare. Berättelserna här är överlag inte fullt lika intressanta som i den filmen, med undantaget för en av dem som – om man ska jämföra alla berättelserna i bägge filmerna med varandra – är en av de bästa.

Gillar man antalogifilmer kan man definitivt se sämre filmer än The Vault Of Horror och som en double bill med Tales From The Crypt blir det några timmars lättsam mysskräck i soffan. Rekommenderas.

Tales From The Crypt av J

En grupp turister går på en visad tur i några gamla katakomber när fem av dem kommer bort från gruppen och blir instängda i en gammal krypta. De upptäcker till sin förvåning att en mystisk gammal man befinner sig där inne tillsammans med dem, som börjar att berätta i detalj hur de en efter en kommer att dö.

Tales From The Crypt – eller Från Andra Sidan Graven som den hette i Sverige – är en antalogifilm från 1972 och ingår i Amicus’ serie med antalogifilmer som började 1965 med filmen Dr. Terror’s House Of Horrors och avslutades 1981 med The Monster Club. Filmens berättelser är baserade på fem berättelser tagna ur EC Comics’ serietidningar Tales From The Crypt, The Vault Of Horror och The Haunt Of Fear från 50-talet. Dessa var; … And All Through The House, Reflection Of Death, Poetic Justice, Wish You Were Here och Blind Alleys.

De två berättelserna … And All Through The House och Blind Alleys spelades in på nytt för TV-serien som kom till sjutton år senare. … And All Through The House var seriens andra episod och Blind Alleys dök först upp i säsong sex, men under titeln Revenge Is The Nuts – som i serietidningarna var en helt annan berättelse, även om det fanns vissa likheter mellan de bägge berättelserna.

Med allt det sagt; hur är filmen? Personligen gillade jag den. Det är en mysig 70-talare som är väldigt tidstypisk och lättsam i sin skräck. Jag hade aldrig sett den här filmen tidigare trots att jag varit ett fan av TV-serien som kom senare under majoriteten av mitt liv, så att äntligen se dess förlaga var kul – även om jag antagligen alltid kommer hålla serien högre.

Filmen är hur som helst som sagt en mysig skräckfilm. Även om den inte bjuder på några större överraskningar direkt så följer den samma formel som serietidningarna och den senare TV-serien, där man får följa avskyvärda människor som i slutändan får vad de förtjänar – vilket troligtvis är dess största attraktionskraft (för att inte tala om charm).

Har man missat den här filmen – eller TV-serien – så tycker jag definitivt att man ska kolla upp den (eller dem). Rekommenderas varmt.

Läs gärna mina recensioner av Tales From The Crypt TV-serien och den barnvänligare Tales From The Cryptkeeper TV-serien också.

An American Werewolf In London av J

De två amerikanska college studenterna David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) är på genomresa i Storbritannien och befinner sig ute på den brittiska landsbygden när de plötsligt blir attackerade av en vargliknande varelse. Jack blir dödad i attacken medan David lyckas undkomma med några rivsår efter att lokalbefolkningen kommit till deras undsättning och dödat deras anfallare.

Tre veckor senare vaknar David upp på ett sjukhus i London och det dröjer inte länge innan han börjar lida av underliga och skrämmande drömmar och hallucinationer av sin döde vän Jack. Efter en fullmåne hittas flera sönderslitna kroppar runt om i London och David inser ganska snart vad han har blivit…

Jag har hört en hel del bra om An American Werewolf In London. Att många ser den som en av de bästa varulvsfilmerna som någonsin har gjorts och att det är en rakt igenom klassiker.

Jag kan se vart folk kommer ifrån som tycker allt det där. Filmen är snygg, välspelad och effekterna är överlag ruskigt välgjorda och står sig än idag – nästan fyrtio år senare – riktigt bra. Men fy fan vad jag hade tråkigt under stora delar av filmen. Uppbyggnad i en skräckfilm är bra, men när majoriteten av speltiden går till att bygga upp till filmens klimax utan att speciellt mycket intressant inträffar på vägen har jag väldigt svårt att hålla koncentrationen på vad som faktiskt händer i den. Det händer så klart saker under filmens gång, men det är långt mellan dem och majoriteten av dem leder egentligen ingenstans och används till större delen bara som den tidigare nämnda uppbyggnaden.

Jag tycker att An American Werewolf In London är okej för vad den är, men det är inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om – om alls. Personligen tycker jag att det finns bättre varulvsfilmer än den här, även om transformationsscenerna här kan vara något av det bästa som gjorts på film i dess slag.

Filmen fick en uppföljare sexton år efter dess release i form av An American Werewolf In Paris, vilket är en film jag kanske kommer återkomma till senare. Vi får se.

The 5th Wave av J

Några månader har gått sedan en utomjordisk ras påbörjade sin attack mot den mänskliga populationen på Jorden. Deras attacker kom i vågor bestående av att de slog ut all energi på planeten, orsakade naturkatastrofer och spred en ytterst dödlig fågelinfluensa som skördade miljontals liv. Tonåringen Cassie Sullivan (Chloë Grace Moretz) och hennes familj är några av de som fortfarande är i livet trots de ödesdigra attackerna på populationen och efter att hennes mor, Lisa (Maggie Siff), insjuknat och dött av fågelinfluensan bestämmer sig hennes far, Oliver (Ron Livingston), för att ta med sig Cassie och hennes yngre bror Sam (Zackary Arthur) till ett flyktingläger ute i skogen.

