| Subcribe via RSS

Army Of The Dead av J

maj 23rd, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en militärkonvoj kraschat ute i Nevada’s öken med en topphemlig last bryter ett zombie utbrott ut i Las Vegas och förvandlar staden till en krigszon. En mur av containrar byggs upp runt staden för att hålla smittan inne och efter att en handfull överlevande tagit sig ut bestämmer sig den amerikanska regeringen att platsen ska jämnas med marken med en kärnvapenbestyckad missil.

En av de överlevande, Scott Ward (Dave Bautista), blir kontaktad av affärsmannen Bly Tanaka (Hiroyuki Sanada) som vill anlita honom, och ett team han själv får handplocka, att genomföra århundradets kupp; att hämta ut tvåhundra miljoner dollar ifrån ett kassavalv beläget under The Vegas Bly.

Efter att jag såg trailern för Army Of The Dead för någon månad sedan visste jag att det var en film jag definitivt skulle se. Till skillnad från hur jag i regel brukar göra med nya filmer (om jag inte går och ser dem på bio alltså) är att jag skjuter på det hela i ett par månader.. eller år. I fallet med Zack Snyder’s senaste zombie-actionrykare Army Of The Dead gjorde jag tvärtom och tog tag i saken hyfsat omgående så här två dagar efter dess release.

Army Of The Dead är varken nyskapande eller överraskande, men den är å andra sidan actionpackad, våldsam och underhållande. Praktiska effekter blandas med datorgjorda och det hela ser jävligt bra ut på det stora hela. Det finns en fläskig budget bakom filmen helt enkelt.

Filmens speltid på nära två och en halv timme är kanske en aningen i överkant, men jag hade personligen inga problem med den. Filmen kanske inte hade supermycket att berätta rent handlingsmässigt, men den hade å andra sidan mycket action att visa – vilket jag inte hade några problem med.

Army Of The Dead är definitivt en bra zombie-actionfilm och troligtvis en av de bästa de senaste femton eller så åren och en välkommen återkomst av Zack Snyder till zombiegenren sedan han gjorde Dawn Of The Dead remaken 2004. Två tummar upp, rekommenderas.

Vi verkar ska få en animerad spin-off prequel serie till filmen lite längre fram också under titeln Army Of The Dead: Lost Vegas. När den kommer får vi se…

4 Comments

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

maj 1st, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

No Comments

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

september 17th, 2018 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, TV

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida jag inte fastnade framför någon episod som gick på TV just då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud