Helt Perfekt Glob

Murder-Set-Pieces av J

Den tyske fotografen (Sven Garrett) som vi får följa i den här filmen har, utöver sitt yrke som modefotograf, en alldeles speciell hobby vid sidan av som han roar sig med om nätterna; att våldta, tortera och mörda kvinnor.

Filmen i sig är sisådär. Den börjar rätt hyfsat men allt eftersom bryter den ned sig själv till en osammanhängande smörja som till större delen går ut på att se Garrett springa runt och ha psykotiska utbrott medans han slaktar nakna brudar. Skådespelarnivån ligger mitt emellan och känns bitvis hyfsat stel, men då och då dyker ett välkänt ansikte upp, varpå man vaknar till i 5 minuter till. Vi ser bland annat Tony Todd, Gunnar Hansen och Cerina Vincent bland dessa ansikten som vi sett i andra produktioner som dyker upp i typ 3 minuter vardera filmen igenom. Vi ser även dynghögen Fred Vogel (tönten som tröck ur sig August Underground filmerna), som också medverkade i special effekts teamet för den här filmen. Effekt- och make-up mässigt ser det hela ganska bra ut och det sparas på varken eller. Filmens soundtrack är riktigt schysst dock och det är sån där musik jag går igång rätt bra på. Awesomesauce.

Nåja. Även om filmen inte är så där värst så har den ändå en ganska intressant release-bakgrund. Vid sin release visades den på utvalda biografer med en NC-17 åldersgräns och visades också som en double feature tillsammans med David DeFalco’s Chaos. Murder-Set-Pieces blev uppköpt av Lionsgate, som i sin tur släppte filmen med åldersgränsen R på DVD. I jämförelse med bio versionen och DVD versionen av filmen blev filmen nedklippt med hela 22 (!) minuter. De flesta klippen i filmen gjordes för att få ner åldersgränsen till R och scener där intensivt sexuellt våld och tortyr inträffade strök med. Vissa scener valde regissören, Nick Palumbo, att ta bort själv som han egentligen hade avsikt att ta bort redan innan bioreleasen av filmen, men som han aldrig fick en chans till att göra. Murder-Set-Pieces blev släppt av Universal Pictures i Spanien, The Weinstein Company i Sverige, 20th Century Fox i Frankrike och Anchor Bay Entertainment i Ryssland. Senare släpptes även en director’s cut version av filmen. Director’s cut versionen (som jag har sett) har en speltid på 91 minuter, medans R releasen av filmen endast har 83 minuter speltid. Bio versionen var emellertid längst med 105 minuter speltid.

Filmen var även planerad för en release i UK och skickades till British Board of Film Classification (BBFC), som i sin tur nekade att ge filmen en 18 års åldersgräns och förbjöd filmen att bli släppt i UK. BBFC’s anledning till att förbjuda filmen var tack vare dess sexuella våld och att filmen potentiellt bröt mot UK’s obscenitet lagar. Vilka kärringar…

Nåväl. Om man har fetischer för att plåga sig igenom halvtröga och osammanhängande smörjor med mycket tuttar och ultravåld så – go for it. Om inte så skippa och se någonting annat. Det tänker då jag göra iaf.

August Underground’s Penance av J

August Underground nummer 3 – som också är den avslutande delen i serien – är lika (om inte mer) poänglös som de två första filmerna. Här får vi följa paret ifrån nummer 2 (tror jag iaf) och de inspelningar de gjort när de våldtagit, mördat och misshandlat oskyldiga till höger och vänster. Och innehållet är mer eller mindre det samma som de två första filmerna och har man sett dem behöver man inte heller se den här tredje delen – som för övrigt suger lika mycket som de två första delarna.

Effekterna ser fortfarande hyfsat verkliga ut och vi får återigen den där känslan av att det är på riktigt det vi tittar på, men likförbannat blir det inte äckligt eller motbjudande utan – som i de tidigare delarna – bara långtråkigt, utdraget och ointressant.

August Underground filmerna är verkligen inte bra och misslyckas totalt med det de är menade att göra; att äckla och uppröra. Iaf mig. Även om man lyckats skapa specialeffekter som är hyfsat övertygande för en minimal budget räddar inte det filmerna på något plan what so ever. Avstå alla tre och titta på någon gammal dammig dokumentär från 70-talet istället, då det lär förnöja mer än det här skräpet.