Efter en tid i lägret dyker plötsligt militären upp från ingenstans och förklarar att de ska föra alla överlevande till en militäranläggning. Alla vuxna samlas i matsalen för information medan alla barn sätts på bussar, men Cassie missar bussen som Sam är med på och blir kvarlämnad i lägret. De vuxna får veta att utomjordingarna är i full färd med den fjärde vågen, vilket innefattar att de har antagit en mänsklig form för att infiltrera och förinta de sista överlevande människorna som finns kvar…

The 5th Wave från 2016 är baserad på Rick Yancey’s ungdomsroman med samma namn från 2013. Jag hade inte hört speciellt mycket om filmen när jag köpte hem den mer än att den skulle vara en aningen undermålig – eller något åt det hållet i alla fall. Men jag gillar Chloë Grace Moretz så den fick åka med i en beställning.

Filmen i sin helhet är en okej sci-fi actionfilm. Dess story var väldigt tilltalande för mig personligen, men filmen är å andra sidan extremt förutsägbar – faktiskt till den grad att man bara sitter och väntar på att det man vet ska hända, ska hända. Scenerna med Moretz hade kunnat kortats ned med minst tio, kanske femton minuter då de egentligen inte tillför speciellt mycket, utan blir mer som en sidostory för att ge Moretz’s karaktär ett love interest och för att tillföra ungdomligt kärleksdrama, som givetvis är helt onödigt i en film som den här.

Det låter givetvis som att jag tycker filmen är urusel, men det gör jag inte. Den är välspelad, snygg och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned den en aning och skippat allt kärleksdravel så fungerar den helt okej som en sci-fi actionfilm riktad till ungdomar.

The 5th Wave är ingenting jag kommer springa benen av mig för att se om direkt, men den är å andra sidan inte en film jag tycker är usel heller. Kort sagt så är det en mitt-i-mellan-film, som varken välter omkull soffan man sitter i eller gör att man vill stänga av den.

The Ritual av J

En grupp brittiska vänner bestämmer sig för att fotvandra längs Kungsleden i norra Sverige sex månader efter att en av deras vänner blivit mördad under ett rån i en spritbutik. När en av dem gör sig illa bestämmer de sig för att ta en genväg igenom skogen för att komma fram till stugan några timmar tidigare. De tvingas emellertid att övernatta i ett gammalt kusligt ruckel de hittar mitt i skogen tack vare ett åskoväder. När de fortsätter dagen därpå inser de att de inte är ensamma där i skogen och att det här kan bli deras sista resa någonsin…

Jag hade lyckats undgå spoilers för Netflix rullen The Ritual trots att den har blivit flitigt diskuterad i de Facebook grupper ämnade för skräckfilmer jag är med i. Hur som helst så har jag äntligen sett den nu och….

Jag tycker att filmen var bra fram till dess sista akt, då förklaringen till vad det är som förföljer dem visas varpå allting faller ihop som ett korthus. Jag är en evig motståndare till filmer där absolut ingenting förklaras, men jag är å andra sidan för filmer som håller hotet dolt ända fram till de sista minuterna eller sekunderna av en film – alternativt att de visar hotet väldigt sparsamt fram till slutet. Hade de valt att gå den vägen med The Ritual hade jag antagligen uppskattat den betydligt mycket mer. Filmen är spännande under en stor del av dess speltid, men när den sista tidigare nämnda akten kommer pyser all energi och kuslighet ur filmen likt luften i en punkterad ballong.

Filmen är i alla fall välspelad, vilket höjer betyget en aning. Men även om skådespelarna gör ett bra jobb så räddar inte det filmen från det nästan irriterande slutet som den har.

The Ritual har en spännande och intressant uppbyggnad, men en bedrövlig upplösning som tyvärr många moderna skräckfilmer har – vilket är synd då filmen hade en viss potential till att bli något som stod ut ur mängden av alla dussinskräckisar.

Slasher – Season 3 av J

Full och hög som ett hus vinglar partyprissen Kit (Robert Cormier) hemåt från solståndsfesten som arrangeras varje år i hans hemstad. På vägen hem stöter han på någon i en svart kappa och en mask med neontrådar som börjar jaga honom med en stor kökskniv. Kit blir mördad och alla boende i lägenhetshuset där han bor bevittnar händelsen. Mördaren blir aldrig tagen och får namnet ”The Druid”. Ett år senare börjar Kit’s grannar att hittas slaktade och det verkar som att ”The Druid” är tillbaka…

Slasher’s tredje säsong – som går under namnet Slasher: Solstice – tar ett steg ner från seriens andra säsong, men är samtidigt betydligt bättre än den första. Säsongen är som de två tidigare välskriven, välgjord och välspelad, har tonvis med red herrings (även om det är ganska enkelt att klura ut vem som är bakom masken om man är lite uppmärksam), en och annan twist och en hel del riktigt brutalt våld – även om jag kunde känna bitvis att vissa karaktärer på sätt och vis förtjänade vad de fick i slutändan, även om de kanske inte låg på samma nivå som de i säsong två…

Hur som helst gillade jag säsong tre av Slasher. Visst, det är samma sak en tredje gång i åtta delar, men det är ju exakt det jag vill ha när det gäller slasherfilmer och serier; en maskerad galning som springer runt och har ihjäl folk på grund av det ena eller det andra – ju mer absurt och blodigt det är, desto bättre. Säsong tre är dock, som jag skrev här ovanför, ett steg ner från den andra säsongen av serien men är samtidigt en ganska solid installation. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli någon fjärde säsong så länge Netflix äger rättigheterna till den då de, enligt vad jag läst och hört, inte gärna gör serier längre än tre säsonger av olika anledningar.

Hur som helst; Slasher: Solstice får en tumme upp och en rekommendation, även om den inte når ända fram till säsong två – Slasher: Guilty Party.

Läs gärna min recension av de två första säsongerna av Slasher här.