August Underground’s Mordum av J

August Underground nummer 2 följer samma koncept som den första ”filmen”; simulerad snuff film. ”Filmen” har den där verklighetstrogna känslan över sig från den första ”filmen” så att vi som tittare ska tro att vi sitter och tittar på en snuff film – som den här gången inte bara involverar våld, utan även nekrofili.

De hyfsat trovärdiga effekterna är tillbaka, lika så är de långtråkiga och osammanhängande sekvenserna mellan våldsscenerna för att få samma inspelat-hemma-video-känslan över ”filmen”. Och sedan har vi ju givetvis även kameraarbetet som är uruselt i den här filmen, jämtemot den första. Här slängs kameran till höger och vänster och i flera scener sitter jag bara och kliar mig i huvudet och undrar vad som försigår egentligen. Som om inte det vore nog är även de ännu mer irriterande inzoomningarna tillbaka – yay!

Skillnaderna mellan nummer 1 och nummer 2 är dock att nummer 2 har en minimal story, som visserligen är svår att urskilja ur allt våld, äckel och långtråkiga mellansekvenser.. men den finns där. Filmens story handlar om tre psykopater (porträtterade av Fred Vogel, Cristie Whiles och Michael Todd Schneider – där Whiles’ och Schneider’s karaktärer är syskon) och deras triangeldrama sinsemellan – samtidigt som de dokumenterar de vidriga mord, tortyrer och sexuella lekar de genomför.

Nåväl. Nummer 2 är ungefär lika usel som nummer 1 (fast med ett sämre kameraarbete) och känns bara som en totalt onödig uppföljare till en jäkligt onödig film. Provokativ? Må så vara. Äcklig? Inte speciellt. Det finns betydligt mycket värre filmer än det här iaf – som dessutom har någon form av sammanhållning.

August Underground av J

Efter att ha snavat över ett fläskigt pack med gore/trashfilmer ute på internet upptäckte jag den här minst sagt bisarra filmen, som jag för flera år sedan hörde talas om men inte fick någon chans att se. Innan jag slog igång filmen började jag snoka runt lite på internet och fann konstigt nog ganska lite trivia om filmen. Det lilla jag fann berättar bland annat om rykten om att filmens regissör, Fred Vogel, 2005 fick sina filmer (den här och dess första uppföljare) beslagtagna när han skulle ta in dem i Kanada för en visning på en mässa och kostade honom också tio timmar av hans frihet i finkan då myndigheterna misstänkte att filmerna var så kallade snuff films. Tilläggas kan också att han tydligen inte fick filmerna med sig därifrån.

Filmen – eller ”filmen” – går i samma fotspår som The Last Broadcast och The Blair Witch Project (vi får inte glömma att den här filmen kom långt innan exempelvis [REC] filmerna och Cloverfield) och vi får följa två stycken psykotiska ungdomar och deras inspelningar med en sunkig hemvideokamera där de super, har sex, slåss, mördar och torterar oskyldiga människor.

Storyn – eller ”storyn” – är ett skämt och sammanhållning av scenerna är usel då det plötsligt kan klippas mitt i en sekvens till någonting helt icke relevant till det som inträffade i sekvensen innan. Visst, jag förstår att de har gjort så här för att få in en viss verklighetskänsla i filmen att det är en riktig hemmainspelning, men samtidigt blir filmen jävligt långtråkig just tack vare dessa sekvenser då det inte händer ett piss i dem.

Om man dessutom är en van gorefilmstittare så känns August Underground som en ren axelryckning och ett ”Det var väl inte så farligt?”. Även om goret ser hyfsat verkligt ut och filmen känns ganska verklig på sina håll (exempelvis bildkvalitén som får ens ögon att vilja gå i kors) så finns det betydligt värre filmer än det här. Våldet som inträffar i filmen är sisådär och fängslar något så när, men äcklar aldrig. Inte ens kräksekvenserna är äckliga och ser mer ut som något direkt ur Jackass. Kameraarbetet är sisådär och man ser oftast vad som händer i ”filmen”, så när som på ett par irriterande grejer som inträffar så som inzoomningar, totalt mörker och att kameran skakas som en milkshake.

August Underground blev lite av en besvikelse för mig då jag räknade med ultravåld all the way, men fick istället en halvseg och halvsunkig 70 minuters film med några få inslag av ultravåld och äckel – som inte rörde mig i ryggen överhuvudtaget. Fast å andra sidan kan filmen säkerligen vara stötande och rent av vedervärdig för den ”normale” filmtittaren. Vad vet jag.